En burk med anka och en lukt av nåt annat

Nere vid stationen finns en ny, trevlig thai-butik i en källare. Det allra trevligaste med den är att öppettiderna verkar vara oberoende av övriga kommersen. Ett besök halv sju en lördagskväll är ingen omöjlighet.
Det näst trevligaste är att tre thailändska(?) kvinnor använder butiken som sitt matrum och lagar till goddoftande soppor och woker som de sen sätter sig och äter av mitt i butiken. En typ av exotism och trolig fascinationsföreteelse för många svenskar, nästan intimt och privat; våra egna hemlagade middagar som allt för ofta göms i plastsnuskiga lunchlådor i fikarum på jobbet.
Med detta inte sagt att alla, utom många av oss svenskar, faktiskt föredrar att sitta bland en massa kunder och äta, men i det här fallet verkade valet vara självklart.

Affären är översållad med chop sue-sauce, satay, räkchips och ris i lösvikt. Doften som ligger över allt är en blandning citrongräs och djuraffär. På en hylla hittar vi aloe vera-dryck och rostad kokosnötsjuice på burk. Som små läskburkar.
Jag plockar åt mig en påse torkat soyakött från en hylla.
”Det där är vegetariskt” säger butiksägaren. Han berättar att de ska få mer vegetariska produkter och att han ska fixa en hel hylla med bara vegomat. Sen visar han mig den vegetariska ankan. Det är blå minikonservburkar med texten Vegetarian mock duck. På framsidan en bild av knottriga anklår.
Jag köper en burk, vill prova, funderar på hur jag ska anrätta det. Vi betalar, säger hejdå, klampar upp från för trappan med soppfläkten i näsborrarna.
Ljudet från musikövningarna i Sjömanskyrkan dundrar emot oss när vi kommer ut. Det är kallt, men ändå – fasiken, är det här januari i Gävle?
Från påsen i handen kommer en lukt av nåt annat.