Alla har vi våra egna

Man kommer tillbaka till kollektivet från stan och man inser: vi har alla våra problem. De är av varierande storlek, inte alltid lämpliga att samtala om högt, men de finns. Mina problem i dagsläget är inte stora. Mina problem är: en bergsklättrare som tycker att han måste dumpa mig för att han verkar rädd att jag är näst intill förälskad, ja kanske dödligt kär i karln. Eller borde vara sorgsen eller hjärteskadad på nåt sätt. Fint och hövligt av honom, men också en aningen självgott, förmätet.

Och vad är det förresten för kollektiv skuld hos vissa män som får dem att känna att de utnyttjar kvinnor så fort man träffas under mindre seriösa förehavanden? Vad det är som säger att jag inte kan ha lust att en älskare sådär lite bara för att det är trevligt, förstår jag inte. Att jag måste vilja nåt seriöst, att jag tydligen ger ett sånt intryck.
Det är sorgesamt, för killar borde inte känna såhär hela tiden, borde inte alltid ha ansvaret för sårandet, handlandet. Bilden av det manliga svinet som utnyttjar stackars förälskade flickor är allt för vida spridd och inpräntad i vissa kretsar. Svin existerar förstås, svin är vi alla ibland, oavsett kön.

Lördag, 13:04

Jag är i stan och min dejt, a.k.a Bergsklättrarmannen säger sig vara sjuk. Gissningsvis blir det inget mer leka av på den fronten. Å ena sidan är tanken att jag inte ska involvera mig i saker just nu, å andra sidan hade det varit ganska utmärkt med en ny älskare.

Annat spännande som händer: mitt hus flödar av trådlösa nätverk! Jag fuskar och använder dem alla och tankar saker för fullt. Till exempel nya avsnitt av Lost och Trackshits från 87.
Vädret är allmänt sunkigt. Fuktig luft, som början till dimma, mycket nedslående i jämförelse med förra helgens väder. Inför kvällen är det planerat en stund i biosalongen med Johnny Depp, och C.

Lunchtid

Då jag upptäcker saker som jag inte alls vill höra om, inte läsa om. Det som stör nånstans inne i magen. Gör mig dålig. Sämre än den där andra personen.
Måste hela tiden bita ihop och samla upp delarna som gör lite ont inne i magen.
Stänga ute totalt vore kanske en idé.

Den här veckan har på många sätt varit den segaste hittills. Den när vi har tappat modet lite, blivit trötta, skaffat oss dålig stämning. I kombination med det som stör har det gjort allt tyngre.

Det är åtminstone fredag.

Träffats

Ay, dessa karlar. Obegripliga är de, och oavsett ålder fattar de knappt hur de ska bete sig för att göra en kvinna till lags. Eller förlåt, perdone, ursäkta mig. Det är orättvist sagt förstås. Men jag förstår inte hur svårt det ska vara att ibland bara bete sig…ja, som man borde.

Om dejten i lördags tänker jag inte säga mycket. Vi såg en film om kinesiska får. Han knäppte upp min bh med en hand. Och där passerar jag troligen gränsen för vad ni vill veta och vad historien har att förtälja.

Han hade små burkar i köket med hjärtan på och med te i. Han betedde sig hövligt, serverade frukost, gav mig ren handduk. Sånt. När vi vaknade berättade han om en dröm han haft. En mardröm, en där jag var med. Men jag var inte det mardrömska.
Nåt att glädjas åt, undra över.

Han ville somna om, kanske känna mina fingrar i nacken. Han ville ha mina ben kring sin hals. Ville hålla om. Sen vara ifred. Ville sen inget mer. Han tackade och jag gick. Ses vi igen, hörs vi?
I trappan mötte jag en svettig gubbe och ute var det tio grader, vind och söndag igen.

Måndag,14:16

Det är fantastiskt väder på min lediga dag. Självklart tvingas jag då tillbringa 1,5 timme på polisstationen. Självklart blir det det kanske sämsta passfotot genom tiderna. En allvarlig mongo-min med finne på näsan, en bild som jag måste stå ut med i tio år framöver. Utmärkt.

20:32 - Bla bla bla...

Och nånting ur en bok:

Du tänker att ni tänker likadant [...]
Du tänker att nu tänker du alldeles för mycket.
Du tänker att du har en ny älskare och att du inte vill ligga med honom.

Man blir som man umgås

Jag noterar härmed ett ökat användade av ordet fantastiskt i den här bloggen. Undra just hur det kommer sig.

I ljuset när allt är nytt igen

Nu har jag ett dygn som säger att jag ska somna halv tolv och vakna halv åtta varje dag. Så jag vaknar av ljuset som sipprar in. En lördag på Brynäs. Förstå att träden blir blekare för varje dag som går, för att ljuset blir ljusare, och pinalerna där ute allt genomskinligare.

Det känns så friskt att ut och gå då, halv nio på morgonen när grannarna fixar morgonkaffet så det slingrar sig ut i trappen. Med en hel lördag framför sig. Inga bekymmer. Inte mycket, eller inget, som ligger och gnager. Vårljuset i ögonen sådär. Det är en klyscha att tala om hur allt spricker fram, men det är verkligen vad det gör. Allt blir mer genomskinligt men på samma gång mer synligt. Nya personer som jag aldrig tidigare sett rör sig i kvarteret. Nya av manskön alltså. Luften genom jackan ända ner över ljumskarna genom trosorna och allt det där. Bortanför parken ser det ut som en klarare, mindre kornig version av fotot till min logga här ovanför. Fast nyare och bättre.

Fantastiskt, man kan ju tänka: nu händer saker som aldrig nånsin hänt förut. Hela tiden. Allt är nytt, även om det ibland i vissa skrymslen påminner om sånt som varit tidigare.

Och ja, sen sägs det att jag ska på dejt i kväll. Det var verkligen inget jag hade planerat.

Hålfri i munnen

Nånstans måste jag ändå tacka för de här generna jag fått, eller för vanorna jag har, eller kanske miljön som påverkar mig. Efter det första tandläkarbesöket sen 2001 har det konstaterats att jag har inga hål, inga lagningar och en alldeles utomordentlig emalj. Och där nånstans började det klirra i huvudet, av pengar som jag inte behöver göra av med på imaginära lagningar. 600 spänn på sex år är trots alls helt ok som tandläkarkostnader.

