Störigheter

Jag sitter och söker mitt säkert fyrtionde jobb som informatör och tänker på det som man svarar varje gång nån frågar Vad vill du göra med ditt liv då? Vad vill du jobba med?

Varje gång svarar jag det här har jag pluggat och då kan man söka såna här jobb. Informatör, typ. Och så tänker jag på hur sjukt det är att trots att jag söker de här jobben har jag så gott som aldrig provat på yrket i verkligheten. Jag vet ingenting om hur det är att vara informatör i realiteten, eller om jag passar för det alls. Jag kanske är för långsam, för ofokuserad för mycket allting, och till råga på allt kanske jag inte är tillräckligt flexibel eller driven. Det vet ingen, egentligen.

Och jag fattar inte hur det kan komma sig att vissa yrken bara behöver läras ut i teorin med tunga böcker om diskursbegreppet och hermeneutiken och Bourdieu, och aldrig på riktigt. Att det aldrig ska behövas nån praktik, när andra utbildningar har flera månader av sånt som kallas för lärande i arbetslivet. Och att det ändå, när allt kommer om kring, oftast krävs flera års praktisk erfarenhet för att få minsta vikariat.

Tre favoritgrejer just nu

*Normalsaltat smör
*Mozarella
*Vaniljsås

Infall och utfall

Måndag efter mens betyder att hormonerna börjar vända på sig och att man drabbas av underliga infall. Som till exempel:

*Plantera om alla blommor i lägenheten utan jord
*Låna pengar av sig själv som man inte har för att kunna baka en toscatårta
*Sätta in en oseriös annons på en sexkontaktsida bara för att se vad som händer
*Ratta in sportradion och lyssna på en fotbollsmatch

Jag skulle tro att det sista infallet är det mest otippade för min del.

Annars sprudlar det av aktivitet här på gården. Folk grillar flintastek och sitter på bänkar och jag såg till och med några spela brännboll när jag gick till närköpet. Brännboll är kanske höjden av vårhurtighet.

Och nu har visst Gefle gjort mål.

Intensivt

Fast jag ofta får känslan av att jag inte gör nåt med min tid kom insikten om att helgen varit intensiv. Det är när hjärtat känns söndrigt men bakhuvudet inte är helt medvetet om det som jag försöker hålla mig borta från tänkandet. Vilket sällan går.

Inte mindre än tre gånger har jag ringt lilla musikerkarln och låtit ynklig och beklagat mig i största allmänhet. Varje gång jag gjort det har känslan av att jag inte tycker om mig själv i det här tillståndet vällt in. Jag vet inte hur människor står ut med mig ibland.

Det har funnits stunder då jag suttit framför datorskärmen och hyperventilerat, försökt svälja ner allt längst ner i lungorna och höjt musiken. Höja musiken är en av få saker som hjälper.

*

Efter en evighetslång arbetsdag i fredags klämde jag i mig en pizza och somnade med kläderna på under en filt. När mobillarmet började vibrera steg jag inte upp. Varken första, andra eller tredje gången. Ögonlocken påminde plågsamt om att ännu en vecka med för korta nätter hade gått.

Sen cyklade jag genom aprilkvällen som tillfälligt förvandlats till oktober, för att träffa C vid Sjömanskyrkan. Vi glodde på hennes singer/songwriter-bekant som spelade och jag kladdade ner halva lokalen med läsk. När ett gäng tolvåriga(?) pubertetsstinna punkare äntrade scenen fick vi nog och drog ut. I utgången stod småflickorna och blåste i alkomätare och på trappan till den drogfria lokalen satt en ensam kille med en burk päroncider och orerade. Kvällen var uppenbarligen ung för vissa medan vi andra gick hem och glodde på tv.

Gårdagen spenderades på folkhögskolan tillsammans med skrivarmänniskor kaffe och kanelbullar. Vid dagens slut surrade det i huvudet av samtal om text och ännu en insikt hade kommit till. Det tar fanimej tid att skriva böcker. Det är inget som går att fuska sig till genom talang och allting är mycket besvärligare än jag oftast tänker. Men jag tror det är värt det, till slut.

Återstoden av helgen har gått åt till filmtittande och i dag en fika med M och R och lilla växande magen. Efteråt, för att undvika hemmet och den ständigt nödvändiga disken, tog jag på mig hörlurarna och började gå i kvarter där jag aldrig annars går. Med ögonen på trävillornas tinnar och torn, tomma verandor och söndagsdöda bakgårdar. Det är så jag måste göra för att börja om.

Lördag, 00:52

Just att lämna en lokal med människor, att cykla hem från en vän och låsa upp till en tom, men ändå full lägenhet får mellangärdet att ömma extra i kväll. Gå ut i det lilla köket med det lilla bordet, studera de prydligt upphängda gardinerna och tända i fönstret …

Sekunderna när man tänder är så långa.
För vem?
Undrar man. För grannarna? För mig? För mitt kök som det var månader sen det blev ordentligt besökt av andra?

Och jag älskar det lilla köket. Tycker det är värt människor som rör sig i det. Det förtjänar all uppmärksamhet för det är det bästa kök jag haft.

Men det är så jävla ensamt i kväll. Jag klarar fan inte av det. Jag var inte beredd på det här när vi bestämde att vi skulle flytta isär. Jag tror korta ögonblick att jag inte är gjord för ensamboendet, jag har insjuknat i samboskapsberoende…jag tar vem som helst… nån snälla svara… var i min närhet bry dig om gardinerna i mitt kök innan jag dör!

Den här dagen har varit hård mot mig, det är därför. Det tycks rätt många dagar vara numera.

Ibland är det hårt

Har jag sagt att jag hatar högstadieungar vissa stunder?

Dessa stunder är: när de är sådär nonchalant efterapande, när de brölar rakt ut med målbrottsrösterna över just ingenting, när de är mer svartcyniskt neggopessimistiska än den gnälligaste pensionär och när de inte vill arbeta för att det är sååå jobbigt bara att öppna övningsboken.

Vid alla andra tillfällen är de faktiskt helt ok.

Rymddrömmen

Så i natt var jag i rymden. Det var jag och lillebrorsan som var med i nån sorts rymdprojekt. Vi satt fastspända i stolar av biofåtöljskaraktär tillsammans med Jymd-Christer och massa annat folk. Inför resan blev vi matade med spaghetti ur konservburk. Man behövde tydligen kolhydrater i rymden.

Sen bar det av. I rymden svävade glitter och gamla smutsiga underkläder runt överallt och man var tvungen att hålla sig i, hårt. Alla skrek och några grät och Jymd-Christer skrek nog högst. Sen var det plötsligt en tant som ville hem för hon skulle ut med sin pudel och själv ville jag hem och byta tampong. Det kunde man tydligen inte heller göra, i rymden.

Efter det var det gryning och jag väcktes av skrattmåsar. De har invaderat hela Brynäs nu, de små skränarna.

Klasslistan

I går kom en lista på posten över människor som jag gick i nian med. Det står var alla bor och vad man har för telefonnummer. Om man känner sig modig ska man kontakta nån inför klassfesten som ska gå av stapeln i maj.

Kollar igenom listan och konstaterar att stora delar bor kvar i den lilla ort som vi gick i skolan i, eller strax utanför. Bara jag och fyra till bor längre bort, nån annanstans. Spontant orsakar det ett litet mentalt haha.

Tänker jag bor ju åtminstone här. Jag har en utbildning, en trevlig lägenhet i trevligt område. Ett eventuellt romanprojekt och en 40-årig älskare. Ett studieår utomlands att minnas. Ett långt CV. Timvikariat på arbeten jag egentligen inte är kvalificerad för. Ett antal vänner runt om i landet som jag träffar alldeles för sällan. Två mer eller mindre seriösa förhållanden bakom mig. Ett avslutat samboende med pojkvän och två med kompisar. En massa hångel…

Vad mer? Vad är det egentligen jag har?

Och det lilla mentala haha:et försvinner, för jag vet inte vad det är jag ska skratta åt. Vad som är värt att ha när allt kommer omkring.

Såklart

Det gick ganska bra länge. Det blev bananer, vindruvor, potatis, soppa och fryst mango. Men vid frysdiskarna på slutet drog sig handen neråt och tog upp en burk strawberry cheesecake. Tänkte om jag gör det snabbt, köper den snabbt då…

Ja då. Då är den i frysen och ligger där och finns. Självklart kan jag inte slänga den.

Lista

Tio första
Första bästa kompis: ett gäng ungar hemma i kvarteret. Fast mest var det Sara och Marina tror jag.
Första bil: ingen, om man bortser från de röda och blåa sandlådebilarna.
Första kärlek: en Marcus som tyckte om att pussa på mig i lekis.
Första husdjur: katten Ikaros.
Första semester: Tjörn kanske?
Första jobb: sommarjobb på dagis.
Första köpta skiva: när jag var typ fyra fick jag en lp med Carola som jag inte minns vad den heter nu. Men det måste varit en av hennes första.
Första riktiga kärlek: alla kärlekar är väl riktiga?
Första piercing: öronen och naveln.
Första konsert: nåt 80-taligt på Skara Sommarland…Magnus Uggla kanske?

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: vin i helgen.
Senaste bilfärd: en tur ut till ett naturreservat i helgen.
Senaste filmen du såg: Innan frosten, på tv.
Senaste ringda telefonsamtal: vikariepoolen.
Senaste bubbelbadet: måste ha varit innan vi flyttade, alltså i somras nån gång.
Senaste kyss: musikerkarln.
Senaste gången du grät: i går.
Senaste måltiden: åt precis en macka.

Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: nej, inte vad jag minns.
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: bara efter att de gjort slut.
Blivit kär vid första ögonkastet: nej.
Fastnat med blicken i någons urringning: jaaaa, såklart.
Fått ditt hjärta krossat: ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: nej.
Haft ett one night stand: jorå.
Busringt till någon: japp, fast det var evigheter sen.

Sju saker du har på dig just nu
1.Örhängen
2.Trosor
3.Svarta strumpor med katter på
4. Linne
5.Rutig skjorta
6.Pyjamasbyxor med hjärtan
7.Lite saggigt smink

Sex saker du gjort idag
1. Cyklat till ett jobb
2. Kramat barn
3. Målat till musik
4. Varit på Kupan
5. Köpt bröd
6. Kokat te

Fem favoritsaker utan rangordning
1. Bokhyllan och böckerna i den
2. Mp3-spelaren
3. Mat
4. Pyjamasbyxor
5. Skrammelcykeln

Fyra personer du kan berätta allt för
Mmm. Har nog svårt att tänka mig att jag berättar allt för nån, men de jag känner förtroende för får höra det mesta som är viktigt.

Tre val
Blått eller rött? Rött
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Choklad...eller chips, eller choklad. Båda kanske? Eller popcorn.

Två saker att göra innan du dör
1. Resor
2. Roman

En sak du ångrar
Ord

Måndag, 17:17, 20 grader

I solen målar barnen hjärtan på mig. Och katter och blommor och grisar och jag vet inte vad. Och under klätterställningen sitter en liten kille som säger ”På fredag ska vi ha klassfest! Vad synd att du inte är här då”. Och man får kramar och händer som vill hålla i en och frågor massa frågor från ögon som vill ha ens uppmärksamhet.

Det största fördelen med att jobba med yngre barn är all förbehållslös kärlek som man bara får. Som ges till en utan misstänksamhet och funderingar över om det är ”rätt”. Det rättar till hjärtat lite och jag behövde det i dag.

*

Och varför jag är deppig?

Jag hade nog inte väntat mig det här när jag påbörjade den här historien. Hade nog tänkt mig att det skulle vara lättare, att jag skulle ha kontroll över situationen. Jag var rädd att jag skulle bli den som sårade. Nu blev det inte så. Nu är jag i stället vidöppen och rädd för att bli sårad.

*

Och dagen till ära får jag ett mail som jag absolut inte vill ha. Från den där arbetsgivaren som jag hoppats lite extra på. Ett arbete som jag inte bara skulle klara alldeles utmärkt utan också antagligen vara riktigt bra på. Som jag är lite gjord för. Det finns ingen grej som jag har hört så många gånger från så många människor att jag är bra på som att skriva. Och ändå får jag inte göra det. Jag känner mig lite extra pissad på just därför.

Tack då

Men man ska inte, nej man ska inte tro det blir sommar.

Det Här Är Vad Dom Säger.mp3

Tvivelaktigt innehåll

Bara sån ilska hela tiden som jag inte vet var den kommer ifrån. Jag funderar fram och tillbaka undrar över vad jag borde och tänker det vore så skönt att be allt dra åt helvete. Tänker vad som vore bra för mig för det måste man. Tänker skyll dig själv föfan gör det. Sen gör det ont i bröstet.

Dagens snåltips för panka och bantande

Detta är visserligen gammalt, men ack så underskattat: nudelsoppa!
Tag en påse vanliga Mr Noodles(europshopper nudlar/icas nudlar/annat). Koka upp med vatten och kryddor.

Betydligt mer mättande än att äta bara nudlarna rakt av!

Dessutom; eftersom nudlarna är små och trasiga får man i sig mindre kolhydrater och mer varm vätska. Och som alla vet - ju varmare desto mättsammare.

Extra lyx: buljongtärning!

Jag tänker köra stenhårt på detta.

Blomknoppar

Medan vårrenovering pågår behövs färg och blomstring.
Så - här - tussilago! Nästan i alla fall.

Onsdag, 12:51

Jag stack just hål i mitt öra. Tryckte ner en nål genom en flera år gammal igengrodd hinna. Den har inte blivit penetrerad på länge, nu kommer det börja vara, och det känns lite som att börja gräva i flera år gamla själsliga sår.
Jag har inte brytt mig om örhängen på evigheter men nån gång ska det väl vara dags för revolt. Nu ungefär.

Morgonvanor

Under sommarhalvåret är det trots allt helt ok att tvinga sig upp alldeles för tidigt. Bara känslan av att vara ute före alla andra, få känna på lite tystnad och tidig sol, är ju värt det.

Det är mycket troligt att jag kommer bli en tant som går upp klockan fem för att mata katten och vänta på tidningen och sen gnäller för att den inte kommer prick halv sex som vanligt.

Jag vet inte när solen går upp numera men det måste vara tidigt. Förra våren gick jag ofta upp ungefär samtidigt, eller såg den gå upp när jag passerade just den här gatan. Det var en backe som gick neråt längre bort och försvann mellan husen, alla gamla husen, och i slutet låg solen och var rosa. Jag tyckte alltid det var sjukt vackert, sjukt glad för ljuset som hela årstiden gav mig.

Hade brukat gå upp i halvdunklet i april, när det inte var mörkt, inte riktigt ljust. Medan jag packade tidningarna och gick de första gatorna hände det nåt. Jag kom aldrig riktigt ihåg när, men med ens fanns det sparvar som parade sig och kaniner i buskarna, ja jag har säkert skrivit om allt det här förut, men jag tyckte alltid att det låg en sorts obegriplig åtrå i luften.

Jag vet att jag tänkte på det, för just då var det mycket som hade varit hopplöst. Det var det där jobbet som aldrig ledde nånstans, och plugget, en lång tom sommar och höst som skulle komma och så var det kroppen igen med alla besvären som aldrig ville bli frisk.

Alltid den förbannade kroppen.

Jag hade fått medicin igen och en ny förhoppning. Ännu en förhoppning. Men för varje medicin som provades, varje vana jag ändrade blev de där förhoppningarna lite mindre. Ju fler gånger man hoppas på en faktor desto genomskinligare blir den, känns det som. Det var ju därför jag satte så mycket tilltro till de där ljusa nätterna i april.

Jag trodde att nåt skulle ändras nån gång där, medan jag gick omkring och funderade på åtrå och skuttande kaniner. Och jag vågar skriva nu att det är rätt skönt att jag trodde det. För nu är situationen annorlunda.

Tisdag, 10:58

Bloggen ska vara grön nu, men enligt rykten är den vit och helt uppfuckad ibland, i vissa webbläsare. Främst i Mac-datorer skulle jag tro. Jag försöker ordna detta tekniska missöde.

Påsken har gett mig ännu lite mer svullen mage, så att man skulle kunna misstänka, man skulle kunna tro att...men, nä. Det är mest bara fika. Nu ska jag leva på soppa i några dagar.

Dagens kvinna!

Glad påsk!

Lite varstans på bloggar läser jag om dåligt självförtroende. Vad som är tecken på detta, och hur ingen verkar vilja ha det. Sen hör jag från den där musikerkarln som jag ibland telefonerar med på nätterna, det är när vi har en viktig diskussion, att ”du har väl dåligt självförtroende”. Han säger det på ett sånt sätt som antyder att det är ovanligt.
”Ja” säger jag ”så är det ju.” Ser inte det inte som nåt underligt. De allra flesta har väl inte bra självförtroende när det gäller allt? Underligt är däremot hur vi pratar kring det, som vore det en ovanligt ond sjukdom. Och hur vi oftast inte vill erkänna det. Som att det är den fulaste känslan.

Fast man är ju aldrig sämre för att man är rädd. Eller för att man tycker man har fula öron. Eller för att man dör varje gång man försöker prata med chefen om högre lön.
Gott självförtroende(eller för den delen god självkänsla) får inte vara det finaste vi kan ha. Det känns bara så tröstlöst då.

*

Kvällens sång, till den som jag tycker är speciell:

Maia Hirasawa - Still june.mp3

Skärtorsdag,10:28

Så det är inte han eller nån annan som gör mig olycklig när jag är det. Det är mest jag själv. Jag är en lipsill ibland.

I dag ska jag packa, förhoppningsvis söka de där jobben som jag spanat in och sen dra iväg till Schlätten. Först frukost.

Dagens karl!

Onsdag, 11:50

Jag känner mig svullen om magen(obs! ej graviditet) och vägrar klä mig i annat än luftiga klänningar. Varför pinas i jeans när man inte behöver?

Jag väntar på deklarationen.

Måste nog ta en tur runt kvarteret snart.

Positivt om det negativa

Känner att den här bloggen kan ge en ganska negativ bild av min lilla dejt och hur det är när vi träffas. Man kan lätt tro att det är gråt och tandagnisslan för jämnan, men så är det inte. Inte i närheten. Vi har det bra när vi träffas, och visst skulle jag kunna skriva om det, men behovet är inte speciellt stort.

Jag skulle kunna skriva ingående om hur vi fnissar och fånar oss och pratar med löjliga röster, om hur vi äter så vi nästan spricker och han tar kort på min mage för att den ser så jäkla gravid ut, eller om hur vi gnabbas om huruvida det är Marit Bergman eller nån annan som har gjort låten som spelas på radion i hans kök. Eller nåt annat. Det finns gulligheter och slisk så det räcker. Men det är tveksamt om ni vill läsa sånt. Människor har en tendens att gilla att fördjupa sig i andras konflikter.

När det är bra är det bra, liksom. Sen är det bra med det.

Tehyllan

Jobbar inte i dag heller. Jag antar att man får skylla sig själv när man tackar nej till fyra dagars jobb, men gympalektioner är faktiskt inte min grej. Är rädd för bollar och bandyklubbor, kan inte regler. Tror det skulle bli bara knas.

