Glad fortsättning!

På mitt jobb

Det finns en fruktkille som kommer med fruktbud varje dag. Han har skägg.

Det finns en webbkille. Han är söt och har glasögon och oklar dialekt. Han är inte på jobbet så ofta på morgonen säger han, men nu har han börjat komma in allt oftare.

Det finns en VD också. Han tycker om att ta en joggingtur på lunchen.

Ja, det var det.

Helgen v.50

Vecka 48 blev vecka 49 och 49 blev 50. Så blev det helgen vecka 50 och den är nu snart slut. Söndagen vecka 50 2010 har jag mest tillbringat i sängen, a.k.a bäddsoffan. Snön utanför! Snön tog aldrig slut. Jag ville inte gå utanför dörren och intalade mig att det var helt tillåtet att låta bli. Smög upp lite, såg köket. Flaskor och flaskor och flaskor och glas. Glöggmuggar med intorkade russin. En kork på golvet. Fat nästan tömda på snittar där jag petade i mig det sista och gick och lade mig igen.

Ja igår hade jag födelsedagsfesten, en vecka för sent. Jag fick två varma halsdukar, tre fina ljus, en fin bok och tre sorters choklad. Bara bra saker.

Sen drog vi ut i det offentliga rummet. Det offentliga rummet var fullt, som vanligt. Efter tre sekunder såg vi en gammal bloggbekant och efter ytterligare tre sekunder såg vi han som kanske är kär i mig. Som fortfarande efter ett och ett halvt års bekantskap inte vågat säga att han(kanske) är kär mig. Hur nobbar man någon som aldrig spelar med öppna kort? Hur ska jag kunna vara ärlig och rak och säga tack men nej tack men vi kan vara vänner om man han aldrig kommer sig för att öppna. Munnen. Sig själv.

Jag vet inte.

Jag vet inte och tänker inte låta det bli mitt ansvar. Inte nu. Inte den här gången. För mycket har varit mitt ansvar och för mycket har blivit min oro genom åren. Till ingen nytta. Slut med det nu.

Övrigt?

Nånstans på dansgolvet drabbades jag av overklighetskänslan. Som en stor suck genom kroppen. En stor trötthet. Och samtidigt känslan av att det skulle vara helt fysisk omöjligt att kyssa en annan människa denna kväll. Som att det inte går. Att hålla mina fingrar mot nån annans hud? Omöjligt. Har jag nånsin gjort det? Som att det är mig totalt främmande.

Overklighetskänslan. Den kommer ibland, den bara händer.

Kära dagbok,


Det har gått en vecka. Jag är stressad just nu. Många borden i livet.

Sedan måndagen har jag varje morgon bara längtat efter sömn. När får jag sova igen, när får jag krypa ner i sängen? Och kölden är så kall när jag kommer ut, jag kryper ihop och krymper – trötthetsköld. Sen ser jag bussen tuffa upp för backen och jag springer, springer, springer rakt in i det där kalla och kan knappt andas när jag kliver på. Och föraren: ”god morgon.”

Pappa var här under helgen. Han ville se att allt stod rätt till, att tv:n funkade och att det fanns mat, så vi åkte och handlade mat. Vi handlade bortom bergen på andra sidan skogen i stora matbutiken, där jag bodde förut. Allt såg ut som vanligt där.

När bilar och bomber sprängdes inne i stan var vi precis hemkomna från Ikea. Jag läste lite om det på nätet, konstaterade att en bil hade exploderat. Sen åkte vi och åt födelsedagsmiddag. När vi kom hem igen hade den exploderade bilen blivit ”extra” och ”terrorism”. Men vi somnade, vi somnade ändå.

Borde ju vara nöjd men...

Jag har sagt det förut. Det här med att slappna av och bara känna sig nöjd alltså. Inte nåt jag kunna njuta så mycket av att göra det senaste halvåret eller så. Minns inte. Kan inte.

Ändå finns det många saker att vara nöjd över.

Som till exempel att det har gått bra på mitt extrajobb som läxhjälpare.

Som till exempel att jag i år vet hur jag kommer att vara ledig kring jul, det visste jag inte förra året.

Som till exempel att jag gjort fyra dagar på det nya jobbet och klarat mig bra hittills.

som till exempel att

som till exempel att

Ja. Det finns många saker.

Lägg dig ner och sov lugnt nu, människa.

Kära dagbok,

Har varit på det här nya jobbet. Vet inte riktigt vad som förväntas av mig där, är inte så van vid jobb där man bara sitter och liksom väntar på att arbetsuppgifterna ska dyka upp. När telefonen ringer kastar jag mig på den, trots att jag är egentligen är lite nervös och rädd för att svara något konstigt eller koppla fel. Men än mer rädd är jag för att bli avslöjad som den som ”sitter och inte gör nåt”.

Kollar lite, försöka läsa på om företaget, kunderna, medarbetarna, kolla hur intranätet funkar och…ja, titta, nu har det gått ytterligare en halvtimme! När posten kommer springer och jag hämtar den och går runt lite med breven en stund och ser viktig ut. Jag har en uppgift, jag har en uppgift, jag har en uppgift.

Ja. Nåväl. Jag antar att det inte alltid kommer vara såhär.

Och skönt att sluta när det ännu är ljust. När himlen övergår från förmiddagsvit till djupt vinterblå, som när den förbereder för snö. Då har jag fortfarande halva dagen kvar till mitt förfogande. Det är skönt.

Den totala förvirringen

Försöker redigera fram mina diktsviter men under tiden jag skriver/redigerar kommer jag bara in på nya inriktningar/idéer. Allt är bara ord, rader, dokument i en enda röra. Även om jag har en riktning som jag vill att det ska gå i som helhet. Och jag har en känsla av att resultatet kommer att bli ganska samhällskritiskt. Mycket mer samhällskritiskt än vad som var min avsikt från början.

Den andra förvirringen är den att igår blev jag erbjuden ett jobb. Visserligen ett deltidsjobb och förmodligen bara några månader, men ändå. Ett. Regelbundet. Jobb. Inte något extrajobb. På ett vanligt trevligt kontor. Med vanliga trevliga kontorstider. Vanliga trevliga haltidstider, that is.

Jag behöver detta nu. Vill ha en paus i det ständiga jobbsökandet. Och halvtidstjänst är alldeles förträffligt lagom eftersom jag har en termin kvar på min skrivarkurs. Som ju är på halvtid. Alltså: tjäna lagom med pengar, men ändå ha halva dagen fri att göra vad jag vill med. Jag kunde önska att det alltid skulle vara så!

Imorgon ska jag skriva kontrakt. Tjo!

Kära dagbok,


Jag börjar tröttna lite på den där listan måste jag erkänna. Men snart, så småningom, tar jag igen det. Eller slutar helt. Vi får se vilket.

Mer? Jag skriver på den där diktsamlingen. Det går rätt bra och den blir nog klar till våren om inte förr. Har plockat och pysslat med massa text. En del gammalt, men en del som är skrivet ganska nyligen visade det sig.

Jag har plockat fram en liten ljusstake som inköptes för ganska exakt ett år sen när jag bodde i min första stockholmslägenhet. Den lilla lägenheten med den lilla kokvrån där propparna alltid gick, där en finsk gubbe spelade tango halva nätterna, där jag aldrig riktigt kom på hur man tog sig upp till våningen ovanför. Där det bodde silverfiskar under golvplankorna. Där jag hade ett badkar som jag badade i ungefär varje dag när jag kom efter praktiken. Åh, minnen!

Jag har dessutom: handlat en fin trasmatta, en beige klänning och en blå stickad kjol på adventsmarknad. Och snön kryper närmre. Det snöar mer. Folk står och fingrar på varma lussebullar. Den fina tiden. Innan allt blir stress.

Men hjärtat.

kadunk
kadunk
kadunk.

och utanför; snön som lindar in världen. gör den tystare. som vadd. isolering.

vi isolerar oss.

men fortfarande hörs hjärtat.

Day 08 – A moment

Idag är det FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor.

Det här skrev jag för två år sen om våldet i Nicaragua.

Och såhär skriver man idag.

Skillnaden är inte så jättestor, tyvärr.

Day 07 – Your best first friend

Long story. Eller, jag har nog ingen sån där ”best friend” som jag alltid haft och fortfarande är vän med. Jag har alltid haft vänner däremot, trots att jag ofta varit hiskeligt blyg. Vänskapen har nästan alltid bestått av två eller flera i en grupp, snarare än bara en enda.

Men. Såhär.

När jag var ungefär fem var jag den minsta ungen i kvarteret och blev vän med en tjej som hette Sara. Sara var allt jag själv inte var. Blondare, tuffare, högljuddare, otåligare, hade fler syskon, fler vinbärsbuskar i trädgården och fick gå själv till kiosken och köpa lösgodis. Sara hade ganska många idéer om vad vi skulle hitta på under långa och regniga novembereftermiddagar såväl som förföriskt ljusa sommarnätter. Hon tyckte till exempel att det var en bra idé att plocka av alla tulpanerna i grannens rabatt. Att palla en massa plommon och lägga i en ryggsäck och sen låta dessa ruttna gömda under min säng. Att klippa håret på alla barbiedockor. Att ordna ett cykelrace där målet var att cykla i minst 30 km/h. Att elda i lekstugan.

Sara flyttade när jag började skolan och nu vet jag inte alls var hon finns. Jag vet inget om hennes familj, vet inte vad hon heter i efternamn, var hon bor - inget.

Sen Sara flyttade har jag haft vänner och vänner och vänner(och ovänner), men det är alltid henne jag tänker på som min första.

Day 06 – Not my day

Lustigt att just dagens inlägg skulle bli "your day". För den här dagen, som skulle ha kunna blivit så bra, slutade helt katastrofartat och nu är jag trött, så trött.

Jag började med att stiga upp alldeles för tidigt. Är inte van vid tidiga morgnar. Stiger allt som oftast upp kring tio numera, är van vid drönartillvaro och börja arbeta när jag vill. Just idag klev jag dock upp och åkte till Solna för att extrajobba.

Vinden piskade och blåste in mellan kläderna när jag gick mellan jobbet och pendeltågsstationen. På plussidan kan räknas att pendeln var i tid, så jag anlände till jobbet cirka 08:10 = helt ok tid.

Förmiddagen flöt på bra. Inga program krånglade, vi fick mycket gjort, jag satt på min plats och knappade på datorn i rätt hyfsad takt.

Någon gång kring tio ringde de från mitt bemanningsföretag och pratade lite om ett uppdrag jag varit på intervju för, ett jobb jag gärna ville ha. De lovade att återkomma med besked om jobbet så snart som möjligt. De frågade också om jag kunde hoppa in och jobba på ett extrauppdrag nu på måndag, vilket jag tackade ja till.

På eftermiddagen: fika. Allt kändes ganska lugnt och jag tänkte jag kunde gå hem och ta helg med en ganska lugn känsla i magen, nöjd med mig själv och dagens jobbinsats.

Men när jag kom tillbaka från fikat väntade ett meddelande på min mobilsvarare. Jobbet. Jag fick det inte. Jag var inte tillräckligt framåt och säljig på intervjun…typ.