Tisdag, 21:58

Vi ska till norra Nicaragua vet vi nu. Det blir grejer, det blir fantastiskt. Storslagna vyer och skymningar, en stad instoppad bland bergen. Det unga folket i landet. Fattigdomen som säkert kommer skära in i märgen och lämna spår, mer psykiskt än fysiskt för vår del, men också en hel massa glädje är jag övertygad om.

Det blev klart att jag och en tjej till, S, ska vara på en jämställdhetsorganisation där vi ska arbeta med workshops, kommunikationsmaterial, kampanjer och kulturevents. Allt det där känns fortfarande avlägset. Att arbeta, göra nyttigheter. Att dessutom få göra det i en helt ny miljö, ny kultur, på ett språk som inte är mitt modersmål tycks mig än mer otroligt.

I morgon är dagen

Den när vi ska få reda på vart vi ska, mer exakt. Vilken som blir vår bostadsort och vår arbetsplats under de sju månaderna i främmande landet. Och vem vi ska jobba med. Det är spännande, och nervöst. Och spännande. Och ganska overkligt.

Staden vaknar långsamt

Jag går hem tio på morgonen och plötsligt är det som vår. Fem plusgrader, grus på gatorna. Människor står och väntar utanför ICA. Ljud från ambulansen. Rådhusklockorna.

Det var evigheter sen jag gick hem vid den här tiden i den här stan. Eller förresten i vilken stad som helst. Evigheter sen jag var ung och spontan, och det ger mersmak. Jag går i ett blekt ljus med ögonen hopknipna, mössan långt nerdragen och jag inbillar mig att det syns hur jag känner mig. Sunkig och sliten. Trött och tillfreds och lugn.

Lördag hemma

Den första känslan av en plats kommer aldrig tillbaka. Inget är som den, men den har fastnat, den kommer inte att kännas igen.

Nu är jag på Brynäs. Och det är som det aldrig har varit annat, det andra har aldrig funnits, var tillfällig. Inte verklighet. Jag är tillbaka i gamla vanor som innan. Äter sen frukost, äter inte lunch. Går till stan. Som det blåser från havet över ån, isen sätter sig i öronen. Det här är den vanliga rundan – Akademibokhandeln, HM, Systemet.

Jag har ändå det bästa av två världar. Fortfarande ett eget hem att komma till, fantastisk tystnad och utrymme. Egen soffa, eget kök att laga vilken mat jag vill i. En egen utsikt som varje kväll är otrolig trots sina trista senapsgula betonghus. Man ser åtminstone himlen.

We're going to Miami

Biljetterna är bokade har vi fått veta i dag. Ingen återvändo. Sju månader är långt, allt hinner hända under tiden. Eller inget.

Det blir i alla fall en natt i London och några timmar i Miami på vägen ner. Sweet. Och vi kommer tillbaka dagen innan julafton. Läskigt!

Promenadbilder

Det kom en lucka i studierna när jag äntligen fick egen tid. En stund att ränna runt i byn, klafsa i lera på åkerkanten och stirra mig blind på kyrktornet. Lantluften blåste genom öronen och solen gick sakta ner. Första ensamma promenaden kändes som en nödvändighet jag måste ta mig för oftare.

Två veckor

Jag har inte skrivit. Livet, eller nåt, har slukat mig. En vecka till i byn gick i ilfart. Rutinerna, morgnarna, allt började flyta ihop. Ändå hände nya saker hela tiden. Människor, åsikter, historier. Massa skratt. Vi hittar sätt att leva utan städer och alkohol.

Den största avvikelsen var nog Stockholm i onsdags. Utflykt med bil, från tidiga morgonen till nattsvarta kvällen när vi återvände. Första anhalten blev Fittja och deras mångkulturella centrum. Så mycket ord och bilder. En sån känsla av att vara mitt i där det händer, det riktiga livet med de riktiga människorna.

Sen tog vi tuben till stan. Ny miljö att umgås i, skratta och se varandra i.

Det hade börjat skymma när vi klev upp på Sveavägen. Bröstet sved och värmde på mig. Som när det är kärlek. Skumt. Som att återvända till en plats där man mött en alldeles särskild människa. Där magiska saker hände. Men inget, absolut inget magiskt har hänt när jag varit på Sveavägen. Ändå dunkade blodet och jag lyfte huvudet mot hustaken i det blåa disiga, lyssnade på alla bilarna och undrade. Skulle jag egentligen ha varit här? Borde jag ändra riktning, eller kommer jag att hamna här sen, senare?

Efter det rörde sig veckan i ett helt vanligt tempo, som liv brukar. Snabbt.
Vi städade kollektivet. Började med spansklektionerna och jag är i den avancerade gruppen. Det betyder inte att jag är bra. Orden fattas mig, men jag har åtminstone en naturligt inbyggd känsla för grammatik och uttal. Problemet är att våga samtala.

Helgen innebar att återvända till verkligheten lite. Hemma i lägenheten. Ligga själv i soffan, promenera runt det bekanta kvarteret, handla på närköpet. Ta igen all tid jag inte haft att tänka på. Att våndas över mig själv på. Jag älskar att ha tid, älskar att göra inget, men ibland gör det mig allt för ont.

Efter en heldag i huvudstan...

är vi nu hemma med hela kollektivet. Lilla byn - Stockholm kan verkligen bli en kulturchock. Ögon böjda och hjärncellerna döda av alla tankeställare och all påverkan.

Nu ska vi sova här i det stora huset med vita knutar, ty i morgon börjar dagen strax efter sju igen.

Till stan, till civilisationen

Det här är Big Brother-huset. I dag ska vi få en ny deltagare. Detta har läraren informerat om och alla kursarna är spände. Hur kommer den nya deltagaren vara?
I vilket rum ska hon bo?

Det allra troligaste är dock just nu att hon ska bo här i mitt rum, eftersom jag är den enda som bor själv. Precis som jag började vänja mig vid att ha eget, kunna fjanta runt och spela vilken musik jag vill, fisa när jag vill och läsa till sent på kvällen. Slut med det alltså. Å andra sidan innebär rumskamrat att mer sällan känna sig ensam. Större intimitet, djupare kontakt. Kanske. Jag vet inte heller hur det kommer funka med bloggandet när jag har rumskamrat, men det återstår att se.

Tanken på att lämna byn börjar nu kännas uttröttande för vissa av oss. Lugnet, de korta avstånden och tystheten har kanske fått oss fångna. Jag måste dock göra en avstickare till civilisationen i eftermiddag, ty det är för mycket viktigt som blivit kvar där hemma i lägenheten. Det kommer bli underligt. Som att nå en annan dimension, en annan tid.