Jag har fixat en tehylla och det är så trevligt, det är som i värsta tebutiken. Jag har burkar från Kupan i plåt och glas, kinesiska burkar, finska burkar (blåvita), honungsburkar och burkar med änglar på.
Sorter som finns på tehyllan: svart apelsinte, svart orientaliskt te med kanel, rött te med papaya och lime, svart chaite och grönt citruste. Allt ska hällas i bruna engelska kannan och sen därur till en stor kopp.

Tidens tröst

”Du börjar alltid gråta så mycket när du gråter” säger han och pupillerna flyttar sig neråt i ögonen på honom, till den bekymrade punkten. Och jag håller med. Jag gör ju det. Jag håller inte tillbaka. Jag gråter fortfarande som jag grät när jag var fem. Det är samma längtan efter uppmärksamhet som fortfarande är kvar i mig.

Vet inte var det träffar mig först. Vilken del av kroppen som tar emot orden före de andra. Men det är kroppen som läser av och vänder sig om där, i sängen. Och förstår snabbt. Kroppen som bestämmer att det ska komma ett hulkande och snyftande. Jag gråter och gömmer huvudet under täcket och det är nu man önskar att det vore fem minuter tidigare, fem minuter innan nån hade flugit med munnen.

Sen samtalar vi. Försöker släta över allt. Kan vi laga det? Kanske genom att prata och förmildra…ja kanske.
Jag snyftar och tar på mig kläderna. Rena trosor, strumpor och ren kjol. Rent för att förmildra. Ta bort det nakna utsatta. Vi värmer mat. Jag sitter rödgråten vid bordet och lassar in. Snart känns det ändå bättre. Andra tankar- spaghetti, ryggsäckar, tågbiljetter - hjälper till med förträngningen. Tidens tröst.

Men på tåget är det det enda jag minns. Just de illavarslande orden. Inte att helgen varit bra, att vi gjort saker och närmat oss varandra. Vad ska det tjäna till när vi ändå har sagt det där till varandra, tänker jag. Vad är det för vits? Tårarna sitter i halsen, och jag försöker låta bli att titta på mig själv i tågfönstrets speglande. Vill inte se fnaset under de gråtna ögonen och det röda utslaget på kinden. Blundar och höjer musiken på mp3-spelaren, gömmer allt innanför.

*

Fast tidens tröst. När jag kommer fram är det varmt, som sommarkväll, och jag kan cykla fort i fladdret över broarna. Känner trösten komma.

Jag kan ju inte göra mer. Kan inte ändra mig och försöka med nåt annat. I så fall får det nog vara.

Ensamma flickor

Brett Anderson släppte nytt album förra veckan och jag firar med lite gammalt Suede och ett nytt försök att lägga upp en box. Inte en av deras bästa låtar, men passande när man känner sig...ja, ensam.

Återkommer säkert snart med detaljer om helgen.

Suede - A New Morning - 04 - Lonely girls.mp3

Kontraster

Det knakar i gungställningen och flickorna gungar högst. Sjunger med precision, rad för rad, vers och refräng: ”Vågar du så vågar jag…”

Några hittar en nyckelpiga. De studerar den noggrant och bygger ett bo av gräs till den, det blir en liten fyrkant som placeras strax intill cykelgaraget. I solen blåser skogen in över dem och förstör, men de bygger upp igen.

Ibland behövs det kontraster. Efter sorgen över systemet i går, den totalt nedgångna kvällen, hopplösa minuter framför datorn där allt, varje ord i fel riktning kan utlösa tårarna, efter det behövs nåt helande. Behöver bara en kort resa, solsken och en eftermiddag med dagisbarn. Inte precis vad jag önskat mig, men absolut rätt just då.

Och snart kommer helgen. Snart kommer den varma helgen. Den kommer och den känns fortfarande lite hemlig och tveksam, men jag måste erkänna att jag vill ha den.

Efter ett halvår i kjol och leggings

Benen: Jeans? Vad är det? Är det meningen att man ska ha på sig det?
Rumpan: Vadå? Hur är det tänkt att JAG ska få plats i dom där?
Magen: Men HUR har du tänkt att du ska kunna andas om du ska stoppa in mig DÄR? För att inte tala om hur det ska gå att äta...

Helvetes krångel

Fan. Satans jävlar. Jag fattar inte. Blä!
Jag måste ha förstått fel nånstans för det måste ändå vara meningen att jag ska ha nåt. Att leva på.
Eller?
Det måste bli så. Hoppas jag har tänkt rätt för en gångs skull. Suck! Man ska aldrig tro att det går att bara "få" pengar från en myndighet utan att man senare blir tvungen att lämna ifrån sig dem till en annan.

Testosteronstörningar och felaktiga färger i rutan

Åh så värdelöst med all jäkla hockey som besudlar tv-tablån.
Jag stänger av i protest!

Peace och solsken!

I dag har jag uppdaterat mitt CV!

Händer inte precis varje dag numera. Nej.

Tisdag, 12:03

”Jag är fortfarande krasslig” sa jag när det ringde från vikariestället i morse. Och det är klart – jag är alltid krasslig klockan sju på morgonen, oavsett vad en eventuell febertermometer skulle ha visat. Men halsen var lite ond i går, kroppen lite underlig…ibland illamående. Var kommer detta illamående från? Och det är inte ett sånt illamående, är inte. Och jag spyr inte, bara går runt och mår lite småilla nu och då.

Väntar nervöst på besked om huruvida jag får behålla pengaklumpen på mitt konto eller ej. Står i fönstret och kikar efter brevbäraren. Grannarna rör på sig, nu ser man dem! Det har gått upp ur sin dvala, går ut och handlar mjölk, står och snackar vid cykelverkstan. Mitt på dagen! Jag har väl sagt förut hur mitt kvarter ser ut, ni vet det nu va? Det vet ni nog.

Min novell till skrivarkursen rör på sig också. Den utvecklar sig, blir längre och jag har börjat skriva i scener. Fastnar i vad de ska säga, hur de rör på kropparna bäst i takt till samtalet. Samtal är nästan svårast. Jag vet inte vad det betyder. Vet inte var den kommer ta vägen. Läraren säger att det är en ”originell historia” och jag hoppas det är bra.

Måndag, 11:16

Sjuk dröm:

Genom min skrivarkurs kunde man vinna en resa till New York. Allt man behövde göra var att rida en hinderbana på en talande häst och klara av detta på två minuter. Jag red, man skulle rida barbacka så det gjorde jag, och småpratade med hästen under turen. Självklart klarade jag det. Jag fick resan. Dessutom fick jag ta med mig två vänner och fick ett kylskåp fyllt med färdkost(!). När jag kom hem var kylskåpet redan fyllt och på varje hylla låg det…räkor! Massor av räkor. Frysta, inlagda, rökta, marinerade. Detta lämpade sig tydligen bäst som färdkost till New York. Jag tror det hade nåt med Jetlagen att göra.

SOL och vårare

Sol över Brynäs! Det är nu jag ska sitta uppkrupen i det djupa fönstret med stor kudde bakom ryggen och bok i famnen medan eftermiddagsljuset sipprar in och dränker rummet. Men fönsterbrädorna är fyllda av blommor och lampor och jag funderar på att andrahandla ett litet avlastningsbord till dem, så att jag kan anpassa mig efter årstiderna.

Nu går jag på gator som är rengjorda från grus och nu orkar jag äntligen pumpa cykeldäcken. Pumpa dem iklädd lätt genomskinliga strumpbyxor och kjol för att känna att traditionellt malligt manligt pysslande (fixa med cykeln) inte bara är för blåställsnubbar och såna i jeans.

Går på torget som överbefolkas av par med händerna i varandras, och vet inte om jag ska störa mig eller glädjas eller bry mig alls. Eller bara tänka att det är tveksamt om man nu faktiskt blir kärare på våren, att våren snarare gör att vi vill vara kärare.

Köper present till musikerkarln, får den inslagen lite på nåder (vi brukar ju inte slå in såna här men nu gör jag det i alla fall) och han får ett blommigt fint papper, jag hoppas jag inte köpte nåt han redan har. Ut igen över torget till cykeln, och på alla bänkar sitter de uppflugna som skator på rad, människor som ska ta vara på solen. Inom en månad kommer jag se dem huttrande på uteölserveringen med filtar över axlarna.

Bokgubbslem?

Ronnie Sandahl använder uttrycket grabbslem i sin bok. För egen del trodde jag mig ha träffat på underligaste sortens gubbslem i går på Kupan. I lugn och ro stod jag nämligen och valde bland pocketböckerna för två kronor styck, när han plötsligt tog kontakt. Tilltalade mig. Frågade om jag var intresserad av begagnade varianter av den och den boken också. Visade mig en lista. Och jag nickade och log och sa kanske det.Då fiskade han upp ett litet plastkort i fickan, textat BÖCKER längst upp med skrivmaskinsstil. Namn och adress och telefon. Postgiro. Inget mer.
”I morrn kan jag inte…och absolut inte på lördag men på måndag tisdag går det bra!”
Och jag: ”ahaaa…okeeej”.

Sen tror jag att han gick. Och jag vet inte, självklart kan man sälja böcker, inte behöver det vara nåt fel med det, men fostrad till misstänksamhet som man är misstänker jag att jag inte kommer våga ringa. Eller så överraskar jag mig själv och gör just det. Hela världen är trots allt inte gubbslem.

*
Och här var det meningen att jag skulle klistra in en låt i en sån där box, men jag är förmodligen störd för trots att jag läst kurs i www-teknik bråkar den där jäkla koden med mig så att jag sliter mitt hår och gråter mensblod över datorn. Helvete!

