Morgonvanor

Under sommarhalvåret är det trots allt helt ok att tvinga sig upp alldeles för tidigt. Bara känslan av att vara ute före alla andra, få känna på lite tystnad och tidig sol, är ju värt det.

Det är mycket troligt att jag kommer bli en tant som går upp klockan fem för att mata katten och vänta på tidningen och sen gnäller för att den inte kommer prick halv sex som vanligt.

Jag vet inte när solen går upp numera men det måste vara tidigt. Förra våren gick jag ofta upp ungefär samtidigt, eller såg den gå upp när jag passerade just den här gatan. Det var en backe som gick neråt längre bort och försvann mellan husen, alla gamla husen, och i slutet låg solen och var rosa. Jag tyckte alltid det var sjukt vackert, sjukt glad för ljuset som hela årstiden gav mig.

Hade brukat gå upp i halvdunklet i april, när det inte var mörkt, inte riktigt ljust. Medan jag packade tidningarna och gick de första gatorna hände det nåt. Jag kom aldrig riktigt ihåg när, men med ens fanns det sparvar som parade sig och kaniner i buskarna, ja jag har säkert skrivit om allt det här förut, men jag tyckte alltid att det låg en sorts obegriplig åtrå i luften.

Jag vet att jag tänkte på det, för just då var det mycket som hade varit hopplöst. Det var det där jobbet som aldrig ledde nånstans, och plugget, en lång tom sommar och höst som skulle komma och så var det kroppen igen med alla besvären som aldrig ville bli frisk.

Alltid den förbannade kroppen.

Jag hade fått medicin igen och en ny förhoppning. Ännu en förhoppning. Men för varje medicin som provades, varje vana jag ändrade blev de där förhoppningarna lite mindre. Ju fler gånger man hoppas på en faktor desto genomskinligare blir den, känns det som. Det var ju därför jag satte så mycket tilltro till de där ljusa nätterna i april.

Jag trodde att nåt skulle ändras nån gång där, medan jag gick omkring och funderade på åtrå och skuttande kaniner. Och jag vågar skriva nu att det är rätt skönt att jag trodde det. För nu är situationen annorlunda.