En annan återkomst

Tyst snö. Tysta ord. Nytt tangentbord med bokstäver så mjuka.
Nu är jag här igen, i Gävle, och allt är tyst, utom mina fingrar. Eller, för nån sekund sen ljöd Common People med Pulp genom rummet, för några minuter sen ljöd röster i hallen. Våra röster; min och Henriks.
Nu har han åkt. Jag är ensam i ett hem för första gången på två veckor. Mitt hem.

Ett annat hem var det sorgligt att lämna.
Nån sort vemod, packa, lämna, åka i snö, ta hand om er, gott nytt år vänner, vi ses väl till påsk om inte annat, det gör vi väl? lämna julen - det som är en saga när man kommer men verklighet när man åker.

Ett samhälle att bo i. En stad att åka till med vänner i. Vänner som det ibland känns som att man träffar allt mer sällan och vet allt mindre om.
Vänner som man har levt ett liv med, som vet jag har gjort och hur full jag har varit, hur det var när jag förlorade oskulden och som var med när jag tog studenten. Vänner som har varit jävligt förbannade på mig och som jag har varit jävligt förbannad på tillbaka, men älskar.

Jag önskar jag kunde säga att jag aldrig längtar tillbaka till det som var då. Att det var så mycket som var svart och sorgligt, för det var det.
Men nånstans gillar jag det. Nån sorts nostalgi finns där och nåt slags påminnelse om att då fungerade kroppen och då fanns det så mycket tid. Då fanns det inga underlivsproblem som det finns nu, och då fanns det inte heller nån känsla av att allt försvinner jag hinner inte jag får aldrig börja leva jag kommer fastna här, framför datorn.

Men inte. Nostalgi är att skena. Kanske skena mot nåt som till slut inte finns.
När man kommer hem och ser allt, när man står i en knôkfull pizzeria i Mariestad och nån ropar öh Flossan köp en kebabtallrik te mäj då tänker man nä.
Man tänker att man har glömt allt. Man tänker att man har glömt det som man tröttnade på och hur man alltid alltid kände sig sorgsen och ensam att man aldrig fick dansa tvåtryckaren med den man ville, eller så fick man det fast sen var han mycket fulare än han såg ut att vara från början.

Sen tänker man att nu bor man ju i en stad där man kan fika på söndagar och gå på poesifestivaler och konstutställningar och på vintern kan man gå och bränna en bock om man vill och nästan bli rikskändis och sen tänker man att man har ju ändå en underbar pojkvän och det går nog att få ett jobb, trots allt, nån gång, och saker och ting är inte så hemska. Ändå.