Just another summer

Det har varit en underlig vecka. Jag har undvikit människor i viss mån, inte riktigt kunnat andas. Jag har gått promenader, ibland utan att veta vart jag ska gå. Och jag som trodde jag kände alla vägarna i den här stan trodde fel. I går gick jag vilse på Brynäs för första gången och kände illvillig panik när jag höll på att falla över stadsdelens kant och hamna nån annanstans.

Som vanlig gråter jag inte heller över att nån är död. Det är för smärtsamt. Jag gråter över annat, sånt som jag kan tröstas för, som faktiskt går att laga och säga det ordnar sig om. Det går inte med döden, den går inte att reparera.

Och jag lyssnar på skiva från den där karln som skickade mig sina skivor nån gång i höstas och jag upptäcker att jag gråter över den. Gråter, men vet inte för vems skull. För hans, min, eller hennes?
Kanske allas.

Tänker på hur samma skiva från börjar knappt berörde mig alls, men hur den nu kan framkalla tårar. Hur man först knappt kan vara attraherad av nån till att sen vänja sig vid tanken, till att öppna och släppa in, och släppa på – och sen släppa ut och gråta över. Det är märkligt.

Nu är datum för begravning satt. Tanken lugnar mig, samtidigt som en del av mig vill skjutsa fram tiden dit för att kunna förstå bättre. Jag ser inte begravningar som det hemskaste av hemskheter, snarare som ett välbehövligt ögonblick att verkligen få fokusera på att sörja. Utan att skämmas, utan all den ständiga obehagskänslan som ligger i att plötsligt påtala döden mitt vardagstrivialiteterna.

Nu växer blåklockor, hundkex och klöver vilt utmed asfalten på Brynäs gator. Nu kastar sig ungarna av sina citybikes rakt ner i fontänen på torget. Under träden i skuggan på gården sitter gubbarna tysta stirrande; nöjda. Man kan nog inte rå för det om man finner döden är rätt ful mitt i allt detta.

Kontakten

Några dagar har gått och jag har inte kommit närmare en förståelse av hennes död.

Jag antar att det beror på att det trots allt var flera år sen vi sågs sist. Att det var så längsen hon bara fanns.
Naturligtvis har jag tänkt på henne. Tänkt och önskat och ibland till och med bett att hon ska övervinna sjukdomen. Men hon har ändå varit där borta. Sjuk på annan ort.

Det är inte svårt att vara nära så länge man har samma önskningar. När det mesta bara handlar om kortsiktiga mål som ska uppfyllas, och framtiden är ett begrepp som till största del rör nästa veckas folkparksdisco eller sommarlovet efter tvåan. Oron man delade rörde trots allt nästan samma saker. Vem som skulle fixa dricka till helgen? Skulle man köra på en kvarting Explorer igen eller skulle man ta kronvodka eller svartvinbärsvin? Vem skulle ut i helgen, vem skulle inte, och vem skulle man hångla med om inte den som man helst ville hångla med kom?

Jag vet inte riktigt när det hände, vad som var inledningen till slutet av kontakten. Det fanns nog inte nåt sånt. Antagligen skedde det nånstans under tiden. Ni vet: livet är det som händer medan du är upptagen av annat.

Efter studenten - förvirring i allra högsta grad. Jag minns: högskolan i Skövde, jag och L köpte lägenhet för 10.000, försökte plugga men hängde oss samtidigt kvar i det gamla livet. Jag minns mystiska relationer, karlar som ringde mitt i natten, loja förmiddagar vid köksbordet, mycket fest och ångestrivande tentor man oftast inte klarade.

Sen drog jag till Spanien, folk flyttade till höger och vänster och det var väl här nånstans det var. Våra gemensamma önskningar började flyta ut.

Vi försvann från varandra.
Jag skulle tro att det var innan sjukdomen.
Det var nog, när jag tänker efter, inte det sjuka som gjorde att vi slutade höras av oss. Det var det friska.

Kanske paus

Jag är hemma i lägenheten igen och ljusa sommarnätter har förvandlats till grått regnludd som övergår i blåst och mörker mot fönsterlampor. Världens känns lite sorgsnare och lite känns det som att jag helst mest vill krama på dem som betyder nåt.

Tar eventuellt en liten paus nu för att få fundera och ha lite sorg ett par dagar.

På återseende.

Liv,rädsla och död

Mitt i sommaren kommer ett besked om död. Jag läser det nyligen hemkommen från en promenad, strax efter att det har börjat regna.

Min vän A har gått bort, 25 år gammal. Det var cancern, ständigt denna cancer, precis som för flera andra nära som dött ifrån mig. En skillnad är dock att tanken att hon nån dag ska bli frisk alltid har funnits där.

Sjukdomen fanns där när hon var liten och då övervann hon den. Under åren vi umgicks som mest var hon som vi andra. Osäker, uttråkad, nyfiken och förskräckt; alla i ett, så som man kanske oftast är i gymnasieåldern. Åren när allt händer, när inget händer, när man längtar sig sönder efter det som ska hända utan att riktigt se och uppskatta det som händer där och då.

Det var bara när man tittade noga som man såg att hon hade en sorg, en lite större fläck av rädsla svävande över sig än vi andra hade. Hon visste kanske att det skulle komma tillbaka. Att det åter skulle bli just – sjuk kropp, sjukt blod. Det var kanske därför hon levde i en sorts hysteri. När hon älskade, älskade hon extremt. När hon var arg, och det var hon ofta, blev rösten gällare än alla andra röster. Viljan hon fick av sin ilska, allvaret i orden hon kunde explodera ur sig gav respekt. Samtidigt skapade de en trötthet och irritation över nåt som, åtminstone inte jag, kunde se just då.

Hennes uttryck, som andra kunde se som desperation eller överdrivenhet, var egentligen bara hennes sätt att fånga tiden hon hade fått. Hon tog livet på allvar, för hon hade upplevt risken att få det ryckt ifrån sig på ett annat vis än vi andra hade gjort.

Sen blev hon sjuk igen. Och det som till slut tog bort henne var inte hennes leverne, utan en illvillig ondsint sjukdom som väljer ut människor slumpvis. Det tog många år innan hon gav upp, ibland såg det ut som hon skulle klara det, men motståndaren var starkare.

Nu vilar hon.

Rättvisa är inte att tala om i det här fallet. Just här, för den här 25-åriga tjejen kunde livet inte vara mer orättvist, men nu vilar hon.

Hon slipper förhoppningsvis vara rädd mer.

Blötdjur

Under regniga dagar fylls alla skogsvägar på hela schlätten med såna här slemmiga rackare...

Schlättsommar

Fot på promenad, ängsblommor, mötesplats,sommartorp, avbiten svamp, ek på äng, järnväg mot Stockholm.

Fredag,11:55

Och bloggvärlden visar sig vara mer än rörig och än rörigare blir det nog å det snaraste har jag på känn. För när jag tänker på det att jag har dejtat nån som har dejtat en annan som jag ibland skriver till och en annan som jag ibland pratar med som också ibland pratar med den som jag har dejtat. Dessutom pratar jag med en annan som har dejtat en annan som jag också skriver till ibland som…ja…

Jag gnäller inte på nån om den inte hänger med.

Kort rapport

Hemkommen från Götet. Kan meddela att staden inte alls är översvämmad, att det går alldeles utmärkt att gå, att reapriserna är mycket humanare än i Stockholm och att de fortfarande har Sveriges goaste humör.

Här på schlätten, ca 20 mil åt nordost torkade det upp redan vid 13-tiden av alla rapporter att döma. Solen sken och kl 18 var det fullt möjligt att inta alkohol på uteservering i stora staden Skövde.

Och som vi brukar säga här i södern: hellre våt om fötterna än torr bakom öronen!

Obs!

Senaste inlägget handlar alltså INTE om nån jag har fått kontakt med här på bloggen. Måste bara förtydliga det. Bloggmänniskor är bra och trevliga. Så.

Magkänslan

Efter att själv ha blivit ”dumpad” ganska nyligen tycker man att jag borde ha klart för mig hur man dissar nån på ett bra sätt. Det är i alla fall vad man kan tro.

Sanningen är att jag är trött. Jag gör det på det sämsta sättet av dem alla. Jag ignorerar. Jag blir plötsligt illamående av alla oseriösa kontakter jag har skaffat mig på sistone. Människor på msnen som knappt vet mitt efternamn, som frågar efter bild innan de frågar om mina intressen. (Hit räknas såklart inte dem jag fått kontakt med via bloggen.) Människor som skickar underliga smileys, fula gubbar och kramande björnar till höger och vänster, människor med oläsbara typsnitt och blinkande lampor bland bokstäverna. Allt för att ställa sig in hos en på ett sätt som jag inte köper.

Opersonligheten får mig att sucka högt.

Så jag ignorerar. Försöker göra mig av med kontakterna.

Men det hjälper inte. En kille, vi kan kalla honom dj-snubben, fortsätter hela tiden att ta kontakt. Han undrar om jag dissar honom och vad ska jag svara. Jag svarar att jag inte orkar just nu, jag tror inte vi har nåt gemensamt försöker jag med. Försöker, så ärligt men samtidigt så schyst som möjligt att förklara att jag inte vill. Klumparna i magen och luftbubblorna i halsen säger att jag aldrig kommer gilla honom, fast jag kanske borde.

Han är snygg.
Solbränd med tatueringar.
Har varit gift.

Säkert ett kap för vilken silikonblondin som helst. Eller för nån annan för den delen.

Ändå går det bara inte. Det finns för mycket i hans sätt och det intryck han ger som får mig att bli irriterad. Dessutom finns mina känslor fortfarande nån annanstans.

Jag dissar honom alltså utan att egentligen känna honom.

Han kallar mig ytlig för det.

Själv kallar jag det att följa magkänslan.

Jag behöver...

...en bostadsadress i Stockholm att skriva in i mina jobbansökningar, snarare än en riktig bostad tror jag. Bostad behöver jag förstås också, men den biten kommer nog att lösa sig lite lättare har jag på känn...

Tisdag,13:02

Det är mulet.

