I solen målar barnen hjärtan på mig. Och katter och blommor och grisar och jag vet inte vad. Och under klätterställningen sitter en liten kille som säger ”På fredag ska vi ha klassfest! Vad synd att du inte är här då”. Och man får kramar och händer som vill hålla i en och frågor massa frågor från ögon som vill ha ens uppmärksamhet.
Det största fördelen med att jobba med yngre barn är all förbehållslös kärlek som man bara får. Som ges till en utan misstänksamhet och funderingar över om det är ”rätt”. Det rättar till hjärtat lite och jag behövde det i dag.
*
Och varför jag är deppig?
Jag hade nog inte väntat mig det här när jag påbörjade den här historien. Hade nog tänkt mig att det skulle vara lättare, att jag skulle ha kontroll över situationen. Jag var rädd att jag skulle bli den som sårade. Nu blev det inte så. Nu är jag i stället vidöppen och rädd för att bli sårad.
*
Och dagen till ära får jag ett mail som jag absolut inte vill ha. Från den där arbetsgivaren som jag hoppats lite extra på. Ett arbete som jag inte bara skulle klara alldeles utmärkt utan också antagligen vara riktigt bra på. Som jag är lite gjord för. Det finns ingen grej som jag har hört så många gånger från så många människor att jag är bra på som att skriva. Och ändå får jag inte göra det. Jag känner mig lite extra pissad på just därför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar