Mallarna

Nu är det en vecka sen kroppen bröt ihop. Den extrema kroppsliga reaktionen. Det är vad jag kommer fram till, att jag har otroligt lätt att reagera fysiskt på det som sitter en bit in. Det visar sig när jag mår dåligt, när jag är uppspelt och inte minst när jag skriver.

På skrivarkursen får jag höra att det finns nåt sinnligt över mina texter. Allt som mina karaktärer känner, känns nånstans i kroppen med nåt av sinnena. Det är små lätta andetag, händer som möter andra svettiga händer, andetag som viner genom rummet, pipljudet genom lungorna som talar om stämningen.

Jag fick en chock förra veckan. Till stor del en chock av nåt som hade skapats av mig själv, ett påhitt i min hjärna, en struntsak just nu. Men ändå en chock. Den satt i magen och i bröstkorgen och hjärtat var visst med på ett hörn också. Det hade kunnat vara rätt jävligt för mig.

Jag ville spy massor av gånger, men hela tiden kom det bara luft, jag ville gråta också men det gick inte.

Jag är dålig på att gråta när det kommer till sånt jag verkligen borde gråta över.

Jag grät aldrig på mormors begravning. Fast jag ville och kände att det egentligen hade behövts.
Jag grät knappt när morfar eller farfar dog heller.

Jag grät inte den där veckan när jag låg i sängen och väntade på ett HIV-provsvar som jag trodde kunde vara positivt. Jag grät inte, men magen var helt förstörd. Jag åt inte sov inte, rörde mig inte. Men det kändes i kroppen.

Jag kanske inte alltid reagerar som jag borde, jag vet inte. Jag gråter inte för det stora, men floder för småsaker.

Å andra sidan finns det inga mallar för känslor. Mallen är på nåt sätt det var och en skapar åt sig själv.