Blod

Jag har varit på blodgivning, därför orkar jag inte tänka.
Eller så är det bara januari.

Gick upp tiiidigt tiiidigt, för att äntligen ta tag i det här med blodgivningen. Det är en sån där samvetsgrej som Henrik övertalade mig att göra i början av vårt förhållande, men som jag nu har undvikit i typ ett år.

Jag blir alltid så ompysslad på blodcentralen. Det har med första gången jag gav blod att göra.
Då var jag nervös, men förväntade mig ändå nånstans att allt skulle gå bra.
Det gjorde det inte.
En späd flicka på en brits hade sovit alldeles för lite och samma späda flicka reste sig alldeles för snabbt efter tappningen. Sen var det blandspritsbaksmälla och genomskinliga kinder; döden döden jag måste sitta ner, ge mig vatten! nej förresten jag måste lägga mig åh fan jag spyyyyyr…

Jag mindes detta när jag gick dit i dag. Jag undvek att titta på jättenålen. Jag undvek att tänka på att blod pumpades ut ur min arm, genom en slang till en plastpåse.
Jag låg och blundade lite smått. Blundade mer, tills nålen var borta.
”Hur är det med dig?” hörde jag blodcentralstanten säga, ”Du ser rätt blek ut…”
Jag öppnade ögonen. ”Det är ok…jag är lite yr tror jag.”
”Ja, vi vill ju inte att du ska svimma.” sa blodcentralstanten. Hon insisterade på att jag skulle ligga kvar och bli servad med juice och vatten ur sugrör, varsamt behandlad som om jag vore ett sjukt barn.
Så jag låg där ett tag, nickade bara blekt då och då att jo det är lite bättre, och nej det är nog bäst att jag inte går upp än.
Slutligen fick jag resa mig, under noggrann bevakning. Sitta ner vid borden med en paprika – och ostmacka och juice, du får dricka juice så du får i dig lite socker.
Jag drack juice och åt macka. Darrade lite på handen. Nickade blekt igen och intygade att jag var ok när hela blodcentralsteamet ställde sig och stirrade på mig och mumlade högt hur är det med den där tjejen svimmar hon snart eller? borde hon inte komma och lägga sig igen?

Kanske såg det verkligen ut som om jag snart skulle landa på golvet med ett gäng stjärnor runt huvudet, eller så är det ett rutingrepp de kör med varje gång det kommer en klen liten tjej, men det spelar ingen roll. Så länge man blir såhär omhuldad känns allt ok.