Vidare, bort

Det går inte många dagar utan att jag funderar på min situation. Varför jag är här, varför jag har stannat här och hur det kommer sig att jag inte har dragit nånstans när alla andra har det.

Det verkar inte som att man stannar i den här stan om man inte är härifrån.
Det är en svår stad, säger folk. Svår att lära känna.
Och jag håller med. Det är inte nåt som folk säger bara. Dem jag lärde känna när jag flyttade hit kom från andra städer. De flesta har dragit vidare nu, för det gör man.

Så i helgen i Stockholm började de fråga mig varför jag fortfarande bor här, jag borde ju dra, jag har inte så mycket här som håller kvar.

Jag kan inte längre svara nåt bra på det där. Man kan lika gärna bo här som nån annanstans har varit mitt måtto. Som att inget ändå skulle bli lättare av att flytta, inte bostad, inte jobb, inte att skaffa sig en fin tillvaro.

Sen har jag gillat det.
Uppväxt på landet, uppskrämd av stress och tunnelbanor.
Har tänkt att jag ska sakna möjligheten att se nåt grönt. Jag är inte direkt nån Skogsmulle, men det händer att jag vill gå… i skogen.

Men jag vet inte längre. Det är som att man kan ge den här staden en viss tid att försöka stadga sig med den, och har man inte klarat det då går det aldrig. Eller så gör det det, men jag är för trött för att försöka. Det börjar allt mer luta åt att rusa vidare. Den här stan har kanske passerat bäst - före-datum för mig, just nu.