Just där och då. Ganska lugn. Jobbade klart och släckte ner. Gick ut på gatan. Där började tårarna tränga fram. Jag lirkade in fingret bakom glasögonen, torkade bort och fortsatte gå.
Kom till pendeln. Sprang ner och satte mig på tåget och hade overklighetskänslan i nacken. Framför ögonen.

Alla planer på att gå och handla mat och sen eventuellt gå iväg och dricka vin raserades där och då.

Sen tog jag mig hem. Bröt ihop.

Nu: jag har samlat mig. Ätit tacos, druckit ett glas gammalt vin. Ätit kakor. Lite mer balanserad.

Dock. Väldigt skör. Väldigt trött. På det mesta.

Imorgon ska jag åka till Gävle tidigt. Imorgon hoppas jag är en ny dag.

Day 05 – Your definition of love

Jag tänkte först skriva: ärlighet, respekt, skratt och så lite av det där berömda pirret. Och gemensamma värderingar och intressen. Så att man inte bara är varandras kärlek men också bästa vän.

Men ääää…det jag pratar om är ju egentligen hur jag vill att ett förhållande ska vara, kom jag på sen. Och det är ju inte alltid detsamma som kärlek.

Sen läste jag lite ur Johannes Anyurus senaste bok och fastnade för det här:

Sista natten och han måste kyssa henne med den tankens väldiga, violetta svetslåga fräsande ur hjärtat. Natten ljusnar, en våg. Hans livs våg. Hans livs natt. Hans panna mot hennes. Natten. Tvättar honom.

Nåt sånt?

Det är något i intensiteten tänker jag. Det när tiden koncentreras och blir så intensiv att du vet att det som händer för alltid kommer att etsas fast redan i samma ögonblick det sker.

Det, tror jag.

Day 04 – What you ate today

Cirka 10:00
Två varma mackor och en kopp chaite med mjölk.

Cirka 11:00
En kopp kaffe.

Cirka 12:30
En till kopp kaffe, varav halva dricks och resten står och blir kallt.

Cirka 14:00
Slarvig lunch. En tallrik nachos med smält ost. Ett äpple.

Cirka 16:30
En kopp mintte på ett av mina extrajobb.

Cirka 19:00
Middag hemma. Nån sorts sallad med bulgur, krabba, tonfisk, majs, tomat, persilja och lime.

Cirka 20:30
Efterrätt. Stekta äppelskivor med keso.

Ja, what to say? Lite slarvig början, men bättre slut?

Day 03 – Your parents

Mina föräldrar, ja. De läser inte här och jag vill inte heller att de ska läsa. Jag brukar inte heller avslöja så mycket om dem. Helt enkelt för att de är föräldrar och de ska få vara ifred. Det här är stället där jag avslöjar pinsamheter om mig själv.

Men några saker kan jag säga. Mina föräldrar bor ganska långt bort från mig och har så gjort de senaste kanske åtta åren. Vi träffas inte så ofta, men det är helt ok, jag reflekterar sällan över det. Ibland, när mina stockholmsvänner som har sina föräldrar närmare, bara åker över till sin mamma och pappa för att fira fars-/morsdagar, födelsedagar, grillaftnar och annat, kan det kännas lite konstigt och tomt. Som att jag är ensammast i världen och inte har någon familj. Men för det mesta är det alltså helt ok. När jag väl reser hem är jag ju där ett tag. Och då får jag dessutom ett helt barndomshem på köpet.

Min pappa ringer mig hyfsat ofta och pratar om hur mycket snö vi har fått, om i fall tv:n funkar, om datorn funkar, om cykeln funkar, om jag använder cykellyset, ifall jag har sett till grannarna nånting och så vidare. Min mamma ringer lite mer sällan men hon frågar oftast hur det går med jobb och om jag har tillräckligt med mat hemma.

Mina föräldrar har varit ihop sen min mamma tog studenten och har bott i samma hus sen början av åttiotalet, alltså strax innan jag föddes.

Kära dagbok,

Okej. Vi börjar om. Klockan är strax fyra och det är strax helt mörkt. Vi börjar om. Orkar ta tag i saker imorgon. Väntar på solen. Ställer klockan på tidigt. Den här dagen är så gott som redan slut. Min olust inför allt. Min olust inför mörkret, måndagen och sossarnas kris. Olusten kring att det känns som man missar allt. Vet som vanligt inget om framtiden.

Köpte bra fina kängor i helgen. Förnuftiga och ordentliga, så man klarar sig när slasket tränger genom. Gick på vinrunda också. Skulle bara bli nåt kort, blev lite längre. Mörkret flöt ihop med kvällen, dagen och vi gick till gamla stället och allt var som om det skulle kunna varit förra året, förra hösten. Kylan, mörkret, källaren, människorna med sina jackor i kö, sen trängseln, hetsen, kroppsvärmen. Som en utskuren bit, ett besök i en inglasad scen från en annan tidsepok som sen går att kliva ur.

Day 02 – Your first love

Att tillägna det här inlägget en person eller en kärlek, vore allt för missvisande. När jag var yngre blev jag kär lätt, mycket lättare än jag blir nu.

På mellanstadiet blev jag då och då förälskad i folk i klassen eller skolan. Folk som jag aldrig, och då menar jag aldrig, skulle ha velat avslöja min förälskelse för. Jag var livrädd för killar, kyssar och kände mig oftast ganska nöjd med att sitta längst bak i klassrummet, rita hjärtan på bänklocket och fantisera ihop olika romantiska historier om mig och den för tillfället utvalda personen. Jag var kär, men det var kortvarig kärlek och aldrig särskilt olyckligt eftersom jag var nöjd med situationen som den var.

I högstadiet blev jag kär i J. J var aldrig kär i mig, men han pratade med mig ibland och jag var övertygad om att vi var, så att säga, meant for each other. Såhär i backspegeln kan jag ju säga att jag hade ganska fel. Jag trånade efter J, min kompis trånade efter en av hans kompisar. Vi försökte alltid hänga där de hängde vare sig det var i mattekorridoren, utanför konsum eller i rökrutan. Men som sagt, det blev inget, och när J en gång för alla meddelat att han inte var kär i mig var jag olycklig i säkert ett år. Jag lyssnade på Kent, grät mot elementet i mitt rum, klädde mig i svart och målade utsidan på skolalmanackan helt i svart.

Sen blev jag kär i en annan J och i en D och i en M och så vidare. Nånstans kring tvåan i gymnasiet ändrades rätt mycket när begreppet alkohol på allvar kom in i bilden. Saker och ting började bli mer på riktigt(fysiskt), andra människor blev kära i mig men jag var inte så kär i dem.

När jag var typ 18-19 hade jag ett fyra månader långt förhållande med C och efter det ett åtta månader långt förhållande med M. Det var mina första förhållanden som varat längre än några veckor och dessa två kräver egentligen helt egna inlägg.

När jag var 22 skaffade jag mig mitt första riktigt långa förhållande som sen blev ett samboförhållande. Det varade tre och ett halvt år.

Day 01 Introduce yourself

Jag är en tant. Viktiga grejer är doften av kaffe på morgonen och att kaffet får rätt styrka så att det kan intas tillsammans med rätt mängd mjölk. Jag gillar kaffebröd till också, gillar att fika för mig själv. Tycker om alla kakor från kladdkaka till finska pinnar. Gillar blommor, men är inte så duktig på att få dem att överleva efter att jag planterat om dem. Jag har basker, kappa och tycker illa om att frysa på vintern.

Jag är en flicka. En pappas flicka. Det finns bilder på mig där jag står i skotskrutig kjol och tofsar framför pappas bil när han hämtat mig från dagmamman. Jag tycker ofta att andra människor är läskiga, speciellt stora tonårskillar och karriärkvinnor med stressade röster.

Jag är en Broder Daniel-älskande tonåring. Jag tycker om att promenera med musik och gå in i mig själv, jag kan alla Håkan Hellström-, Broder Daniel- och Kentlåtar utantill och har mer än en gång legat i ett mörkt rum och stirrat upp i taket medan jag lyssnat på dessa. Jag har blivit förälskad på distans minst tusen gånger och jag har oroat mig för att jag eventuellt aldrig ska bli av med oskulden minst lika många gånger(vilket visade sig vara obefogad oro).

Jag är en kulturtant. Jag dricker gärna vin för mig själv eller tillsammans med andra. Jag läser nästan alltid kulturdelen först om jag får tag på en DN. Jag skriver bokrecensioner och funderar över ”litteraturen” och ”konsten”. Jag tycker om poesi och tycker att Dramaten är en ganska trevlig lokal.

Jag är den eviga studenten. Pluggade åtta månader i Spanien, fyra år i den nordligt liggande staden med den stora halmbocken, ett och ett halvt år på folkhögskola(där åtta månader i Latinamerika ingick), plus några kurser hit och dit. Nu pluggar jag igen, på distans.

Jag är blyga tjejen. Har nästan alltid haft svårt för att prata i stora grupper. Jag tycker ofta att det är jobbigt att träffa människor som jag halvkänner på stan, för då kanske jag måste prata med dem. Jag tycker ofta att det är jobbigt att ringa. Trots detta har jag både jobbat som lärare, hållit workshops på spanska och arbetat med telefonen som främsta arbetsredskap.

Jag är, tydligen också, den flirtiga. Jag tittar ovanligt länge och mycket i främmande mäns ögon, fast jag inte tänker själv på att jag gör det. Jag är bra på att fälla rätt(och oväntade) kommentarer vid rätt tillfälle och är näst intill överkänslig när det gäller att känna till när någon är intresserad av någon.

Den här listan

Det finns en lista som florerar på en massa bloggar nu. Och jag har blivit sugen att prova. Det är ett inlägg/tema varje dag. Eller varje tema i tur och ordning. Såhär:


Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment.

En favoritplats

Igår alltså

Och så kommer lukten av juligt kaffe ur kaffebryggaren. Kanel och kardemumma med söt mjölk över läpparna och det faller inte en lätt snö, utan en blöt, ilsken. I eftermiddag är det avslutning på nånting. Det är äntligen dags för den där festen för boksajten som vi planerat flera månader nu. Jag tar på mig strumpbyxa efter strumpbyxa, svart klänning och parfym, röda läppar. Nånstans måste det ju synas att vi firar. Och efter ikväll, efter att vi smällt alla ballongerna och sopat upp de plastiga resterna, städat logen från alla tusentals gröna Heineken-flaskor, efter det har nånting lättat. En tyngd av planering, bara borta. Bara sådär.

Och plötsligt är jag där i nån slags tomhet. För ni vet timmarna, dagarna i huvudet, när de upptagits av nåt som bara löses upp och försvinner på en kväll, då hamnar de i en paus av förvirring. Och så måste man arkivera, samla ihop och öppna nya dokument i hjärnan. Bara för att se vad man ska göra nu, egentligen.

Kära dagbok,

Sitter på tåget med frostfält susande förbi utanför och tänker att jag nog skulle kunna trivas med att ha ett sånt där författar-/frilansliv som en del verkar ha.

Bli skjutsad till tåget av brorsan, köpa kaffe i bistron och sen skriva en sväng på den där texten som måste in snart på den medhavda macen. Sen skicka in och få betalt för skiten. Åka hem, köpa med sig hämtmat och luncha lite slappt för att sen åka iväg och göra en rolig och spännande intervju med en rolig tjej på ett litet mysigt kaffekafé på riddargatan.