Jag postade nåt förut som jag tog bort. En massa gnäll och grinigheter som plötsligt inte kändes lämpliga att ha här. Jag lever visserligen med inställningen att inget ska döljas. Men de fragment som visas i en blogg är ju ständigt utvalda. Hur mycket vi än avslöjar finns det ändå alltid mer att säga.

Därför. Bort bort.

Måndag, 12:44

Försöker koncentrera mig på att vara på landet. Detta är inte lätt när man har en fantasi och tanke som ständigt vill vara på annan plats. Bredvid mig ligger en digitalkamera som jag har försökt komma överens med och planer på att stjäla den för en stund finns. Jag misstänker dock att den behöver laddas först.

Detta är trots allt mitt fysiska hem. I väntan på att kunna beskriva det i ord borde ju det minsta jag kan göra vara en liten bildrelaterad dokumentation för er. Vi får se.

I går i en liten stad nära mig besökte jag och Å ett café som jag gärna hade velat dokumentera. Lugnet där hade varit svårt att fånga på bild, men huset! Husen runt bakgården med en gammal ek som hängde över allt. De gamla gatorna, rosor som slingrar vid husväggar…här är jag nästan uppväxt tänker jag. Här det alltid som finast när man återvänder. Att återvända, att komma hem ska vara en schlager och sånt…såhär är det jämt. Snart cyklar väl Per Hagman förbi på en damcykel tänker jag. Det tänker jag jämt.

Faktiskt inte helt omöjligt.

Snart blir det nog en tur till Götet också.

Hela halva Sydsverige

Det börjar regna nånstans vid Örebro. Örebro – Kumla – regn. Sen Hallsberg; södra Sveriges mest välbesökta men minst sedda järnvägskorsnings. Alla har bytt tåg i Hallsberg, ändå vet ingen vad som finns där.

Regn, uppenbarligen.

Utmed perrongerna rinner vattnet över blekta grässtrån, över lupiner, över nereldade lador. Alla sover. Jag sover genom hela halva södra Sverige, det går fort. Går fort från norr till de förvirrade japanerna på centralen till tanterna med byxorna i midjan som ska kliva av mitt på Schlätten.

Vi passerar.

Skog mest.

Vi passerar pizzerior, postkontor, döda postkontor, det vanliga. Husen vid undergången. Scoutstugan.

Sen skog igen innan industrierna. Sen har regnet bildad en fuktig dimma mot skogen som ramar in gärdena. Sen bromsar vi innan vi hunnit upptäcka att skogen försvunnit.

Vi skyfflas ut genom dörren och hoppar ner, jag och byxtanterna. Kolla, är alla med nu då? Är alla av? Då kör vi.

SJ har passerat.

Det viner till i ledningarna och sen står tiden stilla lite som den gör på perronger.

Och nu är vi här.

Men drömmarna

Jag har svårt att ställa in siktet. Går och tänker att allt bara ska hända, det ska gå en sommar och så pang; det är som en film. Jag halkar in på nåt. Vi halkar in på nåt. Råkar hamna nånstans bara sådär. Med varandra eller utan.

Men relationer, åtminstone såna som ska föreställa kärlek, närs alltid av drömmar. Går allt för många drömmar åt skilda håll gör också människorna det.

Vi hade gemensamma drömmar. Kanske inte uttalade, men de låg i luften under våra telefonsamtal, de låg i skämten, skratten, nyfikenheten. Det fanns nåt outtalat från båda håll när vi gjorde saker i hoppfullhet. De fanns i Stenebergsparken, i solen nånstans vid Storsjön när isen smälte, de fanns vid det där bordet på Matildas en gång. Fanns, men nu känns de utsuddade.

Som att man drömmer en dröm och tar den tillbaka. Hypnotiserar bort den. Jag vet inte om det är möjligt.

Jag sörjer att jag inte längre inkluderas i dina drömmar. Och förvånas över mig själv när jag upptäcker att du inte alltid finns i mina. Blir bekymrad när jag märker att det möjligen bleknat lite, att jag kanske längtar annorlunda nu.

Vill ha de där drömmarna som driver det framåt. Vill ha entusiasm hos den som bryr sig om mig. Jag fick nästan en sång skriven till mig men den försvann.

Och nu är jag i en situation där jag kommer varken framåt eller bakåt. Där jag fortfarande är dumpad och vi alltså inte är nånting men där vi ännu är mycket mer än ingenting. Vi är ju fortfarande inte bara vänner. Inte känslomässigt redo för andra men ändå inte redo för varandra. Det är ganska lustigt.

Onsdag, 23:14

Bakom grå knuten
till framtiden, väntar liv
och dagar i rött

Stadsdelen

I en lagerlokal på en av Brynäs bakgator ligger en stor okänd loppis. Stora loppisar är ju inte alltid lika med kvalitet, men ökar definitivt chansen att fynda. Således- extra nöjda eftersom den här bara var nåt vi råkade snubbla över – gick jag och C därifrån med varsin gammal skitig kasse med grejer. I min fanns en silvrig italiensk pastaburk och en schyst brun skinnväska.

Och jag undrar lite om jag verkligen ska flytta från de här bakgatorna? Tvärgator tvärs över huvudgatan, formade som avenyerna i New York. Backen med utsikt där 20-talets svartvita spårvagnar fortfarande syns om man kisar. Kyrkklockorna som alltid väcker dig, väcker stadsdelen, talar om var du är. Torget, parken, gården, husgaveln med siffrorna på.

Det var ju hit jag ville men nu vill jag kanske inte vara här längre. Aldrig är man så hemkär som när man vet att man är på väg därifrån. Jag har visserligen inte jobb än, och inte bostad. Men jag tror jag nästan har bestämt mig.

Vilse i Tallkrogen och andra historier...

Jag trodde aldrig att Stockholm kunde vara såhär tyst. Tyst-tyst tystnad med endast lite morgonfåglar finns bara på landet, hemma på Västgötaschlätten eller i en stuga i Norrbotten. Tänker jag medan vi går hem.

Vi missade visst sista tunnelbanan. Jag var i och för sig inte speciellt medveten om det, hade för många halva drinkglas i magen, för många ord att fylleupprepa och för lite grepp om tidens gång. Hur som helst velade jag och S runt som blinda hönor i morgonljuset. Hade väl nästan gett upp när det plötsligt- ur inget – dök upp en buss mot Farsta Strand. Precis lika plötsligt dök mitt sen tidigare försvunna busskort upp och vi hoppade på.

När vi hoppar av vet S inte riktigt var vi är. Eller, hon tror hon vet var vi är, men det gör hon inte visar det sig så vi går genom kvarter som verkar dödade av en farsot. Blåa små villor, 50-tal, tysta parkerade bilar, barn som kanske sover innanför de små rektangulära rutorna med stjärnrullgardiner, lindblom…eller blom i alla fall, fågelkvitter, solen varken uppe eller nere. Jag är hela tiden kissnödig, känns hela tiden som jag vill sätta mig i första bästa häck och låta det strila. S säger hela tiden att vi snart är framme. Vi är inte nyktra, vi går, flamsar. Jag hinner tänka det här borde varit midsommarnatten men det är det inte.


*

Och nu: ett sånt där helgreferat.

Midsommarafton
Jag är en bakteriehärd, jag är en bacillhärd. Jag kan knappt prata, jag måste snyta mig hela tiden och när jag gör det låter jag som en elefant. Utrustar mig ändå med halstabletter, nässpray och alvedon och tar tåget först till huvudstan och sen vidare ut mot Åkersberga.

Vi kommer ganska sent. Dricker vin och hallondrink. Får god grillmat och ännu godare efterrätt med vit chokladmousse och björnbär i. Vi spelar kubb och allt är väldigt lugnt. Jag dricker whiskey för att döda halsbacillerna men de överlever.

Midsommardagen
Halsen är värre än nånsin när jag vaknar på J:s soffa. Det regnar. Vi äter lång frukost. Sen promenerar vi mot havet. Vägen är full av sniglar med läskigt stora hus. Jag, S och A får skjuts in till stan. Jag och S svullar på Max och åker sen hem till S i Tallkrogen. Vi halvsover middag och slummern avbryts av telefonen ett par gånger.
Klockan nio anländer J, vi korkar upp rosévin och eldar några popcorn i micron. Vi har planerat indieutgång, men hamnar i stället på Blue moon bar så småningom. Väl där kommenterar tyskar min nässpray, vi känner oss malplacerade, J blir nästan bortrövad, jag får drinkar av en flygtekniker och S råkar ge bort sitt telefonnummer till en ovanligt efterhängsen alban. Sen missar vi sista tunnelbanan.

Söndag
Hosta, huvudvärk, hosta, magvärk, snor. Bakislunch på String med S och L och jag sprider baciller överallt. Sitter i solen och glor. Äter sen glass i en söderpark innan tåget går hem.

Midsommarafton, 10:05

Det är en vacker dag!

Nu ska förkylningen stävjas med nässpray, alvedon, halstabletter och massor av varmt te. Sen ska disken diskas, tuttarna tvättas och tånaglarna målas. Sen sticker jag till Stockholm.

Glad midsommar på er!

Puss och kram.

Åååh...

Göteborgsk raggningsreplik som man alltid blir glad av:

Men du va la gööörfin!

Fniss.

Feberbröst

Det här är inte en av de dagarna då man vill drabbas av kroppsslitande förkylning. Inte när man vet att virus skapar ett lock av sjuka som gör en så oförmögen att ta sig för det man tänkt ta sig för. Genom stan känns kroppen som feber, genom stan vill luggen flyga och lägga sig i svettiga ränder i pannan. Genom stan, in på systemet som är det sista stället på jorden man vill vistas på. Genom stan, där man inte orkar le eller ens orkar tänka att blickar från gubbar skulle betyda att man är snygg. Lägg av föfan, alla vet ju att jag inte. Inte i dag.

Å andra sidan

Oh dear. Mitt hem och min fritid förfaller så fort jag jobbar heltid. När man dessutom jobbar heltid med gråtskrikande barn och inte är van vid det, tar det på krafterna.

