Laanna

Kära dagbok,

Vid pendeltågsstationen i Årstaberg står det en kvinna och säljer nybryggt kaffe. Hon säljer frukostpåsar också, med bulle och kaffe och de kostar bara 15 kr. Det står mer folk där. En bullgubbe och en massa människor på en rad som ser som missionärer som vill dela ut sina heliga kristna reklambroschyrer. Men jag vet vad jag vill ha. Jag går direkt fram till kaffekvinnan, det är bara hennes föresäljning jag vill stötta här. Jag undrar om hon står där varje dag, året om, eller om hon liksom växte upp ur jorden nu när det blev varmt.

Jag har provjobbat nu alltså; två dagar. I långtbortistan så man måste åka med pendeln och promenera lite för att komma dit, men det är helt ok. Jag gillar pendeln på sommaren. Så har jag jobbat, suttit vid en dator och knappat och klickat lite och det är väl minsann inte fy skam men inte heller det mest stimulerande arbetet som går att hitta här i världen. Dessutom kan jag inte riktigt avgöra hur det gick. Vissa stunder har jag känt mig som den mest korkade och mest datorovana människa som går att hitta, jag har fumlat med knapparna och stavat fel på ord jag inte borde stava fel på(plötsligt känns det som att jag inte skrivit ett ord engelska sen skoltiden) och varit en allmänt dålig kontorsmänniska. Vissa stunder har det gått bättre, som tur är. Vissa stunder har jag jobbat själv och tänkt att det går ju, det här. Jag kan nog jobba här ändå.

Men vi får se. Man får alltid se. En annan person ska provjobba också och det kan hända att det i slutänden inte blir jag som får sitta där. Men jag tänker att det kanske inte är meningen då. Om jag inte får det på grund av min fumlighet kanske jag var fumlig just nu av en anledning. Att jag inte skulle få jobbet. Att jag ska få nåt annat. Att allting redan finns uttänkt och färdigprogrammerat; mitt liv skulle inte vara såhär det skulle vara annorlunda.
Jag hoppas det.