Nytt hopp

Min kurator är himla snäll. Hon ska fixa grejer åt mig.

Vi tar det från början. I augusti förra året fick jag en remiss till en expert som skulle hjälpa mig med mina svamp- och underlivsproblem.
Äntligen skulle jag få bort det. Bort med kliet, svidandet, sprickorna. Det onda. Bort med allt som får mig att må dåligt.
Den där remissen gav mig en massa hopp. Jag skulle äntligen få bli som vanligt igen. Vi skulle bli som vanligt. För det vore att ljuga att säga att det här inte har påverkat förhållandet. Det vore också att ljuga att säga att det inte har påverkat vårt sexliv.
Jag fick i alla fall en remiss, jag skulle få komma till experten nån gång under hösten, ganska snart alltså, med sjukvårdens mått mätt.
Samtidigt fick jag också remiss till kurator. Saker var ljusare än på länge.

Jag väntade hela augusti och hela september. Det blev oktober. En mystisk höst, då jag hade allt för mycket tid att tänka. Vi började undra om jag inte skulle få en kallelse snart, så jag kunde få komma dit.
I november ringde jag Könspol och frågade hur läget var. Du får nog en tid i december, vi har långa köer här förstår du, löd svaret.
Okej, tänkte jag, jag kan vänta till december. December är inte långt bort.
Återigen kändes allt lite gladare. Snart, snart skulle allt bli som det var innan.

Det blev veckorna före jul. Jag spanade ofta efter ett brunt kuvert när posten dunsade ner i hallen. Jag tänkte jag får väl en tid precis innan julafton eller kanske i mellandagarna men det får jag väl leva med.
Men det kom aldrig nån kallelse. Det blev jul och nyår och vi kom hem med nävarna fulla av julklappar, satte nyckeln i låset, såg högen med post på mattan och det måste måste bara ligga ett brev från landstinget i den där högen.
Fast nej.

Nu är det slutet av januari. Det har känts rätt hopplöst ibland, sådär som jag vant mig vid att det kan göra.
I dag var vi hos kuratorn igen. Hon frågade hur saker kändes och jag sa som det var, att det periodvis känns…tomt. Jag berättade hur länge jag väntat, hur jag hade ringt.
Hon sa att hon förstod. Hon skulle snacka med läkarna. Göra vad hon kunde för att jag ska få en tid så snart som möjligt.
Och jag blev glad. Vi blev glada.
Nu finns det nåt där igen.
Nytt hopp.