Jag skjuter hela tiden upp disken, tvätten, novellprojektet, jobbsökandet till dagar då jag ska orka mer. Problemet är att dessa dagar kanske inte kommer. Dessa dagar vill jag vara ledig. Resa bort, läsa bok, äta en halvliter Häagen Dazs, ligga på filtar och hångla eller anteckna i en lila anteckningsbok.

Jag vet inte hur man frambringar mer ork, men jag tror att år av jobb med nåt som man egentligen inte är ämnad för, inte torde vara värt varken besväret eller pengarna. Jag vill inte hamna där.

Ändå, om jag var tvungen att välja, så skulle jag hellre vara malplacerad i ett arbete med människor i mängder av år än att jobba decennier vid nåt fabriksband. Enformigheten hade nog dödat mig.

Visserligen kan jag stundtals sukta efter att få vara ifred. Jag kan drömma om att sitta tragglande med administration i ett kontorslandskap; om lunchmöten och eftermiddagar att längta bort på, att få jobba med den kreativa hjärnhalvan avstängd så att man orkar vara tillräckligt kreativ på fritiden för att nå målen – som i slutändan är just ett kreativt arbete. Ord och bild och analyser.

För hur det än är går hjärnan, i alla fall min, alltid på högvarv när man ska försöka förstå exakt vilka behov en tvååring har, eller hur man ska bete sig för att högstadiekids inte ska vara överdjävliga mot en. Allt min kreativitet riktas mot andra, åtminstone i nuläget.

Halvnyktert

Efter falskt ölande med känningar i händer går jag. Det är en hinna av rhodedendrondoft runt mig, som falsk lycka som tillfälligheter gjort att två glas vin borrat sig rakt in i hjärnhinnan och slukat medvetandet. Det är därför jag går som jag går, det är därför det finns en liten area runt mig som det är ok att röra sig mot men som inte får utomskridas, för då syns mitt tillstånd.

Och jag går över kullerstenar i stadsdelen där ingen nånsin finns, där allt bara är fönster och inramade keramikverkstäder, skyddad kreativitet bakom nåt så oåtkomligt som vackra färgade husfasader. Där går jag, och stenarna hinner inte fort nog försvinna under fötterna förrän känslorna intrycken rör sig i mig. Det är nu, och det är nog den enda gången hittills som jag känt en sån lust, eller ja, en kanske möjlig dragning till en kvinna. Och himlen ligger vitblå som den skiraste tunnhet över oss, den är som skyddande för just den här kvällen. I gröna dikesrenen och järnvägsspåren svävar vitt pollen, blommor har exploderat just i kväll. Just nu, den här enda gången när jag känt entusiasm ja en möjlig förtjusning över en kvinna som ler.

Och människor

Ibland känns det som att det är dags att ge upp den här stan. I helgen gjorde jag ett seriöst försök att socialisera med mina grannar på en traditionsenlig fest här ute på gården. Ett försök slutade lite halvdant.

Jag hade en bild av nånting fint, en sorts sammankomst där alla ensamboende människor kom ut från sina 40-kvadratsettor och visade sig, söp sig fulla och berättade hemligheter för varandra. Jag tänkte kanske knytkalas, medhavda kassar med smultronlikör och folk som gick runt och bjöd alla på shots. I vissa versioner har jag till och med tänkt partyhattar; ni vet hattar och snapsvisor och högljudda skratt och folk som sitter och småäter på smörgåsrån på det där åttiotaliga kräftskiveaktiga sättet.

Det visade sig att jag hade tänkt för mycket. Inte för att de grannar som var där på nåt sätt var otrevliga. Och inte för att de förmodligen inte kan vara världens bästa människor, men det var knappast fråga om ett sånt gränsöverskridande möte jag tänkt mig.

Det var grupperingar. Ungdomsbord och vuxenbord. Gamlagänget-bord. Såna-som- bott-här-tidigare-men-som-nu-kommit-tillbaka-
och-redan-känner-alla-bord. De enda som inte kände nån annan var jag och en grekisk gubbe. Resten av outesider-befolkningen höll sig blygt inomhus i sina krypin.

Och jag vet inte om det bara är jag. Men jag tycker det är en aning vanskligt att försöka lära känna människor som sitter och pratar indränkta i gamla minnen och skvaller om gemensamma bekanta, som alla känner varandra sen länge, och inte ägnar nykomlingar större uppmärksamhet än en fluga på armen. Blygheten gör sig genast tillkänna vid såna tillfällen. Jag får ännu en anledning att misstänka att det inte bara är en fördom. Det som alla talar om. Att människor i den här stan är svåra. För det kan väl inte bara vara en slump att den enda människan som frågade mig nåt på hela kvällen kommer från Umeå?

Tvivel och sånt

Och så ett kapitel om tvivel och rädslor i samband med relationer.

För att jag läser i en kommentar i en grannblogg att tvivlet skulle vara det största tecknet på att nånting är fel. Att man då, så fort man tvivlar och är rädd, ständigt skulle låta rädslan vinna. Man ska alltså ge upp, och det finns inte mycket som jag tycker kunde vara mera fel.

En relation är inte ett jobb. Den är inte en ny båt som du funderar på att köpa. Den är inte en stad som du kanske ska flytta till eller ett badrum som du tänkt renovera. Den är aldrig statisk.

Motparten i en relation är, och kommer alltid att vara, nåt som svänger.
Det är nån som ibland är lika rädd som du själv, eller kanske rädd för andra saker.
Den är nån som har haft mycket kärleksont eller som kanske förlorat föräldrarna i en bilolycka.
Den är nån som ena dagen får ett toppjobb och dagen efter super sig full av ångest.
Den är nån som har snuskiga sexfantasier.
Den är nån som är underbar ena dagen, men kanske lite tråkigt mesig nästan.
Den är nån som har ett ljuvligt skratt.
Den är nån som bor i samma lägenhet i tretton år men helt plötsligt bestämmer sig för att flytta.
Den är nån som alltid drömt om att skaffa barn men är barnlös, eller den är nån som aldrig sett vitsen med detsamma men ändå är världens bästa förälder.

Poängen är att människor är allt. Att vi gråter och har känslor och åsikter och flyttar och blir kära och sjuka i oändlighet. Men vi är inte allt på en gång.

Därför tror jag inte, och kommer inte att tro att rädsla är ett varningstecken. Rädsla är bara en produkt av tillfälligheter och så fruktansvärt självklar.

Och när jag ser mig omkring, när jag tänker efter, märker jag att alla tvivlar. Även de vänner som jag har tänkt mig är bland de mest lyckliga i sina förhållanden tvivlar ibland. Just för att allt är föränderligt.

Tvivel är inte alltid ett tecken på att nåt är fel. Snarare ett tecken på att man lever och tänker. Det är genom tvivlet man ska komma fram till en sorts insikt. Kanske inser man till slut hur bra man egentligen har det. Eller hur bra man skulle vilja ha det.

Lördag, 10:27

Jag har tänkt mig att beställa en kamera. Har tänkt att jag saknar att ha tillgång till en så mycket, att jag vill fota små saker i vardagen. Brynäsbacken i skymningen och folk som grillar på min innergård, sånt. Och när jag eventuellt är på väg till Italien snart kommer jag verkligen behöva en.

Så ni fotomänniskor där ute. Finns den en halvskruttig, billig(under 1000-lappen) kamera som det går att ta hyfsade bilder med? Existerar sånt? Som vanligt är jag mer intresserad av det konstnärliga; miljö motiv färger, än av det rent tekniska. Teknisk är jag icke. Jag vet knappt vad jag har för märke på mobilen.

Tips mottages tacksamt. Jag är inte ute efter magnifika bilder just nu. Bara nåt som kan dokumentera min vardag med lite skärpa.

Fredagsfett

Okej, så jag är alltså ett fetto? Är det så ni vill ha det får det väl vara så.

För andra gången på två veckor har en person insinuerat att jag ser ut att vara gravid. På stället jag vickade på i dag smusslades det inte ens med det. Det var bara:
”Nämen är du graviiiid?”
”Nej.”
”Så du är alltså inte med barn?”
Tystnad.
”Nej.”
Evighetslång tystnad,sen övergång till annat samtalsämne.

Jag är inte överviktig på nåt sätt. Jag kan knappast seriöst kallas för fet. Jag har ökat några kilo och de har satt sig på magen, den liksom putar, och jag kan för fasen inte rå för att resten av kroppen ser ut som den gör. Svankig och smal i midjan.

Ja, jag kanske verkar vara gravid ibland. I vissa klänningar och efter vissa måltider, men varför är det så omöjligt att faktiskt frivilligt gå omkring och ha lite hull?
Det är som om det inte finns nåt val i den här stan. Antingen är man gravid eller så har man plankmage.

Överväger för en stund självsvält resten av helgen. Men sanningen att säga blir jag allt mer trött på idén om att hålla igen på matintaget när jag ändå är hyfsat nöjd med min kropp som den är. Jag menar: glass är gott, det finns bearnaisesås.

Låt mig få ha mitt fläsk ifred.

Torsdag, 10:22

Vaknar med en molande känsla i magen och undrar om det här verkligen är bra.
Är det?

Man är så villig i sin desperation, man är så desperat när kroppen skriker när lusten flyger, man vet inte annat då.
När man längtar; längtar hela kroppen. Och när kroppen längtar är det oerhört svårt att avgöra vad som är bra och vad som är destruktivt.

Behöver jag det här? Vad gör jag mig själv för tjänst genom att tillåta mig att träffa dig?

Men igen. Det är den förbannade kåtheten och längtan efter närhet som ibland är större än allt. Större än att vara smart och förnuftig, och större än att kunna se in i framtiden och vad som gör mig gott. Jag har aldrig varit förnuftig. Det enda jag hoppas på nu är att det ska kännas ok när du åker.

Ont

Jag önskar dig det där. Det som jag vet att du uttrycker så fint, det var inget mindre än så jag ville ge.