Nu gjorde jag ungefär detta, fast utan betalning då.

Men alltså en dag, kanske en dag.

Lördag, landet

För första gången på länge vaknar jag i en riktig säng som är min egen. En bred säng, den är mjuk, ny, det luktar rent och tryggt, nytvättat om den. Blommigt täcke, blommigt örngott. Solen silar in genom den gula rullgardinen och ibland krävs så lite för att en ändring ska göra verkan. Som att bara ett steg tillbaka till ett barndomshem kan lösa upp onda trådar av tankar. Perspektiven vänder, jag förstår att livet alltid går att ändra. Inget är absolut och alternativ man ibland ser som omöjliga är inte det.

Kära dagbok,

Känns som jag nu har blivit den där människan som pluggar, jobbar, söker jobb vilka tider som helst. Gränserna har suddats ut. Jag jobbar lite då och då för lön, men resten av tiden – resten av tiden – där flyter allting samman.

Lördag och jag gör ett försök att slappna av, se på film, häller upp ett glas vin men inom några minuter är den där. Den där hetsen. Borde kanske kolla lite jobb, borde göra i ordning en banner som gör reklam för den där festen vi ska ha för boksajten snart. Borde kolla, borde skriva, borde söka. Borde vara bra, borde vara bättre. Slappna inte av för fan. Det är ju därför du inte ha fast jobb, för att du slappnar av för mycket!

Eller inte. Jag slappnar snarare av för lite. Jag vet det, men samtidigt går det inte att göra så mycket åt det. För det viktigaste i den här världen är att ständigt producera. Producera så du kan visa upp dig, tjäna pengar så du kan känna dig värd nåt.

Och samtidigt: att överleva. Vet man inte hur mycket pengar man har nästa månad är det oerhört svårt att slappna av. Då handlar det inte längre om nån social ego-stress, då blir oförmågan att överleva ett hårt skikt som bara lägger sig över allt det andra och trycker ner ännu mer. Överlevnads-nedtryckarrösten: eftersom du inte tjänar några pengar kan du inte räkna med att det gå bra att skriva den här texten, göra den här uppgiften, gå på den här intervjun. Såhär går det om man är för slapp!

Sen finns en annan röst. Den som säger att det inte är sant. Att allt bara är tillfälligheter, att det inte är ditt fel, aldrig nånsin, att vi har fått en sån här arbetsmarknad där det näst intill ställs högre krav på den som nu söker arbete än de som redan har ett jobb.

Och en tredje. Den tredje rösten tycker att allt är meningen. Det var såklart meningen att det skulle bli såhär, det är ödet. Det finns en väg fram till nåt, till den där dagen när du står där och bara vet att allt blev rätt. Ändå.

Jag gillar den där tredje rösten.

Förresten

Dessutom. Jag har ett extrajobb som ska starta snart, som ska vara på eftermiddagar – kvällar. En till två kvällar i veckan. Jag har redan tackat ja till och skrivit på kontrakt för extrajobbet, så jag måste göra det(för får jag inget heltidsjobb är ju extrajobb bättre än inget), men om jag nu får det här(heltids-) jobbet jag var på intervju för som startar på måndag – vad gör jag då?

Inte för att risken är så stor, men ändå, risken finns att jag måste hålla på och pussla för att hinna med två jobb på samma dag ibland. En annan risk är att människorna på extrajobbet blir sura över att jag plötsligt tagit ett heltidsjobb och bara kan jobba kvällar hos dem. Eftersom det eventuella heltidsjobbet bara kommer att vara 2-3 veckor vill jag inte heller säga upp mig från extrajobbet för då kanske jag nästan inte har någon inkomst alls sen.

Åh.

Jag längtar tillbaks till den tid då de flesta jobb var trygga och fina heltidsjobb med betald semester och månadslön. Då man slapp ha två eller tre extrajobb för att få det att gå ihop och då man inte kände att man skulle behöva vara tillgänglig omgående hela tiden för att ha en chans till heltidsjobb. Då det var okej med tre månaders uppsägningstid. Då det var okej att inte kunna allt på en gång, att inte ha någon erfarenhet och när det enda som egentligen var nödvändigt för anställning var arbetsvilja.

Jag har hört att det en gång fanns en sån tid. Kanske på 80-talet?

Kära dagbok,

Usch. Var på intervju. Kände ett slags obehag, som att hon som intervjuade hela tiden var misstänksam och ville avslöja mig.
Hon ba:
”Jamen hur känns det här då, jobba med kundtjänst när du egentligen har utbildat dig till något annat?”
Jag:
”Mmm, jaaa…det känns bra, jag har ju gjort det förut.”

Som om någon någonsin utbildar sig till att jobba i kundtjänst? Som om det liksom skulle vara ett område man riktar in sig på, snarare än att man bara hamnar där och kanske råkar tycka det är okej som jobb.

Världen är i sanning konstig.

Kära ni,

Klockan är alltså sex på kvällen och synen från mitt fönster kan inte betraktas som annat än kolmörk.

Och igår vände tiden, det är slutet på det ljusa klara torra(höstlöven!) och början på det blöta snöiga, fukt mellan tårna, ständigt kalla fötter, morgnar då det inte ens blivit ljust än när arbetande människor stiger upp.

Bemanningsföretaget ville skicka mig till ett lager och jag sa ja, behövde pengarna, ombytet och den fysiska sysselsättningen som dämpar oron. Lagret visade sig sen vara ett bok-/film-/skivlager, där jag packade tusen och åter tusen finska Harry Potter-filmer, The Ring, Gilmore Girls-boxar, Sopranos, Fredagen den 13:e del hundrafemtioelva och så vidare i all oändlighet.

På tåget dit satt två finlandssvenska kvinnor och pratade vädret, arbetet och försäkringskassan. Såhär:

”Jaa det finns ju dom som inte gör ett jeevla jota, du vet hon som sitter där framför mej hon bara sitter hela dagarna och leser tidningen på nete, till schillnad från en annan som jobbar o sliter och måste tjäna pengar.”
”Mmm.”
”Ja nu börjar de med de här vedre, förrsta snön redan, förra året kom den inte förrän december när vi var o tjäka jolbord, då kom den, snön, men nu börjar de nu blir det väl sånt där tågelände snart me.”
”Mmm.”

Och på lagret fanns alla möjliga människor. Och på tåget hem: alla möjliga människor. Och jag klev av i stan och gick på restaurang och satt i matos. Sedan gick jag till Tranan och A som fyllde år och som skulle till Berlin och vi tog ett par glas och sen åkte jag hem och sov. För en gångs skulle gott. Ombytet tänker jag, ombytet.

Vad som stör mig...

Förrförra veckan var jag på en intervju för ett bra jobb. Via ett bemanningsföretag, som vanligt. Enligt tjejen på bemanningsföretaget skulle jag få besked senast ”nästa vecka”, vilket alltså var förra veckan. Hon sa också att hon skulle höra av sig vare sig jag fick jobbet eller inte.

I torsdags förra veckan hade jag fortfarande inte fått besked, så jag mailade och frågade om jag kunde förvänta mig något besked snart.

Har jag fått svar?
Har jag fått besked om ifall jag fick jobbet eller inte?
Eh, nej.

Nu är jag sur-arg-irriterad, för det här är vad som alltid händer, mer eller mindre. Och ja: bemanningsföretag, jag förstår att ni har mycket att göra, men det kan väl ändå inte vara så jävla svårt att bara för en gångs skull hålla vad ni lovat?

Kära rymden,

Nu är jag administratör, recensent, skribent, redaktör, student, poet OCH pedagog.

Hur mycket av detta jag får betalt för?

Mycket lite skulle jag säga.

För trots extrajobb och ett halvt CSN kommer det ändå bli ett pusslande och meckande för att få ihop de där kronorna som krävs för att leva här. Jag vet helt enkelt inte hur jag gjorde när jag var student på riktigt?

Men kanske var allt enklare då. Billigare, mindre pressande, mindre längtande, inte samma uppgivna känsla inför allt som borde.

Jag får åtminstone en helt ok lön den här månaden. Alltså inte en bra lön, men ändå något som inte är existensminimum. Jag kan unna mig till exempel ett nytt nagellack eller så. Och kanske den där läslampan jag skulle ha köpt för längesen. Och kanske…eller nej. Inte så många kansken nu. Bara ren och skär förnuftighet. Förnuftiga nya vinterstövlar och förnuftig tandläkarundersökning. Så får det bli.

En med vindens hastighet

Så kan något svepa in och bara rädda en hel höst. Det är kärlek liksom. Det är att höstens löv kanske aldrig skiftat mer i färg. Det är äventyret, pirret.

Detet heter Håkan Hellström och det är fanimej fantastiskt varje gång. Blir förälskad i pianoslingan i ”Det dom aldrig nämner” när jag sätter mig på bussen till Skärholmen. Åker, lyssnar. Vet att det ska gå, den här gången också.

Så jag är i Skärholmen och där blir upptakten till en helg som ska rusa fram i en fart som inte finns. Som för att visa: såhär kan det också se ut. Dagar kan vara så olika, dagar kan innehålla människor.

På torget står kommunistiska partiet med röda fanor och plakat. Två män, den ene i jeansjacka lyssnar en stund, muttrar, vänder sig sen på korvkiosken till höger. Människor rör sig på torget i Skärholmen. De säljer tulpaner, åker sparkcykel, står insvepta i tjockaste halsdukarna, hijabs i tjocka lager, dunjackor. För det är också så att idag är en sån dag när alla upptäckt att det nog börjar bli kallt. Lika bra att klä sig.

Vi fikar på Billströms, kaffe och bakelse för fyrtiofem. Sen måste jag åka igen.

Jag åker hem och duschar i tusen år, det är så kallt nu. Jag tar på mig varmaste halsduken, mössan och kängorna innan jag går ut igen.

Jag är på en 30-årsfest som går i vindens hastighet. Vi hinner knappt fylla vinglasen en, två, kanske fem gånger för sen är hon över midnatt och det kanske är lika bra att tänka på att åka…ja?

Sen: söndag i vindens fart också. Födelsedagsbrunch, chokladfestival. Sitta på den där spårvagnen som väl egentligen inte är något mer än just en spårvagn och på vagnen är det en konduktör som tar kontakt. Han frågar oss saker och antecknar i en liten bok vad vi svarar och pratar lite som han vill bli kompis.

Jag tänker jag ska åka med den där konduktören snart igen, sen måste vi gå av. Resan tar stopp. Helgen slut.

...

Sen tycker jag att ni ska läsa det här viktiga

Jag har en ny skrivbok...

Den är rosa, djungelmönstrad. Och passar bra till hösten, Håkan och kaffe.

Nu

Känns som jag mejlar min konsultchef minst en gång i veckan om olika uppdrag, hon borde vara trött på mig. Men å andra sidan känns en mer stabil inkomst som en stor prio just nu.

Annars:jag anmäler mig lite vind för våg till allt möjligt. Frivilliguppdrag, jobb, extrajobb. Har dessutom en kurs att hålla på med. Får inte glömma kursen!

Jag tänker att en dag slår allt detta anmälande tillbaka på mig och så sitter jag där med allt för mycket att göra. Pengar but no spare time, typ. Det är ju inte riktigt vad jag vill.

Idag

Det har sagts nu att det här ska bli den kallaste vintern på tusen år.
Och jag som tyckte det nyss var vinter, det var ju nyss den kallaste vintern, kommer alltså en till?

Men piggheten, friskheten i att känna den torra höstluften mot kinden just nu. Att öppna fönstret sticka ut huvudet, släppa in kylan i de trötta ögonen. Fantastiskt.

Det är en blöt och kall torsdag

Jaha. Nu hände det sig att jag blev dumpad, bara sådär. Ja inte bara sådär egentligen, men utan nån egentlig anledning och utan större förvarning.

Liksom dumpad. Sönderrivna känslan. Den ensamma kalla sängen ännu ensammare än den brukar vara. Det svider liksom alltid till lite, hur litet det än må vara och hur mycket man än vet att i längden spelar det ingen roll.

Det kändes bra, men jag tänker inte på honom varje minut, kanske inte ens varje timme eller varannan. På kvällen satt jag i soffan och tänkte att liksom, hoppsan nu har vi inte setts på fyra dagar det kanske är dags att ses? Det är väl vad man brukar göra eller? Så jag drog iväg ett sms och nån timme senare ringde han. Och sa att nä, och ja du vet och nu har jag kommit på att och blablabla.

Och jag: mm, det är ju tråkigt att du känner så.

Det ständiga försvaret. Kylan i rösten. Inte tillräckligt nedbruten eller öppnad för att gråta eller bli desperat. Istället försvaret. Du får inte tro att jag bryr mig så mycket.

Men det gör man ju alltid. Inte mycket, men man bryr sig. Det river och sliter lite, fotfästet tappas, klacken vinglar och sen bryter de själsliga vita blodkropparna sig ut till hjärtats och magens självförsvar.

Men i längden spelar det alltså ingen roll just nu. Jag vet egentligen inte vad som gör det. Jag har inte fått rutinen, balansen: det lugna fina som jag hoppades på. Allt har istället kommit att handla om att överleva den ekonomiska otryggheten och att försöka bevisa för mig själv att det jag gör är bra. Att snegla på andra, att längta efter det där pirret – och nu talar jag inte om kärleken, nu är det nåt annat: glädjen och nöjdheten.

Det är vad jag saknar just nu, som egentligen var allt jag hade fått och byggt upp inne i mig själv när jag kom hem från utomlands nån gång kring jul för snart två år sen. Vad resan gjorde med mig och vad den fick mig att känna. Jag vill ha tillbaka det.

Kära dagbok.

Jag äter igen. Hurra, hurra! Såhär: först åt jag bara soppa, den svullna kinden och den onda tanden hindrade mig från allt annat. Jag låg i soffan och grät framför Idol i fredags, ty det gjorde så överdjävligt ont. I lördags morse fick jag nog. Jag åkte till tandakuten. Ringde först föräldrarna och fick dem att betala för besöket, sen åkte jag dit. Det var över på några minuter eller så. Sen penicillin. Sen har jag bara ätit mjuka saker i några dagar, men nu, nu går det alltså, nu tuggar jag. Det är fint, jag har saknat det!

Annars ägnar jag mig åt sociala medier idag. Och tänker lite på Nobelpriset. Ja, det i litteratur såklart.

Tanden

Ungefär en gång om året får jag en ilsken inflammation i en av mina visdomständer. Inflammationens styrka har varierat, men de senaste åren har den varit av det mycket arga slaget. Som till exempel 2008 i Nicaragua när tandhelvetet plötsligt, utan förvarning, började värka mitt i natten och jag vaknade på morgonen med svullen kind och feberyrsel. Eftersom det inom den nicaraguanska medelklassen är typ förbjudet att gå runt med minsta lilla förkylning utan att gå till läkaren eller ta medicamento, fick jag då nästan gömma mig för min värdfamilj. För jag ville inte. Gå till tandläkaren. (Tandläkarskräck? Ja, jo. Den har liksom aldrig försvunnit riktigt sen jag var liten och fick borra i en mjölktand. Jag har inte haft särskilt mycket tandproblem i mitt liv, går därför sällan till tandläkaren – där av skräcken, kanske?)

Men jag kanske borde ha gått dit där och då och blivit av med skiten till ett förmånligt pris, för nu är det den där tiden igen. När tanden gör sig påmind.

Igår mådde jag ok. På kvällen började kinden svullna. På natten vaknade jag och ville bara slita ut precis allt jag har i munnen och på morgonen försökte jag bita i en macka, men fick knappt in den i munnen.

Idag lever jag på soppa.

Till råga på allt hade jag ett möte med en rekryterare på ett bemanningsföretag i förmiddags. Till råga på allt skulle hon ta ett foto som de ville ha ”i sitt register” inför framtida rekryteringar.

Så nu är vi alltså fast nåt slags register, jag och min inflammerade tand. Snacka om att jag inte alls kommer få jobb där.

Nu ska jag fortsätta helgen med att ligga under en filt och läsa, kanske resa mig och ta en klunk kaffe ibland och försöka mosa in lite prinsesstårta. Mer avancerat än så blir det nog inte.

Hösten

Avdelning: jobbannonser på platsbankens sida

"Förmåga att använda Internet och tillgång till dator behövs för jobbet och även för att ansöka om det."


Nämen!

Staden, skolan, kedjorna

I lördags åkte jag till staden jag gjort slut med. Inte bara en, eller två, men flera gånger. Klev av i regnet och gick genom morgontomma gator där saker ser ut som de alltid gjort. Eller nästan. För i Gävle tenderar alla bra saker att försvinna och läggas ner; trevliga fik blir till en miljard Waynes coffee-ställen, kaffebutiker blir trendiga sea surf-shopar och nu hade även den fina irländska puben blivit ett “Harrys”. Det är ju inte Gävles fel, förstås. Det är bara sorgligt att det händer.

Så jag gick genom regnet till högskolan jag studerade på för fyra år sen. Och alltid är det som om tiden stått stilla. Att kliva från till cafeterian, där människorna samlas(fast nu är cafeterian flyttad och ombyggd), stå nervöst och se om man ser nån man känner igen. Att plötsligt krympa och bli den man var då, som ingenting alls har hänt på fyra år.

Och hissen, korridoren, de blå lamporna över studieborden som släcks av sig själva efter ett visst antal timmar. Här är det som att vi fortfarande sitter kvar med böckerna framför oss och tittar ut på de gråa, gröna husen, militärbyggnaderna – som om vi fortfarande är studenter. Bara med den skillnaden att då visste vi lite mindre, trodde på lite mer.

Sen på kvällen, när tåget tillbaka till Stockholm inte gick, bestämde jag mig för att gå runt och titta på stan, och det är samma sak. Vissa saker är vad det förmodligen alltid varit, andra försvinner, läggs ner och återuppstår uppköpta av nån kedja. Jag tänkte på samhället där hemma på Schlätten – där saker(kiosker, pizzerior, affärer) läggs ner och aldrig nånsin återuppstår, inte ens som kedjor. Sen tänkte jag: kedjor är förstås bättre än inget, och gick mot tågstationen.

Böckerna!

...

Noterar att det i utkanten av min facebook-sfär finns människor som ”tror att många är trötta på den fria invandringen…”

I utkanten säger jag. Det är människor som är vän med människor som jag känner.

Det är alldeles för nära.

2010

Så blev det året då Sverige hellre valde att rösta in ett främlingsfientligt parti än ett feministiskt i riksdagen.

Jag vet inte om jag är förvånad, men besviken. Besviken kan man alltid vara.

Såhär har det varit

Alla tusen kaffekopparna...

Och vinet.

Nuförtiden

Vi äter choklad i sängen och pratar om Per Hagman.

Bra så.

Deklarationen

Jamen såhär. Det finns mycket jag inte skrivit om. Att jag firat sommarens sista helg(augusti) på popfestival och cyklat hem i åttagradig kyla. Strumpbyxorna frös nästan fast på sadeln, jag hade mössa och halsduk, men halsen tog också stryk, det gjorde den, och efteråt kändes allt mest som urinvägsinfektion.

Jag åt årets enda belgiska våffla. Årets enda langos, stod i tusen köer, klämdes mellan tusen människor: detta har jag glömt skriva om.

Jag har också gjort detta. Ätit äppelpaj med skådespelaren. Först åt vi äppelpaj till kvällsmat, sen gick vi till sängs(soffan) och sen upprepade vi proceduren dagen efter, fast i omvänd ordning.

Jag har. Letat tusen böcker, nästan inte hittat några, bara läst annat, jag har skrivit recensioner och idag är tanken att jag ska skriva en deklaration om vad jag ämnar arbeta med för skönlitterärt projekt det kommande året. Det är därför jag sitter och jönsar mig med detta nu, för att värma upp.

Jag har jobbat hela långa veckan, som jag inte är van vid att göra nu. Sovit två timmar för lite varje natt och det blir ju, som ni kanske kan räkna ut, tio timmar för lite sömn på en vecka. Sen åkte jag till Tranan på det. Tyckte det var ett bra läge att återuppta min kontakt med hösten, med rutinerna, vardagslivet. Alltså: vin på Tranan varje fredag. Krypa ner i mörkret, känns lukten av de sunkiga väggarna(fast de var de nymålade), se folk äta köttbullar, folk komma direkt från jobben, i svettiga jobbhår, bara lite korrigerade med läppstift. Drick surt vin, äta salta mandlar, sitta och stirra och inte orka göra så mycket mer och sen åka hem lite dimmig vid midnatt.

Sen sov jag till ett dagen efter, tog igen alla förlorade timmarna, svajade runt och mådde illa, men blev till slut helt ok.

Nu är det söndag. Nu ska jag skriva en deklaration.

Tiden, minuterna

Och plötsligt fick jag alldeles väldigt mycket som borde göras på en och samma gång eftersom jag blev inringd att jobba på det där extrajobbet hela veckan. Men jag tar det i små steg, tänker att lite räcker. Tänker om jag betalar den där räkningen, lagar mat och diskar och skriver en liten text när jag kommer hem – då är det väl ok, är det inte?

För allting tar ju sån evinnerligen tid. Liksom såhär:
Cykla till pendeltåg = 10 min
Vänta på pendeltåget = 5 min
Åka pendeltåg = 15 min
Gå till jobbet = 10 min
Jobba = 8 timmar
Gå från jobbet till pendeln = 10 min
Vänta på pendeln som är försenad = 10- 20 min
Åka pendel = 15 min
Cykla hem = 10 min
Handla = 20 min
Laga mat = 30 min

Osv osv.

Och jag känner att jag är så stockholmsk nu, eftersom jag liksom vet hur lång tid saker tar. Ingen annanstans vet man det. Ingen annanstans mäter man avstånd i minuter. Och ja, visst vore väl det här med sex timmars arbetsdag ingen dum idé ändå?

Plugga, jobba

Ok. Från och med imorgon börjar min skrivarkurs. Jag kommer alltså att vara student på deltid, även om jag egentligen inte räknar mig student eftersom jag söker arbete, har för avsikt att också arbeta, tänker på den kommande hösten som en tid då jag ska arbete. Bara att jag just nu inte vet hur eller med vad.

Men när min granne frågar säger jag att jag ska plugga. Och han bara:
”Kreativt skrivande? Jaha, så du ska bli författare?”
Och jag:
”Alltså, nja, njä, det är ju mest för min egen skull, för skojs skull.”
Och han tittar på mig, väldigt skeptisk.

För när människor frågar vill de ha enkla svar. De vill att man ska säga att man ”är” nånting eller ska ”bli” nånting. Inte att man gör nånting bara på skoj. Så jag passar på att säga:
”Fast jag har tänkt jobba också samtidigt”. Och min granne är ju även min hyresvärd så det lämpar sig inte riktigt att ge intrycket att man inte har nån stabil inkomst. Därav detta: att jag också ska jobba. Som gör honom lite lugnare och mindre frågande. Jag hade gärna låtit bli det där sista, men så ser nu inte världen ut, att det lämpar sig att göra det.

Kära dagbok,

Jag är avtrubbad och utmattad och tänker att nu får det baskemig vara nog. Jag spyr snart av tanken på att söka jobb, och önskar mig mest av allt en paus från det.

Jag har en grundläggande teoretisk utbildning, examen, jag har gjort praktik, jag har jobbat utomlands, har jobbat med kultur, jag är en god skribent och stilist, jag är kreativ, jag pratar flera språk, jag är serviceinriktad, jag kan lite webb och lite layout, jag har en blick för detaljer och för färg och form, jag har pluggat mänskliga rättigheter, jag har gott minne, jag är bra på att lära mig namn och resvägar och kartor, jag är analytisk och bra på att komma med rätt kommentar vid exakt rätt tillfälle, jag är trevlig och glad och pedagogisk när jag vill.

Trots detta blir jag gång på gång dissad efter jobbintervjuer. Man undrar ju, är det mig eller samhället det är fel på då?

Tidernas bästa kopp!

!

Sällan känner man väl sig så uppfriskad, förnyad och behagligt världsfrånvänd som en lördag i augusti när man går över Årstafältet och just har skaffat sig en eventuell ny älskare.

Fuck, blä, damn osv.

Ibland är det dära självförtroendet så sargat av allt jobbsökande att man inte ens längre vågar söka sånt som man faktiskt tycker verkar vettigt och intressant. Det är då man bara ta sig i den där kragen och säga: du kan! Du är föfan vuxen, kan andra detta så kan du. Basta!

Och eh. Blir alltid så nervös av att ha publicerat nåt av politisk karaktär här, trots att nästan ingen läser. Men ingen ska känna sig stött eller utpekad eller så. Alla är vänner osv(utom Sverigedemokraterna då).

Tårar i soffan - och lite smygpolitik

Jag gråter väldigt sällan numera. Eller, rättelse: jag gråter väldigt sällan över sånt jag tycker är jobbigt. Jag kan gråta över sånt jag tycker är vackert och fint, över bra konserter eller fina luciatåg, över människor som kämpar – det som gör mig stolt och varm och glad. Men det som gör mig ledsen; nej. Då biter jag ihop och är tyst. För jag hatar att vara en stackare numera. Till och med inför mig själv.

I alla fall. Idag hände det sig så att jag grät en skvätt i soffan. Jag grät, som vanligt, över allt jag kämpat för men aldrig fått, över allt som är alla andras, men inte mitt. Det där. Fast jobb, betald semester, lön, möjlighet att kunna köpa och unna sig saker, kunna resa om man vill. Tryggheten, kort sagt. Och friheten.

Men hela situationen utlöstes egentligen av ett enda faktum: det att det snart är val. Valet gör mig uppspelt, spänd, nyfiken, men också kanske framför allt orolig. Och det som oroar mig mest är inte – som man skulle kunna tro – politikerna och deras förmodat tomma löften och fläskiga utspel. Nej, det som faktiskt bekymrar mig är väljarna, de som ska rösta, och i den form deras röster yttrar sig på nätet.

(Här var det tänkt att jag skulle klippa in ett exemplifierande citat, men nu tappade jag bort det jag hade tänkt använda).

Det finns tydligen människor där ute som på fullaste allvar tror att vi knappt har några, eller åtminstone inte några större mängder, arbetslösa, i det här landet. Det verkar inte alls bekomma dem att det finns människor som lever helt utan, eller med väldigt liten social trygghet. Eller att det finns människor som tack vare de senaste fyra årens arbetsmarknadspolitik måste skrapa bland kvittona i plånboken för att klara månaden. Att akademiker, som jag själv, blir direkt straffade om vi inte får arbete när vi avslutat våra utbildningar, eftersom moderaterna har varit så vänliga att ta bort studerandevillkoret.

Okej. Det här var inte tänkt som ett tyck-synd-om-mig-inlägg. Jag klarar mig liksom, jag har haft sparpengar, jag har föräldrar som jag kan låna av, men alla har inte det. Och oberoende av vad statistiken visar, oavsett om det är hög- eller lågkonjunktur kommer det alltid att finnas arbetslöshet och människor som lever väldigt otryggt och har svårt att klara sig.

Vill vi inte ha ett land där människor känner sig trygga? Vill vi inte att den som råkar i arbetslöshet ska kunna känna sig trygg och veta att den klarar sig även under perioder när det är kämpigt? Jag har alltid tänkt att det är det som är det fina med Sverige; detta enkla i att vi vill skapa en trygghet för alla. Att det så länge har varit en av grundstenarna i (den vanlige) svenskens ideologi, oavsett om vi är politiskt insatta eller inte.

Nu är det uppenbarligen inte så längre. Och det skrämmer mig.


*

En annan sak. En vän till mig sa häromdagen: "Det är så svårt det här med valet, men en sak har jag i alla fall kommit fram till och det är att alla, utom kanske Sverigedemokraterna, på nåt sätt vill det som de tycker är Sveriges bästa. De har bara olika metoder för det."

Och ja. Så kan man också se det.

Tårar i skogen

Igår var det den magiska Håkan-dagen, har jag förstått. Dagen då ungefär alla stod i Slottsskogen och lipade. Ja alla utom jag alltså. Men lika bra är kanske det. Jag försöker närma mig de känslor som är förknippade med den där skivan, försöker skriva om det, tänka på det, men inser att vissa saker liksom är gömda i skymundan i hjärnan. (Och jag vet att jag inte alls är ensam om att känna såhär, att vi är hundratals tusentals som känner så mycket för den där skivan och att det naturligtvis inte kan bli nåt annat än tårar då).

I stället igår: den magiska Trädgården under bron för kanske sista gången i år. Fukt, dans, billig öl, fin musik, tågen som dundrade där över oss och ja. En liten sista gnutta magi, kanske.

Inte för att den här sommaren har innehållit lika mycket magi som förra, eller andra somrar. Inte samma spänningar, förväntningar, ansikten att kanske skymta, stunder av total levande förvirring och explosion, men ändå. Den har varit ok, den här sommaren. Jag har haft värre. Fanns säkert somrar när jag mest gick hemma och var olyckligt förälskad och bara längtade tills skolan skulle börja igen. Säkert somrar när hjärtan brast och allt bara gick sönder. Och det var ju värre såklart.

Dessutom. Augusti har fortfarande några veckor kvar – det ska vi inte glömma.

Kära dagbok,

Okej såhär: jag träffade han lammköttet. Som jag ju inte riktigt kan rå för att han är ett lammkött, för hur skulle jag kunna veta hur gammal han var när han kom fram?
Han kom bara fram, liksom. Och jag var inte ett dugg inställd på ragg, eller ligga eller whatsoever.

Så vi träffades häromdagen under en lagom kravlös fika. Och han är liksom ja: skådespelare. Härmed får han alltså heta skådespelarmannen. Ja, han är alltså en sån som går på provspelningar och blir uppringd av regissörer och vill liksom stå på scen. Det är lite ovanligt i min värld. Det är liksom helt nytt för mig. Musiker? Ja, några såna har jag ju haft, och en och annan konstnär och nån poet. Men skådis- nej.

Vi träffas och han är så…eh…stor? Ja, han är lång och gänglig vill jag minnas och han är klädd helt i svart(är inte skådisar alltid det?) och har svarta skor som ser ut att vara inköpta på nån loppis i typ Flen. Han är: vuxen på ett underligt sätt som jag inte förväntat mig. Så pratar vi om allt möjligt och jag tycker att jag säger konstiga saker hela tiden och ibland blir det tyst, men det är ju så det är. När man inte känner nån. Vi pratar om jobb och teater och festivaler. Och om Per Hagmans Vänner för livet. Ja, vi fastnar i detta ämne ett tag och det känns rätt skönt. Vi fastnar ett tag i det där och snart måste han gå för han jobbar på kvällar, måste ju försörja sig och det hela känns lagom. Träffas några timmar är bra.

Sen ska vi skiljas åt och han tycker vi ska ses igen och jag är verkligen helt nollställd. Okej, han vill ses igen, okej, det är väl bra? Så vi bestämmer att vi ska ses igen. Och han säger: jag kan typ jämt. Och det är ju bra, liksom.

Kvällen och syrsorna

Det här är min kvällslåt nu för tiden.

Mer onsdag

Okej. Jag gillar augusti. Idag gillar jag augusti, nu ikväll. För att: det är lugnt. Alla upptrissade förväntningar har liksom lagt sig. Detta upptrissade vad gör du ikväll vad gör du till helgen vad gör på semestern, med ditt liv, nu är det sommar! Nu hörs bara syrsorna. Det är mörkt, men varmt, som det borde. Jag har tagit ett glas vin eller två, för det är augusti och jag får. Jag har lite tända ljus här och var, har tagit ut en lampa till min skrivarhörna i köket och imorgon, imorgon ska jag tydligen på dejt med nåt slags lammkött. Det kan ju bli spännande, verkligen.

Och varje dag reser du förbi Skanstull.

De gula tegelväggarna, det är korta sekunder ni stannar och varje gång tänker du att han skulle kunna stå där. Tänker: nu är det ett år sen ni stod här men det är så utanför ditt kännande. Du känner det inte ens nu, du minns inte hans röst, vad han sa, vilka rörelser, nej inget. Det är som om det aldrig över huvud taget funnits. Ändå. Ändå skulle du kunna minnas det så fort ni sågs.

Men människor svämmar över. Du passerar Skanstulls och Medis flera gånger per dag, flera tusen gånger i veckan, ni stannar några korta sekunder och du ser ansikten, de rör sig där på perrongen liksom svävar, det kan vara hon från ditt jobb, han från den där klubben. En kille har olika skor, en man har en schäfer som sover bredvid honom på bänken, men stunden efter är de borta. Staden är stor. Men inte tillräckligt stor.

Det händer att du ser såna du känner. Du går på Götgatan och plötsligt är hon där. Den där läraren du alltid blev lite nervös av. Hon med så mycket glöd och kämparanda att du nästan gick sönder, hon som du tänkte du aldrig skulle orka vara som. Eller du möter nån från ditt nuvarande jobb, precis i ett hörn går ni in i varandra, precis som om det vore den naturligaste sak i världen, precis som ni bodde i …ja, Gävle?

