En aning oro

Att komma tillbaka till byn har inte känts helt optimalt just i dag. Trots att det är vår känns det som om mycket av min energi sögs ur mig när jag återvände. Det är vackert här, det är inte det. Det är otroligt stilla och lugnt, men samtidigt rörelse i husen kring skolan. Människorna är härliga och det ligger en mängd spännande uppgifter framför oss. Ändå kan jag inte komma ifrån känslan av instängdhet.

Jag vill resa nu. Jag orkar inte förbereda mer eller ha fler möten. Samtidigt kommer små gnistor av tvivel. Ska jag verkligen resa? Känslan av att sju månader är långt, så långt har dykt upp igen. En massa rädslor. Kan jag verkligen tillföra nåt? Är jag tillräckligt kunnig? Kommer jag att trivas?

Jag antar att det är omöjligt att undvika det här helt. Att det säkert måste komma förr eller senare, och särskilt till mig, som är av det oroande slaget. Jag gör mitt bästa för att slå bort oron, för att inte låta mig själv ha tid för den, men ändå. Det kommer tillfällen och dagar när den stannar kvar lite längre.