Daytime sleeping

Det är nåt njutningsfyllt betryggande med att somna medan det fortfarande är ljust och dag.
Somna efter jobbet och ställa klockan och upptäcka att det inte är morgon när man vaknar utan att man fortfarande har en hel kväll på sig att slappna av.

Som att kroppen ändå är medveten om ljuset ute. Som att den känner sig mindre ensam och oroad då.

Och den drömfyllda sömnen som kommer där människorna fortfarande är tydliga när man (jag) vaknar. Det handlar mest om människor. Människor som jag vet vilka de är utan att egentligen kunna se deras ansikten.

Att man vaknar uppvärmd nästan omtöcknad. Att man när man sover lagom kan vakna uppfriskad så att man kan ta tag i det grå, men att man efter mer än 1,5 timmas sömn tvärtom nästan mår illa och bara vill fortsätta sova.

Det är lite löjligt magiskt.