Gnället

Ja, idag hatar jag livet för allt vad jag är värd. Eller, ja. Eller nä. Men ni fattar. Alla människor som tilltalar mig är bara irriterande jäkla flugor. Detta gäller särskilt människor som tilltalar mig i syfte att bara vara social eller fråga om jag har semester/har badat än/ vad jag gör för kul/hur läget är i värmen etc. Sluta fråga om jag har semester! Jag har inte semester och kommer inte heller att få någon på den här sidan årsskiftet. Och nej, obetald arbetslöshet räknas inte. Det räknas inte heller att sitta hemma och vänta på att eventuellt få hoppa in och jobba, som jag gör nu.

För jo, jag fick ett litet sommarjobb på det där stället jag provjobbade på. Ett där jag blir inringd vid andra personers sjukdom. Man kan ju tycka att jag borde vara nöjd, men idag är helt enkelt inte en sån dag då jag är nöjd. Som kött på benen kommer den förbaskade mensen snart också.

Okej. Jaha. Jag hatar ju egentligen inte alls livet, eller människorna, eller det sociala, men vi vet, ibland övermannas man så av detta jag-förtjänar-egentligen-bättre-tänket. Inget går att hindra då. Det går runt och det vrider och vänder och bankar i ryggen och kliar i fingrarna och det är, jag vet inte, den allmänna känslan av att just nu är saker inte riktigt på topp, trots att allt runtomkring är förföriskt vackert och viskar om att det borde vara. Det är kanske egentligen det värsta. Att ha sprudlande svensk sommar och inte riktigt kunna njuta av den.