Och vi har vinter...

Torsdag kväll

Det är väldigt inneslutet i sig självt att vara här. Jag menar, man märker inte av omvärlden. Man sitter i möten hela tiden. Man tar på sig uppgifter. I dag satt vi halva dan och hade möte om hur våra möten ska gå till. Jag har tagit på mig att skriva ut mötesreglerna.

Dagarna går. Det känns som man varit här i evigheter. När kom vi hit? Förra veckan va? Eller förra året, ingen vet.

Snön har kommit också. Alla älskar snön. Byn blir alldeles skimmerljus och snöbollsungarna knackar på dörren till pingissalen och vill ha krig.

Det är dag nummer fyra, nu går det fortare. Nästa vecka börjar saker mer på riktigt.

Dag två

Börjar i ottan till fälten där solen går upp i rosa. En kiosk, en by som man knappt hunnit se än, på riktigt. Grötfrukost i en cirkel kring köksbordet.

Sen börjar dagen med möte. Morgonmöte, ansvarsgruppsmöte, studieplaneringsmöte, hela förmiddagen är möten och åsikter man ska ha om saker. Det är positivt, men hjärnan går på högvarv och hänger inte med hela tiden. Lunch sen: soppa och wok.

Eftermiddag: ansvarsgrupperna tar sitt ansvar. Jag är i inköpsgruppen, vi går till Ica och inventerar. Klockan tre är vi hungriga igen.

Fika med knäckemackor. Klockan fem jobbar vi lite mer. Besöker den andra kursen i deras stora hus, diskuterar saker. Mycket är det som ska diskuteras.

Middag: mat och mer diskussioner. Sen te och kaffe. Och diskussioner. Tiden går vid köksbordet. Människor droppar av. Kring bordet syns ögon, matta av intryck.

Nu snart: säng. I morgon är det min tur att göra frukost.

Hos oss i byn

Första dagen har gått. Nu är jag här, i rummet med vita buckliga väggar, trasmattor och en husfluga som surrar i lampan och störtar mot datorn och faller ner död. Kläderna instoppade i ett linneskåp med nyckel, högt och brunt.

I hallen utanför sitter två flickor och spelar backgammon, i de glansiga sammetssofforna, framför den öppna sotiga spisen. Från köket doftar bröd, ur rummen hörs röster och mumlanden.

Byn är inte stor. Byn slutar och börjar vid folkhögskolan, den är ica, den är kyrkan, den är Lasses kiosk med mopedliga utanför. Husen är gamla, och stora, och gamla, och träiga, med massa åkrar sjöar och himmelsränder som utsikt.

Vi bor i ett rött hus. Den andra kursen bor i ett grått längre uppåt vägen. Vi har ingen tv, men vi har kompost, och ett stort kök med hundra pinaler i.

Det är så det är, hos oss, just nu.

Jag återkommer.

Jag brukade citera Evert Taube, jag brukade gå bredvid dig

Det här är framtiden. Snart inte en enda sekund från nu.
Ännu en nyans som byts ut.
Vida fält där gräset brinner längre bort.

Det är branden vi dras till och ibland startar den oväntat.

Händelsen, omväxlingen, äventyret.

Jag har avslutat det mesta nu. Sagt upp lägenheten, promenerat in på arbetsförmedlingen och berättat som det är, de höjde inte på ögonbrynet, det var mindre skönt än jag trott, men ändå. Aldrig mer ska jag kliva in genom de där dörrarna och sucka.

Det som en gång var på väg att kallas kärlek slutar också. Här, och abrupt. Vi bestämde det bara, jag orkade inte kämpa emot. Gråten kröp fram såklart. Snorloskor långt nere i halsen stockade sig, rösten ströp sig själv i magen. Mina ständiga ord:

Men är det inte sorgligt att

Det är sorgligt det som aldrig blev av. Det som låg i luften och vi förväntade skulle komma, men som aldrig tordes blomma ut.

Fel tidpunkt kanske. Fel personer, fel känsla, fel liv att försöka klistra ihop just nu. Ja.


Fast jag älskade Östersund. Nu när det bara är en skir slöja över en tecknad kuliss allt det där, då älskar jag det.

Att förtjusas över det som var och det som aldrig blev. Isen som brister på Storsjön, ett skratt nånstans längs vägen, ett glitter nånstans där och kalla läppar utomhus i mars.

Jag älskar bilden av det som var.
Jag kommer att sakna det som brukade vara.

Men.

Framtiden händer alltid plötsligt.

Så nu flyttar jag. Jag hoppas ni följer med.

I stället för en text

Lite småplock från min dag:


Överst från vänster: Blå trevlig second hand-väska, nyttig grönsakspizza(sjukt god), ekologiska tomater(!),basilika i fönstret, gråa födelsedagspresentljus

TJ

Jamen tjäle stavas naturligtvis med tj och inte med k som jag hade gjort längre ner. Har stirrat på ordet nu ett tag och känt att nåt var fel utan att komma på vad.

Så nu vet ni det också.

Ur almanackan

Oavsett om du tror att du kan eller om du tror att du inte kan, har du helt rätt.

- Henry Ford

Äntligen händer det

När jag tar upp mobilen och slår 133-mobilsvar dunkar det i kroppen. Jag vet att det har ringt men jag har inte kunnat svara. Jag vankar fram och tillbaka. Du har ett nytt meddelande. Nu måste det bli bra. Nån gång måste det bli bra. Måste bli som jag vill.

Sen fladdrar det förbi – månader av sorg, tristess framför datorn, morgnarna med ångest i sängen när jag inte vetat om jag skulle jobba under dagen, och var jag skulle jobba. Andra morgnar när jag stapplat upp och rödsvettig sprungit till en skola för att hinna i tid, bara för att få veta att jag inte ska hålla i nån lektion förrän om en timme.

De hundra jobbansökningarna utan svar. Alla vi hade många kompetenta sökande till tjänsten. Du är dessvärre inte en av dem som vi har valt att kalla till intervju.

Allt detta som fått mig att känna mig mindre värd. Mindre riktig människa.

I ett slag är det slut. För visst går jag med frusna fingrar i vantarna på vägen hem från vikariejobbet. Men det är frusna fingrar som knappt känns och som lätt kan stickas ner i fickorna. Och jag går där för allra sista gången.

Sen när jag är hemma lyfter jag luren, ringer och tackar ja till kursen. Med en helt ny entusiasm. Klumpen i magen sprängs.


