Den trettonde; fredagen

En hel dag med uppsatsen i nya bibblan igen. Skolan har verkligen fått ett lyft; det är en ny värld där inne i runda huset. Alla hänger ju där nu, för fasen.

Det är en underlig känsla som kommer med tanken på att jag snart ska börja plugga igen. Den där känslan av att allt börjar om. Att sitta i bibblan med böckerna, att vara full av förväntan, men ändå inte.
För samtidigt som det börjar om är det ändå samma gamla skola, samma matsal att äta lunch i, med de orangea väggarna och föreningsflaggorna, samma korridorer att springa i med det gråa ljuset ute och andan i halsen till föreläsningarna.
Det är inte det där exalterade som fanns när jag kom hit för tre år sedan. Tanken på att allt var möjligt och alla människor som skolan inrymde så fantastiska. Dagar i ljuset bland böcker och snabbmakaroner, nätter i en förväntansfull berusning, bland hångel och rekorderlig päroncider.

Och nu, dagar med uppsatsen. Långa, med blandade känslor av fascination över sitt eget tänkande, samtidigt en massa ilska.
Så klart blir jag arg när jag läser om vestibulit. Så klart är det känsligt för mig, eftersom mina egna problem liknar det så mycket.
Jag trodde aldrig att lite svamp kunde orsaka så mycket besvär, men nu vet jag bättre.
Ändå vill jag hålla på med det här. Jag valde att skriva om det, fast jag visste att det kunde bli jobbigt. Eller, jag gjorde det kanske för att jag visste att jag måste.
Allt kanske hade varit ännu svårare annars?