Gud hör kanske bön!

Hohohohohoho.
Det finns en möjlighet att jag får behålla alltihop. Åh, så sjukt bra. Hoppas!

Glädjeskutt och febersvettning. Tekalas!

Okej, vi får väl se.

Dagens karl, dagens idol

Jag hade säkert nån plansch på nån vägg nån gång. På 90-talet eller så. Och i kväll är han i Stockholm. Men inte jag. Jag är sjuk, det är konstaterat. Bara att lägga sig och snora då.

Lunchtid, II

Och snorig är man som en gris. Hur det nu kan finnas pollen när det är typ...noll grader om morgnarna. Och huvudet, huvudet, huvudet som börjar kännas vid sig om eftermiddagarna bland alla tonårsbröl. Och magen. Värker. Inga barn blev det den här månaden heller. I dag är jag bildlärare.

Lunchtid

Skrapar ur det sista ur smörbyttan. Hittar ett kilo spaghetti längst upp i skåpet. Det här börjar lite som ett klassiskt jag-är-så-pank-det-är-så-synd-om-mig-inlägg. Överlever väl till i morgon då det ska trilla in en hygglig summa på mitt konto, betydligt större än jag brukar röra mig med. Vet dock inte hur mycket jag får behålla, om jag får behålla nåt. Om det kommer mer sen? Och om jag inte får behålla det, hur är det i så fall är tänkt att jag ska klara mig? Jag fattar inget här.

Tisdag, 23:33

Jag ville sjukskriva mig, jag tog ett jobb i dag som jag inte alls hade lust att åka på. Jag ångrade mig redan när jag lagt på luren medan jag hörde min egen röst tacka ja i repeat: ja - javisst - jaaaa - oookej - japp – okej - hej då!

Sen i morse, upp strax efter sex. Dimma. Det gick att sätta sig mitt i vägen i Brynäsbacken och knyta skorna om man ville. Så tomt. Busskortet funkade inte. Panikartat mumlande till chauffören om vad jag skulle ta mig till, vad ska jag göra jag har inga pengar? Och han som nickade med stängd mun och vinkade in mig, stressad. Och jag som svalde nervositeten och kunde sätta mig längst bak. Mot okänt mål igen, det börjar bli en vana nu. Och sen var jag pubertal och lyssnade på Kent vägen dit.

Hoppade av vid en öde Konsumbutik i denna underliga by som jag aldrig tidigare besökt. En kontrast mot där jag klivit på. Ena sidan kantad med organge-röda sjuttiotalshus, plåtiga fasader tråkigt stirrande mot vägen. På andra sidan Gavleån, dimma, och så den där Konsumbutiken med sitt bruna tegel och små skyltar, ytterst omodern i sitt utseende.

Traskade femtio meter fram till skolan. Bredvid en rad vitkalkade brukshus låg den. En mindre herrgård i blekgult med enorm stentrappa och trädörrar. Jag skulle undervisa på övervåningen. Klassen var så liten, bänkarna så små. Utanför singlade snöflingor ner över ån, förbi de trädkarmade fönstren. Det var som en Astrid Lindgren-scen( en av mina ständiga källor till associationer), fast ändå inte. Jag gillade det.

*

När jag åkte hem var det vår. Vår –vinter –vår. Snö och sol och grus. Och nånstans äntligen, trots huvudvärken, kände jag lite sug och värme från halsen och ner i bröstet.

En snubbe och en stad

Sandahls bok kom i ett paket med fyra andra som jag hade glömt att jag beställt. Den är tunnare och mindre än jag tänkt mig. 172 sidor. Jag läser den på toan och i sängen och den är snabb, slinker lätt ner. Det är det där lätta språket med sina korta meningar, plus alla radbrytningar. Och att den handlar om Falköping. Bara det gör att jag förmodligen är en aning skygglappad mot eventuella schabloner och klyschor.

Jag är nästan från Falköping. Inte riktigt, men nästan. Jag har hängt i Falköping. Jag dejtade en gång en kille från Falköping. Han jobbade med…ja, jag minns faktiskt inte vad han jobbade med, men jag misstänker att det var nåt rikt jobb för han köpte alltid svindyra drinkar och körde BMW. Han bodde på det där berget som finns där. Det var i ett hus med underliga tinnar, och kök i ett torn. Vi var det rika huset och hängde, det var lite som i Ebba och Didrik(ni vet när hon träffar den där rika killen med sitt stora hus och får leka med hans dyra leksaker), och så åkte vi genom stan förbi torget efter krogen, köpte strips ur nån kiosk och åkte hem igen. Jag tror faktiskt att det regnade också.

Poängen är väl att jag känner att det inte är en sån nonsensstad som han skriver. Säkert är den tråkig, som alla hemstäder. Tråkig men vacker. Inlindad i hatkärlek liksom. Man tar sig ju alltid rätten att hatälska och förakta stället man en gång kom från. Kallar man det nonsensstad ljuger man väl däremot lite för sig själv? Naturligtvis fattar jag att han menar i ett större perspektiv, men ändå. Uppväxtstäder blir aldrig nonsens, aldrig.

Måndag, 13:59

Jag tycker att folk på min lista uppdaterar för lite. Skämmes!

Egenheter, egendomligheter, udda vanor

Det var en utmaning som jag fick av A peaceful warrior. Har tidigare gjort en liknande grej och då såg det ut såhär.

Sex stycken avslöjande egenheter/udda vanor:

1) Godisvanor

Jag gillar inte smågodis. Bara det är väl anmärkningsvärt. Jag känner nästan ingen som inte längtansfullt börjar fladdra med ögonen och utbrister ”åååh vi köper lite goooodis” när den passerar de små plastfacken inne på ICA. Utom just jag själv då. Däremot är jag ett extremt kakmonster och smått beroende av popcorn.

2) Generande hårväxt

Jag har små hårstrån som växer på hakan, jag vet inte hur eller när de kom dit men de blir bara fler och jag gillar att pilla bort dem med pincett. Kanske inte en egenhet men väl en egendomlighet. Förmodligen vanligare bland kvinnor än man kan tro.

3) Vibrationer i byrålådan

I min troslåda i byrån ligger inte mindre än fyra stycken dildos. De flesta av dem använder jag aldrig. Faktiskt!

4) Nojor

Jag har livlig fantasi när det kommer till det mesta, men extra mycket när det gäller negativa saker som skulle kunna hända mig själv eller de jag tycker om. När mina föräldrar med allvarlig ton lämnar ett meddelande på mobilsvar, och det gör de mycket sällan, tror jag genast att det rör sig om ett dödsfall. Brorsan? Grannen? Farmor?
När jag ska ringa till arbetsgivare och fråga hur det går med den där tjänsten som jag sökt tror jag oftast att de ska skratta rått och undra hur fan jag kan tro att de ska ha hunnit läsa min ynkliga ansökan. Hallå! Föfan! Vi har fått in över 300 ansökningar vad fan tror du? Dessutom ser vi nu att ditt CV ser eländigt magert ut och att dina referenser hatar dig! Tyvärr tjänsten är redan tillsatt!

5) Armfetischist

Jag tycker om armar. Företrädesvis mäns armar, ibland även kvinnors. Det ska inte vara allt för hårda och muskulösa armar, utan de får gärna vara lita mjuka. Framför allt ska de ha len hud!

6) Tidsbegreppet

Detta har jag säkert nämnt förr men, jag har en aaaaning svårt att komma i tid. Jag ser mycket positivt på tid. Detta gäller speciellt på morgnarna, samt när det ska hinnas till möten/middagar/fika/fest. Jag anser dock att jag håller på att bättra mig på den här punkten.

Den som har lust och känner sig manad att bli utmanad för gärna skriva ner sex egenheter om sig på sin blogg.

Update: Jag ändrar mig. Några av mina vänner kan gott skriva lite egendomliga saker om sig själva. Sara, Linda, Jenny, Maria och Mills kan få bli utmanade om de vill!

Lördag 12:32

Aaaah, helgens första toscasnäcka. Fniss!

Datorfredag

Det börjar bli en aning tärande att flänga runt bland olika skolor och vikariera. I morse när solen redan stod högt cyklade jag över bron till dit jag trodde jag skulle vara. Bara för att inse att nej det här är ju inte alls högstadiekids det här är ju…ja men det måste det vara…gymnasieungdomar!

Gick över gården bland klackande stövlar och skägglinjer, kände mig lite som en i gänget; jag är ju inte direkt känd för min storväxthet. Det finns busschaufförer som tror att jag är 16 föfan! Lade huvudet på sned, bländades nästan - och ja - javisst! Uppe på väggen stod ett helt annat skolnamn ingraverat i teglet. Bara att stoppa in hörlurarna i de allt för små öronen igen och dra vidare, i högsta fart, tvärs över stan, till den rätta adressen! Jag lyckades komma endast tio minuter för sent, men med andan i halsen.

Så. Nu i kväll är det textdeadline på skrivkursen. Vi har blivit tilldelade den utsökt fördelaktiga inlämningstiden kl 0.00 natten mellan fredag och lördag. Vilket förstås kan fungera om man är smart, men som innebär fredagskväll framför datorn för dem i klubben för människor utan framförhållning. Som jag självklart tillhör. Vad trodde ni?

Pling!

Adlibris har tydligen börjat med avier via sms. De messar och talar om att ett ex Ronnie Sandahl ligger borta på spelbutiken och väntar. Får väl traska dit och hämta upp honom snart så jag får veta om han är nåt att ha.

Och i dag är det också vår!

