Sen söndagseftermiddag

Nikkisarna har varit här enochenhalv vecka nu. Jag försöker ta till vara på den lediga tid som finns, en helg här, en eftermiddag där. Det är svårt. Som om stressen inte hunnit lägga sig förrän den väcks igen, och allt är som förut frast värre. Jag hinner inte tänka på vem jag vill vara, vad jag vill göra, vad jag vill skriva. När väl stressen lagt sig faller hjärnan tillbaka i passivitet.

Jag önskar mer sol, mer hetta, högre libido och avslappning. Mindre pressa stressa streta framåt.

Nikkisarna använder upp hela mitt skypekonto och ringer till halva släkten och alla sina kärlekar på kvällen och sen drömmer de om Nicaragua och jag förstår dem. Vem behöver inte lite passion och dammiga bussresor?

Och de är rädda. Rädda för att vara själva i stora svenska huset, rädda för att gå till ICA och rädda för att vara för smutsiga. Varje dag är det kö till tvättmasiknerna och duscharna och varmvattnet tar slut. Och jag tänker att man måste väl ställa upp. Så jag går med till ICA, visat tvättmaskinen, lånar ut min dator.

Sen finns det nästan ingen tid kvar. Allt detta ansvar som ska tas, hur mycket plats får det fylla?