Plötsligt

Så är jag mitt i det igen. Utan att det egentligen var meningen är jag bland små kyssar, mystiska blickar och en mjuk varm hand som håller min när vi åker i solen i bilen nerför berget. Och känslan är som en molande värk som gräver sig fram i mellangärdet. Det finns nån att sakna, nån som tittar mig i ögonen och säger jag hoppas jag får se dig igen.

Och jag säger, det hoppas jag med.

På bussen hem blundar jag och tänker på sanden på hans kind och hur jag aldrig slutade skratta, på vinden som blåste rakt igenom hans sovrum under strömavbrottet och skapade fladdrande skuggor i stearinljuset, och på hur han steg upp varje morgon och gjorde mig en kopp kaffe.

Och tänk så snabbt vi skapar oss minnen.

Det var ju aldrig planerat att bli såhär. Jag tänkte bara be om lite sällskap en varm natt vid en vulkansjö. Inget annat.