Onsdag,vår och arbetsbeklämningar

Jag blev given en ledig(= arbetslös) dag som borde utnyttjas på bästa sätt. Så fantastiskt väder det ser ut att vara. Nästan ingen snö längre, damm som flyger över femte tvärgatan, vitsippor krokusar och så Staffanskyrkans torn i bakgrunden, övervakar allt. Såna här dagar har jag verkligen ingen lust att flytta längre. Det här är fortfarande bästa stadsdelen, och snart är den tydligen även förevigad i en sång.

Det ska löna sig att arbeta säger Fredrik Reinfeldt och jag läser och läser på Alfa-kassans hemsida men kommer inte fram till om det verkligen gör det för mig. Det måste ju vara möjligt att få ersättning upp till heltid även om man är timanställd och i princip kan arbeta varje dag? Nån, snälla svara?

Rörliga hjärtat

Åh obehag igen. Det återkom så fort jag kom hem från jobbet. Genast när jag började tänka - och jag tror inte det är sedvanlig eftermiddagshunger. Det är, tror jag, tvivel, tvekan.
Hjärtat som satt i magen i natt.

Hjärtat i magen.
Hjärtat i fittan.
Hjärtat i huvudet.

Hjärtat som hela tiden flyttar sig.
Magen som läser av små detaljer hela tiden, signalerar till hjärtat, för det är kroppen som tänker ut oron, inte hjärnan.

För tidigt

Obehaglig natt. Ni vet, en sån som mest präglas av missnöje och känslan av att inte trivas. Massa timmar vakna, massa oro. Höra blåsten, tidningen, en och annan bil och hela tiden drömma om att man är kissnödig. Vakna med full blåsa allt annat än utvilad. Hela huvudet fullt av människor som jag saknar. Och så det där som jag faktiskt kom att trivas med, som jag trodde att jag ville vara utan, det där; jag tror det kallas samboende.

Nu snart cykla till okänd skola i gammalt bekant område. Jag är inte, inte upplagd.

Sånt som man kan trilla över när man botaniserar blogg

Del 1.

Fantastiskt praktiskt inlägg om den sköna konsten.

Nåt lite oroligt...

Utanför tåget är det plötsligt ok att kyssas. Det är inget jag ifrågasätter nu, det händer. Det står människor och hånglar i uppgångarna, tonåringar med ryggsäckar, de ler, uppfyllda självklara, jag blir förskräckt. Ser dem och tänker hur långt bort de är. Ändå är det alltså ok, stå i en öppning, se helt förälskad ut, känna en avskedskyss, alltid mjukt men inte för försiktigt och jag tror jag blundar, borde blunda, så gör man på film och han håller lite med handen om mitt ansikte, så gör man också på film och jag tror jag känner en bris.

Jag tänker på det sen när jag sitter på tåget. Vilken schablon det var, och det är nu nåt borde bli förstört och jag undrar vad.

Men jag har trivts. Har inte undrat så mycket och jag har förvånats över mig själv hur exemplariskt jag faktiskt skött mig. Att jag inte en enda gång blivit för orolig, börjat tänka på sånt som inte har löst sig. För det ska sägas att när man har det för bra ligger den ofta i magen, känslan av att jag inte förtjänar detta och att det ska försvinna.

Ägg, hönor och hormoner

Nån gång, vill jag minnas, men jag vet inte var, har jag läst att kvinnor är som kåtast klockan fyra på eftermiddagen. Hur mycket jag än googlar hittar jag dock inget som stärker detta. Börjar fundera på om det endast är nåt som har fabricerat sig i mitt huvud, eftersom det utan tvekan stämmer in på mig. De kåta dagarna sätter kåtman alltid in kring fyrasnåret. De icke-kåta dagarna sätter kåtman inte in alls.

Att kvinnor är som kåtast kring ägglossning går också att läsa lite varstans. Lite mer lättgooglat, lite mer utbrett. Dessutom stärkt med förklaringar om hormoner. När man sitter i intima rödvinssörplarsällskap kommer det dock oftast fram att folk är som kåtast på lite olika tidpunkter i månaden. Alla vet inte om att ”det är meningen” att vi ska vara kåtast när äggen lossnar. En del har inte ens ägglossning, har hormonnivåer reglerade av piller, på ett konstgjort sätt, men är ändå kåtast just då, när de skulle ha varit som mest östrogenstinna.

Slutsats: det enda jag nånsin kommer fram till är att kvinnor som är kåtast vid tiden för ägglossningen ofta verkar vara de som är medvetna om att de borde vara det. Oavsett om det faktiskt lossnar några ägg eller inte. Varför jag genast börjar fundera. Den här fyra-kåtheten kanske endast beror på att jag nån gång läst att jag borde ha mest lust just då? Vad är hönan och vad är ägget, och var kommer hormonerna in i bilden?

Lost liksom...

Är inte han Desmond en sån där karaktär som blir lite snyggare för varje avsnitt och för varje intressant detalj man får veta om honom?

För övrigt har jag räknat ut att jag cyklat minst sex och max tio kilometer fram och tillbaka varje dag till min tjänstgöring den här veckan. Känns fantastiskt hurtigt. Så hurtigt att jag ansåg det vara befogat att smaska ner en halv paket texas pecan-glass framför tv:n tidigare.

Och oh, så vuxet det kändes att skriva tjänstgöring förresten.

Men jag har sömn att ta igen.

Alldeles för sent för att tänka

Tänker på hur mycket jag skulle vilja be om ursäkt för saker. Tänker på att det är ingen idé. Tänker på hur ofta vi använder alla hemskheterna som drabbat oss som just ursäkter. Alla ituskurna hjärtan, otäcka människorna, alla gånger vi levt med bländverk som slocknat, och skadats. Tänker att man nog inte kan använda gammal skit hur länge som helst för att förklara sig. Liksom Det här sägandet jag säger nu är inte jag det är bara en biprodukt av det där gamla förhållandet det där du vet…eller den där gången som du…som jag…Det har gjort ont det är därför.

Där är analysen av oss själva. Alltid när vi är dåliga har det gjort ont nånstans, för nåt. För nån. För många gånger.

Jag tänker på det här efter att jag lagt på luren och hört mig själv säga jag känner att jag håller på och spåra ur men det beror bara på att… Och sen gnager det i mig, det att jag inte kan bete mig som jag vill och att jag måste hänvisa till nåt som har hänt tidigare. För att jag ska verka som lite mindre kass människa och reducera ännu ett av mina felanden. För det ska ju erkännas att jag helst av allt vill vara perfekt.

Sen tänker jag, fram och tillbaka i sängen i gatlampans lysande genom gardinen, att ibland vore det en fördel om vi inte formades så förbaskat av just det ömmande i det vi har levt innan.

Tvåtryckare kvart över tre

Nån i huset lyssnar på Sonja Aldéns medoldifestivalballad på repeat, mycket högt. Basen ekar genom väggarna. Nån kanske är kär?

Surviving

Oj. Jag överlevde jag överlevde! Jag har arbetat! Shit. Och jag kommer få lön. Riktig lön, timlön, det var minsann inte i går.

Natten var ett elände av oroliga drömmar och vaknanden. Vända sig, titta i klockradion, rött rakt in i ögat som hela tiden rörde sig. Snabbare. Avlöstes av förtvivlade fantasier som min hjärna hade arbetat ihop. När klockan var strax efter sju var jag övertygad om att jag hade klarat mig från jobb i dag. Vände mig om och låg i halvslummer och då – då ringde det ur den blommiga luren.

Bara att hoppa upp. Koka te och slänga i sig müsli. Kladda över ringarna under ögonen, fem timmars sömn är tre timmar för lite för mig, på med lite rouge och kjol och kofta; lärarlooken. Sen trampa en massa kilometer med kalluften långt ner i halsen.

Det är svårt att vara sträng. Svårt att våga. Svårt att hitta ett mellanting mellan mesig och hysteriskt skällande. Går inte. Jag tar på mig svartbågade glasögonen och försöker spänna blicken i hormonynglingarna. Funkar inte riktigt.

Fast. Jag överlevde. Det är ingen främmande miljö jag är i. Alla är snälla och man får ta kaffe. Och nånstans är det ju faktiskt språk jag får syssla med ändå, trots att det inte var menat på det här sättet. Jag är nöjd för tillfället.

Uuuh...

Tänk om de ringer och vill att jag ska jobba i morgon?! Gud, hjälp jag är inte redo! Jag behöver en vilodag till. En dag att inställa mig mentalt. Please.

Vår, blåsippor och Patrick

Det är vår när det har varit över noll grader i minst sju dagar, läser jag i DN. På våren brukar blåsippor slå ut, läser jag vidare och ser en bild på en nästan abnormt perfekt blåsippa. Ungefär som amerikaodlade stora trädgårdsblåbär. Så perfekt är den!

Lyssnar på Patrick Wolf – The magic position, och kan nästan inte andas. Tycker att musiken vibrerar och jag vet inte om det är på ett bra sätt, som i berörande, eller bara obehagligt. Det känns inte alls som vår. Känns fortfarande som höst, lika mörkt som när jag växte fast här från början. Och underligt- fast jag ofta inte tycker att tiden rör sig kan jag konstatera att förra våren var jag inte alls här. Inte i det här rummet, inte med de här sysslorna, upprörd över helt andra saker.

Ytterst blajigt om känslor och sånt

Helvetes kuksugning! Satan satan satan satan. Jag vet inte om det är jag som gör det jävligt för mig själv eller om det faktiskt är befogat. När man plötsligt är i hård upprördhet som ibland övergår i ren svartsjuka går det inte att se på det ordentligt. Jag menar att det inte går att vara nåt som ens liknar opartisk och förnuftig. Jag vet inte ens om man bör vara det. Vill inte heller att nån annan ska säga åt mig vad jag har rätt att känna. Finns det ens nåt sånt? Som ger riktlinjer, säger det här är okej baby det här får du vara upprörd över…men inte det där.

