Nånting om relationer

Jag satte musikerkarln på tåget med hallonmuffins i en plastpåse som matsäck. Stoppade ner en bit hushållspapper överst så att han skulle han nåt att torka munnen med efter allt glufsande. Tänkte det var omsorgsfullt, så som föräldrar gör till sina barn som ska på utflykt, ni vet.

Och jag sa: nu kommer du tjata om att vi har svullat igen, som alltid. För det gör vi alltid. Och ångesten kommer alltid efteråt när man har landat och står med fläsktendenserna skrikande i ögonen framför spegeln. Men när är man mitt i det går det inte att stoppa för tillsammans har vi ingen kontroll på varken mat eller pengar. Man måste bara, lite till och lite mer. Jag antar att det måste ses som en av de mest negativa faktorerna i den här relationen vi har.

Och relationen är som jag tror att relationer ofta kan vara; skiftande. Den går från skämtsamt vänskaplig och retsam, till ett puttinuttigt nyförälskat beteende, till en känsla av nåt stabilt strävsamt - som att vi redan känt varandra i evigheter och för längesen slutade skämmas inför den andre när vi snarkar eller fiser eller inte kan knäppa byxorna när vi har ätit för mycket popcorn. Det sistnämnda kan jag inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Borde det finnas varningstecken på att vi blivit för avslappnade för snabbt, jag vet inte?

Vi gör saker, för det är visst så man borde göra när man ska försöka reda ut vad man känner och skulle kunna känna för varandra. Vi packar räkmackor och choklad och går ner till ån och äter med fötterna dinglande över kanten. Vi genar hemåt över ett område med husbygge och en avstängd bro och smutsar ner skorna i gruset. Vi hyr en film som nog är bra att se för vi har hört att det borde man. Vi lagar tacos och har nog rätt mycket sex. Vi kittlas och pratar och skrattar mest jämt. Vi promenerar och fikar. Vi diskuterar och blir lite oense och går tysta och sen försvinner allt i skämt. Vi sitter bredvid varandra i tv-soffan och pratar om såna som vi tycker är snygga i Desperate housewives. Vi går på restaurang och sitter och slappar och dricker vin lite lojt, ibland pratar vi om andra och ibland håller vi handen och nån gång då och då fastnar samtalet i samma spår men inte alltid. Vi ligger i parken på filt och är gulliga. Vi pratar till varandra genom toadörren. Vi sover, ibland precis bredvid varandra, ibland inte.

Det går fram och tillbaka, ändrar sig från plats till plats och stund till stund. Jag vet att det inte är riktigt beständigt, det är en aning oklart. Men jag vet också att just nu är det inget som stör mig.