Det som du kallar att komma hem, som jag tycker är att vara liten i det stora men ändå betydelsefull. Det som du kallar för dagen då himlarna trillar ner och som jag ser som alla små ögonblick tillsammans. Det som du skrev till mig att du förstod, att det berörde dig. Jag önskar dig inget mindre.

Jag är fortfarande inte helt säker på vad som gick fel, men jag vet kanske lite mer nu.

Jag vet, vi var på väg åt ett håll men störtade åt ett annat.
Jag vet, du älskade mitt skratt.
Jag vet, min röst från telefonluren fastnade i dig.
Jag vet, du skrev att jag var finast.
Jag vet, det värmde när jag skickade dig en julklapp, det räddade dig lite nånstans.
Jag vet, när du trodde du hade förlorat mig grät du hårdare än på länge, du var minst i världen i telefonen just då.

Allt det vet jag nu.

Jag vet att allt försvann också. Men jag vet inte när.

Busted

Jag blir överrumplad av Radiotjänst. En liten, tystpratande man i vitt hår, vit mustasch och skinnjacka. Tyst pratar han, på ett vänligt omfamnande sätt, som om han vore min kurator eller gynekolog.
”Men du förstår väl att du måste betala?”
Vad ska man säga?
Ja jag förstår, jag är en snäll och ordentlig samhällsmedborgare ända in i själen, jag lovar.

Kan inte vara snäsig ens mot Radiotjänst, hur mycket jag än skulle vilja. Det ingår inte i mitt offentliga beteende.

Jag får ett kvitto och inbetalningskort ska komma på posten. Tycker ändå innerst inne att den där avgiften ska betalas. Har bara inte kommit till skott ännu, med usel ekonomi och allt.

När jag har stängt dörren ser jag hur han ringer på hos grannen. Hon har unge på armen som skriker och hon ser sur ut.
”Jag har inte tid just nu” säger hon.
Sen smäller hon igen dörren och låser.

Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer som hon.

Sexigt

Nu, såhär tio år efteråt, har även jag läst de omskrivna sex-samtalen i Bon. Och det var minsann dyra pengar att lägga ut för att få känna sig nästan "normal", eller kanske snäll i sitt sexfantiserande. Åtminstone om man jämför. För övrigt var Gudrun Schyman det roligaste i alltihop.

Tillägg:
Självklart anser jag inte att det finns nåt sånt som "normalt" sex. Ändå går det ju inte att undgå funderingar på om man är just det när man läser det där samtalet.

Måndag, 10:46

Huset svettas sol. Det svettas inåt från stenväggarna, och när man kommer in här utifrån måste man stoppa huvudet under kranen och spola iskallt tills man fattar att man lever igen. Sen tar man på sig bikini och förbannas över påhittet att kvinnor inte tillåts gå med bar överkropp hur som helst.

Jag gick en tidig morgonpromenad och folk var så somriga. En inoljad gymkille hängde över stenmuren till kyrkan och solade bringan. I gräset på gården låg en japan med kamera. Människor gick med hundar. Det största felet var egentligen mina fötter som numera är så uppskavda att jag förmodligen inte kan ha skor på flera veckor.

Bra, bättre och värdelöst

Det enda jag vill göra är att sitta vid datorn och skriva långa ark med ord som ska hjälpa mig att klistra igen det upprivna. Men jag tvingar mig ut, har på den finaste klänningen och smink, försöker gå fast jag inte har minsta lust med människor.

Men var nånstans hjälper det mig att jag skulle vara begåvad och söt och ”en bra tjej” och allt det där? Jag vill inte vara ”en bra tjej”. Det vill ingen. ”Bra tjej” betyder att man är bra, men inte tillräckligt bra. ”Bra tjej” är värdelöst att vara. Jag vill inte det. Jag vill vara underbar.

Make your own kind of music

Jag vaknar och det är åska. Måsarna utanför har förvandlats till kajor. Kajor skvallrar alltid om olycka. Brynäshimlen är grå och nu droppar det mot fönstret och jag är så nöjd över regnet.

Jag ligger i sängen på sidan och kylan kommer, sveper förbi klockradion som står på 05:21 och jag plockar upp ett linne från golvet, ett svettigt noppigt, men jag är utmattad. Behöver bara vila.

Genom magen kommer illamåendet igen. Inte av chock den här gången, men av ren smärta över att vara krossad.

Duger inte duger inte duger inte.
Varför är du inte kär? Varför? Vad gick fel? Vad är det för fel på mig? Vad är det jag inte kan ge dig?

Det här är mina frågor, de är banala, alla kan dem, de är inprogrammerade i oss.
De bygger inte direkt nån roman.
De är ett spår på en trasig skiva, de upprepas i ändlöshet precis som det där hjälpmeddelandet som den franska kvinnan i LOST sände ut. De är hjälplösa, de söker hela tiden ett ljud nån annanstans ifrån. Men inget kommer och det tystnar igen.

Det är så tyst att man till slut måste gå och sätta på en skiva med 60-talspop bara för att få höra nånting. Och även om det är den enda skivan man har så lyssnar man på den om och om igen. För man vill slippa frågorna.

Jordgubbar

Jag hade köpt jordgubbar. Jag var glad på väg hem från stan med rosévin, nytt linne och jordgubbarna. Det luktade bär upp genom plastpåsen, torgtjejen log mot mig, värmen sjöd över tegelplattorna. Folk satt på uteserveringar, folk satt överallt, det var människor, leenden, tjut och björklöv.

Medan löven fladdrade över marken, värmen förvandlades till väta utmed ryggraden och magen bara var mjukt lugn tog jag mobilen och skulle försäkra mig om att han kom i morgon.

Jag log när jag hörde honom, jag hörde han skrattade, han hörde mig, jag skulle bara kolla, biljetterna var beställda. Allt var lugnt. Sen pratade vi hela vägen hem, så som vi gör ibland. Vi la på när jag kom innanför dörren för att fortsätta samtalet vid datorn. Egentligen hade vi kanske inte så mycket att säga, det har vi inte alltid men vi pratar ändå, använder små ljud, korta kommentarer, pussar och kramar och vänligheter.

Det är små nyanser det handlar om. Avsaknaden av ett ord kan utlösa magknip och tysta sekunder kan få mig att fundera en hel eftermiddag. Jag vet inte vad som fick mig att ställa just den här frågan vid det här tillfället, den var inte särskilt viktig och inte särkilt oroligt undrad. Men den orsakade kaos.

Jag lyfte luren borta vid sängen, ville höra rösten igen, komma så nära en riktig diskussion det gick. I huvudet pockade en sorts värk som liksom låg och väntade bakom hörnet på att få tränga fram.

Jag ställde samma frågor igen som jag ställt så många gånger nu.
Han svarade samma.
Jag började gråta likadant.
Förstod inte riktigt svaren.
Förstår inte än.

Sen kom ilskan, svordomarna. Fans helvete fattar du inget!? Försvaret, såklart.
Luren åkte på. Och av. Och samma frågor igen, ekande in genom telefonledningen som bevis på mitt missnöje över hans svar.

Han skulle inte komma längre. Ville inte. Trodde det bara skulle bli dumt.

Jag bad. Jag var sådär som man helst av allt inte vill vara, men som man ändå är när man nyss har blivit djupt sårad.
För varje gång jag bad honom tjockades snoret i näsan, för varje gång blev det allt svårare att prata. För varje gång jag gjorde det ångrade jag det så mycket att jag var tvungen att be honom igen. Bara för att jävlas med mig själv.

Han kom inte. Bortkastade pengar, och till viss del ganska mycket bortkastad tid. Ensam med en miljard masochistiska frågor.

”Kan du inte komma?” sa jag, ”jag har köpt jordgubbar”. Men inte ens då ville han.

Som de gamla romarna sa...

...och det måste väl ha varit kvinnor som sa det, mycket visa kvinnor, eller så var det helt enkelt SATC-Samantha i ett av sina klaraste ögonblick:

The only way to get over a man is to get under another one.


Och nej, jag är inte helt seriös när jag säger det. Såklart.

Fredag, 17:05

Det är så fint ibland att jobba med små människor, låt säga barn som är i fritidsåldern, och som får pyssla med vad de vill. Det kan faktiskt hända att man får sitta och bygga pappershus och rita kaniner och spela Monopol på arbetstid - det har aldrig hänt mig förr.
Det är fint också att vara i en grupp med ungar där blondinerna är i minoritet och där ingen bryr sig om ifall nån har huvudduk eller stora framtänder eller bor i en etta med åtta syskon och morföräldrar. Det är mycket fint och det var egentligen bara vad jag ville säga.

Min dator funkar igen och fast det här är Interet Explorer från forntiden och skärmupplösningen förstoringsglasstor är det ändå lugnt. Det är nåt som står och surrar där i hörnet och då kan allt återgå till det normala.

Nu till stan med jordgubbsdoft!

Riva upp

När jag letar i gömmorna efter den enda cd-rom-skivan som kan rädda min dator river jag upp damm och minnen.

Jag är inte särskilt ordningsam av mig. Den kan vara i källarförrådet, i botten på kartongen där jag slängde ner prylar från vårt gamla badrum. Den kan ligga begraven bland utslaget rouge och tomma hudlotionflaskor. Den kan lika gärna vara bortslängd.

Så jag måste vända upp och ner på allt, varsamt lyfta på gamla nummer av Vagabond, öppna mappar som är märkta ”jobb” och ”Spanien”.
Riva fram det förflutna ur lådorna med ett tunt lager fjunigt damm på sig.
Papper, vykort, kuvert.
Samtidigt inte kunna låta bli att försöka väja för bilder som selektivt strömmar ut från hjärnans bakre del.

Grattis Anna 20 år från morfar.

Det där sättet som min morfar hade, att alltid göra ordning kuvert med födelsedagspengarna i. De låg på hans skrivbord, placerade ovanför och bredvid varandra, med bläckpennans runda och snirklade bokstäver på.

Kan inte slänga dem.

God jul från oss.
God jul önskar Åsa.
God jul önskar Eva och Gösta.