*

På söndag flyttar jag. Till orten som växer under busskylten här nedan. Det finns en ica-butik, en pizzeria, det finns trådlöst bredband. Mer behöver man inte under tre månader. Sen, nån gång när tjälen lyft från marken och dunstat bort, när det går att höra hackspettar i grenarna. Då avgår planet till Latinamerika.

Efter det vet inte jag inte mycket. Vet inget. Vet inte vad jag gör eller var jag till slut landar framåt december när jag kommer tillbaka. Men bli inte förvånade om det blir den där staden där Sverige knyts samman i en central som kallas t-centralen. Där Mälaren möter havet ni vet.

My new home

I love Bodil

Ur högen av böcker i det väldoftande paketet blev det en Bodil jag valde. Det bara blev så, det var nån rad som drog tag i mig. Har inte läst henne tidigare, mer än på bloggen, men efter ungefär halva Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är jag fast.

Det är nånting, tänker jag. Nåt i hennes berättelser och språk som gör mig alldeles lugn. Samtidigt också nåt som får mig att utbrista: sådär skulle jag också kunna tänka. Så skulle jag också ha gjort. Det är helt enkelt fantastiska, finurliga små texter man får i den där boken. Från rena reflektioner till resbetraktelser till poesi.

Som jag älskar svensk landsbygd

För ett år sen

Det har blivit den tjugonde januari 2008 och ingenting ser ut som det gjorde för ett år sen. Det gör det oftast inte.
Inget har ju hänt, kan man tänka. Men det finns alltid den här tiden för ett år sen att jämföra med.

Den tjugonde januari för ett år sen. Dagen, kan ha varit en lördag, borde inte ha varit så speciell egentligen. Om det inte vore för att då träffades vi första gången.
Ställ om klockan i huvudet, blunda, och försök komma ihåg vad du gjorde den dagen. Troligen minns du det inte. Kanske minns du ett annat datum från 2007 mycket bättre. Eller du minns en dag, en känsla, inte datumet. Datum tenderar oftast inte att bli så mycket mer än just datum.

I alla fall. En lördag. Precis som nu solig, kanske med lite snö här och var. Jag har städat lägenheten. Hakat upp krokarna till fönstren och hällt Ajax i en hink och torkat golvet i badrummet. Det luktar blommor och nu är allt klart. Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Blir lite sen såklart, tar på den ljusa jackan, samma jacka som nu. Möjligen en halsduk, och stövlar.

Jag springer och andas ner för backen, stenarna rullar med mig, och så känns det hur det vibrerar i väskan. Ett sms. Det är lite pirrigt nu.
Jo, det är det. Jag vet inte varför. Jag förväntar mig inget. Gör det mest på skoj.

På perrongen tittar jag efter en grön keps. Osäker på vad mer jag ska leta efter. Människor, hundar, rullväskor. Leenden, pussar i pannor och hälsningsord, omhuldningar, men hej och heeeeje och ta hand om dig nu vi ses.
Hej, säger nån mitt framför mig och det är tydligen han. Ja det är det. Han ser inte ut som på bilden, han är nån annan, en ny. Vem är det här tänker jag och sen kramas vi fast vi inte känner varandra. Eller ja, kanske lite då. Vi har ju faktiskt pratat.

Vägen tillbaka. Jag måste titta i smyg. Vem är det här?
Han säger saker om mig. Frågar. Jag svarar kort. Jag ser också annorlunda ut än han trodde. Men söt är du.
Minsann.
Vi går vägen hem och han ser inte nåt av det, åtminstone inte nåt han kommer ihåg sen, och allt som jag tänkt berätta om bara försvinner - parken och kiosken och kvarterskrogen, huset där jag bodde en gång. Jag blir tyst.
Så har det bildats en krock mellan verklighet och distans.

Mellan den första stunden av studerade ansiktsdrag, uppfångade röstnyanser; alla de nersmälta intrycken, och resten av tiden. Tiden när vi redan känner varandra.

Vi kliver in i min hall, där står den röda lilla lampan tänd och vi hänger av oss och sätter på te och bakar en kladdkaka. Jag spiller på tröjan. Han sätter sig på en stol vid köksbordet och försöker komma underfund med vem jag är.

Det är den tjugonde januari 2007 och ingenting är som det var för ett år sen.

Några böcker kom i ett paket

Doris Lessing - Martha

Bukowski - Hollywood

Bodil Malmsten - Det är fortfarande ingen ordning på mina papper

Bodil Malmsten - Nästa som rör mig

Och jag vet inte vilken jag ska börja med.

En pennsak

Fast jag är en grinig typ kan jag vara en ganska trevlig lärarvikarie ibland.
Lite väl trevlig nån gång då och då.
Mesigt trevlig när jag inte orkar bråka och helst av allt vill gå hem. Som när jag tar med egna pennor och delar ut till eleverna fast jag egentligen tycker att det är deras ansvar, eller åtminstone skolans, och att de egentligen borde lära sig veta hut som alltid slarvar bort pennorna. Jag menar: äter ungarna pennor? Stoppar kanske upp dem i rumpan? Jag undrar.

I veckan har jag hur som helst delat ut pennor för glatta livet. Inte för att, som sagt, det är mitt ansvar. Utan för att det är enklast så. Det kallas visst att vara pragmatisk. Eller bara trött.

Onsdag, 17:13

En intervju är inbokad till det där som jag är på väg till och det som jag vill. På måndag åker jag dit, och ytterligare en måndag senare börjar jag. Om allt går väl.
Men det ser ganska bra ut. Ser ut som de vill ha med mig.

Ändå fortsätter jag nog att vara kryptisk tills det är hundra procent säkert.

Nu ska det hämtas paket.

Händelser

Till och med mamma tycker det är bra det jag är på väg att kanske göra. Ja ingen har nån invändning alls.

Jag vet det finns människor. Människor, jag kommer kanske sakna, de kommer kanske försvinna.
Jag vet, det kommer hända.
Det kommer rivas upp, söndras, det som vi byggt på nu i ett år. Det händer redan bit för bit.

Ja vi har sagt det så många gånger. Det ska gå sönder och jag tror det är såhär det ska hända. Inte på ett med-hårda-ord-sätt. Inte den här tystnaden i telefonen, mumlandet, inga fler diskussioner om att du förstår inte jag menade inte men vi behöver inte vi kan faktiskt skita i det vi kan klippa av kontakten nu.

Nu ska det hända på ett vuxet sätt.
Det att växa ifrån varandra.

Det låter sorgligt.
Som att en är mognare än den andra.
Eller att man
väntar på nånting bättre.

