Bearbeta

Det ska inte stickas under stolen med att jag blir less och bubbligt illamående av att läsa vissa saker på det här internetet. Sånt jag kanske borde låta bli att läsa men som jag ändå utsätter mig för, för att…ja, det finns nog inget annat sätt.

Att låta bitter och missunnsam är inte klädsamt och oftast inte välkommet i kärleksdrypande solen-skiner-och-hjärtat -pumpar-sammanhang. Den som är ledsen måste ofta ge vika för det lyckliga, ska gärna stuvas undan, hålla tyst.
Det klär mig inte att vara bitter, jag vet. Det klär mig bättre att vara glad, poetisk, omtänksam, värmande, men det är till och från väldigt svårt just nu.

Jag är ännu bitvis bedrövad. Inte för att jag vill nåt annat än däråt dit jag är på väg, inte för att jag tror att vi egentligen hade varit nåt perfekt. Men för att jag fortfarande inte riktigt förstår. För att jag jämför mig. För att jag läser och känner det som att det vi hade, det jag försökte ge, nu verkar bortglömt.

Jag kan ännu inte säga jag är glad för din skull. Förlåt för det.

Fredagen den 2 maj, en lämplig dag för följande:

Att dricka te vid köksbordet och spana på södermalmsbalkonger i DN bostad

Att deklarera

Att läsa finurlig poesi i sängen

Att höra regn mot rutan

Att känna en känsla av att människor borde se en, mer

Att knapra på de halvlyckade bullarna som gjordes igår

Att snora

Att känna att magen är i balans( mjölksyratabletter är en bra uppfinning! )

Att fixa med bilderna till vår kursblogg

Att inte fundera på hur man ska hinna med allt man borde hinna med innan resan

Att lukta i burken med kaffepulver

Tisdag,18:13

Träden knoppar sig utanför vår balkong. Alla går med ryggsäckar, alla lämnar landet. Byn alltså. För första gången på fem år har jag inte en egen, eller delad lägenhet att återvända till och det känns tomt, rotlöst, men jag har åtminstone det här huset.

Det händer att jag vaknar på natten och panikar över hur fort det går. Blir skräckslagen över att det som stod där och var min tillflyktsort nu inte finns kvar. Tänker att jag kanske ska åka in till stan, till Brynäs, och kika runt lite, men vet att det aldrig blir samma sak. Inget finns där längre som binder mig dit.

Vi är bara två nu, som är kvar i det här stora huset. Det är en märklig känsla. Jag är ju aldrig här när det är tomt. Den här platsen är förknippad med människor, rörelse. Mycket att göra. Det kommer att ändras nu.

Håkan är räddningen

Och jag svär att jag hörde lastbilar
från e4:an dundra förbi
där utanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här
adjö

Sista kvällen

Hur ska man summera den här tiden då? Den som just tar slut men som tog sin början för nästan två år, för flera romanser sen och ett halvt liv senare.
Jag minns inte längre hur det började. Det var nånting med en dröm om det här huset, om hur jag skulle gå över innergården och upptäcka att det håller på att bli höst.

I dag upptäckte jag att det håller på att bli vår. Sommar. En överväldigande känsla av att jag först inte alls visste vilken månad eller årstid det var. Som om det varit januari jämt. Jag gick utmed parken och plötsligt trängde kyrkklockor in i hörlurarna. Kyrkklockor, värme, tussilago i järnvägsspåret. Och så med ens insåg jag att det är snart sommar, folk slutar skolan nu snart, folk tar studenten.
Det uppstod nån sorts förvirring där. För var det inte sommar nyss? Var det inte väldigt nyligen jag gick här när det var sådär varmt, på väg hem från bad eller från en restaurang med den där älskaren jag hade?

Vad som är ännu underligare är dock att jag kommer inte att få uppleva en enda sekund av den där kommande sommaren. Jag kommer att lämna det precis när det blivit varmt och komma tillbaka när det är som mörkast. Undrar just vad det kommer göra med den där lilla årstidsklockan som sitter inuti. Kommer den att stanna nu?

Det är sista kvällen, hur som helst. Sista natten för alltid på sjätte tvärgatan. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det.

Trädgård,tankar

En dags trädgårdsarbete kan verkligen suga musten ur kroppen. Liksom ilskan.

För i dag är en sån dag då jag är obegripligt arg för sånt jag inte borde vara det för.
I dag är en dag när jag går ut och tar med mig tusen negativa tankar på promenad. När jag går med spänd blick och smäller åt alla hundra flugorna på sågspånstigen.

När jag tänker ologiskt
omoget
irrationellt

När jag vill spontansvära och spontanspy och spontansäga fitta på ett mycket negativt sätt.

När man har gått hela vägen och tänkt alla negativa tankar varvet runt måste man komma på ett sätt att vända det. Sluta tänk det som är dåligt för dig själv! Tänk det fantastiska, det fina, det som får dig att somna på kvällarna. Tänk allt det där, utan att ta hjälp av nån annan. Jag börjar trots allt bli bättre på just det.

Måndag, 22:01

Nu efter vila och middag och promenader känns läget en aning bättre. Det är inte som att jag egentligen tvivlar på om jag ska resa, det är bara små slängar av tveksamhet som kommer. Som det jämt gör. Men Stockholm i förra veckan var välbehövligt. Och byn känns en aning liten då och då.

En aning oro

Att komma tillbaka till byn har inte känts helt optimalt just i dag. Trots att det är vår känns det som om mycket av min energi sögs ur mig när jag återvände. Det är vackert här, det är inte det. Det är otroligt stilla och lugnt, men samtidigt rörelse i husen kring skolan. Människorna är härliga och det ligger en mängd spännande uppgifter framför oss. Ändå kan jag inte komma ifrån känslan av instängdhet.

Jag vill resa nu. Jag orkar inte förbereda mer eller ha fler möten. Samtidigt kommer små gnistor av tvivel. Ska jag verkligen resa? Känslan av att sju månader är långt, så långt har dykt upp igen. En massa rädslor. Kan jag verkligen tillföra nåt? Är jag tillräckligt kunnig? Kommer jag att trivas?

Jag antar att det är omöjligt att undvika det här helt. Att det säkert måste komma förr eller senare, och särskilt till mig, som är av det oroande slaget. Jag gör mitt bästa för att slå bort oron, för att inte låta mig själv ha tid för den, men ändå. Det kommer tillfällen och dagar när den stannar kvar lite längre.

En annan lördag

Det är en lördagsmorgon i Råcksta. Himlen skiner vagt genom moln och genom fönstret, det är nån sorts vår nu i de västra förorterna. Att fågelkonserter hördes och det började ljusna när vi återvände hit tyder kanske främst på en lyckad utekväll, men också på att jag kommer få uppleva lite svensk försiktig blomstring innan jag lämnar landet i maj.

Annars kan man inte annat än betrakta fredagen som framgångsrik. Jag är i ett gitter av olika människor som vill ha min uppmärksamhet. Jag blir given drinkar och stora starkar till höger och vänster och dj:n spelar från Håkans nya skiva och världen ler. Blir lite gemytligare för en stund. Och vi dansar med fransmän och jag studsar visst till Bruce Springsteen(hur gick det till?) och nån från Värmland kommer fram och försöker kommunicera på alla språk han kan utom svenska.

Veckan börjar redan ta slut. Alldeles för många morgnar har jag suttit på tunnelbanan med för mycket sömn i ögonen och för lite i kroppen. Vi har tömt klädcontainrar, byggt skyltfönster, sorterat knappar, flugit från söder till norr – från Bandhagen och Rågsved till Sockenplan till Götgatan till Lidingö. Snart fortsätter livet i byn igen.

La vida en la capital

Våren hade kommit till huvudstaden en liten stund i dag. Jag har dock befunnit mig på ett lager mest hela dagen och praktiserat fysiskt arbete, a.k.a sorterat kläder. En sån underlig känsla; att göra saker med händerna och på rutin istället för på ett kreativt sätt med hjärnan. Ovant, men stimulerande.

Vid fem slutade jobbet och solen sken över Midsommarkransen när vi störtade ut tillsammans med alla andra arbetare. Och jag måste ändå säga att det är briljant att för en gångs skull få vara ledig efter att man slutat. Liksom det är briljant att det finns så mycket människor att spana på här i storstan. Att det liksom aldrig tar slut. Det är först nu man förstår hur svår abstinensen har varit efter alla veckor på landet.

Götgatan!

Nästa vecka blir att återvända till civilisationen. Fem dagars (nästan) praktik på Götgatan. Arbetsuppgifterna blir kanske inte de mest omvälvande, men ändå. Götgatan, indiekläder, snett regn, sol över fjärdarna. Människor!

Så lite människor man ser ute i lilla byn. Rättare sagt, man ser samma människor hela tiden. Samma gata samma kiosk. Sen snön kom tillbaka och veckorna blev späckade med måste-händelser har små deprimerande sting dykt upp allt oftare. Ingen tid att reflektera, inga promenader. Jag har inte ens hunnit gå till gymet. Det är sorgesamt och det känns en aning underligt, men nåt får mig att tro att en vecka i Stockholm kommer bli som vila. Trots tusen intryck och tunnelbanevagnar. Stressen sitter ofta på insidan, som sagt.

Tanta nieve

Våra nicaraguanska gäster är lyckliga för snön. På workshopen pratar om vi om vilka sexställningar som är mest riskabla när det gäller överförandet av HIV. De andra grupperna ser oss som ”gammeltackorna” och fnissar och hånglar och visar erogena kroppsdelar för glatta livet. Dagarna går.

I morgon åker vi och tre dagars ledighet börjar. Jag tänker: för en gångs skull få andas. Vara för sig själv. Det är vad jag vill allra mest dessa dagar.

Och så språket...

Okej, i dag har vi haft workshop om HIV/Aids. Ett ämne som är synnerligen intressant, men som säkerligen hade varit ännu intressantare om vi hade varit en mindre grupp och alla hade fått mer tid att prata. Problematiskt var också att hela tillställningen var på engelska – Namibiaengelska. Samt att våra spansktalande gäster var med. Detta gjorde att vi blev några stycken som skulle turas om att tolka från engelska till spanska, och göra detta snabbt och bra. Vilket inte fungerade helt bra för min del.

Jag vet inte, men min simultankapacitet verkar inte vara den bästa. Att på en gång försöka förstå förklaringar om blodkroppar och immunförsvar på engelska och samtidigt försöka tänka ut vad som ska sägas på spanska är helt enkelt nåt jag inte är en hejare på. Min hjärna fick kortslutning. Tankarna for åt alla andra håll. Av ren stress började jag vifta med händer, famla i mörkret efter ord för att förklara mig, vilket mest resulterade i att jag såg störd ut.

Det känns alltså sådär med språket inför resan. Jag kan klara mig, kan föra enklare konversationer men jag har fortfarande lång väg kvar tills min spanska är flytande.

Stress ute och inne

Stress är ett vanligt ord när det har gått ännu en vecka i byn. Människor vill härifrån, åker in till stan för att koppla av, eller drar sig undan. Jag har fått min dos av ensamhet och det är underligt hur den alltid känns för kort.

Jag är dock inte lika stressad inuti som jag var för tre månader sen. Nu följer jag bara med dagarna, de är alltid uppfyllda av nåt men det är ok, för på insidan är det lugnare.
Stress kan te sig väldigt olika, med andra ord. Det kan vara att alltid vara överbelamrad med åtaganden och aktiviteter, men den kan likväl och kanske ännu hellre vara av den andra sorten – den där man aldrig somnar på kvällarna, där framtiden alltid tränger sig på och där man aldrig får vara ifred från den ständiga pressen på att vara nån. Att vara nån och helst att vara som andra. Inte vara utanför allt.

Inget av det där finns nu. Det finns ett och ett halvt år framåt där ramarna är så gott som klara, men som jag egentligen inte kan säga nånting om. Det är otydligt, vagt och kanske även riskfyllt, men ändå ligger det ett lugn framför mig som aldrig fanns där tidigare. Framtiden innan går inte att jämföra med framtiden nu.

Fredag, 23:08

Veckan har varit späckad minst sagt. Aldrig tid att tänka, aldrig tid att stanna upp. Skolan är fylld med gäster denna vecka, varje kväll en middag, varje dag föreberedelser, planering, socialt ansvar. Kvällen igår blev längre än lång, kvällen i dag nästan lika.

Förhoppningsvis kan jag återkomma under helgen med mer detaljerade rapporter.

Absolut tio grader

Tidigt, så tidigt börjar dagen med att solen tar sig in i vårt rum, det finns ingen vrå att undvika den på. Det är sjukt varmt för mars och sjukt toms utanför Lasses kiosk. I huset hörs inget, bara andetag. Snart börjar dörrar smälla, och det mumlar nånstans, det börjar röra sig, fötter flyttar sig.

Nånstans får det här kollektivlivet mig att delta i aktiviteter jag inte annars brukar befatta mig med. Som att byta om till träningskläder nio på morgonen och fundera på att följa med till gympasalen. Som att trava runt i svettig lokal med chokladbollar i plastlåda, le fånigt och fråga om folk vill köpa. Som att dansa fånigt till Barbie Girl och Cotton Eye Joe i samma svettiga lokal och sen skratta åt sina egna töntiga rörelser.

Under kvällen återuppstod en av de mest primitiva aktiviteter, den man nästan glömt eller förträngt behovet av; den att vara ute och leka. När solen håller på och gå ner och det fortfarande är sju plus, den första dagen det är så, när vi nyss bytt till sommartid, det är söndag och vi bor i en by där utbudet av människor och aktiviteter är ytterst begränsat - då går man ut och leker. Nånstans släpper huvudvärken, studiepressen och nödvändigheten att prestera för en stund. Och man är fånig, inget mer.

Skoldans

Varje dag fylls med nåt och innan varje dag tar slut hinner man glömma vad som hände vid den här tiden i går och i förrgår. Jag minns inte när jag somnar på kvällarna och på dagarna vaknar jag tio över sju, jämt.

Den här veckan har det hänt att vi fått gäster, en kursmiddag har hänt och en styck gruppträning. Helg på kollektivet innebär att umgås på det alkoholfria sättet,vilket tydligen kräver ett mellanstadiedisco med 90-talslåtar i kväll. Vi har bakat chokladbollar, ska kamma oss med vatten och tvätta oss bakom öronen.

Mörka skogen

Det kan verka vara en myt...

...men tid läker verkligen bekymmer.

För nån vecka sen var det vår

Frusen, och stan är som en vintergata...

…när det där har gnagt mig i magen hela vägen hem. Det är inte ofta vi grälar numera, och jag håller mig ifrån att bli irriterad oftast. Men när det händer, om det är precis innan vi ska kramas hejdå, känns det svidigt. För man lämnar en som faktiskt älskar en med en outtalad spänning i luften. Åker hela vägen genom Sverige och inte ser det ut som påsk och man är ändå lite ensam.

Börjar så lätt gråta för diskussioner som betyder ingenting. Sånt som är glömt nästa gång. Kliver på tåget med fortfarande tåriga ögon och stirrar in i vagnen. Där – ett bekant ansikte. På ett tåg nånstans i Sverige sitter det nån ur mitt förflutna. Ingen speciell förstås. Men ändå nån som varit intresserad, intressant. Då är inte rätt tillfälle att kliva på en vagn med gråtiga ögon. Han sitter med nån sorts flickvän, hon har mörk kappa och de löser korsord. Vi hälsar inte såklart.

Sen på busstationen i Västerås. En sån underlig busstation. Glasväggarn överallt utan utgång, det är som att man bara ska se bussarna, aldrig åka i dem. Resan tar aldrig slut. Vi åker in i Studentstaden, den är mörk, inte direkt magisk som den brukar. När jag äntligen kliver av är det 10 grader kallare. Jag har vårjackan, strumpbyxor och ingen mössa. Snön ligger i meterhöga vallar längs gatorna. Det är nu jag skyndar mig.

20080322

GLAD PÅSK!

SJ, SJ gamle ovän

SJ kan sannerligen ta musten ur vem som helst. SJ är galna, i ordets rätta bemärkelse. Vissa stunder är inte ett dugg konstigt att människor, trots ökning av växthusgaser, väljer att flyga inrikes. Det är inte heller konstigt att är inte bara en aning, utan ganska mycket obstinat såhär i början av påsklovet.

SJ har denna skärtorsdag 2008 valt att inte bara boka in så många människor som får plats på tåget mellan Stockholm och Göteborg, utan även så många som inte får plats. Det vill säga; man tänker Yes! I dag ska tusen svenskar iväg och fira påsklov och Yes! Vilken tur att vi har infört extrakostnader när det gäller sittplatser. Och Yes! I dag kan vi tjäna stora pengar och vi behöver inte ens anstränga oss för det.

Man pressar alltså in alla sista minuten-beställare och csn-snåla. Låt dem stå mellan vagnarna, sitta på sitta väskor vid barnvagnsplatserna, trängas vid disken i Bistro-vagnen. Jag överdriver inte när jag säger att man fick bevaka sina kvadratcentimeter golv som man hade att sitta på.
En kille bad mig vakta den ena trappan mellan vagn 14 och 15, bara det!

Men nu är jag här. Hemma. Nu har jag åkt till mitt påsklov. Det är förvirrat, de sista dagarna har rusat på utan paus och jag har knappt kommit åt en dator. Jag har varit i Stockholm på diverse studiebesök. Åkt fram och tillbaka med tunnelbanans gröna linje. Stått och snorat vi Slussen, druckit cider på Carmen, smitit från en vinflaskebetalning på tapasrestaurang, gjort ett par seriösa försöka att vaccinera mig, samt träffat några saknade vänner.

Annars kniper tiden om strupen och veckorna blir kortare medan allt fler helger bokas upp. Snart är vi där, vid resan. Sju månader är inte långt, igen. Eller sju månader kan vara längre än evigheten.

Efter badet

Byn har sett ut som Irland nu i tre dagar. Jag har irriterat mig, frustrerat mig över saker som har påverkat mig, sånt jag helst vill slippa känna nånting alls för. Tyvärr är det så, har jag noterat, att det man känner på riktigt, känner man. Det är sällan logiskt, rationellt eller nåt man borde, för sitt eget bästa.

Nu är det i alla fall kväll, efter badet. Magen har värkt hela eftermiddagen och i kombination med viss ilska har det inte gjort läget precis optimalt. En promenad, ett bad och ett glas proviva senare verkar den(magen) dock ha hitta tillbaka formen igen. Skönt. Det sista som behövs just nu är verkligen ännu en sårig mage i det här huset.

Jag har också blivit besprutad med tbc, och hämtat ut en blå liten påse med vacciner på det lokala lilla apotektsombudet som ligger i en kombinerad bank/apotek/pappershandel/second hand-butik. Imorgon får jag veta om jag mot all förmodan är immun mot tbc, och sedan ska det besprutas hejvilt med diverse härliga vacciner. Eventuellt kommer jag även att få en gigantisk böld av en utav dem.

Erase...

and please never rewind. Det är så jag måste hantera saker. Stäng ute, bygg upp ett galler. Släpp inte in. Låt bli att låta människor få dig rinna över.

Usch.

Sånt jag blivit fixerad vid på sistone

En liten lista

*Mörka glasögonbågar på män
*Lantchips med gräddfilssmak
*Färgglada klänningar; grönt, lila, rött
*Promenera vid sjön
*Norrländska dialekter(på män)
*Språket i Ett öga rött
*Smöriga spanska låtar att lyssna på under veckosluten
*Madonnas La isla bonita(ofrivilligt!)
*Varje gång Kate och Sawyer hånglar i Lost
*Solsken

Från gårdagen

Det spritter i benen av danslust, fötterna är ömma av grus, det finns vår vår vår och i dag( alltså i går, lördag) såg jag en flicka med ballerinaskor. Jag kom nästan för sent till kvinnodan. En kille stod och pratade lite darrigt om samkönande äktenskap på scenen i biblioteket när jag anlände. Kulturtanterna lyssnade andäktigt. Det fanns tårta att äta och papper att läsa om diverse kända kämpande kvinnor.

På stan införskaffade jag sladdar. Sladdar och ett rejält usb-minne, som tyvärr började tjuta i varje affär jag äntrade. Varje gång samma pinsamhet: tjut omkring mig och personalen som plirade misstänksamt och kom fram och vill genomsöka mina påsar.

Sen gick jag på kvinnodagspoesi i några sekunder. Lokalen var full av emo-kids som stod och såg allvarliga och begrundande ut(Inte för att det är nåt fel att vara allvarligt och begrundande, eller på emo-kids för den delen, men det måste sägas ha varit ganska typiskt.). Jag stod vid dörren och lyssnade och var varm innan det bar av ut i blåsten igen. Gruset under fötterna, lera på skorna, lera på vägen, Håkan i hörlurarna, dessutom är vårjackan lagad och tillfixad nu. Alltså får det inte snöa mer i år.