Jag lever med föreställningen om att i väldigt många relationer mellan två, där känslor är inblandade, finns det en sorts obalans. En maktkamp, eller kanske snarare ett vägande mellan vem som känner, vill och anstränger sig mest. Kanske inte alltid medvetet, men ändå existerande. Ena parten har då lite mer (känslomässig) kontroll över situationen, medan den andra måste lägga energi på att oroa sig och kan lacka ur, lipa och bara vara "svag". Måste jag säga att jag hatar hatar hatar känslan av att vara det sistnämnda?

Tjurig

Här masar man sig upp klockan åtta en lördagsmorgon, hackar ihop en sallad och cyklar iväg, ska på möte med skrivarkursen.

Och vad händer?

Jo: 1) Man hittar inte riktigt dit. 2) När man väl hittat dit kommer man inte in på skolan. 3) Man har inte med sig nummer till läraren så man kan inte ringa och be om att bli insläppt. 4) Man spatserar runt kring spökslottet(skolan), knackar på dörrar och kikar genom rutor i kanske 20 minuter. Då och då lossnar det istappar från taket och då rycker man till, hoppas på att det ska vara en levande människa –men icke.

Sen ger man upp. Åker till Brynästorget och köper en styck ostfralla och en toscasnäcka. Tröst! Man går hem och är lagom grinig över hela incidenten.

Från spinning till cystor och ömtålig rumpa

Jag gick på spinning. Sist jag gick på spinning måste ha varit 2003. Då slutade det med en cysta mellan skinkorna och en tid på operationsbordet en vecka senare.

Det värkte genom alla dagar, vi trodde hela tiden det var en sån där envis finne som hade satt sig i röven, men det var det inte. Det var en cysta och den blev bara större och större, ondare, och den hade troligtvis utlösts av spinningpasset. Allt dunkande med rumpan mot sadeln. Till slut beställde H en taxi till mig, det värkte hela tiden och jag kunde inte vända mig från ena sidan till den andra i sängen och när han stötte emot mig med sin höft tjöt jag. Högt.

Vi åkte till akuten. Ont först men sen bra, förklarade stafettläkaren på sin knappa svenska. Sen sprutade han morfin i mig. Jag älskade morfin. Från smärta i varje subtil rörelse till total bekymmersfrihet, jag kunde vandra själv genom hela sjukhuset upp till operation. Hade säkert lagt in mig och sövt ner mig själv också om jag kunnat och fått, men köerna var för långa. Jag fick vänta i en städskrubb.

Jag minns mest narkosen som skön. En evigt lång fyllesömn, ljusa drömmar i ljust rum, tills jag vaknade och spydde i samma andetag.

De hade tejpat fast mina skinkor i operationsbordet, och resten av rumpan var också i tejp, jag kände det så fort jag rörde benen om så bara ytterst lite. Jag spydde massa gånger, tålde inte narkosen, morfinet, eller kanske var det sjukhuset. På natten fick jag starkast tabletter i salen, sov inget, låg och kände blodet som kom ur rumpan. Vände mig, låg på millimeterytor för att smärtan inte skulle trycka sig upp genom mig. Tänkte ofta så det är såhär det är, hade ju aldrig spenderat en natt på sjukhus förut.

Allt blev ok såklart. Det brukar ju bli det. Ingen farlig cysta, ingen farlig operation, bara en jäkla massa blod och tvättande av ömtålig rumpa. Sen inga mer spinningpass. Förrän i dag alltså. Och den här gången verkar jag ha klarat mig.

Profiler från en soffa, del I

En styck musikerkarl som vill kika på sjunyheterna:

Kilon, möte och snor

Extrakilona måste ha varit svullnad, vatten eller en tillfällig Alien i magen, för nu – två dagar senare – är jag två kilo mindre igen. Två kilo närmare min vanliga vikt. Ingen går väl ner två kilo på två dagar utan att spy eller laxera, menar jag?

Jag har varit på ett slags jobbmöte. Jag ska numera vara ständigt tillgänglig med papper och penna och mobil från sjusnåret på morgnarna. Vara beredd att plötsligt stå framför en tavla och repetera spanskglosor. Korrigera uppsatser med titlar som ”mitt sportlov”. Spatsera runt i korridorer med kuk och fitta klottrat på skåpen, snus i taken och tuggummi under varje bänk och stol. Alternativt snyta snor och bli kräksjuk i lokaler med namn som Myran, Humlan eller Galaxen.
Men jag tror det kan bli bra. Jag är glad. Timvik är alltid bättre än inget vik alls,trots att det är en bit bort från det jag borde göra.

End of gnällande

Okej, nu slutar jag gnälla på Alfakassan. De ska ge mig retroaktiv ersättning för nästan hela hösten och januari, februari. Det blir en ganska ansenlig klumpsumma. Varav stora delar visserligen ska betalas tillbaka till diverse andra instanser. But still. Ändå. Nåt blir kanske kvar, och i dag ska jag på möte som eventuellt kan bringa inkomst. Ibland är livet lite snällt och bra, även mot mig.

Nånting till hyllan

Ja, det är ju bokrea. Känns inte speciellt spektakulärt nånstans, trots att jag älskar att samla på mig böcker som jag tänkt läsa nån gång. Jag är definitivt bokmaterialist, köper sånt som jag egentligen inte alltid gillar men som ser snyggt ut i bokhyllan, som bör vara där; Kafka och Homeros och diverse samlade dikter. Jag tror det är ett syndrom, en tendens som visar hur vi gör och hur vi lever. Ytligt så det förslår, men de flesta skulle ändå inte komma på tanken att kalla det ytligt att vilja ha många böcker.

Slutsvullat

Alltså,nu är det slut med detta grisiga ätande. Plötsligt väger jag flera kilo mer än jag brukar och jag vet inte hur det gick till, det är inte graviditet heller. Hur kan lite oskyldigt svull orsaka flera kilo sådär?

Sen påminner jag mig om att jag faktiskt inte minns när jag vägde mig sist, och att det mycket väl kan vara flera veckor med semlor och allmänt kvällssmaskande som ligger bakom. Sorgligt. Nu ska det göras listor på nyttig mat och dras in på och skärpas till och när pengarna kommer hamnar ett nytt träningskort i plånboken.

En minut då och då

Hela helgen har varit ett enda långt maraton i svullande, gud så mycket mat vi har smällt i oss från alla håll. Nu ligger musikerkarln på soffan och ber om att få se nyheterna klockan sju. Som en annan pensionär. Jag grymtar mest och svarar knäpp på tv:n då föfan. Och i går framför schlagern satt vi på rad med filt över knäna och orkade knappt böja oss fram till vinglasen på lillbordet. Som två andra pensionärer. Fast vi skrattar och fnissar en massa och den ena egentligen inte riktigt borde känna den andra är vi ändå läskigt invanda med varandra vissa stunder.

Stress,alzheimers och paralleller

Jag läser i paralleller, texter till skrivkursen och pockets. I bokhyllan ligger följande uppslagna och påbörjade: Eva Adolfsson – Förvandling , Erlend Loe – Doppler, Elisabeth George – Skriv på!, Anna Gavalda – Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans och Petra Östergren – Porr, horor och feminister.

Jag tror att detta kanske är tecken på min splittring och oförmåga att fokusera. Jag läser skriver söker jobb kokar kaffe går på toa – allt samtidigt. Ja, ni vet. När jag kommer på att jag måste vattna blommorna måste jag göra det på en gång, annars glömmer jag. Ibland om det händer nåt, om telefonen ringer eller posten kommer, avbryter jag mitt i ett utförande och saker blir liggande i dammet, halvgjorda. Detta är möjligen tidigare tecken på Alzheimers, eller som jag hört att det heter när man är ung; psykisk stress. Men jag är såhär, gör såhär, har gjort så jämt, alltid splittrad aldrig med fokus i blick. Jag undrar om jag varit stressad hela livet.

Schlagerstaden

Väder: gnistrande vita träd där grenarna knappt syns och liksom blanka, orörda snöfält som bländar när man glor på dem.

Ettans buss skramlar förbi nerför Brynäsbacken. Och vad fladdrar i snövinden längst fram på taket, om inte två vita flaggor med melodifestivalens logga på? Inom en snar framtid kommer Christer Björkman antagligen synas spatserande över stortorget och Magnus Uggla är kung i baren på Heartbreak. Eller inte vet jag. Känner redan nu hur tröttsamt det blev att skriva om det här.

*

Det är mest torsdag som vanligt för mig annars. I morgon kommer den där musikerkarln hit och ska be om ursäkt och enligt ryktet kommer jag bli bjuden på middag.

Och ett litet försvarstal...

Men nej. Poängen med nedanstående är inte att jag aldrig skulle söka ett städjobb. Det är inte vad det handlar om. Jag har sökt städjobb. Jag har sökt personlig assistent-jobb. Jag har sökt jobb som varuplockare. Som demonstratris. Jag har sökt en mängd arbeten som inte har ett piss att göra med min utbildning.
Jag har jobbat i vården. Jag har delat ut tidningar.

Saken är den att inget av detta tar mig närmare ett sånt jobb som jag ska syssla med. Ingen bryr sig om jag så arbetat tusen år som tidningsbud när jag söker ett jobb som, säg, kommunikatör. Dessutom. När jag söker ”enklare” jobb hör jag ändå inget, alternativt får jag negativt besked på grund av att jag har för mycket utbildning. Jag tycker det är en olöslig moment 22-situation.