Vi har tagit hand om varandra ett år nu. Det tror jag inte vi slutar med. Det blir bara på ett annat sätt.


*

Sen när jag ska göra saker, vara impulsiv och handla snabbt. Jag hinner få ångest gånger hundratio minst hundrafemtio gånger. Hinner sakna åh min lägenhet; min varma röda min fyrkantiga låda. Hinner sakna det att gå på torget i stan, det gråa med farbröderna med trummorna. Hinner sakna dem som alltid stryker mig över håret.

Men alltid när jag bestämt mig för att resa händer det viktiga saker just innan. Jag har på känn att det inte blir annorlunda den här gången. Om jag kommer iväg.

Kuvertet

I dag fick jag så äntligen iväg den där ansökan. Fem små papper i ett skrynkligt brunt kuvert.

Inne på bibblan satt två brats(jo vi har brats i Gävle med, importerade från huvudstan) och pratade om brudar som ”bara tar tag i den när man hånglar sådär” samtidigt som jag skrev ner viktiga uppgifter på mina papper. Kände av kontrasten mellan deras samtal och det jag skrev. Fnissade lite för mig själv.

Sen stod jag där på Nians tobak med kuvertet i handen och hörde mig själv be om frimärken och hon vägde och klistrade och lade det i ”utgående”-högen. Jag fick mina kronor tillbaka. Innan jag gick vände jag mig om och såg det ligga där, kuvertet. Det som kanske inte förändrar nånting, eller allt.

Helgen slutade misslyckat och jag är utan nycklar

Nycklarna hängde inte på sin vanliga krok när jag och mitt helgsällskap skulle gå ut. Jag har vänt upp och ner på handväskan, tömt ut en hög av smuliga nötter, kvitton, läppstift och mynt, men där var de inte. Jag har dammsugit hela hallen och rotat i garderoben. Mina vänner har som hastigast känt i sina väskor. Jag har kollat kylskåpet, badrummet och sängen. Nyckelknippan finns inte.

På grund av nyckelletandet kom jag för sent till bibblan och kunde inte skriva ut det där som jag behövde skriva ut till min ansökan som jag ska skicka till det där som jag vill söka.

Nu ska jag sura.

Any day now

"Man får inte idéer man skaffar sig idéer" säger Ingemar Unge i sin gula lilla bok som heter Skriva kåseri.

Så ena dan är den gråaste januaridag du varit med om. Det är en dag att flyta ihop med, en när du hukar dig för regnandet och alltid vänder bort ansiktet från folk på stan. Vill skyla och linda in dig och ta en paus i andningen.

Alla du möter är stenar den dan. Inte den bergfasta sorten att luta sig mot, mer den som faller över dig och inte bryr sig om att du finns. Inga leenden att besvara, inte för att du hade orkat det men ändå, ingen värmande gest från kanske damer i hattar eller busschaufförer. Bara biblioteksdörrar som smäller igen centimeter intill dig. Ungar som garvar i cafeterian. En hel eftermiddag vrider ur dig vad du har kvar.

Ingen idé. Nej för alla idéer är usla tänker du. I alla vrår där det kan finnas nån idé ligger småstenar och skaver på självförtroendet. Ändå letar du vidare.

Ändå letade jag vidare. Jag letade efter idé till krönika, skaffade mig en idé till ett fortsatt liv. Ungefär så.

Mer kan jag inte säga än. Inte mer än att Stockholm kanske inte blir Stockholm, Stockholm kanske blir Latinamerika en stund. Och nästa dag är en dag med upphetsade samtal, när du orkar torka bort dammet som blåst in genom fönstrens springor. Då det inte längre spelar roll hur grått det är utanför.

Onsdag,13:08

Inte nog med att nån röker så det kommer in lukt genom min köksfläkt. Nej, nu kommer det även genom ventilen i garderoben och fläkten i badrummet. Jag undrar vad ni gör där uppe, har ni inrättat rökruta, för jag tycker verkligen inte det är hemtrevligt med cigglukt såhär kring lunchtid eller kring nån tid alls för den delen. Funderar starkt på att röka upp indisk rökelse genom alla luckor och håligheter.

Det snöar stora lapphandskar ute som förmodligen smälter. Jag ska gå till bibblan och vet inte om jag ska ta med datorn eftersom jag nu äntligen ska göra nåt seriöst med mitt liv, ja.

Vad jag inte förstår...

...är varför det är nåt jäkla mongo i huset som står under fläkten och röker så att röklukten åker upp i rören och ner genom min fläkt och förstör min middagsmat.

Lägg av med det! Genast.

Två ansikten

Dofter

Jag vet inte mycket om parfymer egentligen. Använder sällan, äger inte många, och de få jag äger är ofta alldeles för tunga. De lägger sig som en hjälm kring huvudet och trycker, kraftiga, kanske med ros i. Sen kommer nysningarna.
Jag har några få säkra kort som funkar. Nån flaska jag fick i julklapp nåt år och en annan jag råkat köpa med på nån flygplansresa. Dels är det klassiska åttiotalsparfymen Samba, dels Dolce & Gabbana light blue som följt med och bott i mitt badrum sen några år tillbaka. Som sagt, jag vet inte mycket om parfymer.

Ändå har jag en förmåga att minnas just lukter. Att koppla ihop dem med tidpunkter, händelser och platser. Det är dofterna, och stankerna, som gör mina minnen kompletta. Utan dem minns jag inte. Det är de som gör att jag kan beskriva saker med exakter.

Olika lukter kopplas med fördel ihop med specifika, eller mindre specifika händelser. I förlängningen också med personer. Cigarettlukt blir automatiskt fest, kyla, spänning. Sambaparfym blir också fest, blir förfest, blir vänner, människor, sex, blir många år tillbaka. Stark pisslukt blir gatorna och gränderna i Málaga, tidiga morgnar, sena nätter och kackerlackor som kryper på väggarna. Blandningen av Ariel tvättmedel och källare, fukt, sötma blir den där särskilda personen, en kyss precis efter han hämtat en t-shirt från tvättstugan. En svag aning av kaffe på gasspis blir farmor, båt, sommar, öar, vatten, avlopp, död.

Och så vidare. En doft leder ju inte otippat över till en annan. Till andra människor och skeenden. Man är kanske inte precis Jean-Baptiste Grenouille i Parfymen. Har inte känselspröt, men väl känsel. Och förmåga att koppla ihop. Kan minnas efter en stunds betänketid.
För luktsinnet ljuger aldrig. Det vet vem och vad som har luktat innan du själv vet.