Håkan!

Våren är räddad! Det är fredag, jag är i Gävle och Håkans nya singel är på radion. Snön smälter bort, lederna mjuknar.

Cirklar

DN är näst intill vår enda kontakt med omvärlden. DN talar om oroligheter mellan Colombia och Ecuador, om militären som travat in över den ecuadorianska gränsen och dödat. I DN luktar det krig och ögon vidgas. För det som faktiskt händer på helt annan plats än i den här byn, men som ändå är av största betydelse för människor här.

Jag går promenaden vid sjön, vi har en välkomstfest, övar in en sång, blir sorgsna över E som ska lämna oss, planerar studiebesök, diskuterar biståndspolitiken. Och så har en till vecka gått.

Jag går till gymmet som är nästan tomt. En kille gör sina ryggövningar, men annars är allt ensamt och öde, och sen går han. Maskinerna tomma, redskapen dinglande. Lamporna lyser över en inramad innergård och det är lite kusligt nästan, att vara själv där. Jag lämnar det för middagen, möter upp några från kursen som kommer från klassrummet, människor så fort jag kommer ut. Vi går från klassrummet till huset, från huset till klassrummet, från klassrummet till gymmet, det är så cirkeln ser ut.

"Och direkt när jag såg henne det blev glädje"

Jag är sugen på vår varenda dag nu. Varje morgon innan jag vaknar ställer sig C vid fönstret och tittar ut, talar om vilket väder det är. Sunkig marssnö, ännu sunkigare marsregn eller uppiggande barmark med grus. Varje morgon är för kall den här veckan. Varje morgon är det som att jag väntar på nåt, dolt under snön eller osynligt avspeglat i fönstren på ladan.

Vi läser Ett öga rött nu som kurslitteratur. Apropå identitet och kultur. Vaknar varje kväll med det sprudlande språket i hjärnan, den ovana men ändå logiska ordföljden. Vaknar till ytterdörren som slår, människor som rör sig och elementet som mystiskt knäpper i väggen.


I dag hade vi förresten besök av vår ”kontaktperson” som vi ska ha i Nica. Vi ska vända oss till henne, inte jämt, men i extrema nödfall. Hon kom med historier, konkreta uppgifter om vad vi faktiskt förväntas göra där borta, och plötsligt blev allt närmare. Avresan, organisationer, den 30-gradiga värmen som kommer ligga fuktig omkring oss. För en gångs skull kändes allt inte helt avlägset.

Alla har vi våra egna

Man kommer tillbaka till kollektivet från stan och man inser: vi har alla våra problem. De är av varierande storlek, inte alltid lämpliga att samtala om högt, men de finns. Mina problem i dagsläget är inte stora. Mina problem är: en bergsklättrare som tycker att han måste dumpa mig för att han verkar rädd att jag är näst intill förälskad, ja kanske dödligt kär i karln. Eller borde vara sorgsen eller hjärteskadad på nåt sätt. Fint och hövligt av honom, men också en aningen självgott, förmätet.

Och vad är det förresten för kollektiv skuld hos vissa män som får dem att känna att de utnyttjar kvinnor så fort man träffas under mindre seriösa förehavanden? Vad det är som säger att jag inte kan ha lust att en älskare sådär lite bara för att det är trevligt, förstår jag inte. Att jag måste vilja nåt seriöst, att jag tydligen ger ett sånt intryck.
Det är sorgesamt, för killar borde inte känna såhär hela tiden, borde inte alltid ha ansvaret för sårandet, handlandet. Bilden av det manliga svinet som utnyttjar stackars förälskade flickor är allt för vida spridd och inpräntad i vissa kretsar. Svin existerar förstås, svin är vi alla ibland, oavsett kön.

Lördag, 13:04

Jag är i stan och min dejt, a.k.a Bergsklättrarmannen säger sig vara sjuk. Gissningsvis blir det inget mer leka av på den fronten. Å ena sidan är tanken att jag inte ska involvera mig i saker just nu, å andra sidan hade det varit ganska utmärkt med en ny älskare.

Annat spännande som händer: mitt hus flödar av trådlösa nätverk! Jag fuskar och använder dem alla och tankar saker för fullt. Till exempel nya avsnitt av Lost och Trackshits från 87.
Vädret är allmänt sunkigt. Fuktig luft, som början till dimma, mycket nedslående i jämförelse med förra helgens väder. Inför kvällen är det planerat en stund i biosalongen med Johnny Depp, och C.

Lunchtid

Då jag upptäcker saker som jag inte alls vill höra om, inte läsa om. Det som stör nånstans inne i magen. Gör mig dålig. Sämre än den där andra personen.
Måste hela tiden bita ihop och samla upp delarna som gör lite ont inne i magen.
Stänga ute totalt vore kanske en idé.

Den här veckan har på många sätt varit den segaste hittills. Den när vi har tappat modet lite, blivit trötta, skaffat oss dålig stämning. I kombination med det som stör har det gjort allt tyngre.

Det är åtminstone fredag.

Träffats

Ay, dessa karlar. Obegripliga är de, och oavsett ålder fattar de knappt hur de ska bete sig för att göra en kvinna till lags. Eller förlåt, perdone, ursäkta mig. Det är orättvist sagt förstås. Men jag förstår inte hur svårt det ska vara att ibland bara bete sig…ja, som man borde.

Om dejten i lördags tänker jag inte säga mycket. Vi såg en film om kinesiska får. Han knäppte upp min bh med en hand. Och där passerar jag troligen gränsen för vad ni vill veta och vad historien har att förtälja.

Han hade små burkar i köket med hjärtan på och med te i. Han betedde sig hövligt, serverade frukost, gav mig ren handduk. Sånt. När vi vaknade berättade han om en dröm han haft. En mardröm, en där jag var med. Men jag var inte det mardrömska.
Nåt att glädjas åt, undra över.

Han ville somna om, kanske känna mina fingrar i nacken. Han ville ha mina ben kring sin hals. Ville hålla om. Sen vara ifred. Ville sen inget mer. Han tackade och jag gick. Ses vi igen, hörs vi?
I trappan mötte jag en svettig gubbe och ute var det tio grader, vind och söndag igen.

Måndag,14:16

Det är fantastiskt väder på min lediga dag. Självklart tvingas jag då tillbringa 1,5 timme på polisstationen. Självklart blir det det kanske sämsta passfotot genom tiderna. En allvarlig mongo-min med finne på näsan, en bild som jag måste stå ut med i tio år framöver. Utmärkt.

20:32 - Bla bla bla...

Och nånting ur en bok:

Du tänker att ni tänker likadant [...]
Du tänker att nu tänker du alldeles för mycket.
Du tänker att du har en ny älskare och att du inte vill ligga med honom.

Man blir som man umgås

Jag noterar härmed ett ökat användade av ordet fantastiskt i den här bloggen. Undra just hur det kommer sig.

I ljuset när allt är nytt igen

Nu har jag ett dygn som säger att jag ska somna halv tolv och vakna halv åtta varje dag. Så jag vaknar av ljuset som sipprar in. En lördag på Brynäs. Förstå att träden blir blekare för varje dag som går, för att ljuset blir ljusare, och pinalerna där ute allt genomskinligare.

Det känns så friskt att ut och gå då, halv nio på morgonen när grannarna fixar morgonkaffet så det slingrar sig ut i trappen. Med en hel lördag framför sig. Inga bekymmer. Inte mycket, eller inget, som ligger och gnager. Vårljuset i ögonen sådär. Det är en klyscha att tala om hur allt spricker fram, men det är verkligen vad det gör. Allt blir mer genomskinligt men på samma gång mer synligt. Nya personer som jag aldrig tidigare sett rör sig i kvarteret. Nya av manskön alltså. Luften genom jackan ända ner över ljumskarna genom trosorna och allt det där. Bortanför parken ser det ut som en klarare, mindre kornig version av fotot till min logga här ovanför. Fast nyare och bättre.

Fantastiskt, man kan ju tänka: nu händer saker som aldrig nånsin hänt förut. Hela tiden. Allt är nytt, även om det ibland i vissa skrymslen påminner om sånt som varit tidigare.

Och ja, sen sägs det att jag ska på dejt i kväll. Det var verkligen inget jag hade planerat.

Hålfri i munnen

Nånstans måste jag ändå tacka för de här generna jag fått, eller för vanorna jag har, eller kanske miljön som påverkar mig. Efter det första tandläkarbesöket sen 2001 har det konstaterats att jag har inga hål, inga lagningar och en alldeles utomordentlig emalj. Och där nånstans började det klirra i huvudet, av pengar som jag inte behöver göra av med på imaginära lagningar. 600 spänn på sex år är trots alls helt ok som tandläkarkostnader.

Tisdag, 21:58

Vi ska till norra Nicaragua vet vi nu. Det blir grejer, det blir fantastiskt. Storslagna vyer och skymningar, en stad instoppad bland bergen. Det unga folket i landet. Fattigdomen som säkert kommer skära in i märgen och lämna spår, mer psykiskt än fysiskt för vår del, men också en hel massa glädje är jag övertygad om.

Det blev klart att jag och en tjej till, S, ska vara på en jämställdhetsorganisation där vi ska arbeta med workshops, kommunikationsmaterial, kampanjer och kulturevents. Allt det där känns fortfarande avlägset. Att arbeta, göra nyttigheter. Att dessutom få göra det i en helt ny miljö, ny kultur, på ett språk som inte är mitt modersmål tycks mig än mer otroligt.

I morgon är dagen

Den när vi ska få reda på vart vi ska, mer exakt. Vilken som blir vår bostadsort och vår arbetsplats under de sju månaderna i främmande landet. Och vem vi ska jobba med. Det är spännande, och nervöst. Och spännande. Och ganska overkligt.

Staden vaknar långsamt

Jag går hem tio på morgonen och plötsligt är det som vår. Fem plusgrader, grus på gatorna. Människor står och väntar utanför ICA. Ljud från ambulansen. Rådhusklockorna.

Det var evigheter sen jag gick hem vid den här tiden i den här stan. Eller förresten i vilken stad som helst. Evigheter sen jag var ung och spontan, och det ger mersmak. Jag går i ett blekt ljus med ögonen hopknipna, mössan långt nerdragen och jag inbillar mig att det syns hur jag känner mig. Sunkig och sliten. Trött och tillfreds och lugn.