Ännu mer sånt som ni borde hört nog om

Tiden står nästan stilla. Så många dagar som går där det bara är helt tomt i mailboxen och ingen, ingen vill mig nåt, förutom ett visst bemanningsföretag som har förslag på omöjliga jobb. Såna som jag antingen inte är behörig för eller ändå inte får när jag söker dem.
Tack för din ansökan men tyvärr har du inte blivit utvald för intervju denna gång… ploppar det upp nån timma efter man sökt.

Efter det, några stärkande rader.

För att öka dina chanser till arbete, prova gärna med något av följande:

*Sök städjobb.
*Sök ännu fler städjobb.
*Gå in på vår sida och förbättra din presentation.
*Sluta tro att du klarar av kvalificerade arbeten som t.ex. marknadsassistent, rikta i stället in dig på något enklare.
*Gå in på vår sida och förbättra din presentation.
*Ring en jävla massa samtal, det spelar ingen roll vad du säger bara du ringer. En jävla massa. Samtal.
*Bli moderat och gå med på att sparkas i rumpan av den sänkta a-kassan. Vem vet? Du kanske får ett underbart städjobb?

Och så vidare i all oändlighet.

Och den tomma boxen som ingen levande arbetsgivare hör av sig till, bara robotsvar. Hoppet sjunker som vanligt. Utbildningen blir allt äldre, smutsen på fönsterrutorna allt smutsigare, februariskenet genom rummet allt mer avslöjande skarpt.

För varje dag, längre ut ur dvalan.
För varje dag, längre fram mot den brytande händelsen.
Den som jag inte vet vad det är, den när jag antingen ger upp, eller den när jag tagit ännu ett mod till mig och räddas.

Nånting annat

Ett litet avbrott i ilskan och allt svinsnack. Om ni nu vill höra. Men i natt drömde jag att jag hånglade med Marcus Birro i en sjukhussäng. Han hade underliga fiskfjäll över hela kroppen.

Jag vet inte alls var detta kommer från.

Update

CSN är goda mitt i allt det onda. De låter mig slippa betala av mina lån tills vidare, tills de har tagit ett nytt beslut. När det nu är. Jag andas ut och känner hur en av alla spänningar i magen släpper.

Annars är det en lugn måndag. Det snöar och jag vägrar gå ut. Jag har pratat med ”svinet”. Okej, inte en gång, utan flera gånger och det låter verkligen inte bra med tanke på min image. Det är ju meningen att jag ska vara arg nu. Men jag har skällt och jag har gnällt och det tar så mycket av min energi att jag till slut blir utmattad. Jag börjar fnissa och skratta i anfall av cynism i stället och jag borde verkligen skärpa mig.

Same shit, different town

Fredag kväll. CC-puben, Gävle.

Dörren öppnas inåt och det är trångt och där sitter en söt gosse med tindrande ögon och vill ge oss en stämpel. Men stämpeln är ett kryss. Vi banar oss in i lokalen som nyfikna skrämda ferdinands, nya som vi är. Ingen som man känner igen, men desto fler ögonpar som tittar på en. Vi beställer vin och i ett hörn drar bandet igång och vi sitter och glor och myser.

Några klassiska gävleblondiner har irrat sig fel bland allt popfolket, en av dem har pälsjacka, alla tittar på henne och undrar; har hon kanske gått fel, eller är hon bara en blondin bland hermeliner eller hur var det nu?

På vägen hem möter jag utskällningsgrannen, som vi bodde bredvid på södra fiskargatan. Han är full och vill köpa cigaretter, men kiosken är stängd. Han verkar inte fatta att jag har flyttat och ska gå nån annanstans. Innan han vinglar in på sin gata vinkar han med handen åt mig och tycker vi bor ju här ju, och då är det som om tiden har stannat på sommaren 2006, before flytten.

Lördag kväll. Slussen, Sthlm.

Vi går halvt druckna genom tunneln och S säger det ser lite Ukraina ut här man kan inte tro att det är Stockholm just här. Så ser jag nåt på väggen, en affisch i rött och svart. Jag och S springer dit och pekar och ropar i extas, det är halv hysteri några sekunder – Brett Anderson ska komma till Sverige! Han kommer snart, Brettan.

Sen drar vi till Debaser, och före i kön går vi visst också, det är fullare med folk än vad jag än van vid. De andra köper öl och jag cider och sen står vi bara och hänger och kollar och bestämmer oss för att det är trevligt.

Lite senare är jag med A på dansgolvet när det dyker upp en hårdrockarkille som börjar dansa med mig. Hårdrockarkillen har en kompis som ser allt för blyg och bortkommen ut. Han står länge, länge står och dansar nästan för sig själv innan han vågar ansluta sig. Jag agerar relationscoach och försöker para ihop hårdrockarkompisen med S och till slut får de två nån slags connection och börjar prata om plugget och pop och Tallkrogen.

Sammanstrålningen- och kvällens roliga- tar slut på McDonals. Hårdrockaren med vän kommer plötsligt ur ingenstans på att de måste rusa till bussen för de ska iväg och hämta en gitarr. De vänder på klackarna, hårdrockarsnubben slänger lite med håret innan de går och är utanför dörrarna och nån annanstans.

En aning uppgivna och gnälliga mular vi i oss strips och doppar dem girigt i cheddar och ketchup. Sen är det genom storstadljuden till metron där jag köper chips ur automat och äter som om det gällde livet. S bjuder halva perrongen på tuggummi innan vagnen kommer och vi lyssnar på livshistorier och svartsjukesamtal på trötta säten, hela vägen hem.

Tidernas gråaste fredag

Satanshelvetesjävlaförbannadeäckligaokänsligakukskalle.

Jag behövde få skriva det där. Behövde få rasa ut allt utan att bry mig. Utan att tänka på vem som läser. För det vet jag ju att ni gör och jag ser på era ip-nummer att ni är inne och kikar och är nyfikna.

Hur mycket jag än skulle vilja kan jag inte outa allt här. Säg bara att jag är förbannad. Säg att det är nödvändigt för mig att få vara det.

*

Jag har varit på jobbmässa. Jag satt inklämd mellan två blåställsnubbar med mustasch och en rakad kille som hade tatueringar på örat och stirrade helt ogenerat på mina strumpbyxor. Världen är så bisarr.

Torsdagen från helvetet

Först. Möte på AF. Inte så illa, jag som aldrig får några möten inbokade. Och så af-snubben som säger: Du har inte funderat på att jobba i vården? Dom behöver ju folk. Och jag tänker och jag säger och jag hummar: jag har redan gjort det.
Ändå - jag gillar den här af-snubben, han är seriös. Han förminskar inte.

Sen. Hem till en stor fet jävla kuklögn som plötsligt tornar upp sig bland vänner och människor. Gud så fint. Jag bara älskar när folk är oärliga mot mig. Eh.

Snart slut på den inte så speciella dagen

Tre och en halv tårtbit har jag hunnit med. De flesta under timmar framför tv:n. Det blir inte bättre än så för mig i dag, bättre vill jag inte ha det och det är inget jag säger för att inte verka tragisk. För just i dag blir den påstådda tragiken snarare en anti-aktion. Tårtan köpte jag för att jag visste att jag skulle vara själv, trots att det inte är så man gör och trots att tårtorna på extrapris säkerligen inte var till för ensamma framför tv:n. Svenska folket äter ihjäl sig sa snubben på tv 3-reklamen sen. Usch tänkte jag och tog en tårtbit till. Just i dag är inga handlingar ogenomtänka, och nästan allt reaktioner på det förväntade.

Brandvarning

Det ligger döda potatisar i min ugn. Varje gång jag öppnar luckan spyr de på mig, det sipprar ut rök och vita apparaten i taket i hallen börjar tjuta. Varje gång skäms jag, panikar, öppnar alla fönster som går och hoppas att ingen hörde. Sen försöker jag begrava potatisarna, men nästa gång ligger det ändå några där och är svarta.

Tisdag - tvätt

Vill slippa ha ett fyllereferat längst upp, därför nu - några rader – nånting.
Jag har bokat den bra tvättstugan med tre tvättmaskiner i. Den som tidigare alltid varit en ouppnåelig stängd port. Tyvärr är tvättmedlet slut och allt hinns inte med, tar bara det översta snusket. Fyllekläderna och alla jävla handdukar.

Innergården är livad såhär dags med budbilar som kör runt, folk från Samhall som står och babblar (gör de nånsin nåt? jag menar nåt vettigt?) och den blyge brevbäraren i glasögon.

Och jo – jag har blivit med skrivarkurs! Hastigt och lustigt blev det bestämt. Så nu ska här skrivas projekt på distans och lämnas textkritik och några gånger ska vi mötas och diskutera. Det blir utmärkt, jag har saknat det.

Fyllereferat

Den utmärkta lördagen gick över i en inte alls lika utmärkt och bakfull söndag. Men innan dess var det Magnus Tingsek på konserthuset. Jag har aldrig sett en sån liten publik där inne, stora delar av de ca 800 platserna tomma med bara en liten klunga glada närmast scenen. Vi satt längst fram bland gymnasiekids med fötterna på stolsryggarna framför. Hade exceptionellt bra utsikt över Tingsek och hans härliga minspel. I övrigt; grym röst och grymt tajta vita byxor.

Gick hem till C och drack vin och groffade popcorn. C undrade vilken klänning hon skulle ha, den med urringning eller den med söta knappar? Och jag i min ogenerat ärliga fyllvillighet svarade det beror ju på vad du är ute efter. Vill du ha ett ligg eller vill du ha en pojkvän?