Omöjlighet

Natten innan vardagen blev en sån där natt när det var omöjligt att somna. Av svett, av tankar, av den smältande snön som droppade utanför.
Människor brukar säga att jag är växelvarm, vilket betyder att jag antingen fryser eller kokar som en gryta med saft under täcket. Inatt var det det senare. Upp och vrida av elementet som stod på max, riva av alla kläder, maka ut benen utanför täcket.

Och så klockan som ständigt tickar på. Som vanligt visste jag inte om jag skulle jobba, men när sängradion stod på halv fem utan att jag somnat började jag fundera på sjukskrivning. Klockan sex hade jag sovit ungefär en halvtimme, huvudet sprängde. Det var inte särskilt svårt att ta beslutet. Speciellt inte eftersom jag ändå bara ligger och väntar på en arbetsgivare som kanske aldrig ringer.

En nyttig efterrätt

Till två personer

2 st päron, skivade, med skalet kvar

3-4 msk mandelspån

2 tsk kanel

3 msk honung

2 msk smör

Smält smöret i en panna och klicka i honung så att det blandar sig till en sås.

Lägg i päronen och kanelen i pannan och stek tills det är mjukt, kanske fem minuter.

Häll över mandelspånen och stek lite till.

Gott till: keso, vaniljsås

Lördag, 16:37

Funderade på det jag skrev om längre ner. Jag hade inte för avsikt att framställa min nyårsafton som dålig, om nån tolkade det så. Den var bra, trevlig, helt ok. Har haft sämre. Så nu vet alla det. Oftast har man väl ändå en aning för höga förväntningar på den där årets sista dag?

Jag har varit på gymet för första gången i år. Undrar just hur mycket deras inkomster ökar såhär under januari när alla har lovat börja träna?

Lägesrapport

40 mil senare och norrut. Den övre vägen om Mälaren den här gången. Hallsberg, Kumla, Örebro. Köping, Västerås, Bålsta, Sundbyberg. Vi ankommer snart till Stockholms Central, som också är slutstation för det här tåget. Nästa Stockholms Central.

Byte av tåg.
Mera snö ju längre upp man kommer, mer mellan städerna. Mindre inåt stan.

Uppsalas två domkyrkotorn i solnedgången.
Uppsala är en utmärkt stad.

Och så hit. Staden jag försöker lämna.

Datorn påslagen, ljusstakarna tända. Kylskåpet fyllt igen.
Nu kan allt återgå till det vanliga, fast helst inte.

Planering

Att skriva nyårskrönika känns bara för klyschigt, sorgset och som en påminnelse av hur lite jag egentligen åstadkommit. Vissa år händer det mer än andra, det är bara så. 2007 känns som ganska händelsefattigt för mig, men desto mer händelserikt för flera av mina vänner.

Det som trots allt känns skönt att konstatera är att man aldrig är på exakt samma plats i livet som vid samma tid förra året.

Lista över saker jag vill göra:

*Flytta
*Skaffa ett seriöst jobb
*Fortsätta skriva
*Göra en resa, gärna en som inkluderar studerande eller nån form av volontärarbete
*Gå en fotokurs
*Förbättra mina kunskaper i diverse dataprogram
*Läsa massor av böcker som jag inte hann med förra året
*Gå mer på bio
*Engagera mig mer ideellt
*Träna mer

Av dessa saker är det egentligen bara tre som med största absolutaste säkerhet kommer att hända. Jag kommer att fortsätta skriva. Dels på projektet från skrivarkursen med också på det gamla poesiprojektet som jag ständigt får dåligt samvete för att jag försummar.

Jag kommer att träna. Jag är tvungen att träna. Det finns inte längre några ursäkter. Mina föräldrar har gjort det omöjligt för mig att slippa undan genom att skänka mig både träningskläder, skor och pengar till träningskort i julklapp. No way to escape!

Jag kommer också att engagera mig ideellt. Det första jag ska göra är att hjälpa en inte helt okänd frivilligorganisation med att göra informationsbroschyrer och material till projekt som de jobbar med. Det är kanske vad jag ser fram emot mest just nu.

Så, det var det sakliga tråkiga. Nu går vi vidare.

En nyårsfest

Jag for på en fest på Schlätten. Med människor jag inte känner. Det finns mycket att säga om det, men inget vore tillräckligt. Det vore lätt att säga att man plötsligt ser sitt ursprung utifrån, som man aldrig sett det förr. Men det har jag. Det är härifrån jag kommer, jag hör bara inte hemma här längre.

Vet inte vart jag hör. Vad jag trivs bäst med. Det är det här som i böcker kallas för slitningar mellan olika kulturer, rotlöshet.

Vi är inte bra på att småprata på Schlätten. Ja, jag räknar in mig i det här trots att jag inte längre bor här. Att kunna möta nya människor på fester är nåt som skolas in, som följer med uppväxten och den miljö/klass man lever i. Jag är inte bra på det. Var inte bra. Börjar kanske bli bättre. Under studietiden tvingas man nämligen in i andra strukturer. Man möter hela tiden nya människor, och kommer man från landet, från den typ av umgänge jag är van vid, möter man ofrivilligt nya mönster.

Där frågar människor vem man är. Var kommer du ifrån? Vad pluggar du? Vad vill du? Nånstans på vägen sätter sig detta i ryggmärgen. Ah, en ny människa. Fråga den nåt. Att fråga vad nån jobbar med må vara den slitnaste klyschan nånsin i festsammanhang, men är fortfarande det enklaste sättet att få igång ett samtal.

Inledningvis på festen på Schlätten är det ingen som frågar mig nånting. Alla sitter bara och babblar med dem som de redan känner. Samtal om sånt som redan hänt, historier; en resa till Sälen, en fest förra julen. Sånt. Det är svårt att ta sig in i de samtalen, svårt att kommentera. Även om vi, utbölingarna, faktiskt försöker.

Bit för bit förändras ändå situationen. Ett gäng killar flyttar in i tv-rummet och bänkar sig med fjärrkontrollen till musiken. Spriten dukas upp, okänd vätska i petflaskor, musiken höjs och sänks allteftersom. Det brölas och gnälls på låtarna. Först strax före tolvslaget är det några av killarna som tilltalar mig personligen. En av dem vill lägga armen om mig, ta med mig ut och skåla med sin Norrlandsguld i julversion, han kallar mig älskling och stapplar omkring bland stövlarna i hallen. Jag skyndar mig ut, drar på kappan och luvan.

