Frusen, och stan är som en vintergata...

…när det där har gnagt mig i magen hela vägen hem. Det är inte ofta vi grälar numera, och jag håller mig ifrån att bli irriterad oftast. Men när det händer, om det är precis innan vi ska kramas hejdå, känns det svidigt. För man lämnar en som faktiskt älskar en med en outtalad spänning i luften. Åker hela vägen genom Sverige och inte ser det ut som påsk och man är ändå lite ensam.

Börjar så lätt gråta för diskussioner som betyder ingenting. Sånt som är glömt nästa gång. Kliver på tåget med fortfarande tåriga ögon och stirrar in i vagnen. Där – ett bekant ansikte. På ett tåg nånstans i Sverige sitter det nån ur mitt förflutna. Ingen speciell förstås. Men ändå nån som varit intresserad, intressant. Då är inte rätt tillfälle att kliva på en vagn med gråtiga ögon. Han sitter med nån sorts flickvän, hon har mörk kappa och de löser korsord. Vi hälsar inte såklart.

Sen på busstationen i Västerås. En sån underlig busstation. Glasväggarn överallt utan utgång, det är som att man bara ska se bussarna, aldrig åka i dem. Resan tar aldrig slut. Vi åker in i Studentstaden, den är mörk, inte direkt magisk som den brukar. När jag äntligen kliver av är det 10 grader kallare. Jag har vårjackan, strumpbyxor och ingen mössa. Snön ligger i meterhöga vallar längs gatorna. Det är nu jag skyndar mig.