Semesterhälsningar från Lissabon!
Här kommer några rader från oss på Korfu…

Jul – och semestervykorten är massproducerade, massnedskrivna, men de ligger i mina lådor, de är tänkta till mig. Kan inte slänga dem heller.

Till mitt hjärta.
Till älsklingen min…

Kan definitivt inte slänga. Måste kunna bli påmind om att nån har älskat mig. Nån ville vara med mig ”för alltid”.

Det var det där ”för alltid” som hela tiden fick mig att tveka. Sitta och hysterigråta mitt i vårstädningen, mitt i ljuset i sovrummet bredvid fönstret som vätte mot Frälsningsarmén.
Över nåt som inte skulle vara ”för alltid” längre.
I det gemensamma sovrummet.
Då.

Kan inte slänga. Inte ens sånt som inte längre är. Kan inte kasta Soliga hälsningar…, Tack för den här terminen…, eller Till Brynäs bästa tjej…
Är kanske rädd att det ska försvinna helt.

Söndag

Och den försiktiga huden som jag inte vet om jag vill, eller som jag vill ibland men kanske mest för att jag vill att jag ska vilja det, eller för att det är varmt, för det är det snart, då vill jag ha det försiktigt, utan eftertanke men framför allt utan tanke på det som jag har tänkt ska kunna bli och utan tanke på att det jag tänkt ska kunna bli, kanske inte blir.

Tillfälligt avbrott

Dagen efter jag hade skrivit om min kroppsliga krasch, kraschade datorn. Ytterst lämpligt. Så jag sitter och snålsurfrar på bibblan och det är allt annat än bekvämt.

Blir utan dator minst ett par dagar och lär väl klättra på väggarna om det inte blir väldigt soligt och väldigt många doftande syréner ute i helgen.

Återkommer snart.

Mallarna

Nu är det en vecka sen kroppen bröt ihop. Den extrema kroppsliga reaktionen. Det är vad jag kommer fram till, att jag har otroligt lätt att reagera fysiskt på det som sitter en bit in. Det visar sig när jag mår dåligt, när jag är uppspelt och inte minst när jag skriver.

På skrivarkursen får jag höra att det finns nåt sinnligt över mina texter. Allt som mina karaktärer känner, känns nånstans i kroppen med nåt av sinnena. Det är små lätta andetag, händer som möter andra svettiga händer, andetag som viner genom rummet, pipljudet genom lungorna som talar om stämningen.

Jag fick en chock förra veckan. Till stor del en chock av nåt som hade skapats av mig själv, ett påhitt i min hjärna, en struntsak just nu. Men ändå en chock. Den satt i magen och i bröstkorgen och hjärtat var visst med på ett hörn också. Det hade kunnat vara rätt jävligt för mig.

Jag ville spy massor av gånger, men hela tiden kom det bara luft, jag ville gråta också men det gick inte.

Jag är dålig på att gråta när det kommer till sånt jag verkligen borde gråta över.

Jag grät aldrig på mormors begravning. Fast jag ville och kände att det egentligen hade behövts.
Jag grät knappt när morfar eller farfar dog heller.

Jag grät inte den där veckan när jag låg i sängen och väntade på ett HIV-provsvar som jag trodde kunde vara positivt. Jag grät inte, men magen var helt förstörd. Jag åt inte sov inte, rörde mig inte. Men det kändes i kroppen.

Jag kanske inte alltid reagerar som jag borde, jag vet inte. Jag gråter inte för det stora, men floder för småsaker.

Å andra sidan finns det inga mallar för känslor. Mallen är på nåt sätt det var och en skapar åt sig själv.

Ensam är man mindre tillsammans

Anna Gavaldas bok(se högerspalten) är en tröst som fungerar lika bra som nån annan. Under täcker på eftermiddagen, när maj har förvandlats till oktober, när det är storm och jag måste cykla med röda tumvantarna på hem.Men där fungerar den. Där kan man gömma sig.

Och hittills är den inte alls nån självklar bok. Det finns karaktärer man vill veta mer om. Det finns en sorts spetsfundig försiktig mysighet i den, speciellt när hon målar fram våningen, och platserna där ensamheten är som tydligast. Nu är det bara och hoppas på att den växer lite till och att slutet inte gör mig besviken.

Tisdag, 10:59

Det var inte för det här regnet som jag köpte två nya klänningar i söndags. Det var inte för regnet jag klev upp. Det var inte för regnet som jag skrev att jag älskade syréner heller. Så go away!

Nu är det lunch. jag har sovit fyra timmar efter ett maratonsamtal i natt. Tjo.

Måndag, 11:42

En tyst förmiddag
slutar nån andas. Lukten
försvinner aldrig.

Den tysta förmiddagen
bland uppfällda paraplyn.

Apropå...

...skamliga förslag, så fick jag i dag mail från en snubbe på ett community som ville betala 5000 pix för att se mig i en webbkamera. Han bedyrade att det inte skulle behöva vara "nåt naket eller nåt sånt", endast jag som sitter vid datorn.
Och jag undrar om detta är skamliga-förslags-veckan eller så för människor upphör aldrig att förvåna.

Love

All day long

Jag har tillbringat hela dagen på skrivarkursen igen. Hade egentligen tänkt skriva nåt om möten mellan människor och att jag kanske börjar bli mogen, men det får nog vänta. Nu äter jag massor av glass och läser och det är en bra dag för jag har fått så fina komplimanger. Förresten är jag sexuellt frustrerad.

Trams

Skulle egentligen ha befunnit mig på Concretes-konserten nu. Besöket blev tyvärr inställt och nu sitter jag och väntar på två karlar som skulle ringa på min dörr och köpa biljetterna, men som inte verkar komma.

Jag ägnar tid åt mitt skrivprojekt i stället. För tillfället känns allt bara klyschigt och kladdigt,trots att jag har fått beröm för språket och trots att mina skrivarkurskamrater tycker det är en fin historia. Antar att kladdet och klyschandet är sånt man måste ta sig igenom.

Och mer? Jag fick betalt för ganska många fler timmar än jag jobbade i dag. Timmar som jag ägnade åt att ligga i sängen och läsa Anna Gavalda och drömma hårt om kattungar som jag matade med räkor på burk.

Förresten jobbade jag med läppstiftbögen i dag. Åtminstone tror jag det var han. Han var på samma skola och hade också nån lektion i språkval. Han kände inte igen mig. Och anledningen till att jag kallar honom läppstiftbögen är inte att han bär läppstift utan att han är bög och att han en gång på en trappa tyckte att jag hade väldans snyggt läppstift. Han undrade vad det var för sort och jag tyckte det är säkert nån billig skit och ja...jag har skrivit ett fylleinlägg om det här nån gång.
(Jag inser förstås att det egentligen inte är helt ok att använda ett smeknamn som är baserat på nåns sexuella läggning, men det är mest för att det är ett så roligt ord...läppstiftbögen.Det finns ingen negativ värdering i det för mig. Förlåt! För övrigt tror jag att han är väldigt trevlig.)

Nu: film eller bok.

Dagens fina

Gick upp allt för tidigt efter allt för lite sömn, som vanligt. För en endaste lektion att hålla i på förmiddagen. Ändå min viktigaste. Få skriva ord på tavlan, gå igenom de spanska väderfraserna, översätta text, sitta och se att de faktiskt verkar lära sig nåt. Såna här lektioner är mer värda än de andra. De är de som får mig att känna att jag kanske inte är helt värdelös på det här ändå. Och att om jag gjort ett annat val, om jag flyttat till annan stad och pluggat annat hade jag kanske haft fast jobb nu.

Today is a good day

Solen hjälper oroliga människors magar. Och när jag vaknar, när jag först tror att det ska vara en ny orolig dag, är det som om det är sol bara för att jag ska läkas. Nåt måste hjälpa mig att ta bort tomheten, nånting oväntat.

Tänker på de mest oroliga perioderna i mitt liv. Som när jag stod ensam i främmande stad och försökte rädda en gråtande pojke hemma Sverige och till slut insåg att jag inte kunde. Då var solen nåt av det bästa som kunde hända mig. Det var tur att den främmande staden ändå var en solig främmande stad. Tur att det nånstans mitt i allt gick att döva den hjälplösa känslan med eftermiddagar på stranden, kvällar på salsaklubbar och ändlösa promenader genom gallerior med köpande som grundbehov snarare än ett extravagant nöje.

Det var tur.

För samma situation i ett regngrått Gävle, Sverige, Väschöttaschlätten eller annat hade inte gått. Inte blöta strumpor i skorna som känner vattenpölarna. Inte Brynäsvinden som tränger in i jackan. Inte tysta fikarum. Inte stortorget. Inte stora gärden där gräset är grått och människor utom synhåll. Det hade inte funkat.

Jag hade varit för bräcklig.

Onsdag, 22:19

Det är tomt nu.

Saker som händer

*Ljudenheten på min dator tycker plötsligt och resolut att den ska kapitulera. Jag fixar och trixar och blir less, har inte energi till några större utbrott men börjar ställa in mig på att jag måste lägga pengar på nya högtalare. Nästa gång jag sätter på datorhelvetet fungerar allt, som i magi.

*En kvinna ringer på dörren och söker min granne. Grannen är tydligen försvunnen, har jag sett henne bor hon kvar? Jag säger jag har inte nån vidare koll på vem som bor där, och kvinnan ser uppriktigt orolig ut.

*De ringer från vikariestället och frågar om jag fortfarande är sjuk. Jag säger jag är nog frisk på torsdag förhoppningsvis. På torsdagen har de på den skolan som jag mest jobbar på uttryckt att de vill ha mig dit. De ska säga att de vill att jag kommer till vikariemannen. Men ingen händer.

*Jag dövar min oro på ett av de få sätt jag vet att döva den på. Nya kontakter. På min msn är det plötsligt en karl som gång på gång erbjuder sig att komma över och strippa för mig. Jag tackar nej hela tiden.

*Magsäcken krymper efter flera dagar med soppa och nudlar.

*Lillebror kommer hem från New Zeeland, jetlagsförstörd och långhårig. Vi växlar ord för första gången på evigheter. Han säger han är trött. Verkar som han inte vet vad han kommer hem till. Nu ska han flytta hemifrån säger han.