Eller en dag möter du nån på Drottninggatan. Du vet genast vem det är, hennes namn, hennes perfekt formade ögonfransar: hon pratar i mobil men hon ser dig, hennes ögon känner igen dig. Hon säger till personen hon pratar med att hon måste lägga på. Och så kramar hon dig. Hon kramar dig, och du säger: eh, hej? Ni hälsar och hon frågar vad du gör och hon säger att ni kan ju fika nån dag men hon har bråttom nu. Och du säger ja. Ja det kan vi. Hon går och du måste skaka det av dig. Vet att ni inte kommer ses. Inte nu, inte denna sommar, kanske inte igen förrän till vintern eller senare än det. Kanske aldrig.

För du bor i en miljonstad och här försvinner vissa människor ner i jorden. Vissa möter du hela tiden, men andra är borta från jordens yta som om de aldrig ens existerat. Som han som du en gång sa adjö till vid Skanstull.

Och du vet det. Varje gång du kliver av vid Skanstull. Varje gång skulle han kunna stå där och vänta men du vet att han inte kommer göra det. Du går på hans gator, du träffar nån som bor nästan port i port, men du ser honom aldrig och du vet att det är så det kommer förbli.



*


Tills en dag. En kväll snarare. Du går i horder av människor, du har banat din väg fram, du är lite törstig, du kollar på folket, folket som står där med sina glas, sina skjortor, sina väskor och du tänker lite på hur allt är annorlunda. Tills det glimtar. Det är något där. Röda skäggstrån kanske, eller en profil, och du viftar snabbt förbi, du gör dig inte besväret att stanna, vill helst inte veta, bara låta det vara. Som det alltid, eller åtminstone under ett års tid, har varit. Men du låter inte bli. Och när du har satt dig igen, när vinet rör sig genom strupen och du är åter i din trygga soffa är allt ändå inte som förut. För händelser är små, tankar, aningar, är små, men ingenting och ännu mera ingenting går att ta tillbaka när det väl har kommit. Så du ser honom gå förbi. Ni ser honom gå förbi, och det är ju verkligen inget särkilt, han är verkligen ingen speciell alls, ser ut som alla andra gör här, men du tänker att det kanske var just det du gillade. Och du har ju undrat. Så han går förbi och han vänder blicken åt ditt håll bara tillräckligt mycket, precis så intränat som bara de skygga gör, du känner igen det, han gör det bara precis så mycket så att han hinner se. Men sedan låtsas som inte.

Och efter det ser du honom inte igen. På hela kvällen och kanske någonsin. Men du hade ju undrat och det är väl det de är - de där människorna som bara försvinner. En enda lång undran.

Kära dagbok,

Jag är slö nu jag vet. Alltså det är slöhetens vecka, eller månad, jag vet inte, men hela tiden lyckas jag känna det som om jag är hemkommen från längsta arbetsveckan och inte har sovit ordentligt på år och dag. Men det är inte sant.

Såhär fungerar det: jag är en trögstartad människa. Detta gäller det mesta från jobb, till att sätta sig och skriva, till att ta tag i diskberg, till sex, till att komma upp på morgonen. Dock – har jag väl börjat och kommit in i det jag gör fortsätter jag gärna av bara farten. Detta gäller de flesta av de uppräknade företeelserna men kanske mest skriva och sex…och jobb, delvis.

Såhär är läget nu: jag går omkring och är allmänt slö och dassig och tänker mig att jag ska göra dittan och dattan men i slutändan sitter jag ändå där med en kopp kaffe och fördjupar mig i nån debattartikel om Jan Björklund och burkan(eller annan valfri aktuell debatt) och tänker att sen, snart…

Såhär har läget varit: jag har haft en uttömmande vinter och vår. Jag har arbetet kanske mer än jag någonsin gjort tidigare på ett arbete där jag själv inte kunnat reglera takten eller tiderna. Jag har haft väldigt lite, eller väldigt oregelbunden fritid. Jag har hela tiden tänkt att snart, snart, ändras det och jag får tid till allt jag vill göra. Så bestämde jag mig för att jag behövde vila. Och gud jag mådde bra av vilan. Blekheten krympte och ringarna runt ögonen försvann och sen kom en liten solbränna på köpet. Jag hade så mycket ork och energi och sökte tusen nya jobb, gick på intervjuer, försökte, hoppades, anmälde mig till frivilliguppdrag, läste böcker och böcker tills jag till slut bara slutade orka även det. Det är som att hjärnan bara kan producera hopp och idéer fram till en viss punkt, sen behöver den semester från sitt ständiga självpeppande och det fick inte min hjärna.

Så nu. Nu är jag slapp och avtrubbad i hjärnan och huvudet trött som om det vore på väg ut ur ett långt vinteride. Och i smyg längtar jag lite efter hösten. Fast jag älskar sommaren. Och jag vet inte riktigt hur det kunde bli så.

Kära dagbok,


Ibland är det bästa att bara gå ut och känna luften. När man sitter där hemma i det lilla köket är det lätt att glömma det, att det går så lätt, bara göra det – gå ut i luften. Och jag menar inte att bara dra in lite syre, utan mer det att sätta sig på cykeln och trampa och känna vinden i håret över Årstafältet. Sen att stå en stund på perrongen med alla andra och vänta på tåget, stå där och känna sig delaktig i.

*

Jag såg Sergels torg, såg Strandvägen, vi promenerade, Djurgården och luftballongerna, Grönan och nån Martin Stenmark-konsert, båten, Slussen, tangon. Sen till sist Götgatan upp tills vi var hemma igen, vid hans ställe. Där stannade vi och tittade på hans kök som är i renovering och där det ska bli en liten balkong med två stora glasdörrar.

Och jag cyklade hem igen. Öppnade ögonen till lägenhetens grumliga ljus. Älskade de rosa väggarna, blommorna som hänger, tände ett par lampor och kröp upp i soffan. Då satt lite av luften kvar i mig.

Kära dagbok,

Plötsligt på söndagskvällen kom det en sån apångest. Alltså en sån där det bara suger till i bröstet, som en mindre hjärtinfarkt, och det suger sig kvar och man får lite mulen mage fast man inte är hungrig. Och det är inte vanlig söndags-jag-vill-krama-på-nån-ångest. Det är: gör jag fel? Borde jag egentligen vara med honom? Det finns ju inte så mycket dåligt, finns det? Han är ju egentligen ganska bra, ja bättre än de flesta?

Och så suger det i magen och över en kommer alla saker man kanske borde gjort på annat vis?...man kanske bara borde?...nä, eller ja.

Och man vet inte vad man ska göra så man läser en bok om någon annans kärleksliv i stället. Någon annans liv, någon annans ångest.

Temperaturen

Jag tänker att ungefär såhär kallt och ungefär såhär mycket syrsor hörde man i Spanien. För tusen år sen, eller egentligen var det 2001 men jag minns inte. Minns bara vagt: man kom hem, det var efter nån barrunda. Började kanske på nån restaurang(allt var billigt), man gick hem efter glasen sangria några glas vatten allhanda smuttande på billiga drinkar. Man gick gatan upp(oh, det var så längesen) från den där baren som kallades Systembolaget och var svensk och mest inhyste svenskar och kokainletande spanjorer som ville prova svenska flickor. Man gick gatan upp alltså, inte långt, men hela tiden tittade man sig över axeln för att se om den där våldtäktsmannen var där. Han som följder efter utländska flickor(långa, blonda mest) till deras hem och sen senare ringde på deras dörr och sa att han var rörmokaren som hade kommit för att fixa igentäppta rör. Där gick man fram till den gröna porten, man hade sina nycklar, man stegade in, blundade en stund och hoppades det inte skulle vara nån kackerlacka i porten och se – där var den – den där kackerlackan som alltid verkade kila in mot pizzerian bredvid. Så man hoppade över kackerlackan och studsade upp för trapporna och uppe i lägenheten verkade hela golvet täckt av kackerlackor. Sen stod man i köket och rotade på sin hylla i köket och letade fram den där förpackningen med smältost som var god på det där äckliga, färgämnesaktiga sättet. Man åt sin ost och tittade samtidigt ut genom det ständigt öppna fönstret, kändes lukten av bränd pizza nerifrån. Och just då, där, var det förmodligen samma temperatur som här, nu i Sverige. Och lika många syrsor hördes.

Trött på:

• Alla fucking rekryteringsföretag som vill att man ska skriva in sina uppgifter på deras jävla sidor. Och sen funkar inte sidjäveln.
• Alla fucking företag som över huvud taget gör det svårt för människor att söka jobb. Till exempel de som vi ha en utskriven ansökan via snigelpost. Ofta man har skrivare hemma, menar jag.
• Att vänta på att rekryteringsprocesser ska avslutas när folk har kommit tillbaka från sin semester.

Att ses

Jag åker till Schlätten, det är nåt jag bara måste göra nu, komma ut från stan, frigöra mig från allt det den är; torka, leda, längtan efter kärlek.

Och sekunden jag ställer mig vid stationshuset i Hallsberg är det som jag kommit ut i verkligheten. Det riktiga Svergie med sina skyltar "kaffe och mazarain 12:-"
"Café, bowling, ungdomshus", sina baksidor och inglasade altaner, stillsamma hustak - ja egentligen allt det jag alltid ser som för första gången varje gång jag återvänder hemåt. Och det regnar nu. Som om det först nu det kan det. Här. Som något mycket naturligt, nu förlöses Stockholms torka, det är resten av Sverige som gör det. Ett hårt vått tryck.

Och jag sover och jag sover inte. Det är kallt i sängen för första gången på länge, jag har täcke som luktar garderob, och här sover jag, som om jag aldrig gjort nåt annat. Och hör vägen som susar förbi, som när jag var liten alltid hade dundrande långtradare nätterna igenom men som nu bara blir tystare.

Det blir vin och äventyr på Schlätten. Och rosa champagne hemma hos Å och vi lagar mat och sitter i köket i radhuset med alla sakerna, böckerna, växterna och porträttet på toaletten och här har det minsann inte ändrat sig. Bör inte göra. Vi häller vin på petflaska, för det var så man gjorde, så man alltid borde göra och när vi går mot stan säger Å "det känns som jag är tjugo igen" och det är helt sant. Vi är några år äldre, några barn och några förhållanden fler, vi är inte längre oskuld och inte så värst olyckligt kära, hångeldesperata, hopplöst rastlösa pinsamma blyga eller vad vi nu var. Eller det kanske vi är men vi har ändå det här mellan oss och när vi en gång gick här: tid och tusentals kända känslor.

Så det måste bli samma väg som då. Vi svängen av vid fårhagen och tar vägen förbi polishuset. "För att vi måste gå förbi platsen där jag och B gick in och kissade" säger jag. Annars är det inte rätt. Det måste ju vara rätt. Rätt är att vi inte har hunnit dricka upp hela petflaskan vin när vi väl är inne i stan, för vi har babblat för mycket. Rätt är att vi sen försöker tvinga i oss lite mer för att sedan lämna resten för att kanske är det nåt fyllo eller en vinsugen ungdom som vill ha.
Rätt är: att minuten vi kommer in den klassiska innan-krogen-puben i hörnet möter man nån man känner. Rätt man bjuder in och hamnar vid ett bord och att det strömmar till fler och man inte riktigt tänker på vad man säger, vad man dricker, vilka som sitter runt omkring och att tiden bara går tills det plötsligt nånstans är nån som säger det är dags att dra.

