Solen hjälper oroliga människors magar. Och när jag vaknar, när jag först tror att det ska vara en ny orolig dag, är det som om det är sol bara för att jag ska läkas. Nåt måste hjälpa mig att ta bort tomheten, nånting oväntat.
Tänker på de mest oroliga perioderna i mitt liv. Som när jag stod ensam i främmande stad och försökte rädda en gråtande pojke hemma Sverige och till slut insåg att jag inte kunde. Då var solen nåt av det bästa som kunde hända mig. Det var tur att den främmande staden ändå var en solig främmande stad. Tur att det nånstans mitt i allt gick att döva den hjälplösa känslan med eftermiddagar på stranden, kvällar på salsaklubbar och ändlösa promenader genom gallerior med köpande som grundbehov snarare än ett extravagant nöje.
Det var tur.
För samma situation i ett regngrått Gävle, Sverige, Väschöttaschlätten eller annat hade inte gått. Inte blöta strumpor i skorna som känner vattenpölarna. Inte Brynäsvinden som tränger in i jackan. Inte tysta fikarum. Inte stortorget. Inte stora gärden där gräset är grått och människor utom synhåll. Det hade inte funkat.
Jag hade varit för bräcklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar