Staden, skolan, kedjorna

I lördags åkte jag till staden jag gjort slut med. Inte bara en, eller två, men flera gånger. Klev av i regnet och gick genom morgontomma gator där saker ser ut som de alltid gjort. Eller nästan. För i Gävle tenderar alla bra saker att försvinna och läggas ner; trevliga fik blir till en miljard Waynes coffee-ställen, kaffebutiker blir trendiga sea surf-shopar och nu hade även den fina irländska puben blivit ett “Harrys”. Det är ju inte Gävles fel, förstås. Det är bara sorgligt att det händer.

Så jag gick genom regnet till högskolan jag studerade på för fyra år sen. Och alltid är det som om tiden stått stilla. Att kliva från till cafeterian, där människorna samlas(fast nu är cafeterian flyttad och ombyggd), stå nervöst och se om man ser nån man känner igen. Att plötsligt krympa och bli den man var då, som ingenting alls har hänt på fyra år.

Och hissen, korridoren, de blå lamporna över studieborden som släcks av sig själva efter ett visst antal timmar. Här är det som att vi fortfarande sitter kvar med böckerna framför oss och tittar ut på de gråa, gröna husen, militärbyggnaderna – som om vi fortfarande är studenter. Bara med den skillnaden att då visste vi lite mindre, trodde på lite mer.

Sen på kvällen, när tåget tillbaka till Stockholm inte gick, bestämde jag mig för att gå runt och titta på stan, och det är samma sak. Vissa saker är vad det förmodligen alltid varit, andra försvinner, läggs ner och återuppstår uppköpta av nån kedja. Jag tänkte på samhället där hemma på Schlätten – där saker(kiosker, pizzerior, affärer) läggs ner och aldrig nånsin återuppstår, inte ens som kedjor. Sen tänkte jag: kedjor är förstås bättre än inget, och gick mot tågstationen.