På väg ut missar vi tolvslaget, det snöar, jag ställer mig med tjejerna och några av de minst bröliga killarna och väntar på champagnen. Killarna brölar och kastar iväg raketer. En av de jag står med börjar mumla om att det är ju just sådär man har läst att man inte ska göra. Och han växer lite i mina ögon, känns trevligare. Senare på kvällen vågar han också fråga mig några personliga frågor.

Det är nog efter tolvslaget som festen verkligen bryter ut. Alkohol har ju en tendens att fixa sånt. Det blir ett dansgolv, och även om det ibland märks lite väl tydligt att vi befinner oss bara några mil från Bert Karlssons hemstad, så är det trevligt. Jag dansar bugg med Den Trevlige och han kan, fast han säger jag är så usel på detta. Och jag måste ändå le lite.

Härifrån kommer jag, jag bor inte här längre. Men det är såhär det är här. Det blir inte annorlunda och det gör inte så mycket.

Första dagen

En av alla miljoner svenskar som är bakis i dag. Är jag.

Säng + bok + popcorn mest hela dagen.

I går: fest på Schlätten. Intressant.

Återkommer i morgon.

Näst sista kvällen tvåtusensju

Vi har varit och sett Arn. Filmen ni vet. Enklare än att försöka läsa böckerna som jag hade väldiga problem att komma in i.
Såhär i Arn-filmens näste strömmade människor in, fyllde två biosalonger och böjds på bröd på vägen ut.

Lukten av nåt sött i mörkret. Popcorn under tröjan. Tuggandet och prasslandet. Nån som tappar alla pollys ut över golvet som skramlar ner för trapporna. Pappa som tittar på klockan.

Sträcker ut benen och eftertexterna börjar rulla.

Filmen? Okej. Den var okej. Snyggt foto och hyggligt snygg Arn. Inget att minnas men nåt att underhålla sig med när popcornen tagit slut.

Jag är krävande

Så väldigt krävande.
Men vad gör man åt det?

Dagarna

Årets sista fredag. Inlåst. Föräldrarna drog iväg på middag och jag är ensam i mörkret, bredvid julgranen. Nyckel att låsa ytterdörren med saknas, upptäckte jag precis. Ingen idé att gå ut alltså. Å andra sidan finns inte mycket därute heller. Grönt gräs, gegga. Den tysta vägen och de tysta uthusen. Mörkret som klänger sig fast utmed väggarna och grannarnas ljusstakar som upplysta öar.

Julafton var lugn. Fyra personer under taket, inget extraordinärt. Julklapparna från Indien som värmde. Stillsamt i samhället. Svart utmed vägen, varje ljus som rörde sig därute registrerades här inifrån. Som det brukar.

Juldagen blev utsvävningar såklart. Inget extraordinärt där heller. Det fanns en tid när jag kunde känna en spännande längtan inför juldagen. Nåt kunde ju hända. Saker brukade hända. Folk kommer hem och allt det där. Man återvänder till allt som var. Allt det instängda, välbekanta. Vägen till stan, bron och vattnet. Ljudet av flaskor som krossas. Rösterna, framförallt rösterna.

Man står i en kö till en klubb och trycks mot nåns rygg med armarna spända, benen i låsning och det enda man hör är röster man tycker sig ha hört tusen gånger förr. Det går bara att blunda när det är så. Blunda utan att längre veta vilket år det är. Tänka att det kanske inte spelar nån roll när det ändå är samma människor, samma krogar som de vill in på. Samma ansikten som dyker upp intill mig vid bardisken.

Mmm

Det var ett litet frilansjobb jag hade sökt där arbetsgivaren skulle höra av sig med besked under mellandagarna. Under mellandagarna!

Mellandagarna som består av två arbetsdagar som är slut om ungefär två timmar. Yeah.

Viktig regel: räkna med att arbetsgivare alltid hör av sig efter den angivna tiden. Inte under, aldrig före.

Ingen normalt funtad arbetsgivare hinner fatta några viktiga beslut under mellandagara, det borde jag ha förstått.

Indienpaket

Broder i Indien har skickat paket inslagna i tidningspapper. Det är saris och poncho-aktiga filtar. Lena, rutiga och mjuka. Och med en speciell sötsur lukt kring sig. I mitt paket ligger en liten förpackning helande rökelse. Också invirad i papper. Luktande. Rökigt, blommigt.

Detta blir julaftonens samtalsämne. Alla provar och tittar förundrat på det som kommer från långt borta. Sen ringer telefonen och han frågar om vi har öppnat. Där är det vardag samtidigt. Han bor i en by där alla är vegetarianer och sysslar med yoga. Dag ut och dag in, hela året. Ett samtal bort.

Jul-tv

Här skulle det egentligen vara en bild på vår julgran. Några kulor och så, ett blänkande hjärta. Ni får tänka er detta eftersom jag inte hittar nån usb-kabel som passar min kamera just nu.

I stället: Jul-tv.

Varför envisas SVT med att köra Hälsoresan i morgon på bästa sändningstid? Som om en gång inte vore nog.

TV4 kör Tomten är far till alla barnen på juldagen. Den hade varit en perfekt julaftonsfilm, men nu missar jag den antagligen till förmån för hemvändardag och glittercider.

Men det här tänkte jag i alla fall julknarka i tv-väg:

Kan du vissla Johanna? Kl. 16:05 på SVT1, Julafton
August Kl. 21 på SVT1, Annandagen

God jul på er allihop!

Familjevagnen

Vagn 13 är nästan längst fram i det skrangliga tåget. Jag tittar på biljetten och kliver på.
Plats 60. Det är alltså här jag ska vara, tänker jag och förstår att nu har det hänt igen. SJ har placerat mig i familjevagnen.

Inte ens fullbokat. Ändå tvingas vi in här, vi vilsna ungdomar och studietrötta studenter. Barnfria människor, åtminstone som det verkar. Vi vill ha lugn och ro.
Med armarna i kors, benen i ett myller av väskor och julklappspåsar sitter vi där. Inklämda. Öronen har vi pluggat igen med hörlurar.
Försöker blunda. Försöker stänga ute skriken.
Vi vill inte sitta här.

Bebisar framför, bakom, i mittgången. En mamma lutar sig trött mot fönstret medan hon tuggar på en banan och ammar. Pappan pendlar mellan bollhavet och toan, försöker få tvååringen att följa med och byta blöja. En annan mamma trampar fram och tillbaka med barnvagnen och kör nästan in i min kasse med julklappar.