Vidare vidare. Ut med flaskan med skruvkork på, som jag i min snålhet tydligen tyckte det var en utmärkt idé att halsa ur som en annan nyfödd fjortonåring. Väl vid bardisken tog snålheten slut och det skulle beställas sexor som serverades i allt för små glas.

Var i alla fall klyftig nog, mitt i all dumhet, att inse att jag borde traska hem för det här skulle ju inte gå. Damp i säng och somnade med klänningen på och skärpet fortfarande hårt spänt kring midjan.

Vaknade till den alltså inte så utmärkta söndagen i ett tillstånd som kan beskrivas som lite ofräscht, och det om man vill vara förmildrande. Inte förrän eftermiddagen trillade in genom fönstret lyckades jag ta mig upp och ut. Inhandlade bakfylleproviant; blåbärssoppa, glass, chips och Fanta light, för att aldrig vilja sluta äta. Nu är magsäcken fylld igen och drinkar med tranbärsjuice är tillagt på min lista över blandningar att för alltid undvika.

Utmärkt lördag/Ola for president

Det är en sån strålande lördag. Förmodligen perfekt därute i skidspåret i Åre och perfekt i Gävle för här har vi inga moln och jag har gjort det som jag hade tänkt mig att göra i veckan. Snart ska det smidas kvällsplaner.

I DN Kultur kan man se Ola Salos bringa och magsträng och det kallas Årets första nakenchock. Jag tar för givet, för en nakenchock i DN kultur kan ju inte vara nåt annat, att det är en rubrik skriven i ironi. Och för att 1) nakenchock ju är ett begrepp som liksom är ironiskt i sig, för att 2) vari ligger chocken?
Å andra sidan förutsätter jag ofta att det är ironi, för man vet ju inte numera, vet inte om det är allvar eller inte, men saker är nästan jämt parodier på annat och är det inte det, är det trist och sorglig och töntigt och då måste man skydda sig. Alltså säger man: det är ironi.

Hur som helst. The Ark i melodifestivalen är ju roligare än på länge. Nästan önskar jag att jag skulle kunna vara hemma och kolla och då är jag helt allvarlig.

Vafan...

Alltid blir det helt stört när jag länkar. B-blogger.

Röra

Bara stanna inne, inte göra nytta på hela dan borde inte orsaka röra i huvudet. Men världen når ändå alltid in på nåt sätt och jag sätter på kaffe, äter mer av den förbannade äppelkakan som inte vill ta slut och läser prostitutionsdebatt. Debatter som på nåt sätt rör sexualitet intresserar mig alltid mer, är alltid mer invecklade än mycket annat.

Äter mer, lax och morötter och ärter, rödbetor och citronolja. Kan verkligen rekommendera citronolja på allt! Promenerar runt Brynäs i knarrsnön och försöker undvika tänka för mycket. Försöker tänka på det bra och lösa allt, för tankarna ordnar det.

Och jag har aldrig riktigt hört jämtländska förut, eller fattat hur det låter, men på Annika Norlins svenska skiva låter det vackert, skört och liksom…väldigt mycket högstadium. Skrapa leder och klä in sig i wellpapp och jag vet inte vad, men det är söta gråtiga glada poptexter på dialekt som går in genast.

Nattens drömmar

Kondomer. Översvämningar. Extrasaltat smör.

Nu kaffe.

Nattstörningar och irritationsmoment

Jag drömmer om spöken och tsunamivågor. Att vi åker nånstans varmt och jag vill hänga på stranden hela tiden, tänker jag måste utnyttja solen och så ligger vi där och ur ingenstans kommer det en våg och förstör allt. Alla spolas iväg men jag överlever, för jag ligger på en rosa(mycket viktigt!) luftmadrass. Sen flyter jag ut till havs och blir räddad upp på en lyxyacht där kungen och Silvia sitter.

Sen spökena. Min lägenhet är fylld av onda spöken men jag märken dem inte. Mina vänner är här och ska sova över och Linda säger här kryllar det av spöken! Kolla ett försökte dra ner mig i diskhon till och med! Men jag säger vart då? Jag märker inga spöken. Här finnas bara goda andar som tar hand om mig. Sen kommer det en mystisk japan som ska hjälpa oss driva ut spökena men han vill bara hångla hela tiden, så det blir inte mycket utdrivet.

*

I går var jag i en kreativ miljö igen. Det var poetry slam, och jag trivdes rätt bra, fast jag vill helst hålla mig i bakgrunden och titta på. Ibland tycker jag att folk läser för snabbt när de läser sina dikter, för vissa stunder hinner man inte tänka på orden som kommer. Det blir bara för mycket med nödrim och allt. Men ibland är det bra, såklart.

Jag tillbringade eftermiddagen i bibblans tidskriftsavdelning också. Visste inte hur långt bort från tidskriftshyllorna man fick ta tidningen så jag stannade vid fikaborden, och där satt det självklart en kvinna med bebis. Självklart skrek bebisen. Självklart blev jag störd. Jag klarar inte riktig av att läsa till exempel Bang när skrikande barn finns i bakgrunden, så efter en stund gav jag upp och gick hem.

Äta, sova

När jag pratar med P och säger att jag ska göra en kaka frågar han varför? Och varför tänker jag, för det kanske inte är såhär man gör. Man kanske inte bara bakar en kaka sådär helt till sig själv och sen smäller i sig. Men om man fryser in den sen då? Men då är man kanske tant? Det är ju så de gör, tanter.

Det är en ständigt malande idé över allt, att saker som görs i ensamhet är fula. I synnerhet mat i ensamhet - så fult så tråkigt, näst intill onödigt. Skäms nästan över att laga nåt gott bara till mig själv och njuta av det. Äta ensam tycks nästan vara det värsta. Värre än att jobba ensam, se på tv ensam, gråta ensam. Det sistnämnda ses väl förresten mest som positivt?

Bara en sak tänker jag mig ses som värre än att äta ensam. Sova(och därmed också ha sex, jag tänker mig att det oftast ingår här) ensam. När vi oroliga kryper ner under täcket. Själva utan nån nära. Då är vi små och då skäms vi och tycker synd om oss själva. Önskar oss värme och hud.

Jag får för mig att det inte är själva det ensamma ätandet i sig som är tråkigt, utan det faktum att man känner sig tråkig. Bilden av lyckliga (kärn-) familjen vid matbordet, mamman och pappan mitt emot varandra och barnen på sina stolar, sitter så långt in och är svår att göra sig av med. Vi vet, att när samma familj går och lägger sig är de inte ensamma. De har alltid nån där om det plötsligt blir jobbigt mitt i natten.

Det är kanske därför tanken på en person som går och lägger sig själv utan att frysa till av ensamheten, är så svår. Att somna med nån är ju allt vi vill, oftast.

Kultureftermiddag

Jag och C skulle inandas kultur och vaggade genom halkan (man är inte Bambi på is när det är halt, man är farmor Anka) ner till konstcentrum. Nånstans vid fotbollsstadion började trottoartrafiken stocka sig, människor hade ansiktena mot skyn, och vi upptäckte en ovanligt bredvingad fågel där uppe. En örn eller annat hade förirrat sig och hamnat oerhört mycket ur direktion.

Själva kulturdestinationen, utställningen Trigg, skulle vara en blandning av allt. Ljud, ord, konst, film. Den visade sig snart vara en upplevelse av ca 75% ljud som tog över allting annat i lokalen. Vilket också var meningen, insåg vi några minuter senare när vi läste informationsbladet om utställningen, innan vi travade iväg och vår kulturstund tog slut.

Senare hamnade vi på sushistället igen. C hade rabattkuponger och jag serverades hela 11 vegetariska bitar plus soppa. Vi mulade i oss, jag smög fram till disken och fiskade upp kniv och gaffel, försökte undvika använda dem. Ännu är jag inte riktigt safe med pinnar, men jag gör förbättringar.

Hörselvillor

Erika Johansson i Let’s dance: det var lite jobbigt där men så fick jag mej ett knull från sidan…

Vaaa?

Okeeej. Knuff, alltså. Hon fick en knuff i sidan.

Kombination: veckogammalt rödvin + dålig logik + ännu sämre koncentrationsförmåga + livlig fantasi.

Torg,gubbar och gatumusik

Vi har ett gubbgäng på torget som vi kan kalla torgtrion. Det är tre gatumusikantgubbar som får staden att låta som en mix av Rio och zigenarcirkus. Minus folksorlet, för nåt riktigt högljutt folksorl existerar icke på stortorget i Gävle.

Torgtrion var från början ingen trio. I begynnelsen var det i stället dragspelsgubben och bongotrumgubben. Dessa två var stationerade utanför Mc Donalds respektive utanför Åhléns. Båda hade mössorna nertryckta på marken med blickarna slängande mot dem och ibland, varannan timma eller så, kastade nån dit en femtioöring.

Sen förenades dragspelsgubben och bongotrumgubben. Ingen vet hur. En dag stod de bara där tillsammans och jammade. De började dra in stålar.

Slutligen, nån gång efter jul, dök en okänd gubbe med trumpet och egenmedhavd bandspelare upp. Försökte slå sig in på de andra gubbarnas marker. Osynliga underliggande strider utbröt kring torget. Vem var trumpetgubben att tro att han bara kunde komma där och ta över speldistriktet?

Men efter strider kommer vapenvila, diplomati och samvaro. Om man har tur! Och det hade trumpetgubben. De slog sina kloka huvuden ihop. Bongotrumgubben övergick till dragspel. Det blev två gnidande dragspelsslingor med trumpet som sidospår. Alla nöjda, och torget fick en tutande trerättersensemble.