*Jag planerar att resa. Inser att jag inte kan spara pengar, det är inte min grej, jag vill bara iväg. Nånstans, nu. Det ser ut att kunna bli en tur till Rom inom en hyfsat snar framtid.

It's a mess but it's OK

Nu har jag ätit soppa och lugnat ner mig. Även lyckats sova lite. Kanske jag behöver ett sammanbrott för att kunna ta mig samman. Snart ska jag börja skriva nåt seriöst igen.

Peace.

Tisdag, 07:11

Jag har inte sovit. Inte mycket. Jag väntade tills det blev ljust med att försöka och jag somnade med de mest bankande hjärtslagen jag haft på länge. När jag vaknade kändes det likadant.

När jag sjukskrev mig var det mest på grund av att jag inte kunde ta det där jobbet som låg så långt bort, men som det är nu är jag mer än nöjd med beslutet. Jag hade inte pallat i det här tillståndet.

Och en liten fågelunge i bröstet...

Det här känns inte bra. Jag har sjukskrivit mig, kan inte äta, kan inte sova, kan inte skriva. Mina ord! Just nu är känslan i magen så ond att den tar över hela kroppen. Händerna darrar, illamåendet, allt.

Mina magkänslor har funnits där förut. Den gången valde jag att ignorera och inte tro på dem. Jag kan tyvärr inte göra samma sak nu. Det ekar en gammal fras i huvudet, ett varningsalarm. En människa som en gång har ljugit kan göra det igen. Ta skydd!

Det är måndag natt och jag går ut. Jag går över svarta vattenpölar och jag fryser. I portalen på gården kommer en gubbe på cykel med massa kassar på. Han ropar och jag skyndar inte på stegen. Jag är öppet mål, men det är ok nu. Bröstet skakar. Det bor en instängd fågelunge där. Jag går snabbare nu, jag trampar och trampar, förbi husen, fontänen på det lilla torget som bubblar tyst och fläktarna. Fläktarna morrar åt mig. Jag går. Snabbt, det finns ingen ändstation. Jag bara går och mår illa. Jag vet redan att det kommer bli svårt att sova.

Åt helvete

Kanske är det jag som är överdriven, kanske helt enkelt för mycket. Men jag kan inte hjälpa att jag undrar om du medvetet försöker såra mig? Kan inte hjälpa det. Nu bränner tårarna igen. De bränner, och jag tror inte du fattar varför.

Oh how sweet...not

Jag har så ont om pengar att jag måste tacka nej till ett jobb i morgon, bara för att jag antagligen inte har råd att ta mig dit. Och - tar jag mig dit är jag troligtvis pank fram till fredag. Ironi!

Oh how sweet...

Blogger-människorna har äntligen tagit sitt förnuft till fånga och ordnat så att det enkelt går att lägga in sin egen logga/bild i headern, utan att man behöver mixtra med koden! Inte en sekund för tidigt.

Panklördagen

Kom för en stund sen hem från vernissage för en utställning av stans konstskola. Vernissage är en av de kanske mest utmärkta gratissysslorna. Kultur och mat i ett. Snittar på ett fat och en liten mugg bål med jordgubbskiva i.

Och på köpet den kreativa miljön. Den som jag varje gång längtar efter att vara i. Bland människor med virkade strumpbyxor; såna som inte alltid går i jeans, såna som knyter upp tröjan runt huvudet, såna som tillverkar ansikten av stenar och eller skapar konst av rosamålade hundar och massor av apelsiner… En miljö där allt är lättsamt men där varje detalj samtidigt är av största betydelse. Där man lägger ner massor av tid på nåt som inte generar pengar bara för att det är roligt, eller för att man vill njuta av resultatet.

Varje gång jag är på kulturevenemang känns det som jag njuter ungefär lika mycket av miljön som av kulturen i sig. Och jag känner att det är där jag skulle vilja vara, på nåt sätt. Helst i ett arbete som inkluderar text och bild.

Nånting om relationer, del II

”Egentligen är det kanske du som behöver vara för dig själv”, säger han.
Jag nickar i telefonen, visst är det så. Jag har vetat det länge.

Det har gått sen nån gång i oktober nu. I princip varje dag sen dess har vi haft kontakt. Samtal, sms, msn, träffar. Vi har pratat och pratat och pratat ihop och sönder. Nånting har växt och nånting har sakta blivit ganska tärande.

Eftersom jag är kvinna har jag ofta trott att det tärande har berott på mig. Kvinnor( inte alla) har en tendens att tro sånt. Lättast så, har jag tänkt. Lättast att lösa problemet som sitter hos mig, då vet jag åtminstone var jag ska börja.

Jag har bett om paus. Eller, rättare sagt; båda har vi bett om paus varsin gång. Båda gångerna har det misslyckats. Det har bara gått nån dag, sen har vi saknat, hälsat och ringts och varit överens om att det känns för konstigt. Sen har det tärande fortsatt. Jag med mina ständiga tårar och han med sitt stundtals klumpiga sätt att uttrycka sig. Vi har fattat att nånting måste göras, men vi har inte vetat vad.

Och nu är nu. Nu har vi ingen möjlighet till kontakt. Det är nu jag ska fixa min del av problemen. Lämnas med ännu mer utrymme att tänka. Jag ska pyssla med mitt är det tänkt. Mitt som torde vara att skriva och läsa. Promenera. Kanske umgås med folk. Ta tag i diverse projekt och planera den där resan jag måste göra.

När jag spanar och finkammar nätet finns det grejer. Det finns skrivarkurser i Provence och akvarellmålning på Island. Tyvärr är det mesta redan uppbokat, men ändå. Det finns möjligheter. Sånt som jag vill göra fast jag inte tagit mig tid och tänka på det, för jag har varit för upptagen med att vara ledsen och arg över sånt som jag inte alltid har behövt vara ledsen och arg för. Jag har varit för upptagen med att gnälla. Med att ringa och noja och hoppas att jag ska få tröst. En massa tankar har upptagit min tid, men knappast sånt som spelar nån roll i slutänden.

Mitt första projekt, mitt problem, är därför att frigöra mig. Ta den ensamma tiden och använda den. Göra mig av med beroendet, börja reda upp situationerna för mig själv i stället för att vänta mig att nån annan ska göra det åt mig.

Jag vet inte exakt vad han har tänkt göra åt sina problem, men jag hoppas att det inte bara är jag som försöker.

Och möjligen möjligen har det här blivit "för privat" nu. Jag vet inte. Alla kan ju se. Det finns inget skydd. Kommer det protester åker det kanske bort. Det får vara så länge, för de viktiga detaljerna har jag ändå utelämnat.

Tristlista

Gör den enbart för att jag länge varit sugen på att fylla i den. Och för att jag väntar på maten.

(x) snott den här listan
(x) rökt en cigarett
( ) rökt en cigarr
(x) varit full
(x) hånglat med någon av samma kön
(x) varit kär
(x) blivit dumpad
(x) dumpat någon
( ) fått sparken
( ) varit i knytnävsslagsmål
(x) rymt hemifrån
(x) haft känslor för någon som inte känt samma sak
( ) blivit arresterad
(x) hånglat med en främling
( ) gått på en blinddejt
(x) ljugit för en kompis
( ) varit kär i en lärare
(x) skolkat
( ) legat med en medarbetare
(x ) sett någon dö På film ja! Annars var det nära en gång.
(x) varit/är kär i en av mina internetvänner Förtjust!
( ) varit i Kanada
( ) varit i Mexiko
(x) flugit
(x) spytt i en bar/krog
(x) sett en del av mig själv brinna Håret!
(x) ätit sushi.
( ) åkt snowboard.
( ) crowdsurfat under en konsert
(x) varit i ett våldsamt förhållande Ja, det var dock ingen som var våldsam mot mig.
(x) tagit smärtstillande
(x) älskar eller saknar någon just nu
(x) legat på rygg och sett molnen flyga förbi
(x) gjort en snöängel
(x) haft ett te-party Räknas kakkalas?
(x) byggt ett sandslott
(x) hoppat i en vattenpöl
(x) lekt uppklädd
(x) hoppat i en lövhög
(x) åkt släde
(x) fuskat när jag spelat spel
(x) varit ensam
(x) somnat i skolan/på jobbet
( ) använt ett falskt id
(x) rört en orm
(x) sovit under stjärnorna
(x) blivit kittlad
(x) blivit missförstådd
(x) vunnit en tävling
( ) blivit avstängd från skolan
( ) varit i en bilolycka
(x) haft kramp
(x) känt mig som en utstött
(x) ätit ett helt glasspaket på en natt Nä men på en kväll, lugnt!
(x) hatat mitt utseende
(x) varit vittne till ett brott
(x) ifrågasatt mitt hjärta
( ) varit besatt av post-it lappar Öh, nä...
(x) varit vilse
(x) varit på andra sidan landet
(x) simmat i havet
(x) känt som om jag håller på att dö
(x) gråtit mig själv till sömns
(x) lekt polis och rånare
(x) sjungit karaoke
(x) betalat för mat med bara mynt
(x) gjort något med mig själv som jag inte borde gjort
(x) fångat en snöflinga på tungan
(x) dansat i regn
(x) skrivit ett brev till tomten
(x) tittat på solnedgången tillsammans med någon du bryr dig om
(x) blåst bubblor
(x) gjort upp eld på en strand
( ) förstört en fest
(x) åkt rullskridskor
(x) fått en önskan inslagen
( ) hoppat från en bro
( ) ätit hund/kattmat
( ) sagt till en främling att jag älskar honom/henne
(x) kysst en spegel
(x) sjungit i duschen
(x) drömt att jag gift mig med någon
(x) fastnat med tungan i metall
( ) kysst en fisk
(x) suttit på ett tak
(x) skrikit så att jag inte fått luft
(x) stannat uppe hela natten
(x) inte duschat på en vecka
(x) plockat och ätit ett äpple direkt från trädet
(x) klättrat i träd
( ) haft en träkoja
(x) burit annorlunda kläder i skolan/jobbet för att höra vad folk säger
( ) blivit puttad i en pool med kläderna på
(x) blivit tillsagd av en främling att jag är het
( ) brutit ett ben
(x) fångat en fisk och sen ätit den
(x) fångat en fjäril
(x) skrattat så mycket att jag grät
(x) gråtit så mycket att jag skrattade
(x) fuskat på ett prov
( ) haft en Britney Spears-skiva
(x) glömt någons namn
(x) sovit naken
(x) gjort något olagligt
( ) kört för fort
(x) druckit mjölk direkt ur förpackningen
( ) mönstrat till armén
( ) mönstrat till två olika arméer
(x) klätt mig i kvinnokläder
(x) modifierat denna lista
(x) varit kär i en kille
( ) varit kär i en tjej
( ) spytt på en buss
( ) lekt pyroman
(x) känt mig elak
( ) somnat på McDonalds
(x) skogsvandrat
(x) badat naken
(x) lyckats välta julgranen
(x) Gjort bort mig på fyllan någon gång
( ) Gråtit på tunnelbanan
(x) pratat med en främling i mer än fem minuter
(x) haft sex på offentlig plats
(x) haft sex i en IKEAsäng
( ) haft sex i en IKEAsäng på ett IKEAvaruhus
(x) drömt att jag haft sex med en vän
( ) kryssat i hela listan
(x) Svarat helt ärligt på alla frågor