Vi står vid garderoben och vi är på väg att gå och jag säger till dom vi har träffat(det är han med tungar och det lockiga håret och han som alltid var kär i mig) att följ med nu. Men de stannar kvar och vi drar vidare och hade allt varit rätt nu hade det inte varit några problem för vi hade mött dem senare för det gör man alltid i den här stan. På torget, i baren,
på pizzerian.

Men det gör vi inte.Vi möts inte. I stället går vi och äter en torr pizza som bara äts just för att man är hungrig och för att dä ä så det sa va. Och jag går mot farmors hus, själv, precis som det oftast var, och jag är inte besviken, jag har inte den okyssta sorgsna känslan. Det är inte här allt slutar. Jag är bara tom och nöjd och glad över möten och det sista jag hör, det sista jag ser av mänsklig kontakt är en kille och en tjej som står utanför stationshuset, fastnade i en kram som varar i tusen sekunder och jag hör killer säger: "Dä va kul och se däj du." Jag tänker ja, det var det.

Förortsmånen

Kära dagbok,


Jag blev beordrad att gå in och göra ett engelsktest av receptionisten som var en man. Jag undrade om han tycker det är roligt att jobba där, i receptionen på rekryteringsföretaget. En stund verkade det så, ty han var liksom sådär driven och engagerad som det tycks mig att man borde vara. Jag undrade om det var vad han hade skrivit i sitt personliga brev när han sökte jobbet. Men then again, jag fick komma på intervju till den här tjänsten utan att ha skrivit en rad personligt brev. Och jag lite om det här med personligt brev ibland mest bara är ett spel för gallerierna.

Så jag gjorde mitt test, fast jag var kissnödig hela timmen igenom och bara kände att jag ville ha det hela överstökat. Jag klickade lite här, fyllde i lite där och så spottades det ut ett resultat som var rättat av en dator och som sa att jag hade nivå avancerad. Jaha. Fick sen gå på toa. Sen gå på intervju, där rekryteraren tipsade mig om att inte sitta med händerna i kors, fast jag inte satt med några händer alls i kors utan stillsamt vilande i knät.

Efter denna halvdagspers orkade jag inget. Sommaren glider in i huvudet, liksom i händerna och allt blir märkligt distanserat. Jag dricker mitt iste med mynta och sen går jag ut och blir törstig och kissnödig och måste gå hem och sen törstig igen och så går det runt.

Fast jag börjar komma lite mer överens med den nu, sommaren. Det är distansen, tänker jag. Det är detta att ljuset fortfarande finns och ibland ser jag ensamma fina pappor på tunnelbanan, såna som pratar högt med sina barn men som egentligen kanske mest pratar med mig och då blir jag glad, tills jag ska gå av och ibland hela vägen hem.

Jag gör ett expriment med kryddväxter i konservburkar nu...

Jag vet inte riktigt om de gillar det.

Återta sommaren, eller känslan

Så jag bestämmer mig för att inte längre gömma mig från solen, utan gå ut och möta den, och sommaren, igen. Jag åker till Hornstull, för där finns sommaren, har jag bestämt. Det är där de somriga minnena finns – i den somriga stadsdelen. Jag trampar runt på Långholmen, bland människor som ligger på gräsmattor, bryggor, klippor, grusgångar. Ja, det finns nog inte en enda kvadratmeder utan mänsklig hud här. Och där är jag nära att ge upp.

Men sen går jag ut på Reimersholme. Och där är det som att det där sommar-stads-hetsiga jag-måste-hitta-en-plats-nu! inte existerar. Det är så underligt sävligt på Reimersholme. Jag hittar en plats precis vid vattnet, vid kajkanten och båtarna, och där kan man sitta med benen svajande över kanten. Man kan sitta där och se över till Stora Essingen, titta på båtar och människor som badar och allt är bara lugn. Det sitter ett gäng gubbar och spelar backgammon(tror jag) precis vid trädet där man glider ner i vattnet också, det ser ut just som att de har suttit där hela dagen.

En bit bort ligger en kille i solhatt och sover. Och jag kan luta mig bak, låta vattnets reflexer bränna på kroppen, titta på pusslet av björklöv i himlen, kanske blunda och somna lite och tänka att det är ok. Det är såhär det borde kännas. Och jag kan tänka mig att vara här igen. Kanske hela sommaren. Med skrivboken, badväskan och det gamla randiga påslakanet som filt.

Gnället

Ja, idag hatar jag livet för allt vad jag är värd. Eller, ja. Eller nä. Men ni fattar. Alla människor som tilltalar mig är bara irriterande jäkla flugor. Detta gäller särskilt människor som tilltalar mig i syfte att bara vara social eller fråga om jag har semester/har badat än/ vad jag gör för kul/hur läget är i värmen etc. Sluta fråga om jag har semester! Jag har inte semester och kommer inte heller att få någon på den här sidan årsskiftet. Och nej, obetald arbetslöshet räknas inte. Det räknas inte heller att sitta hemma och vänta på att eventuellt få hoppa in och jobba, som jag gör nu.

För jo, jag fick ett litet sommarjobb på det där stället jag provjobbade på. Ett där jag blir inringd vid andra personers sjukdom. Man kan ju tycka att jag borde vara nöjd, men idag är helt enkelt inte en sån dag då jag är nöjd. Som kött på benen kommer den förbaskade mensen snart också.

Okej. Jaha. Jag hatar ju egentligen inte alls livet, eller människorna, eller det sociala, men vi vet, ibland övermannas man så av detta jag-förtjänar-egentligen-bättre-tänket. Inget går att hindra då. Det går runt och det vrider och vänder och bankar i ryggen och kliar i fingrarna och det är, jag vet inte, den allmänna känslan av att just nu är saker inte riktigt på topp, trots att allt runtomkring är förföriskt vackert och viskar om att det borde vara. Det är kanske egentligen det värsta. Att ha sprudlande svensk sommar och inte riktigt kunna njuta av den.

Köket

Jag håller alltid till i det lilla köket numera på kvällarna. Åtminstone när jag ska skriva nåt alltså. Här kan man öppna fönstret och sitta direkt i vinddraget, nästan som på en balkong. Man kan luta sig ut, sticka armbågen över fönsterbrädan och låtsas att det är ett balkongräcke. Det är fint. Bara två av alla mina lägenheter har haft balkong. Den senaste ett helt evigt liv sen.

Det är ju här hjärtana på tråd finns också. Och de två basilikorna och små burkar med planteringsförsök och oreganon som växer så fint, trots att den bor i österläge. Ja, jag måste bona om i det här köket, för det är inte ofta jag har ett kök att sitta i. Kök, som i ett eget rum alltså. För ett köksbord i ett enda stort rum där även säng och eventuellt kokvrå finns, är verkligen inte riktigt samma sak. Verkligen inte alls. Så jag tar hand om mitt kök. Tänker att jag ska sitta här till hösten och vinter och skriva och ladda upp bilder och titta ut på tallarna när de skiftar färg.

Kära dagbok,

Jag gör vad jag kan för att få tillbaka känslan. Ibland tappar man den bara, man vet inte varför, man förlorar den bara: den där att det är nu och det är varmt och det är sommar och framtiden ligger för fötterna. Att dagen efter varje natt verkligen inte spelar roll, att vi byter glas mot glas, speglar våra blickar, att vi skulle bada nakna om bara tillfället bjöds.

Ibland försvinner den och det är omöjligt att helt exakt veta varför. Man letar bland alla byggstenarna, vilken är det nu som egentligen inte håller, vad är det som gör att jag inte känner? Jag vet inte varför.

Men så dyker det upp. Att enkla lösningar finns inte, och jag förstår verkligen om ni inte förstår nåt nu, men ibland går det inte att förklara varför man inte har lust. Och ibland finns det verkligt enkla orsaker: som hormoner.

Kära dagbok,

Jag sitter i bikini och försöker utföra nåt slags arbete. Det går sådär, kan jag meddela.

Enkät, snodd av Camilla - om sommaren

Hur länge ska du vara ledig?
Ingen vet. Eventuellt mycket, eventuellt inte alls.

Kommer du vara singel eller ej i sommar?
Singel, ser det ut som ja. Har inte ens en dejt numera, men eventuellt några kaffepartners.

Hur många nyktra dagar blir det?
En del. Men jag hoppas på några onyktra rosédagar också.

Brukar du kolla in andra tjejers kroppar på stranden?
Ja. Men mest kollar jag nog på min egen.

Om man vill bada i Sthlm: var gör man det?
Baksidan på Långholmen verkar fin om man vill ha det lite privatare. Om man vill spana – framsidan på Långholmen. Annars: Skärgårn, Reimersholme, Fredhäll, Vinterviken kanske….ska även testa Långsjön i sommar.

Kan du tända en grill?
Ja! Var längesen jag gjorde det, dock.

Vilka solglasögon kör du?
Gillar ej solglasögon. Dessutom har jag ju vanliga brillor numera, de måste följa med överallt.

Går du osminkad om dagarna?
Ja. Ibland. Eller rätt ofta tror jag. Har blivit lite slö med sminkandet på äldre dar.

Är du cornetto eller piggelin-tjej?
Daimstrut.

Vad är sommarens soundtrack?
Allting med Robyn och Oskar Linnros. Och CEO – Come with me.

Vart åker du på semester?
Till Schlätten. Skulle gärna åka till Gotland också, men tveksamt om det blir så.

Andra sommarplaner?
Skriva mycket, se till saker blir klara. Odla. Läsa. Cykla. Gå på lite konserter kanske. Allt väldigt obestämt just nu, men det brukar bli bra i slutänden.

Sommarens outfit? (En för soligt och varmt väder, en för rusk)
Sol: Kjol och linne/klänning. Rusk: Kjol och strumpbyxor, kofta, alternativt tajts och tunika + mycket halsdukar och scarfs.

Hur håller du formen?
Måste nog stämma in med flera föregående talare i den här enkäten…form, liksom? Hålla formen känns som nåt man gör i Lätta-reklamen, inte i verkligheten. Men äsch, ja, jag har tänkt köra lite indiegympa och lite promenader. Men jag kommer nog inte att hålla så mycket form för det.

SPF – ett måste eller bara ruff o båg?
Nä. Jag kör utan så ofta det går. Använder det mest under långa dagar på stranden och mest på rygg/axlar och i ansiktet. Läget är dock lite annorlunda utomlands.

Sommarens drink?
Rosé. Eller cava. Eller Tranans sommardrink. Synd att de har stängt nu bara.

Vad kör du för bikini?
Tror den gula får vara med en säsong till.

Gå ut i Stockholm – hit eller bara turister?
Gå ut, men på ställen dit inte för mycket turister har hittat. Vilket kan vara klurigt.

Hur sminkar du dig i sommar?
Till vardags – typ inget. Fest – mascara, rouge, läppglans. Och ja, sen gillar jag målade tånaglar också.
Sommarens maträtt?
Lax och färskpotatis. Och nån räkmacka…evigheter sen jag åt en bra räkmacka nu.

Nu.

