Nånting om relationer, del II

”Egentligen är det kanske du som behöver vara för dig själv”, säger han.
Jag nickar i telefonen, visst är det så. Jag har vetat det länge.

Det har gått sen nån gång i oktober nu. I princip varje dag sen dess har vi haft kontakt. Samtal, sms, msn, träffar. Vi har pratat och pratat och pratat ihop och sönder. Nånting har växt och nånting har sakta blivit ganska tärande.

Eftersom jag är kvinna har jag ofta trott att det tärande har berott på mig. Kvinnor( inte alla) har en tendens att tro sånt. Lättast så, har jag tänkt. Lättast att lösa problemet som sitter hos mig, då vet jag åtminstone var jag ska börja.

Jag har bett om paus. Eller, rättare sagt; båda har vi bett om paus varsin gång. Båda gångerna har det misslyckats. Det har bara gått nån dag, sen har vi saknat, hälsat och ringts och varit överens om att det känns för konstigt. Sen har det tärande fortsatt. Jag med mina ständiga tårar och han med sitt stundtals klumpiga sätt att uttrycka sig. Vi har fattat att nånting måste göras, men vi har inte vetat vad.

Och nu är nu. Nu har vi ingen möjlighet till kontakt. Det är nu jag ska fixa min del av problemen. Lämnas med ännu mer utrymme att tänka. Jag ska pyssla med mitt är det tänkt. Mitt som torde vara att skriva och läsa. Promenera. Kanske umgås med folk. Ta tag i diverse projekt och planera den där resan jag måste göra.

När jag spanar och finkammar nätet finns det grejer. Det finns skrivarkurser i Provence och akvarellmålning på Island. Tyvärr är det mesta redan uppbokat, men ändå. Det finns möjligheter. Sånt som jag vill göra fast jag inte tagit mig tid och tänka på det, för jag har varit för upptagen med att vara ledsen och arg över sånt som jag inte alltid har behövt vara ledsen och arg för. Jag har varit för upptagen med att gnälla. Med att ringa och noja och hoppas att jag ska få tröst. En massa tankar har upptagit min tid, men knappast sånt som spelar nån roll i slutänden.

Mitt första projekt, mitt problem, är därför att frigöra mig. Ta den ensamma tiden och använda den. Göra mig av med beroendet, börja reda upp situationerna för mig själv i stället för att vänta mig att nån annan ska göra det åt mig.

Jag vet inte exakt vad han har tänkt göra åt sina problem, men jag hoppas att det inte bara är jag som försöker.

Och möjligen möjligen har det här blivit "för privat" nu. Jag vet inte. Alla kan ju se. Det finns inget skydd. Kommer det protester åker det kanske bort. Det får vara så länge, för de viktiga detaljerna har jag ändå utelämnat.