Favorit från förr

Om du andas
om du sträcker dina vackraste ljud
till insidan
kanske du når
min yttersta punkt.

En av alla avgifter

Fick häromdagen ett erbjudande om att gå med i a-kassan. Tydligen hade jag av misstag begärt att jag ville ansluta mig nån gång i september och därför skulle jag nu, fantastiskt förmånligt, få möjlighet att betala avgiften för alla månader sen dess. Retroaktivt!

Extra fantastiskt var (naturligtvis), att nu när jag arbetar lite då och då räknas jag inte längre som helt arbetslös och måste betala en högre avgift till kassan. Och man måste vara helt arbetslös för att få betala det mindre beloppet…som telefontanten mycket vänligt påpekade.

Summan av det hela är alltså att jag skulle få betala några tusen av min skrala inkomst för att även i fortsättningen ge nästan 400 spänn i månaden till nåt som eventuellt kan ge mig en riktig a-kassa nån gång i framtiden. 80% av lönen. Alltså 80% av en månadslön som jag inte ens har, och som jag inte helt säkert kan veta om jag nånsin kommer att få.

För det är såklart vad som menas. Att man alltid har en fast(hel) lön att ta av. Och är man timvikarie eller deltidsarbetande måste man ändå punga ut a-kasseavgiften varje månad, även om man så bara jobbar en dag i månaden och hela lönen är…säg…500 spänn. Är det inte fint ordnat?

Jag tackade nej, sa att jag ville vänta. Förr eller senare blir jag ändå tvungen att betala den där otäcka summan misstänker jag.

Svettsnusk

Ah, livet som snuskig gammal lärartant!

Varje gång jag kommer till jobbet efter att ha cyklat dit i ilfart känner jag mig som en av mina gamla högstadielärare som alltid hade svettringar i armhålorna på de bohemiska skjortorna hon bar. För att dölja det brukade hon svepa in sig i en filtrutig poncho. Samma gäller för mig, fast på mig sitter svetten runt tuttarna och jag försöker dölja det med en kofta. Som naturligtvis får mig att svettas ännu mer.

Dessutom! Varje gång jag står bakom elever och ska hjälpa dem, särskilt bakom killarna i nian, förvandlas jag till sura kaffetanten med kaffeandedräkten som ångar ur munnen. Och jag tänker de måste verkligen tycka att jag är en 25-åring kärring, lika gammal som deras morsor nästan. Sen tänker jag på diverse filmer där lärare har förhållanden med sina elever och hånglar i städskrubbar och jag tänker jag är störd och då svettas jag igen.

Slutsats: jag är ett gammalt svettigt snusko. Tur att jag håller mig med äldre älskare så jag får känna mig ung då och då.

Vidare, bort

Det går inte många dagar utan att jag funderar på min situation. Varför jag är här, varför jag har stannat här och hur det kommer sig att jag inte har dragit nånstans när alla andra har det.

Det verkar inte som att man stannar i den här stan om man inte är härifrån.
Det är en svår stad, säger folk. Svår att lära känna.
Och jag håller med. Det är inte nåt som folk säger bara. Dem jag lärde känna när jag flyttade hit kom från andra städer. De flesta har dragit vidare nu, för det gör man.

Så i helgen i Stockholm började de fråga mig varför jag fortfarande bor här, jag borde ju dra, jag har inte så mycket här som håller kvar.

Jag kan inte längre svara nåt bra på det där. Man kan lika gärna bo här som nån annanstans har varit mitt måtto. Som att inget ändå skulle bli lättare av att flytta, inte bostad, inte jobb, inte att skaffa sig en fin tillvaro.

Sen har jag gillat det.
Uppväxt på landet, uppskrämd av stress och tunnelbanor.
Har tänkt att jag ska sakna möjligheten att se nåt grönt. Jag är inte direkt nån Skogsmulle, men det händer att jag vill gå… i skogen.

Men jag vet inte längre. Det är som att man kan ge den här staden en viss tid att försöka stadga sig med den, och har man inte klarat det då går det aldrig. Eller så gör det det, men jag är för trött för att försöka. Det börjar allt mer luta åt att rusa vidare. Den här stan har kanske passerat bäst - före-datum för mig, just nu.

Daytime sleeping

Det är nåt njutningsfyllt betryggande med att somna medan det fortfarande är ljust och dag.
Somna efter jobbet och ställa klockan och upptäcka att det inte är morgon när man vaknar utan att man fortfarande har en hel kväll på sig att slappna av.

Som att kroppen ändå är medveten om ljuset ute. Som att den känner sig mindre ensam och oroad då.

Och den drömfyllda sömnen som kommer där människorna fortfarande är tydliga när man (jag) vaknar. Det handlar mest om människor. Människor som jag vet vilka de är utan att egentligen kunna se deras ansikten.

Att man vaknar uppvärmd nästan omtöcknad. Att man när man sover lagom kan vakna uppfriskad så att man kan ta tag i det grå, men att man efter mer än 1,5 timmas sömn tvärtom nästan mår illa och bara vill fortsätta sova.

Det är lite löjligt magiskt.

Måndag, 13:51

Jag tror att pausen är slut nu.

Jag cyklar i regnet, ibland är träden rosa. Jag har inte sovit många timmar.
Nu känner alla igen mig på skolan, ingen frågar längre varför jag är där, bara vem jag vickar för nu.
I korridoren pratar folk om Eurovisionen. I lärarrummet pratar folk om Eurovisionen. Och om niorna. Niorna är hopplösa. De har gett upp nu, väntar bara på sommarlovet.

Jag cyklar i regnet.
Virar handduk om håret, för regnet har regnat sönder frisyren.

Jag läser och äter äggmackor och väntar på mensen.

Annars är allt lugnt.

Fredag, 16:59

PAUS.

Bloggen gör ont i örat på mig just nu.

Innan pausen börjar lämnar jag er med ett litet Hagman-citat. Det är sånt här jag är besatt av. Inte för att det egentligen är extremt bra, men för att det är lite mysigt:

Att komma hem ska vara en schlager.
Men något känns fel.
Som vore du min stora kärlek, som vore du en sedan allt för länge saknad sitter jag här. På ett plan uppe i skyn. Med fjärilar i mitt bröst.

Pingvinen

Killarna i sjuan bestämmer sig för att jag ser ut som en pingvin när jag går. Bakom ryggen sjunger de pingusången när jag går förbi, men när jag vänder mig om och ser dem i ögonen säger de inget. De flinar bara där de sitter vid fönstret. Och jag går vidare, drar åt mig huden och försöker att inte tänka på min egen högstadietid.

*

Det var högstadiet, eller kanske ännu mer mellanstadiet. En liten skola nånstans på Schlätten. Orangeröda byggnader, en gräsplätt med flagga i mitten och en obligatorisk skogsdunge bredvid.

Det var en tid av ständiga önskningar om att få slippa synas. Att ingen skulle märka. Att man trots att man innerst inne visste att det inte skulle gå, ändå inte skulle särskiljas på grund av de där små detaljerna som bara elever på mellanstadiet ser. Det som kan vara så litet, men som bara genom en otydlig slump kan göra att man för evigt blir bestämd att vara utanför. En strumpa, ett par glasögon, ett underligt prat eller ett ovanligt sätt att gå.

Jag tillhörde den där kategorin. Kategorin med nåt litet fel, nån liten utstickande detalj som visserligen inte var tillräcklig för att jag skulle bli ständigt mobbad, men ändå så pass stor att jag skulle plågas med jämna mellanrum.

Jag gick alltså fel. Jag fick veta det tidigt och det blev en inpräntad sanning som gjorde att jag ibland stannade extra länge när skolan var slut för dagen för att slippa ha sällskap på vägen hem. Det var också det som gjorde att jag drömde mardrömmar om gympan och att jag ibland fick hjärtklappning när snusgrabbarna från sexan närmade sig klätterställningen bakom skolan som vi alltid hängde vid.

Det fanns en bästis också, som tillhörde en annan kategori. Nämligen den där allt var konstigt. Hennes lukt, hennes kläder, hennes tysta sätt att prata på och hur hon rodnade varje gång fröken ställde en fråga till henne. Framför allt, och det höll alla med om, var det underligt att hennes föräldrar inte åt kött och att de bodde i en stor villa med pool i källaren. Hon var avgjort utanför. Officiellt mobbad. Inte bara nästan-mobbad som jag. Ibland kände jag mig nöjd över det, men sen fick jag alltid dåligt samvete. Det hände att jag såg henne smyga in i styltskjulet och stå där tills rasten var slut och när hon kom ut var ögonen röda. Då ville jag krama henne, men vågade inte.