Lördag hemma

Den första känslan av en plats kommer aldrig tillbaka. Inget är som den, men den har fastnat, den kommer inte att kännas igen.

Nu är jag på Brynäs. Och det är som det aldrig har varit annat, det andra har aldrig funnits, var tillfällig. Inte verklighet. Jag är tillbaka i gamla vanor som innan. Äter sen frukost, äter inte lunch. Går till stan. Som det blåser från havet över ån, isen sätter sig i öronen. Det här är den vanliga rundan – Akademibokhandeln, HM, Systemet.

Jag har ändå det bästa av två världar. Fortfarande ett eget hem att komma till, fantastisk tystnad och utrymme. Egen soffa, eget kök att laga vilken mat jag vill i. En egen utsikt som varje kväll är otrolig trots sina trista senapsgula betonghus. Man ser åtminstone himlen.

We're going to Miami

Biljetterna är bokade har vi fått veta i dag. Ingen återvändo. Sju månader är långt, allt hinner hända under tiden. Eller inget.

Det blir i alla fall en natt i London och några timmar i Miami på vägen ner. Sweet. Och vi kommer tillbaka dagen innan julafton. Läskigt!

Promenadbilder

Det kom en lucka i studierna när jag äntligen fick egen tid. En stund att ränna runt i byn, klafsa i lera på åkerkanten och stirra mig blind på kyrktornet. Lantluften blåste genom öronen och solen gick sakta ner. Första ensamma promenaden kändes som en nödvändighet jag måste ta mig för oftare.

Två veckor

Jag har inte skrivit. Livet, eller nåt, har slukat mig. En vecka till i byn gick i ilfart. Rutinerna, morgnarna, allt började flyta ihop. Ändå hände nya saker hela tiden. Människor, åsikter, historier. Massa skratt. Vi hittar sätt att leva utan städer och alkohol.

Den största avvikelsen var nog Stockholm i onsdags. Utflykt med bil, från tidiga morgonen till nattsvarta kvällen när vi återvände. Första anhalten blev Fittja och deras mångkulturella centrum. Så mycket ord och bilder. En sån känsla av att vara mitt i där det händer, det riktiga livet med de riktiga människorna.

Sen tog vi tuben till stan. Ny miljö att umgås i, skratta och se varandra i.

Det hade börjat skymma när vi klev upp på Sveavägen. Bröstet sved och värmde på mig. Som när det är kärlek. Skumt. Som att återvända till en plats där man mött en alldeles särskild människa. Där magiska saker hände. Men inget, absolut inget magiskt har hänt när jag varit på Sveavägen. Ändå dunkade blodet och jag lyfte huvudet mot hustaken i det blåa disiga, lyssnade på alla bilarna och undrade. Skulle jag egentligen ha varit här? Borde jag ändra riktning, eller kommer jag att hamna här sen, senare?

Efter det rörde sig veckan i ett helt vanligt tempo, som liv brukar. Snabbt.
Vi städade kollektivet. Började med spansklektionerna och jag är i den avancerade gruppen. Det betyder inte att jag är bra. Orden fattas mig, men jag har åtminstone en naturligt inbyggd känsla för grammatik och uttal. Problemet är att våga samtala.

Helgen innebar att återvända till verkligheten lite. Hemma i lägenheten. Ligga själv i soffan, promenera runt det bekanta kvarteret, handla på närköpet. Ta igen all tid jag inte haft att tänka på. Att våndas över mig själv på. Jag älskar att ha tid, älskar att göra inget, men ibland gör det mig allt för ont.

Efter en heldag i huvudstan...

är vi nu hemma med hela kollektivet. Lilla byn - Stockholm kan verkligen bli en kulturchock. Ögon böjda och hjärncellerna döda av alla tankeställare och all påverkan.

Nu ska vi sova här i det stora huset med vita knutar, ty i morgon börjar dagen strax efter sju igen.

Till stan, till civilisationen

Det här är Big Brother-huset. I dag ska vi få en ny deltagare. Detta har läraren informerat om och alla kursarna är spände. Hur kommer den nya deltagaren vara?
I vilket rum ska hon bo?

Det allra troligaste är dock just nu att hon ska bo här i mitt rum, eftersom jag är den enda som bor själv. Precis som jag började vänja mig vid att ha eget, kunna fjanta runt och spela vilken musik jag vill, fisa när jag vill och läsa till sent på kvällen. Slut med det alltså. Å andra sidan innebär rumskamrat att mer sällan känna sig ensam. Större intimitet, djupare kontakt. Kanske. Jag vet inte heller hur det kommer funka med bloggandet när jag har rumskamrat, men det återstår att se.

Tanken på att lämna byn börjar nu kännas uttröttande för vissa av oss. Lugnet, de korta avstånden och tystheten har kanske fått oss fångna. Jag måste dock göra en avstickare till civilisationen i eftermiddag, ty det är för mycket viktigt som blivit kvar där hemma i lägenheten. Det kommer bli underligt. Som att nå en annan dimension, en annan tid.

Och vi har vinter...

Torsdag kväll

Det är väldigt inneslutet i sig självt att vara här. Jag menar, man märker inte av omvärlden. Man sitter i möten hela tiden. Man tar på sig uppgifter. I dag satt vi halva dan och hade möte om hur våra möten ska gå till. Jag har tagit på mig att skriva ut mötesreglerna.

Dagarna går. Det känns som man varit här i evigheter. När kom vi hit? Förra veckan va? Eller förra året, ingen vet.

Snön har kommit också. Alla älskar snön. Byn blir alldeles skimmerljus och snöbollsungarna knackar på dörren till pingissalen och vill ha krig.

Det är dag nummer fyra, nu går det fortare. Nästa vecka börjar saker mer på riktigt.

Dag två

Börjar i ottan till fälten där solen går upp i rosa. En kiosk, en by som man knappt hunnit se än, på riktigt. Grötfrukost i en cirkel kring köksbordet.

Sen börjar dagen med möte. Morgonmöte, ansvarsgruppsmöte, studieplaneringsmöte, hela förmiddagen är möten och åsikter man ska ha om saker. Det är positivt, men hjärnan går på högvarv och hänger inte med hela tiden. Lunch sen: soppa och wok.

Eftermiddag: ansvarsgrupperna tar sitt ansvar. Jag är i inköpsgruppen, vi går till Ica och inventerar. Klockan tre är vi hungriga igen.

Fika med knäckemackor. Klockan fem jobbar vi lite mer. Besöker den andra kursen i deras stora hus, diskuterar saker. Mycket är det som ska diskuteras.

Middag: mat och mer diskussioner. Sen te och kaffe. Och diskussioner. Tiden går vid köksbordet. Människor droppar av. Kring bordet syns ögon, matta av intryck.

Nu snart: säng. I morgon är det min tur att göra frukost.

Hos oss i byn

Första dagen har gått. Nu är jag här, i rummet med vita buckliga väggar, trasmattor och en husfluga som surrar i lampan och störtar mot datorn och faller ner död. Kläderna instoppade i ett linneskåp med nyckel, högt och brunt.

I hallen utanför sitter två flickor och spelar backgammon, i de glansiga sammetssofforna, framför den öppna sotiga spisen. Från köket doftar bröd, ur rummen hörs röster och mumlanden.

Byn är inte stor. Byn slutar och börjar vid folkhögskolan, den är ica, den är kyrkan, den är Lasses kiosk med mopedliga utanför. Husen är gamla, och stora, och gamla, och träiga, med massa åkrar sjöar och himmelsränder som utsikt.

Vi bor i ett rött hus. Den andra kursen bor i ett grått längre uppåt vägen. Vi har ingen tv, men vi har kompost, och ett stort kök med hundra pinaler i.

Det är så det är, hos oss, just nu.

Jag återkommer.

Jag brukade citera Evert Taube, jag brukade gå bredvid dig

Det här är framtiden. Snart inte en enda sekund från nu.
Ännu en nyans som byts ut.
Vida fält där gräset brinner längre bort.

Det är branden vi dras till och ibland startar den oväntat.

Händelsen, omväxlingen, äventyret.

Jag har avslutat det mesta nu. Sagt upp lägenheten, promenerat in på arbetsförmedlingen och berättat som det är, de höjde inte på ögonbrynet, det var mindre skönt än jag trott, men ändå. Aldrig mer ska jag kliva in genom de där dörrarna och sucka.

Det som en gång var på väg att kallas kärlek slutar också. Här, och abrupt. Vi bestämde det bara, jag orkade inte kämpa emot. Gråten kröp fram såklart. Snorloskor långt nere i halsen stockade sig, rösten ströp sig själv i magen. Mina ständiga ord:

Men är det inte sorgligt att

Det är sorgligt det som aldrig blev av. Det som låg i luften och vi förväntade skulle komma, men som aldrig tordes blomma ut.

Fel tidpunkt kanske. Fel personer, fel känsla, fel liv att försöka klistra ihop just nu. Ja.


Fast jag älskade Östersund. Nu när det bara är en skir slöja över en tecknad kuliss allt det där, då älskar jag det.

Att förtjusas över det som var och det som aldrig blev. Isen som brister på Storsjön, ett skratt nånstans längs vägen, ett glitter nånstans där och kalla läppar utomhus i mars.

Jag älskar bilden av det som var.
Jag kommer att sakna det som brukade vara.

Men.

Framtiden händer alltid plötsligt.

Så nu flyttar jag. Jag hoppas ni följer med.

I stället för en text

Lite småplock från min dag:


Överst från vänster: Blå trevlig second hand-väska, nyttig grönsakspizza(sjukt god), ekologiska tomater(!),basilika i fönstret, gråa födelsedagspresentljus

TJ

Jamen tjäle stavas naturligtvis med tj och inte med k som jag hade gjort längre ner. Har stirrat på ordet nu ett tag och känt att nåt var fel utan att komma på vad.

Så nu vet ni det också.

Ur almanackan

Oavsett om du tror att du kan eller om du tror att du inte kan, har du helt rätt.

- Henry Ford

Äntligen händer det

När jag tar upp mobilen och slår 133-mobilsvar dunkar det i kroppen. Jag vet att det har ringt men jag har inte kunnat svara. Jag vankar fram och tillbaka. Du har ett nytt meddelande. Nu måste det bli bra. Nån gång måste det bli bra. Måste bli som jag vill.