Jag flyter. Det är svävande drömskt och med midsommarhelgen försvann kontakten med det som måste göras, det som existerar och jag tittar på datorn på ett stumt sätt, som att den inte finns. Och jag planterar om ännu en blomma det är som en drog man vill bara se det växa och mitt kök är nästan fulländat nu, allt det rosa som från början sågs hopplöst omodernt och tantig är nu en fuktig sommardröm. Och från avloppet eller nånstans ifrån vrider sig rören, ett gurglande ljud hörs och jag glider in i sömnen med detta ljud, fast sömnen är svår, och allt för fuktig. Jag tar med ännu en bok ut på gräsmattan och vissa dagar är den helt död, som tömd på sitt levande innanmäte och dessa dagar spelar inga pensionärer boule, inga barn samlar blommor utanför dagisstaketet, inget par dricker heller sitt kaffe på hopfällbart bord vid en liten klippa. Dessa dagar går jag ändå ut, jag ligger på ett gammalt påslakan, jag bläddrar bland sidorna, tidningarna fladdrar och vill flyga iväg, solen har så många nyanser och en rygg blir mycket snabbt fuktig. Och jag vänder mig på sidan, jag reser mig upp, försöker samla håret som sliter sig och jag tänker att jag borde ha en ny älskare. Men sen – så tänker jag visst alltid såhär års, för det finns inget medvetande om vad som är, bara gator och tomma torg och bleka dammiga speglar som tar emot ett snett sommarljus. Och det är just i detta som nåt behövs.

Kära dagbok,

Vid pendeltågsstationen i Årstaberg står det en kvinna och säljer nybryggt kaffe. Hon säljer frukostpåsar också, med bulle och kaffe och de kostar bara 15 kr. Det står mer folk där. En bullgubbe och en massa människor på en rad som ser som missionärer som vill dela ut sina heliga kristna reklambroschyrer. Men jag vet vad jag vill ha. Jag går direkt fram till kaffekvinnan, det är bara hennes föresäljning jag vill stötta här. Jag undrar om hon står där varje dag, året om, eller om hon liksom växte upp ur jorden nu när det blev varmt.

Jag har provjobbat nu alltså; två dagar. I långtbortistan så man måste åka med pendeln och promenera lite för att komma dit, men det är helt ok. Jag gillar pendeln på sommaren. Så har jag jobbat, suttit vid en dator och knappat och klickat lite och det är väl minsann inte fy skam men inte heller det mest stimulerande arbetet som går att hitta här i världen. Dessutom kan jag inte riktigt avgöra hur det gick. Vissa stunder har jag känt mig som den mest korkade och mest datorovana människa som går att hitta, jag har fumlat med knapparna och stavat fel på ord jag inte borde stava fel på(plötsligt känns det som att jag inte skrivit ett ord engelska sen skoltiden) och varit en allmänt dålig kontorsmänniska. Vissa stunder har det gått bättre, som tur är. Vissa stunder har jag jobbat själv och tänkt att det går ju, det här. Jag kan nog jobba här ändå.

Men vi får se. Man får alltid se. En annan person ska provjobba också och det kan hända att det i slutänden inte blir jag som får sitta där. Men jag tänker att det kanske inte är meningen då. Om jag inte får det på grund av min fumlighet kanske jag var fumlig just nu av en anledning. Att jag inte skulle få jobbet. Att jag ska få nåt annat. Att allting redan finns uttänkt och färdigprogrammerat; mitt liv skulle inte vara såhär det skulle vara annorlunda.
Jag hoppas det.

Kära dagbok,

Gick hela vägen till Årstaviken och satte mig. Älskade det. Ända vid Årstabron. Tycker det är den perfekta brytpunkten för stad – natur, människa – effektivitet. Själva stadens definition. Pendeln som ilar över varje kvart. En sol som går ner. Några båter som bryter vattnet. Och så bakom ryggen detta ständigt pågående människoliv; joggare, stavgångare, cyklar, tonåringar. Ja, ni förstår.

Jag skrev och jag skrev och sen gick jag vidare till det evigt livlösa Årstadal och tog tvärbanan tillbaka. Och idag känns allt lite lättare. Även om inget riktigt har löst sig så ändå – lättare. Jag hoppas på sömn inatt.

Kära dagbok,

Fast jag är nöjd på dagen kommer natten över mig som en ondsint hök. Och det spelar ingen roll vad jag gör, hur många fönster jag än öppnar(det finns bara två), hur mycket kläder jag än klär av eller på, det är ändå för varmt eller för kallt. På natten visar sig livets totala hopplöshet.

Ser hur allt bara passerar förbi. Hur människor där ute är så fantastiska hela tiden. Alla är typ 25 och har haft en miljard häftiga jobb, varit på utlandstjänster hit och dit, varit projektledare för det och det. Och allt bara för att de kände ett sånt engagemang! Bara för att de ”brinner för PR”, eller ”alltid har hållit på med demokratiarbete, det kom liksom naturligt!”. Eller nåt annat. I Stockholm verkar människor nämligen tänka på sin karriär redan i lågstadiet.

Och allt jag kämpat för, allt jag försökt med känns aldrig tillräckligt. För allt kom ändå för sent.

*

Sen kommer gryningen och fåglarna. Älskar det och hatar det. Det syns där, längst bort på natthimlen. Den lilla rutan där det spricker upp. När fåglarna ser den börjar de låta, helt av sig själva. De vet inget annat.

Jordgubbspaj!

Kära dagbok,

Medan studentflaken tjuter förbi utanför hänger jag på biblioteket. Det är inte så ospännande som man kan tro, för sällan händer så mycket som i det tysta, i ett bibliotek. Sällan finns sån blandning av människor som studerar, skriver, surfar, städar och är intresserade av lite allt möjligt.

Här finns till exempel han med Leonard Cohen-tröjan som smyger runt bland hyllorna och dammar förstrött, ställer nån bok på plats då och då, ser ut genom de högt uppsatta, rutiga fönstren, för att sen damma vidare. Här finns kvinnan som hela tiden häver ner böckerna på golvet. Här finns den äldre mannen som sitter i datoravdelningen och darrande antecknar i sin skrivbok.

Här finns studenterna. Bibliotekarierna. Barnfamiljerna.

Man lever ett liv här inne, biter på sina äpplen och loggar in på sina facebooksidor.

Inte konstigt det är svårt att koncentrera sig.

Kära dagbok,

Jag gillar det verkligen som det är nu. Det är början av sommaren. Jag har fått min bostad och den är sannerligen hemtrevlig. Jag har romantiska fladdrande gardiner, spetsridå i köket, små burkar med te och kaffe; ja allt jag behöver egentligen. Jag har ny dator också, med mjuka sköna tangenter. Jag har ett mobilt bredband, så om jag vill kan jag sitta på ett café och vara svår. Skriva bland kultureliten, sitta och knappa nånstans och verka upptagen. Det enda som egentligen fattas mig är det där jobbet. Men det borde komma nu. Snart. Vilken dag som helst.

Kompakt boende

Det börjar gå på rutin nu, detta med att flytta. Och detta med att flytta till boenden som inte är 100% mina egna. För varje gång skalar jag av det allt mer, för varje gång blir det ett allt större begränsande till bara de saker jag faktiskt behöver. Men det är ok. Faktiskt. Det är ok.

Nu sitter jag här då, med sommargardinen fladdrande utmed det lilla fönstret, i det lilla vardagsrummet som ligger bredvid det lilla köket där diskbänken trängs med en sjuttiotalsmönstrad duschkabin. Jag gillar det, detta trånga enkla. Det är en utmaning att få ihop det. Hitta utrymmen att ställa köksprylarna på, eller ytor för alla de hundra växterna, böckerna, ljuslyktorna och skorna. Det är vackert så, och det funkar, för den här gången är 90% av prylarna mina. Här finns(nästan) inget oönskat. Här kan jag bo och leva nu, för kontraktet jag har skrivit är tills vidare och då gör det inget att duschen är i köket och att jag har världens minsta ytterdörr. Inget alls.

Eh...

Idag har två personer, oberoende av varandra, påpekat att min kjol har åkt upp så att trosorna syns.

Den första vid Hötorget.

Det andra på Systemet Gullmarsplan.


Antar att att det betyder att det kanske är vår, eller nåt.

Kära dagbok.

Det är bostadslösheten som gör mig riktigt motståndslös just nu. Det som på natten, på dagen, men mest på natten trycker och pressar och gör mig skör. Nånting händer, det är så strålande ljust, som skimmer genom trädtopparna här utanför, men jag kan inte för en sekund njuta av det.

För det är som att tiden håller på att ta slut. Jag är för gammal och jag är trött. Jag tog ett beslut om att lämna det jobb som bara mest gjorde dåligt med mig. Inte för en sekund ångrar jag det, men att det skulle ske i just samma stund som jag också måste söka ny bostad hade jag inte riktigt räknat med.

För jag vill kunna ha en sommar.

Men jag vill också kunna se vad som händer under sommaren. Vill kunna se att det finns en augusti, utan att ständigt behöva tänka, alltid behöva undra var jag är, var jag vaknar upp, vad jag kommer hem till då, där, nån gång i början av hösten när allt börjar om.

För människor är där ute. Jag ser dem, de har cyklar och filtar i gräset, det står en liten figur i blå solhatt och ler mot sin mor och snart ska de gå in och folk har; de går med sina matkassar, de fortsätter i lövskimret, de går sina powerwalks och de har. Ja, de är. Åtminstone de allra flesta av dem vet var de kommer bo om två veckor. Ganska många av dem vet var de kommer bo, vad de kommer göra om två månader, eller år. En stor del av dem har åkt till samma arbete de senaste två åren och kommer så göra de kommande två åren härefter. En viss del av dem är troligen inte nöjda med det, men skulle ändå aldrig byta det mot en tillvaro där de aldrig vet.

Kära dagbok.

Jag är på Schlätten. Och någon ringde mig om ett jobb imorse och jag var för seg och trött för att svara(vem ringer kl nio på morgonen till en arbetslös liksom?) och sen pratades det in på telesvararen och efter det har jag försökt få tag på människan men hon är på nåt fucking möte hela tiden och ska återkomma senare.

Men Schlätten är så grön som alltid såhär års och det växer krokus, vitsippor(nästan överblommade), gullvivor och jag vet inte vad. Och det finns kaffe och rabarberpaj. Bara det!

Next

Det tog slut. Jag har jobbat min sista dag och för några sekunder var allt tomt och ödsligt, jag förstod det inte, fattar väl inte riktigt nu heller, fast det känns bra.

Fortfarande drömmer jag om jobbet. Om resvägar, priser, misstag jag har gjort, kunder som ringer och är arga. Jag drömmer att vi alla plötsligt cyklar till kontoret, på oändliga långa cykelvägar genom stan. Då finns inga pendeltåg med signalfel, inga tidtabeller, inga månadskort.

Jag vaknar sen och inser att jag förmodligen aldrig mer behöver bekymra mig om det där. Jag ska aldrig mer dit. Aldrig promenera nerför isig backe med andan i halsen, aldrig trycka på våning fyra på hissknappen, aldrig passera in med den där stressklumpen i magen och tänka att nu måste jag skynda mig att slå på datorn, langa in lunchen i kylen, logga in och börja jobba för här ser man mig, man ser mig hela tiden.

Nu är verkligen alla dagar tomma, eller åtminstone inte sammanpressade. Det finns inget schema längre att noja sig över. Men det gör inget. Det är bra så. Dags för nästa projekt.