*

Allt det där(och en del annat) försöker jag undvika att tänka på när jag vikarierar. För det mesta går det bra, för nu är nu och då var ganska längesen. Hittills har jag aldrig gråtit.

Hjärtan

Jag har tänkt skriva om kärlek och jag har tänkt skriva om svartsjuka, om oro eller trygghet och kanske ilska. Men innan det – hjärtat. Och jag har sagt det förut. Jag undrar hur ni(vi) kan vara så säkra på att det är hjärtat som värker när det värker? Att det är just det man ska följa?

”Att följa sitt hjärta” kan vara en av de tommaste men samtidigt mest betydelsefulla fraserna jag vet. Den har en innebörd. Den betyder nåt när det kommer från rätt person, eller syns i rätt text. Men som enskild mening är den värdelös för mig.

Jag känner i magen. Oron sitter i magen eller trycker mot lungorna eller bakom lungorna i bröstet. Sorgen sitter i halsen för där ligger det tårar, det känns som om tårarna tränger sig från halsen och upp till ögonen.

Kärleken sitter olika. Den är i underlivet och flyttar sig till munnen till händerna som svettas och till benen och ofta är den i magen den också. Men i hjärtat känns den bara vid sällsynta tillfällen. Åtminstone om jag känner efter noga.

Jag vet knappt ens var hjärtat sitter, jag bara tror, att när jag är krossad är det hjärtat.

För det är så det är konstruerat. Nån gång kändes det säkert i hjärtat på nån gammal egyptier med konstnärsådra, och så blev det tidernas vanligaste kärleks- och känslosymbol. Trots att det är långt ifrån den enda kroppsdel vi känner med.

Te dejo Madrid...

Jag börjar se över möjligheterna att dra. Om det skulle gå, igen. Om jag skulle våga. Men det handlar sällan mer om att våga än att bara göra. Trots att man är liten, trots att man är kvinna och allt det där som man inte ska vara när man reser själv. Eller vadå trots förresten? Inget trots, utan kanske snarare just därför.

Nu: promenad i Boulognern. Det är fint med lediga eftermiddagar.

Och så nåt oredigerat från anteckningsblocket...

och läpparna är torra
dödade av den oväntade dragningen
det omöjliga olämpliga

så full
av väntat liv
som jag är

*

vill inte än
inte skära
i nåt som inte redan varit

*

Jag väntar på ett ögonblick
kanske när du sover
kanske när jag får sluta känna
ögon av undran
dina överraskningar

*

varför du aldrig visar dig
och varför mina lungor
aldrig slutar söka
av nervositet

vad vi önskar varandra
och vilket överhoppat liv
vi sitter i
under tiden

Indieskutt och små hoppsasteg...

Måste säga att nya Tough alliance-singeln gör hela min dag! Fast den är tjatig och småpubertal.

Måndag,14:42

Det är ju ytterst upprörande att medan mobilen har bestämt sig för att inte ta emot några samtal från arbetsgivare på hela dan och inte på flera dagar innan, och när man i tristessen pekar fingret åt den genom att gå ut utan den, då ska den självklart ringa.

Naturligtvis är det ett skyddat nummer. Omöjligt att ringa tillbaka till. I stället iscensätts olika fantasier och alternativt om vem som möjligen kan vilja nå mig från ett nummer som inte existerar i siffror på min display.

Är det möjligen från det braiga jobbet? Och vad vill de i så fall? Antagligen vill de nåt bra, eller hur, annars skulle de ju inte ringa?

Är det kanske från det mindre braiga jobbet? Ja det tycks mer troligt. När det väl ringer nån är det såklart från ett jobb som man egentligen inte vill ha. Det är ju mitt öde.

Eller, med den största oturen av alla...ja, så är det! Naturligtvis! Det är nog arbetsförmedlingen som ringer. Med största sannolikhet. Tänker hon cyniskt.

Liten filmjakt

Jag snöade ju in mig lite på Pretty Woman. Efter att vi halvt om halvt påbörjat en diskussion om filmen här nedan kände jag att det enda rättvisa vore att se om den, om jag skulle kunna diskutera den på ett schysst sätt med musikerkarln.

Sagt och gjort. Jag fick ett ryck där jag låg på filten i parken – rycket gick ut på att jag skulle jaga tag på filmen i nån av de två närmaste videoaffärerna.

Traskar först till favoritbutiken på hörnet. Den där porravdelningen är lika stor som resterade filmdelen och ligger bakom ett orangefärgat skynke och där en man har installerat både säng och kök precis bakom disken och verkar bosatt i butiken. Denna butik hör till de små personliga som jag ändå uppskattar för sin litenhet, men som har ett ganska torftigt utbud när allt kommer omkring. Självklart har de inte filmen.

Cyklar nerför backen till stora häftiga kedjebutiken i stan. Där är hyllorna många och långa och utbudet är större men inte för den sakens skull helt bra. Här måste jag smyga runt bland hyllorna ett bra tag. Jag vågar naturligtvis inte fråga efter filmen, för av nån anledning skäms jag. Säger till mig själv skärpa mig. Kom igen nu! Det är ju inte Fäbojäntan du ska hyra direkt…Men filmen finns inte där heller och jag ger upp. Cyklar hem och äter glass i stället.

Det ser ut som om den seriösa diskussionen får vänta.

Lördag i maj

Och numera är jag sällan eller aldrig omnämnd med namn.

Jag är en plats eller stad eller metafor
inget som kan liva upp eller göra lycklig
inte längre nån att komma hem till
eller ens nån att lämna

Dagens kvinna!

För att lätta upp stämningen...

Jag testbakar chokladmuffins med världens godaste apelsinkräm i mitten. De står i ugnen just precis nu. Jag tror det kommer bli världens bästa muffins.

Nånting om föreställningar och negativa uttalanden

”Men hon ser ju ut som en hora”.
Fortfarande blir jag inte bara less utan också ärligt förvånad när jag hör människor i min närhet häva ur sig det. Människor som jag annars ser som kloka och som gör mig besviken när jag upptäcker att de inte har tänkt på det här. Det spelar ingen roll att man faktiskt ”tycker att hon ser ut som en hora”, det är själva uttalandet som är grejen. Detta att med avsmak i tonen påtala att vissa kvinnor som är sminkade är klädda eller beter sig på ett visst sätt, ser ut som horor – det är att sprida bilden vidare.

Eftersom den negativa bilden av horan är så djupt rotad; hur hon klär sig, hur hon sminkar sig, hur smutsig och äcklig hon är, blir det per automatik att nedvärdera och förakta dem som vi anser påminner om horbilden. Det sitter så långt in. Att sminka sig ”som en hora”, att hångla och knulla som det vi påstår att densamma gör är självklart dåligt. Åtminstone i enighet med människors bild av horan. Att sen verkliga prostituerade antagligen inte alltid överensstämmer med den bilden verkar inte spela nån roll. Horbegreppet är missvisande och åter missvisande. Och beklagligt negativt.

Så länge hora står för det där äckliga smutsiga blir det problematiskt att använda det. Att som Ronnie Sandahl i sin bok ursäkta sig med att aldrig ha sagt hora funkar inte heller. De föraktfulla tankarna och uppdelningen av tjejer i fina och fula finns fortfarande där, och för bokens huvudperson är det tydligen inte möjligt att älska samma kvinna som han runkar till. Förändringen måste ske i tanken, men för att det ska kunna hända måste man nog börja nånstans. Förslagsvis i språket.

Dagens Lost-signatur

Sen i går kväll har den suttit fast i hjärnan.

Nånting om relationer

Jag satte musikerkarln på tåget med hallonmuffins i en plastpåse som matsäck. Stoppade ner en bit hushållspapper överst så att han skulle han nåt att torka munnen med efter allt glufsande. Tänkte det var omsorgsfullt, så som föräldrar gör till sina barn som ska på utflykt, ni vet.

Och jag sa: nu kommer du tjata om att vi har svullat igen, som alltid. För det gör vi alltid. Och ångesten kommer alltid efteråt när man har landat och står med fläsktendenserna skrikande i ögonen framför spegeln. Men när är man mitt i det går det inte att stoppa för tillsammans har vi ingen kontroll på varken mat eller pengar. Man måste bara, lite till och lite mer. Jag antar att det måste ses som en av de mest negativa faktorerna i den här relationen vi har.

Och relationen är som jag tror att relationer ofta kan vara; skiftande. Den går från skämtsamt vänskaplig och retsam, till ett puttinuttigt nyförälskat beteende, till en känsla av nåt stabilt strävsamt - som att vi redan känt varandra i evigheter och för längesen slutade skämmas inför den andre när vi snarkar eller fiser eller inte kan knäppa byxorna när vi har ätit för mycket popcorn. Det sistnämnda kan jag inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Borde det finnas varningstecken på att vi blivit för avslappnade för snabbt, jag vet inte?

Vi gör saker, för det är visst så man borde göra när man ska försöka reda ut vad man känner och skulle kunna känna för varandra. Vi packar räkmackor och choklad och går ner till ån och äter med fötterna dinglande över kanten. Vi genar hemåt över ett område med husbygge och en avstängd bro och smutsar ner skorna i gruset. Vi hyr en film som nog är bra att se för vi har hört att det borde man. Vi lagar tacos och har nog rätt mycket sex. Vi kittlas och pratar och skrattar mest jämt. Vi promenerar och fikar. Vi diskuterar och blir lite oense och går tysta och sen försvinner allt i skämt. Vi sitter bredvid varandra i tv-soffan och pratar om såna som vi tycker är snygga i Desperate housewives. Vi går på restaurang och sitter och slappar och dricker vin lite lojt, ibland pratar vi om andra och ibland håller vi handen och nån gång då och då fastnar samtalet i samma spår men inte alltid. Vi ligger i parken på filt och är gulliga. Vi pratar till varandra genom toadörren. Vi sover, ibland precis bredvid varandra, ibland inte.

Det går fram och tillbaka, ändrar sig från plats till plats och stund till stund. Jag vet att det inte är riktigt beständigt, det är en aning oklart. Men jag vet också att just nu är det inget som stör mig.