Sen fladdrar det förbi – månader av sorg, tristess framför datorn, morgnarna med ångest i sängen när jag inte vetat om jag skulle jobba under dagen, och var jag skulle jobba. Andra morgnar när jag stapplat upp och rödsvettig sprungit till en skola för att hinna i tid, bara för att få veta att jag inte ska hålla i nån lektion förrän om en timme.

De hundra jobbansökningarna utan svar. Alla vi hade många kompetenta sökande till tjänsten. Du är dessvärre inte en av dem som vi har valt att kalla till intervju.

Allt detta som fått mig att känna mig mindre värd. Mindre riktig människa.

I ett slag är det slut. För visst går jag med frusna fingrar i vantarna på vägen hem från vikariejobbet. Men det är frusna fingrar som knappt känns och som lätt kan stickas ner i fickorna. Och jag går där för allra sista gången.

Sen när jag är hemma lyfter jag luren, ringer och tackar ja till kursen. Med en helt ny entusiasm. Klumpen i magen sprängs.


*

På söndag flyttar jag. Till orten som växer under busskylten här nedan. Det finns en ica-butik, en pizzeria, det finns trådlöst bredband. Mer behöver man inte under tre månader. Sen, nån gång när tjälen lyft från marken och dunstat bort, när det går att höra hackspettar i grenarna. Då avgår planet till Latinamerika.

Efter det vet inte jag inte mycket. Vet inget. Vet inte vad jag gör eller var jag till slut landar framåt december när jag kommer tillbaka. Men bli inte förvånade om det blir den där staden där Sverige knyts samman i en central som kallas t-centralen. Där Mälaren möter havet ni vet.

My new home

I love Bodil

Ur högen av böcker i det väldoftande paketet blev det en Bodil jag valde. Det bara blev så, det var nån rad som drog tag i mig. Har inte läst henne tidigare, mer än på bloggen, men efter ungefär halva Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är jag fast.

Det är nånting, tänker jag. Nåt i hennes berättelser och språk som gör mig alldeles lugn. Samtidigt också nåt som får mig att utbrista: sådär skulle jag också kunna tänka. Så skulle jag också ha gjort. Det är helt enkelt fantastiska, finurliga små texter man får i den där boken. Från rena reflektioner till resbetraktelser till poesi.

Som jag älskar svensk landsbygd

För ett år sen

Det har blivit den tjugonde januari 2008 och ingenting ser ut som det gjorde för ett år sen. Det gör det oftast inte.
Inget har ju hänt, kan man tänka. Men det finns alltid den här tiden för ett år sen att jämföra med.

Den tjugonde januari för ett år sen. Dagen, kan ha varit en lördag, borde inte ha varit så speciell egentligen. Om det inte vore för att då träffades vi första gången.
Ställ om klockan i huvudet, blunda, och försök komma ihåg vad du gjorde den dagen. Troligen minns du det inte. Kanske minns du ett annat datum från 2007 mycket bättre. Eller du minns en dag, en känsla, inte datumet. Datum tenderar oftast inte att bli så mycket mer än just datum.

I alla fall. En lördag. Precis som nu solig, kanske med lite snö här och var. Jag har städat lägenheten. Hakat upp krokarna till fönstren och hällt Ajax i en hink och torkat golvet i badrummet. Det luktar blommor och nu är allt klart. Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Blir lite sen såklart, tar på den ljusa jackan, samma jacka som nu. Möjligen en halsduk, och stövlar.

Jag springer och andas ner för backen, stenarna rullar med mig, och så känns det hur det vibrerar i väskan. Ett sms. Det är lite pirrigt nu.
Jo, det är det. Jag vet inte varför. Jag förväntar mig inget. Gör det mest på skoj.

På perrongen tittar jag efter en grön keps. Osäker på vad mer jag ska leta efter. Människor, hundar, rullväskor. Leenden, pussar i pannor och hälsningsord, omhuldningar, men hej och heeeeje och ta hand om dig nu vi ses.
Hej, säger nån mitt framför mig och det är tydligen han. Ja det är det. Han ser inte ut som på bilden, han är nån annan, en ny. Vem är det här tänker jag och sen kramas vi fast vi inte känner varandra. Eller ja, kanske lite då. Vi har ju faktiskt pratat.

Vägen tillbaka. Jag måste titta i smyg. Vem är det här?
Han säger saker om mig. Frågar. Jag svarar kort. Jag ser också annorlunda ut än han trodde. Men söt är du.
Minsann.
Vi går vägen hem och han ser inte nåt av det, åtminstone inte nåt han kommer ihåg sen, och allt som jag tänkt berätta om bara försvinner - parken och kiosken och kvarterskrogen, huset där jag bodde en gång. Jag blir tyst.
Så har det bildats en krock mellan verklighet och distans.

Mellan den första stunden av studerade ansiktsdrag, uppfångade röstnyanser; alla de nersmälta intrycken, och resten av tiden. Tiden när vi redan känner varandra.

Vi kliver in i min hall, där står den röda lilla lampan tänd och vi hänger av oss och sätter på te och bakar en kladdkaka. Jag spiller på tröjan. Han sätter sig på en stol vid köksbordet och försöker komma underfund med vem jag är.

Det är den tjugonde januari 2007 och ingenting är som det var för ett år sen.

Några böcker kom i ett paket

Doris Lessing - Martha

Bukowski - Hollywood

Bodil Malmsten - Det är fortfarande ingen ordning på mina papper

Bodil Malmsten - Nästa som rör mig

Och jag vet inte vilken jag ska börja med.

En pennsak

Fast jag är en grinig typ kan jag vara en ganska trevlig lärarvikarie ibland.
Lite väl trevlig nån gång då och då.
Mesigt trevlig när jag inte orkar bråka och helst av allt vill gå hem. Som när jag tar med egna pennor och delar ut till eleverna fast jag egentligen tycker att det är deras ansvar, eller åtminstone skolans, och att de egentligen borde lära sig veta hut som alltid slarvar bort pennorna. Jag menar: äter ungarna pennor? Stoppar kanske upp dem i rumpan? Jag undrar.

I veckan har jag hur som helst delat ut pennor för glatta livet. Inte för att, som sagt, det är mitt ansvar. Utan för att det är enklast så. Det kallas visst att vara pragmatisk. Eller bara trött.

Onsdag, 17:13

En intervju är inbokad till det där som jag är på väg till och det som jag vill. På måndag åker jag dit, och ytterligare en måndag senare börjar jag. Om allt går väl.
Men det ser ganska bra ut. Ser ut som de vill ha med mig.

Ändå fortsätter jag nog att vara kryptisk tills det är hundra procent säkert.

Nu ska det hämtas paket.

Händelser

Till och med mamma tycker det är bra det jag är på väg att kanske göra. Ja ingen har nån invändning alls.

Jag vet det finns människor. Människor, jag kommer kanske sakna, de kommer kanske försvinna.
Jag vet, det kommer hända.
Det kommer rivas upp, söndras, det som vi byggt på nu i ett år. Det händer redan bit för bit.

Ja vi har sagt det så många gånger. Det ska gå sönder och jag tror det är såhär det ska hända. Inte på ett med-hårda-ord-sätt. Inte den här tystnaden i telefonen, mumlandet, inga fler diskussioner om att du förstår inte jag menade inte men vi behöver inte vi kan faktiskt skita i det vi kan klippa av kontakten nu.

Nu ska det hända på ett vuxet sätt.
Det att växa ifrån varandra.

Det låter sorgligt.
Som att en är mognare än den andra.
Eller att man
väntar på nånting bättre.

Vi har tagit hand om varandra ett år nu. Det tror jag inte vi slutar med. Det blir bara på ett annat sätt.


*

Sen när jag ska göra saker, vara impulsiv och handla snabbt. Jag hinner få ångest gånger hundratio minst hundrafemtio gånger. Hinner sakna åh min lägenhet; min varma röda min fyrkantiga låda. Hinner sakna det att gå på torget i stan, det gråa med farbröderna med trummorna. Hinner sakna dem som alltid stryker mig över håret.

Men alltid när jag bestämt mig för att resa händer det viktiga saker just innan. Jag har på känn att det inte blir annorlunda den här gången. Om jag kommer iväg.

Kuvertet

I dag fick jag så äntligen iväg den där ansökan. Fem små papper i ett skrynkligt brunt kuvert.

Inne på bibblan satt två brats(jo vi har brats i Gävle med, importerade från huvudstan) och pratade om brudar som ”bara tar tag i den när man hånglar sådär” samtidigt som jag skrev ner viktiga uppgifter på mina papper. Kände av kontrasten mellan deras samtal och det jag skrev. Fnissade lite för mig själv.

Sen stod jag där på Nians tobak med kuvertet i handen och hörde mig själv be om frimärken och hon vägde och klistrade och lade det i ”utgående”-högen. Jag fick mina kronor tillbaka. Innan jag gick vände jag mig om och såg det ligga där, kuvertet. Det som kanske inte förändrar nånting, eller allt.

Helgen slutade misslyckat och jag är utan nycklar

Nycklarna hängde inte på sin vanliga krok när jag och mitt helgsällskap skulle gå ut. Jag har vänt upp och ner på handväskan, tömt ut en hög av smuliga nötter, kvitton, läppstift och mynt, men där var de inte. Jag har dammsugit hela hallen och rotat i garderoben. Mina vänner har som hastigast känt i sina väskor. Jag har kollat kylskåpet, badrummet och sängen. Nyckelknippan finns inte.

På grund av nyckelletandet kom jag för sent till bibblan och kunde inte skriva ut det där som jag behövde skriva ut till min ansökan som jag ska skicka till det där som jag vill söka.

Nu ska jag sura.

Any day now

"Man får inte idéer man skaffar sig idéer" säger Ingemar Unge i sin gula lilla bok som heter Skriva kåseri.

Så ena dan är den gråaste januaridag du varit med om. Det är en dag att flyta ihop med, en när du hukar dig för regnandet och alltid vänder bort ansiktet från folk på stan. Vill skyla och linda in dig och ta en paus i andningen.

Alla du möter är stenar den dan. Inte den bergfasta sorten att luta sig mot, mer den som faller över dig och inte bryr sig om att du finns. Inga leenden att besvara, inte för att du hade orkat det men ändå, ingen värmande gest från kanske damer i hattar eller busschaufförer. Bara biblioteksdörrar som smäller igen centimeter intill dig. Ungar som garvar i cafeterian. En hel eftermiddag vrider ur dig vad du har kvar.

