Återta sommaren, eller känslan

Så jag bestämmer mig för att inte längre gömma mig från solen, utan gå ut och möta den, och sommaren, igen. Jag åker till Hornstull, för där finns sommaren, har jag bestämt. Det är där de somriga minnena finns – i den somriga stadsdelen. Jag trampar runt på Långholmen, bland människor som ligger på gräsmattor, bryggor, klippor, grusgångar. Ja, det finns nog inte en enda kvadratmeder utan mänsklig hud här. Och där är jag nära att ge upp.

Men sen går jag ut på Reimersholme. Och där är det som att det där sommar-stads-hetsiga jag-måste-hitta-en-plats-nu! inte existerar. Det är så underligt sävligt på Reimersholme. Jag hittar en plats precis vid vattnet, vid kajkanten och båtarna, och där kan man sitta med benen svajande över kanten. Man kan sitta där och se över till Stora Essingen, titta på båtar och människor som badar och allt är bara lugn. Det sitter ett gäng gubbar och spelar backgammon(tror jag) precis vid trädet där man glider ner i vattnet också, det ser ut just som att de har suttit där hela dagen.

En bit bort ligger en kille i solhatt och sover. Och jag kan luta mig bak, låta vattnets reflexer bränna på kroppen, titta på pusslet av björklöv i himlen, kanske blunda och somna lite och tänka att det är ok. Det är såhär det borde kännas. Och jag kan tänka mig att vara här igen. Kanske hela sommaren. Med skrivboken, badväskan och det gamla randiga påslakanet som filt.