Det urbana

Tänk så oerhört urban man kan känna sig när man efter jobbet bara glider in i ett hål i väggen och köper med sig en sushi hem. När man på morgonen glider in på Pressbyrån och köper med sig en mugg pissäckligt kaffe och står och slåss med halva förorten om mjölken. Och nu har jag blivit en sån där människa som på riktigt föredrar sushi framför pizza på fredagarna och alltid planerar mina resor in till stan in i minsta detalj för att få minsta möjliga väntetid.
Vad är nu nästa steg? Att jag slutar laga mat hemma? Jag hoppas inte. Vill inte.

Än så länge finns dock vissa spår kvar av den där människan som är som alla andra utanför Stockholm. Jag lagar min mat i kokvrån, jag steker pannkakor och gör potatismos, trots att det ibland hinner både sen och senare på kvällen innan jag är klar. Jag går lugnt till tunnelbanan så ofta jag har möjlighet. Jag springer inte för att till varje pris hinna med den där proppfulla tunnelbanevagnen när det är rusning. Jag väntar hellre två minuter än klämmer in mig bland tusen influensabakterier och arga armbågar. Ja. Något litet finns det kvar.

Om jobbet. Jobbet går bra, men jag är lite trött nu. Eller mycket. I morgon syns jag förresten förmodligen i ett bakom produktionen-reportage i en morgontidning nära dig. Gissa vilken!