Ingen idé. Nej för alla idéer är usla tänker du. I alla vrår där det kan finnas nån idé ligger småstenar och skaver på självförtroendet. Ändå letar du vidare.

Ändå letade jag vidare. Jag letade efter idé till krönika, skaffade mig en idé till ett fortsatt liv. Ungefär så.

Mer kan jag inte säga än. Inte mer än att Stockholm kanske inte blir Stockholm, Stockholm kanske blir Latinamerika en stund. Och nästa dag är en dag med upphetsade samtal, när du orkar torka bort dammet som blåst in genom fönstrens springor. Då det inte längre spelar roll hur grått det är utanför.

Onsdag,13:08

Inte nog med att nån röker så det kommer in lukt genom min köksfläkt. Nej, nu kommer det även genom ventilen i garderoben och fläkten i badrummet. Jag undrar vad ni gör där uppe, har ni inrättat rökruta, för jag tycker verkligen inte det är hemtrevligt med cigglukt såhär kring lunchtid eller kring nån tid alls för den delen. Funderar starkt på att röka upp indisk rökelse genom alla luckor och håligheter.

Det snöar stora lapphandskar ute som förmodligen smälter. Jag ska gå till bibblan och vet inte om jag ska ta med datorn eftersom jag nu äntligen ska göra nåt seriöst med mitt liv, ja.

Vad jag inte förstår...

...är varför det är nåt jäkla mongo i huset som står under fläkten och röker så att röklukten åker upp i rören och ner genom min fläkt och förstör min middagsmat.

Lägg av med det! Genast.

Två ansikten

Dofter

Jag vet inte mycket om parfymer egentligen. Använder sällan, äger inte många, och de få jag äger är ofta alldeles för tunga. De lägger sig som en hjälm kring huvudet och trycker, kraftiga, kanske med ros i. Sen kommer nysningarna.
Jag har några få säkra kort som funkar. Nån flaska jag fick i julklapp nåt år och en annan jag råkat köpa med på nån flygplansresa. Dels är det klassiska åttiotalsparfymen Samba, dels Dolce & Gabbana light blue som följt med och bott i mitt badrum sen några år tillbaka. Som sagt, jag vet inte mycket om parfymer.

Ändå har jag en förmåga att minnas just lukter. Att koppla ihop dem med tidpunkter, händelser och platser. Det är dofterna, och stankerna, som gör mina minnen kompletta. Utan dem minns jag inte. Det är de som gör att jag kan beskriva saker med exakter.

Olika lukter kopplas med fördel ihop med specifika, eller mindre specifika händelser. I förlängningen också med personer. Cigarettlukt blir automatiskt fest, kyla, spänning. Sambaparfym blir också fest, blir förfest, blir vänner, människor, sex, blir många år tillbaka. Stark pisslukt blir gatorna och gränderna i Málaga, tidiga morgnar, sena nätter och kackerlackor som kryper på väggarna. Blandningen av Ariel tvättmedel och källare, fukt, sötma blir den där särskilda personen, en kyss precis efter han hämtat en t-shirt från tvättstugan. En svag aning av kaffe på gasspis blir farmor, båt, sommar, öar, vatten, avlopp, död.

Och så vidare. En doft leder ju inte otippat över till en annan. Till andra människor och skeenden. Man är kanske inte precis Jean-Baptiste Grenouille i Parfymen. Har inte känselspröt, men väl känsel. Och förmåga att koppla ihop. Kan minnas efter en stunds betänketid.
För luktsinnet ljuger aldrig. Det vet vem och vad som har luktat innan du själv vet.

Omöjlighet

Natten innan vardagen blev en sån där natt när det var omöjligt att somna. Av svett, av tankar, av den smältande snön som droppade utanför.
Människor brukar säga att jag är växelvarm, vilket betyder att jag antingen fryser eller kokar som en gryta med saft under täcket. Inatt var det det senare. Upp och vrida av elementet som stod på max, riva av alla kläder, maka ut benen utanför täcket.

Och så klockan som ständigt tickar på. Som vanligt visste jag inte om jag skulle jobba, men när sängradion stod på halv fem utan att jag somnat började jag fundera på sjukskrivning. Klockan sex hade jag sovit ungefär en halvtimme, huvudet sprängde. Det var inte särskilt svårt att ta beslutet. Speciellt inte eftersom jag ändå bara ligger och väntar på en arbetsgivare som kanske aldrig ringer.

En nyttig efterrätt

Till två personer

2 st päron, skivade, med skalet kvar

3-4 msk mandelspån

2 tsk kanel

3 msk honung

2 msk smör

Smält smöret i en panna och klicka i honung så att det blandar sig till en sås.

Lägg i päronen och kanelen i pannan och stek tills det är mjukt, kanske fem minuter.

Häll över mandelspånen och stek lite till.

Gott till: keso, vaniljsås

Lördag, 16:37

Funderade på det jag skrev om längre ner. Jag hade inte för avsikt att framställa min nyårsafton som dålig, om nån tolkade det så. Den var bra, trevlig, helt ok. Har haft sämre. Så nu vet alla det. Oftast har man väl ändå en aning för höga förväntningar på den där årets sista dag?

Jag har varit på gymet för första gången i år. Undrar just hur mycket deras inkomster ökar såhär under januari när alla har lovat börja träna?

Lägesrapport

40 mil senare och norrut. Den övre vägen om Mälaren den här gången. Hallsberg, Kumla, Örebro. Köping, Västerås, Bålsta, Sundbyberg. Vi ankommer snart till Stockholms Central, som också är slutstation för det här tåget. Nästa Stockholms Central.

Byte av tåg.
Mera snö ju längre upp man kommer, mer mellan städerna. Mindre inåt stan.

Uppsalas två domkyrkotorn i solnedgången.
Uppsala är en utmärkt stad.

Och så hit. Staden jag försöker lämna.

Datorn påslagen, ljusstakarna tända. Kylskåpet fyllt igen.
Nu kan allt återgå till det vanliga, fast helst inte.

Planering

Att skriva nyårskrönika känns bara för klyschigt, sorgset och som en påminnelse av hur lite jag egentligen åstadkommit. Vissa år händer det mer än andra, det är bara så. 2007 känns som ganska händelsefattigt för mig, men desto mer händelserikt för flera av mina vänner.

Det som trots allt känns skönt att konstatera är att man aldrig är på exakt samma plats i livet som vid samma tid förra året.

Lista över saker jag vill göra:

*Flytta
*Skaffa ett seriöst jobb
*Fortsätta skriva
*Göra en resa, gärna en som inkluderar studerande eller nån form av volontärarbete
*Gå en fotokurs
*Förbättra mina kunskaper i diverse dataprogram
*Läsa massor av böcker som jag inte hann med förra året
*Gå mer på bio
*Engagera mig mer ideellt
*Träna mer

Av dessa saker är det egentligen bara tre som med största absolutaste säkerhet kommer att hända. Jag kommer att fortsätta skriva. Dels på projektet från skrivarkursen med också på det gamla poesiprojektet som jag ständigt får dåligt samvete för att jag försummar.

Jag kommer att träna. Jag är tvungen att träna. Det finns inte längre några ursäkter. Mina föräldrar har gjort det omöjligt för mig att slippa undan genom att skänka mig både träningskläder, skor och pengar till träningskort i julklapp. No way to escape!

Jag kommer också att engagera mig ideellt. Det första jag ska göra är att hjälpa en inte helt okänd frivilligorganisation med att göra informationsbroschyrer och material till projekt som de jobbar med. Det är kanske vad jag ser fram emot mest just nu.

Så, det var det sakliga tråkiga. Nu går vi vidare.

En nyårsfest

Jag for på en fest på Schlätten. Med människor jag inte känner. Det finns mycket att säga om det, men inget vore tillräckligt. Det vore lätt att säga att man plötsligt ser sitt ursprung utifrån, som man aldrig sett det förr. Men det har jag. Det är härifrån jag kommer, jag hör bara inte hemma här längre.

Vet inte vart jag hör. Vad jag trivs bäst med. Det är det här som i böcker kallas för slitningar mellan olika kulturer, rotlöshet.

Vi är inte bra på att småprata på Schlätten. Ja, jag räknar in mig i det här trots att jag inte längre bor här. Att kunna möta nya människor på fester är nåt som skolas in, som följer med uppväxten och den miljö/klass man lever i. Jag är inte bra på det. Var inte bra. Börjar kanske bli bättre. Under studietiden tvingas man nämligen in i andra strukturer. Man möter hela tiden nya människor, och kommer man från landet, från den typ av umgänge jag är van vid, möter man ofrivilligt nya mönster.

Där frågar människor vem man är. Var kommer du ifrån? Vad pluggar du? Vad vill du? Nånstans på vägen sätter sig detta i ryggmärgen. Ah, en ny människa. Fråga den nåt. Att fråga vad nån jobbar med må vara den slitnaste klyschan nånsin i festsammanhang, men är fortfarande det enklaste sättet att få igång ett samtal.

Inledningvis på festen på Schlätten är det ingen som frågar mig nånting. Alla sitter bara och babblar med dem som de redan känner. Samtal om sånt som redan hänt, historier; en resa till Sälen, en fest förra julen. Sånt. Det är svårt att ta sig in i de samtalen, svårt att kommentera. Även om vi, utbölingarna, faktiskt försöker.

Bit för bit förändras ändå situationen. Ett gäng killar flyttar in i tv-rummet och bänkar sig med fjärrkontrollen till musiken. Spriten dukas upp, okänd vätska i petflaskor, musiken höjs och sänks allteftersom. Det brölas och gnälls på låtarna. Först strax före tolvslaget är det några av killarna som tilltalar mig personligen. En av dem vill lägga armen om mig, ta med mig ut och skåla med sin Norrlandsguld i julversion, han kallar mig älskling och stapplar omkring bland stövlarna i hallen. Jag skyndar mig ut, drar på kappan och luvan.

På väg ut missar vi tolvslaget, det snöar, jag ställer mig med tjejerna och några av de minst bröliga killarna och väntar på champagnen. Killarna brölar och kastar iväg raketer. En av de jag står med börjar mumla om att det är ju just sådär man har läst att man inte ska göra. Och han växer lite i mina ögon, känns trevligare. Senare på kvällen vågar han också fråga mig några personliga frågor.

