Killarna i sjuan bestämmer sig för att jag ser ut som en pingvin när jag går. Bakom ryggen sjunger de pingusången när jag går förbi, men när jag vänder mig om och ser dem i ögonen säger de inget. De flinar bara där de sitter vid fönstret. Och jag går vidare, drar åt mig huden och försöker att inte tänka på min egen högstadietid.
*
Det var högstadiet, eller kanske ännu mer mellanstadiet. En liten skola nånstans på Schlätten. Orangeröda byggnader, en gräsplätt med flagga i mitten och en obligatorisk skogsdunge bredvid.
Det var en tid av ständiga önskningar om att få slippa synas. Att ingen skulle märka. Att man trots att man innerst inne visste att det inte skulle gå, ändå inte skulle särskiljas på grund av de där små detaljerna som bara elever på mellanstadiet ser. Det som kan vara så litet, men som bara genom en otydlig slump kan göra att man för evigt blir bestämd att vara utanför. En strumpa, ett par glasögon, ett underligt prat eller ett ovanligt sätt att gå.
Jag tillhörde den där kategorin. Kategorin med nåt litet fel, nån liten utstickande detalj som visserligen inte var tillräcklig för att jag skulle bli ständigt mobbad, men ändå så pass stor att jag skulle plågas med jämna mellanrum.
Jag gick alltså fel. Jag fick veta det tidigt och det blev en inpräntad sanning som gjorde att jag ibland stannade extra länge när skolan var slut för dagen för att slippa ha sällskap på vägen hem. Det var också det som gjorde att jag drömde mardrömmar om gympan och att jag ibland fick hjärtklappning när snusgrabbarna från sexan närmade sig klätterställningen bakom skolan som vi alltid hängde vid.
Det fanns en bästis också, som tillhörde en annan kategori. Nämligen den där allt var konstigt. Hennes lukt, hennes kläder, hennes tysta sätt att prata på och hur hon rodnade varje gång fröken ställde en fråga till henne. Framför allt, och det höll alla med om, var det underligt att hennes föräldrar inte åt kött och att de bodde i en stor villa med pool i källaren. Hon var avgjort utanför. Officiellt mobbad. Inte bara nästan-mobbad som jag. Ibland kände jag mig nöjd över det, men sen fick jag alltid dåligt samvete. Det hände att jag såg henne smyga in i styltskjulet och stå där tills rasten var slut och när hon kom ut var ögonen röda. Då ville jag krama henne, men vågade inte.
*
Allt det där(och en del annat) försöker jag undvika att tänka på när jag vikarierar. För det mesta går det bra, för nu är nu och då var ganska längesen. Hittills har jag aldrig gråtit.
