It’ s no good

”När åker du tillbaka?”, frågar du, mest bara i förbifarten men jag undrar. Finns det nåt bakomliggande här. En gång till på ganska kort tid antyder du nåt som skulle kunna tolkas som att du skulle vilja. Se mig igen.

Och du säger de bygger om huset, I have to send you pics, det blir så fint, alldeles divino! Och plötsligt finner jag mig själv pratande med dig på nån sorts konstigt blandning mellan din underliga amerikanska och spanska, så som vi gjorde, som vi alltid har gjort. Jag är fullständigt förvirrad, bakfull, orkar inte så jag stänger ner dig och skär bort dig från mitt liv för jag tänker nej…

Jag har inte tänkt återvända nu. Speciellt inte dit och till dig. Det är allt för skört, jag hör fortfarande den varma blåsten kring huset, hör syrsorna och geckoödlorna, kan fortfarande se din rygg i mörkret när du sitter där i sängen natten när stormen var och hur du bara sitter och ser på dörren som slår in mot rummet och jag frågar varför du inte sover och du säger att det är för stormen, men jag vet att du ljuger.

…för du kan inte berätta. Har förmodligen aldrig kunnat och det var ett under att du ens visade mig nåt av dig då, de där tre dagarna, för sen visade du det aldrig mer.
För nej. Jag tänker inte. Inte nu, men kanske kommer jag tillbaka nån annan gång. När allt är ordnat och tillräckligt lagat. Jag vill inte ha en människa som inte kan visa mig sina känslor. Nu stannar jag här.