Det är nog efter tolvslaget som festen verkligen bryter ut. Alkohol har ju en tendens att fixa sånt. Det blir ett dansgolv, och även om det ibland märks lite väl tydligt att vi befinner oss bara några mil från Bert Karlssons hemstad, så är det trevligt. Jag dansar bugg med Den Trevlige och han kan, fast han säger jag är så usel på detta. Och jag måste ändå le lite.

Härifrån kommer jag, jag bor inte här längre. Men det är såhär det är här. Det blir inte annorlunda och det gör inte så mycket.

Första dagen

En av alla miljoner svenskar som är bakis i dag. Är jag.

Säng + bok + popcorn mest hela dagen.

I går: fest på Schlätten. Intressant.

Återkommer i morgon.

Näst sista kvällen tvåtusensju

Vi har varit och sett Arn. Filmen ni vet. Enklare än att försöka läsa böckerna som jag hade väldiga problem att komma in i.
Såhär i Arn-filmens näste strömmade människor in, fyllde två biosalonger och böjds på bröd på vägen ut.

Lukten av nåt sött i mörkret. Popcorn under tröjan. Tuggandet och prasslandet. Nån som tappar alla pollys ut över golvet som skramlar ner för trapporna. Pappa som tittar på klockan.

Sträcker ut benen och eftertexterna börjar rulla.

Filmen? Okej. Den var okej. Snyggt foto och hyggligt snygg Arn. Inget att minnas men nåt att underhålla sig med när popcornen tagit slut.

Jag är krävande

Så väldigt krävande.
Men vad gör man åt det?

Dagarna

Årets sista fredag. Inlåst. Föräldrarna drog iväg på middag och jag är ensam i mörkret, bredvid julgranen. Nyckel att låsa ytterdörren med saknas, upptäckte jag precis. Ingen idé att gå ut alltså. Å andra sidan finns inte mycket därute heller. Grönt gräs, gegga. Den tysta vägen och de tysta uthusen. Mörkret som klänger sig fast utmed väggarna och grannarnas ljusstakar som upplysta öar.

Julafton var lugn. Fyra personer under taket, inget extraordinärt. Julklapparna från Indien som värmde. Stillsamt i samhället. Svart utmed vägen, varje ljus som rörde sig därute registrerades här inifrån. Som det brukar.

Juldagen blev utsvävningar såklart. Inget extraordinärt där heller. Det fanns en tid när jag kunde känna en spännande längtan inför juldagen. Nåt kunde ju hända. Saker brukade hända. Folk kommer hem och allt det där. Man återvänder till allt som var. Allt det instängda, välbekanta. Vägen till stan, bron och vattnet. Ljudet av flaskor som krossas. Rösterna, framförallt rösterna.

Man står i en kö till en klubb och trycks mot nåns rygg med armarna spända, benen i låsning och det enda man hör är röster man tycker sig ha hört tusen gånger förr. Det går bara att blunda när det är så. Blunda utan att längre veta vilket år det är. Tänka att det kanske inte spelar nån roll när det ändå är samma människor, samma krogar som de vill in på. Samma ansikten som dyker upp intill mig vid bardisken.

Mmm

Det var ett litet frilansjobb jag hade sökt där arbetsgivaren skulle höra av sig med besked under mellandagarna. Under mellandagarna!

Mellandagarna som består av två arbetsdagar som är slut om ungefär två timmar. Yeah.

Viktig regel: räkna med att arbetsgivare alltid hör av sig efter den angivna tiden. Inte under, aldrig före.

Ingen normalt funtad arbetsgivare hinner fatta några viktiga beslut under mellandagara, det borde jag ha förstått.

Indienpaket

Broder i Indien har skickat paket inslagna i tidningspapper. Det är saris och poncho-aktiga filtar. Lena, rutiga och mjuka. Och med en speciell sötsur lukt kring sig. I mitt paket ligger en liten förpackning helande rökelse. Också invirad i papper. Luktande. Rökigt, blommigt.

Detta blir julaftonens samtalsämne. Alla provar och tittar förundrat på det som kommer från långt borta. Sen ringer telefonen och han frågar om vi har öppnat. Där är det vardag samtidigt. Han bor i en by där alla är vegetarianer och sysslar med yoga. Dag ut och dag in, hela året. Ett samtal bort.

Jul-tv

Här skulle det egentligen vara en bild på vår julgran. Några kulor och så, ett blänkande hjärta. Ni får tänka er detta eftersom jag inte hittar nån usb-kabel som passar min kamera just nu.

I stället: Jul-tv.

Varför envisas SVT med att köra Hälsoresan i morgon på bästa sändningstid? Som om en gång inte vore nog.

TV4 kör Tomten är far till alla barnen på juldagen. Den hade varit en perfekt julaftonsfilm, men nu missar jag den antagligen till förmån för hemvändardag och glittercider.

Men det här tänkte jag i alla fall julknarka i tv-väg:

Kan du vissla Johanna? Kl. 16:05 på SVT1, Julafton
August Kl. 21 på SVT1, Annandagen

God jul på er allihop!

Familjevagnen

Vagn 13 är nästan längst fram i det skrangliga tåget. Jag tittar på biljetten och kliver på.
Plats 60. Det är alltså här jag ska vara, tänker jag och förstår att nu har det hänt igen. SJ har placerat mig i familjevagnen.

Inte ens fullbokat. Ändå tvingas vi in här, vi vilsna ungdomar och studietrötta studenter. Barnfria människor, åtminstone som det verkar. Vi vill ha lugn och ro.
Med armarna i kors, benen i ett myller av väskor och julklappspåsar sitter vi där. Inklämda. Öronen har vi pluggat igen med hörlurar.
Försöker blunda. Försöker stänga ute skriken.
Vi vill inte sitta här.

Bebisar framför, bakom, i mittgången. En mamma lutar sig trött mot fönstret medan hon tuggar på en banan och ammar. Pappan pendlar mellan bollhavet och toan, försöker få tvååringen att följa med och byta blöja. En annan mamma trampar fram och tillbaka med barnvagnen och kör nästan in i min kasse med julklappar.

Jag lutar mig bakåt, höjer volymen på Pet Shop Boys och försöker andas när en ovanligt attraktiv karl går förbi. Han håller nåt i handen, nånting vitt, och jag sträcker mig ut och vänder mig om för att se vad det är.
Tidning? Spypåse?
Nej.
En blöja. En blöja med små blekta björnar på.

Mannen försvinner. En stund senare kommer han tillbaka, fortfarande med blöjan i handen. Går mot toaletten.
En trenånting-åring vill väldigt gärna hoppa ut genom fönstret till hundarna som står på perrongen.
Spädbarnen skriker.
Treåringen grinar och lyfts ner på golvet. Blöjmannen börjar hamra på toalettdörren. Nån sätter igång ett tv-spel. Blöjmannen blir inte insläppt på toaletten och går iväg mot Bistron.
Spädbarnen skriker lite till.

Jag undrar fortfarande hur det kommer sig att jag fick sittplats här. Mer malplacerad kan man knappast bli. Förlåt familjer men jag är inte redo för er.
Rättare sagt: jag är inte redo för familjevagnen.
Ungar är underbart. Men inte under tågresorna hem.

När stressen är som värst

Jag ska inte göra om det. Tänka att jag ska köpa alla julklapparna på samma dag. Alla är inte ens särskilt många. Men plötsligt kommer man på att det finns ju barn nu som man kanske borde köpa nånting åt, och farmor måste ju ha mer än bara en grej och kompisarnas föräldrar och…

Och man går omkring och hetsar sig själv. Orolig att det inte ska räcka med det man hade tänkt. Det känns ju så litet, så omärkbart, jag borde kanske ha nåt mer eller?

På delikatessaffären jobbar de i tomteluva. Luvorna är tjocka med vitt ull längst ut och på mannen som ställer upp glöggflaskorna ligger det droppar i pannan. Han lassar upp flaskorna och tipsar om smaker: blåbär och lingon och vildmark. Andas tungt.
Alla står med jackorna på. Med sina påsar, sina spaghettiarmar och suckar. Framme vid kassan ler kassatjejerna och prasslar med papper. Kan jag hjälpa nästa? Leende, leende. Trötta men alltid lika leende.

Jag går till Clas Ohlson för allt finns ju alltid på Clas Ohlson, där kan man köpa till alla. Men jag hittar bara grejer till mig själv. Alla står och tränger sig i gångarna. Måste till varje pris befinna sig i mitten och humma med den där arbetskamraten de har träffat i julruschen. Vägarna är oframkomliga. Tvillingvagnar överallt. Rullatorer som står helt stilla. Man måste knäppa upp jackan. Lätta på halsduken. Människor tätt intill, vill prompt titta på samma saker som jag.

Vidare till leksaksaffären. Det är ju här det finns grejer för barn, här borde jag hitta nåt. Men allt är bara för stora barn, eller för prinsessigt eller för mycket spindelmannen eller för dyrt. Mitt i allt står en liten pojke och sjunger i mikrofon och pappan står bredvid och ler och varje gång nån går förbi tittar han upp och flinar. Som om han vill säga kolla här då kolla på min son! Och ungar går runt och pillar på tågräls och klämmer på dockor som pratar och spelar på minipianon och allting tjuter och pratar och är varmt och i huvudet börjar det snurra…

Det tar kanske tre timmar. Sen har jag hittat ungefär vad jag ska ha. Jag är inte nöjd, men jag ger upp. Inser igen att det här inte är vad det ska handla om. Man ska inte behöva stressa sig till yrsel och springa runt i sardinlådor. Det får bli som det blir.

Ensam på kammaren igen

Man kan tro att du varit där själv får jag höra. I den miljön. Man tror att det har hänt på riktigt, har det det?

Inte precis. Men nog har jag varit där, bitvis. Jag är ju där hela tiden när jag skriver.
Extra roligt är det ändå, när jag får höra från de som jobbar inom vården att min historia om gamlingarna känns verklig. Det är verkligen fint med stödet man får från människor på en skrivarkurs. Jag kommer sakna det.

Nu är vi lämnade att klara oss själva ett tag eftersom kursen inte går nästa termin. Det har varit bra att ha det såhär. Nån att luta sig mot, kasta ut frågor på. Att tänka när man skriver: jag behöver inte bekymra mig jag kan bara fråga nån på kursen om det här blir bra. Det är att åka snålskjuts framåt. För det går mycket fortare, utvecklingen händer mycket hastigare än hemma på kammaren.

Nu ska jag klara det själv. Kanske 100- 150 sidor till och sen är det…ja, kanske inte en bok men en samling sidor som man kan skicka nånstans. Jag kommer bli nöjd om jag kommer så långt.

