Me, myself and I

Två arbetsdagar kvar. Fyra sammanlagt i landet.

Jag googlar ”urinvägsinfektion” samtidigt som jag sitter och förbannar mig själv igen. Funderar på om jag trots allt var för mycket dramaqueen de där dagarna vid vulkansjön, om det var därför allt gick åt helvete.

Jag borde verkligen inte. Borde inte ta på mig skulden, och borde framför allt inte ha känslor av att bli förbisedd, känslor av svartsjuka, av att ingen lyssnar eller ser mig, när jag så väl vet att människor gör det. Min unge älskare må ha betett sig svinigt, men han hade sina ljusa stunder. Han talade om för mig att jag borde vara stolt över vad jag åstadkommit det senaste halvåret, att jag inte borde gråta utan snarare hylla det som varit.

Och det är kanske det finaste jag lärt mig här. Att gång på gång möta situationer där man är minst i världen,att leva sig igenom dem och ta sig upp. Själv. Att alltid tänka att det är ingen idé att ångra. Gör det bättre i framtiden i stället. Allt det där klyschiga som aldrig kunnat vara verklighet för mig börjar bli det nu.

För visst grät jag när jag hörde honom där i mörket på trappen. Där, på en av de kanske vackraste platserna jag vet och allt plötsligt blev bara sorg och illamående.

Jag sov knappt på natten, tassade upp i gryningen och såg solglittret i vattnet och början på en fantastisk dag. Ville spy. Men tänkte ändå att det andra inte fixar åt en måste man fixa själv.

Jag läkte mig snabbt, och jag läker mig fortfarande. Det är det som är det viktiga. Jag klarar det själv nu.