Det gamla vanliga

Det är svårt att riktigt landa. Allt gick så fort, jag var helt tom i huvudet hela vägen hem till Sverige. Det där när vi lämnade staden M redan innan gryningen och det regnade ihåligt mot rutan, känns redan som det aldrig har hänt. Det att vi åkte mot Managua för sista gången och solen gick upp i en båge långt borta och bergen låg där som en kuliss, har det nånsin varit?

Alla grät på flygplatsen. Det var inte vad jag tänkt att jag skulle göra, huvudet var tomt, men att se alla andras tårar framkallade nåt; det rann och kinderna stramade. Sen passerade vi passkontrollen utan ord, suckade oss genom bagagechecken och flög till Miami med tysta ansikten.

Och USA är förstås ett sjukt land. Inget annat än flygplatsen i Miami kan få människor att känna sig så hopplösa, uttråkade, instängda och ryggvärkande.

Utanför flygplatsen i Miami finns det en ”park”, där man kan sätta sig och slappna av en stund om man vill. I parken finns ett par bänkar, ett par betongklumpar och en och annan palm. Parken är omringad av skyskrapor och flygplans täta dånande och det känns som man är instängd i en obehaglig science fiction-scen. Där, instängda i framtiden, satt vi i alla fall och kände våra sista strålar sol mot huden. Jag tyckte det var kyligt så jag tog på mig en kofta. Det var säkert 25 grader.

Sen halvsov jag nästan hela vägen över Atlanten. Kunde inte sova utan musik, så jag valde från British Airways skivor och slumrade till Marvin Gay i timmar. När jag vaknade till syntes solen och vi var nästan i London.

Och London är det stora och stela. Alltid. När man kommer till London förstår man att man är i Europa. För det stört omöjligt att hitta pizza hut, mc donalds, pressbyrån eller ens en vanlig enkel kiosk. I London radar sig de stora stela butikerna på rad och människor går i stövlar och rockar av lammull. Chockerade för vilken latinmamerikan som helst, tro mig.

Efter London var det inte så mycket mer. Stockholm tornade upp sig mot oss i mörket med alla sina ljus och vi såg vår huvudstad helt upplyst när vi landade.

Jag sov nästan 12 timmar sen. Ville sova mer. Vaknade till julafton och förstod inte att jag varit borta och det är ungefär där jag är nu.

Jag lyssnar på alla låtarna, och ibland kommer det nån känsla, nån vind mot nacken, och jag läser mail, man skriver till mig på spanska, men för det mesta är allt precis som vanligt. Fast bara extra kallt.