Lyckohjul

Ibland blir jag bitter. Jag väntar och väntar på att det nån gång ska bli min tur att ha tur.

Jag har väntat för länge snart.
Ser hur andra har tur, ser hur andra lyckas och det onda kommer i magen. Ilskan som kommer jag vet inte varifrån. Tröttheten.

Man förtjänar inte tur. Vi förtjänar aldrig nånsin den plats vi är på, det vi har. Vi kan inbilla oss att det är för att vi har jobbat så hårt eller för att vi haft så mycket otur innan, men det är inte sant. Det finns ingen turkvot som delas lika mellan människor. Det vet vi ju, inners inne.

Ändå fortsätter jag tänka. När ska jag ha tur? När har jag ansträngt mig tillräckligt för att lyckas? Måste tänka, för den positiva lilla fågelns skull, att det lönar sig att kämpa.

Har jag inte kämpat tillräckligt, måste jag kämpa ännu mer, kan jag tänka. Fastän det bara är att lura sig själv. Man måste helt enkelt ha mycket tur för att ha tur. Alla har det inte.

Däremot är nog chansen till tur större så länge man fortsätter försöka.

Förbereda

Veckan innan jul, dagarna innan jullovet. Alltid med en speciell stämning mellan husen. Om man har tid att känna den. Nu ser solen ut som den går ner när den går upp. Står lågt hela dagen och gömmer sig bakom träden.

Snart har jag tid att slappna av tänker jag. Och går upp en lördag kring tio med långkalsonger och går på det torra hårda gräset, det som var en enda blöta förra veckan. Bättre såhär. Lördagar är det lugnt, det bästa tempot, med entusiasm och hurtigheter, för vi har inget ansvar då. Har inte att vi måste bli väckta och trampa i minusgraderna med morgonsmakerna i munnen och tänka kaffe kaffe. Nu går vi upp av oss själva, och snart är det jul, tänk. På jul, när vi har förberett alltihop, de där två-tre dagarna, när vi har förberett ledigheten så till den milda grad. Då passar vi på. Unnar oss. Sitta i fåtöljen och pusta, skratta högst så att det ekar på jullunchen, åka hem till släkten och ligga med varandra.

Ja, på jul(och på sommaren) ligger fler människor med varandra än annars, läser jag nånstans, kanske i Aftonbladet. Det är alltså detta vi stressar för. Så att vi ska kunna slappna av och ligga med varandra. Och skratta med varandra. Sitta bredvid ungarna och glo på tv. Alla dessa förberedelser för nåt som borde vara väldigt enkelt.

Jag har gjort ett nytt CV nu. Började för längesen men fick aldrig tummen ur, nu har jag gjort det klart och kan börja skicka runt det. Jag måste inte jobba i dag och förhoppningsvis inte resten av veckan. Kan lägga energin på några jobbansökningar. Mina sista ansträngningar.

Vintereftermiddagar är bra grejer

Fredag,18:34

Ibland är livet så förvånande. Som när fler okända människor än kända kommer ihåg att gratulera på födelsedagen. Jaja...

Helg nu. Sovmorgon.Frost.

Sagotant

På stället där jag vickar nu arbetar en skör grå tant. Åtminstone ser hon ut så. Hon har nån form av samordnande, administrativ tjänst och hon är så inte skola som hon bara kan bli. Hon talar med rösten i ett helt annat tonläge än den vanliga trevlig-lärare-rösten. Det är, jag vet inte, Astrid Lindgren på ett kassettband om Emil fast en liten aning ljusare. Liksom spännande. Liksom med pondus.

Hon verkar vara en kyrktant. Grå hårknut, röd kofta. Som sagt bestämd i tonen, men ändå mild i ansiktet, ja faktiskt vacker skulle man kunna säga. Hon är en ljusglimt. Hon var den första som tog emot mig när jag kom i måndags, och den sista att tilltala mig när jag går. Du kommer tillbaka imorrn? säger hon. Glöm inte att vi ska skriva rapport.

En dag i fikarummet föll hon. Det var inte som det såg ut, men alla vände sig om när det hände. Alla tidningar och kaffekoppar sattes åt sidan och luften tog slut nån sekund i rummet när allas andetag stannade till. Här är vi visst inte gamla, inte så gamla så att vi faller, det är man ju inte när man jobbar, men är det nån som kan ramla så är det hon. Men det var ingen fara sa hon. Det var inget.

Sen bläddrades det blad i tidningarna igen och kaffekopparna slurkades ur. Några ord om vem som skulle åka till vilken son eller dotter över jul och vilken dag som var bäst att panikshoppa klappar. Sen en titt på klockan och rasten är slut. Inget mer.

Men hon ser ju så skör ut. Som en saga, ser hon ut.

En födelsedag

Okej, jaha. 26 alltså. Det är inte som att man går och tänker på det hela tiden. Inte som när man var liten. När man försökte känna om det var nån skillnad.

En skillnad är bussen. Och SJ. Jag väljer ungdomsbiljett av gammal vana. Men nu är jag vuxen enligt alla skrivna regler som finns. Vad gäller de oskrivna är jag fortfarande en liten flicka som sover i pyjamas och ibland äter chips före middagen.

Men SJ. De menar att man har fast jobb nu och har råd med allt man borde ha råd med. 495 spänn Gävle – Stockholm till exempel. Det har man råd med, hamen. I realiteten är det inte så. Inte för att jag har siffror på det, men troligt är att det är ganska många som fortfarande inte fått en tillsvidaretjänst, eller nån tjänst alls för den delen, eller slutat plugga eller flänga runt, eller bestämt vad de ska göra när de blir stora. Det kommer senare nu. Har ju gjort så ett tag. Bara SJ och länstrafiken lever kvar på 80-talet.

Gråa vyer

Jag hade önskat mig snö till helgen när musikerkarln kom ner på besök. Men ån bara fortsatte flyta på lika grå som förut, och dagarna slutade liksom innan de ens börjat.
Upp och ut i dimma på fredagen, hem och baka adventsfika. Långa eftermiddagar under filten, kvällar framför tv:n, trötta rinnande ögon före tolv, ljusen tända runt sofforna, timmar vid köksbordet. Som vanligt i sällskap med ypperligt och med mycket kärlek tillagade måltider.

För vad finns kvar när årstiden helt suger musten ur dig, när pengarna och orken, framförallt orken, och benen inte räcker till att ta de där stegen ner till stan och bion? När tanken på att vistas utomhus ofta känns överflödig?
Då finns bara att stanna i köket. Slå sig ner, prata om enkla saker, som saffran. Som vad vi åt(pasta med räkor) och vart vi promenerade(i snöstormen, över bron) första gången vi sågs. Och sitta där länge.

Fångad i fel yrke

Kidsen har spelat in Idol-Amandas version av ”Hallelujah”från tv. Med sina ipods på högsta volym ligger de på bänkarna och sjunger skriker eller nynnar och det låter…inte alltid så tillfredsställande som mina öron skulle vilja. Jag tror de kanske har en förebild där, fjortonårsflickorna. Nog för att Marie också verkar vara en tuff brud men det är Amanda som tycks fånga deras intresse. Kanske för att hon inte är så mycket äldre än de är, eller för att hon alltid verkar helt igenom stencool när hon pratar.

Det så kallade jullovet närmar sig och människor är trötta. Trötta på bussen, trötta i skolan, trötta på Willys bakom kassaapparaterna. Folk är hela tiden sjuka, jag med, men jag jobbar ändå mer än nånsin. I varje personalrum talas det om vinterkräksjukan som om kolera. Som nåt som bara slår till och sen spyr man som en kalv ja det kommer kaskader som inte går att stoppa, man hinner inte till toaletten ens. Jag tänker att lite snuva och rinnande ögon kanske är helt ok ändå.

Sen kommer jag hem och orkar inte mycket. Det är delvis för att jag, som alltid, ligger och läser till sent på nätterna, ständigt vaknar(många verkar göra det såhär års?), klockan fem och sex och sju. Sen ringer klockan igen.

Det känns alltid lika dumt när folk frågar varför jag är där jag och varför jag inte jobbar med det jag är utbildad till. Många verkar helt enkelt ha svårt att förstå det. Ännu dummare känns det att jag oftast inte har ork eller lust att söka några nya jobb just nu. Inte för att jag inte vill börja jobba ”på riktigt”, utan för tröttheten, för jag hela tiden tappar modet och hoppet om att jag har nåt att erbjuda. I stället fortsätter tiden. Jag fortsätter där jag inte vill. Fångad.

Traditionen

I min familj finns en sorts tradition som går ut på att sjukdomar inte är hela världen. Man överlever ändå. Man överlever cancer och hjärtoperation, man överlever narkoser och man överlever all världens allergier, bakfyllor, underlivsproblem. Man fortsätter leva. Så länge man inte dör.

Vi är aldrig stackars med varandra, snarare säger vi: det finns mycket skit som är värre.

Det var falskt alarm den här gången. Inte så farligt som vi först trodde. Pappa är hemma från sjukhuset nu, med lite medicin blir han bra igen. Och han överlever.

Måndag, 20:49

Jag dricker glögg med mandelspån och äter saffranskaka.
Allt kommer bli bra.
Jag måste söka jobb.
Återkommer.

Tjing.

Ps. Under november månad har jag jobbat 65 timmar. Ändå är jag inte i närheten av att få en ny arbetslöshetsersättningsperiod. Det är mycket uselt.

Oroa dig inte

Hon ringer mig med den allvarliga tonen. Ja hon är ofta allvarlig på tonen men när den allvarliga tonen samtidigt låter uppgiven, som den förbereder mig på nåt, då vet jag att det inte är som vanligt.

Hon ringer mig med den allvarliga tonen och säger att hon försökt få tag på mig.

Försökt få tag på

Då behöver man verkligen få tag, man vill berätta nåt som inte kan vänta till nästa vecka eller jullovet.

Hon ringer mig med den allvarliga tonen och säger att han ligger på sjukhus.

Ligger på sjukhus

Då är man åtminstone inte död.

Hon säger det på det praktiska sättet. Skyndar sig att förklara: men det är mycket bättre nu.
Det var blekt i ansiktet och tappat minne och smärta i brösten men nu är färgen tillbaka säger hon.

Såklart ska du inte oroa dig. Det säger hon flera gånger, oroa dig inte.

Och jag oroar mig inte. Försöker att inte oroa mig. Det blir bra, såklart.