Kära dagbok,
Fast jag är nöjd på dagen kommer natten över mig som en ondsint hök. Och det spelar ingen roll vad jag gör, hur många fönster jag än öppnar(det finns bara två), hur mycket kläder jag än klär av eller på, det är ändå för varmt eller för kallt. På natten visar sig livets totala hopplöshet.
Ser hur allt bara passerar förbi. Hur människor där ute är så fantastiska hela tiden. Alla är typ 25 och har haft en miljard häftiga jobb, varit på utlandstjänster hit och dit, varit projektledare för det och det. Och allt bara för att de kände ett sånt engagemang! Bara för att de ”brinner för PR”, eller ”alltid har hållit på med demokratiarbete, det kom liksom naturligt!”. Eller nåt annat. I Stockholm verkar människor nämligen tänka på sin karriär redan i lågstadiet.
Och allt jag kämpat för, allt jag försökt med känns aldrig tillräckligt. För allt kom ändå för sent.
*
Sen kommer gryningen och fåglarna. Älskar det och hatar det. Det syns där, längst bort på natthimlen. Den lilla rutan där det spricker upp. När fåglarna ser den börjar de låta, helt av sig själva. De vet inget annat.
måndag, juni 14, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej, hang in there.
Du har ju gjort en del du också, men jag förstår vad du menar.
Men snart händer det och då kommer allt förändras. Säker på det. Kram!
Jenny:
Hoppas du har rätt. Tack. Kram!
Ja. Allting känns inte tillräckligt mycket och kommer för sent. Jag förstår.
Man ska, trots detta, inte jämföra sig med andra, utan hitta sin egen gyllene yta inuti att reflektera ljus med, såsär så att det faller i deras ansikten, bländar dem.
Vandarvild:
Ja, jag vet, jag vet. Det är bra att bli påmind ibland.
Skicka en kommentar