Jag lutar mig bakåt, höjer volymen på Pet Shop Boys och försöker andas när en ovanligt attraktiv karl går förbi. Han håller nåt i handen, nånting vitt, och jag sträcker mig ut och vänder mig om för att se vad det är.
Tidning? Spypåse?
Nej.
En blöja. En blöja med små blekta björnar på.

Mannen försvinner. En stund senare kommer han tillbaka, fortfarande med blöjan i handen. Går mot toaletten.
En trenånting-åring vill väldigt gärna hoppa ut genom fönstret till hundarna som står på perrongen.
Spädbarnen skriker.
Treåringen grinar och lyfts ner på golvet. Blöjmannen börjar hamra på toalettdörren. Nån sätter igång ett tv-spel. Blöjmannen blir inte insläppt på toaletten och går iväg mot Bistron.
Spädbarnen skriker lite till.

Jag undrar fortfarande hur det kommer sig att jag fick sittplats här. Mer malplacerad kan man knappast bli. Förlåt familjer men jag är inte redo för er.
Rättare sagt: jag är inte redo för familjevagnen.
Ungar är underbart. Men inte under tågresorna hem.

När stressen är som värst

Jag ska inte göra om det. Tänka att jag ska köpa alla julklapparna på samma dag. Alla är inte ens särskilt många. Men plötsligt kommer man på att det finns ju barn nu som man kanske borde köpa nånting åt, och farmor måste ju ha mer än bara en grej och kompisarnas föräldrar och…

Och man går omkring och hetsar sig själv. Orolig att det inte ska räcka med det man hade tänkt. Det känns ju så litet, så omärkbart, jag borde kanske ha nåt mer eller?

På delikatessaffären jobbar de i tomteluva. Luvorna är tjocka med vitt ull längst ut och på mannen som ställer upp glöggflaskorna ligger det droppar i pannan. Han lassar upp flaskorna och tipsar om smaker: blåbär och lingon och vildmark. Andas tungt.
Alla står med jackorna på. Med sina påsar, sina spaghettiarmar och suckar. Framme vid kassan ler kassatjejerna och prasslar med papper. Kan jag hjälpa nästa? Leende, leende. Trötta men alltid lika leende.

Jag går till Clas Ohlson för allt finns ju alltid på Clas Ohlson, där kan man köpa till alla. Men jag hittar bara grejer till mig själv. Alla står och tränger sig i gångarna. Måste till varje pris befinna sig i mitten och humma med den där arbetskamraten de har träffat i julruschen. Vägarna är oframkomliga. Tvillingvagnar överallt. Rullatorer som står helt stilla. Man måste knäppa upp jackan. Lätta på halsduken. Människor tätt intill, vill prompt titta på samma saker som jag.

Vidare till leksaksaffären. Det är ju här det finns grejer för barn, här borde jag hitta nåt. Men allt är bara för stora barn, eller för prinsessigt eller för mycket spindelmannen eller för dyrt. Mitt i allt står en liten pojke och sjunger i mikrofon och pappan står bredvid och ler och varje gång nån går förbi tittar han upp och flinar. Som om han vill säga kolla här då kolla på min son! Och ungar går runt och pillar på tågräls och klämmer på dockor som pratar och spelar på minipianon och allting tjuter och pratar och är varmt och i huvudet börjar det snurra…

Det tar kanske tre timmar. Sen har jag hittat ungefär vad jag ska ha. Jag är inte nöjd, men jag ger upp. Inser igen att det här inte är vad det ska handla om. Man ska inte behöva stressa sig till yrsel och springa runt i sardinlådor. Det får bli som det blir.

Ensam på kammaren igen

Man kan tro att du varit där själv får jag höra. I den miljön. Man tror att det har hänt på riktigt, har det det?

Inte precis. Men nog har jag varit där, bitvis. Jag är ju där hela tiden när jag skriver.
Extra roligt är det ändå, när jag får höra från de som jobbar inom vården att min historia om gamlingarna känns verklig. Det är verkligen fint med stödet man får från människor på en skrivarkurs. Jag kommer sakna det.

Nu är vi lämnade att klara oss själva ett tag eftersom kursen inte går nästa termin. Det har varit bra att ha det såhär. Nån att luta sig mot, kasta ut frågor på. Att tänka när man skriver: jag behöver inte bekymra mig jag kan bara fråga nån på kursen om det här blir bra. Det är att åka snålskjuts framåt. För det går mycket fortare, utvecklingen händer mycket hastigare än hemma på kammaren.

Nu ska jag klara det själv. Kanske 100- 150 sidor till och sen är det…ja, kanske inte en bok men en samling sidor som man kan skicka nånstans. Jag kommer bli nöjd om jag kommer så långt.

Lyckohjul

Ibland blir jag bitter. Jag väntar och väntar på att det nån gång ska bli min tur att ha tur.

Jag har väntat för länge snart.
Ser hur andra har tur, ser hur andra lyckas och det onda kommer i magen. Ilskan som kommer jag vet inte varifrån. Tröttheten.

Man förtjänar inte tur. Vi förtjänar aldrig nånsin den plats vi är på, det vi har. Vi kan inbilla oss att det är för att vi har jobbat så hårt eller för att vi haft så mycket otur innan, men det är inte sant. Det finns ingen turkvot som delas lika mellan människor. Det vet vi ju, inners inne.

Ändå fortsätter jag tänka. När ska jag ha tur? När har jag ansträngt mig tillräckligt för att lyckas? Måste tänka, för den positiva lilla fågelns skull, att det lönar sig att kämpa.

Har jag inte kämpat tillräckligt, måste jag kämpa ännu mer, kan jag tänka. Fastän det bara är att lura sig själv. Man måste helt enkelt ha mycket tur för att ha tur. Alla har det inte.

Däremot är nog chansen till tur större så länge man fortsätter försöka.

Förbereda

Veckan innan jul, dagarna innan jullovet. Alltid med en speciell stämning mellan husen. Om man har tid att känna den. Nu ser solen ut som den går ner när den går upp. Står lågt hela dagen och gömmer sig bakom träden.

Snart har jag tid att slappna av tänker jag. Och går upp en lördag kring tio med långkalsonger och går på det torra hårda gräset, det som var en enda blöta förra veckan. Bättre såhär. Lördagar är det lugnt, det bästa tempot, med entusiasm och hurtigheter, för vi har inget ansvar då. Har inte att vi måste bli väckta och trampa i minusgraderna med morgonsmakerna i munnen och tänka kaffe kaffe. Nu går vi upp av oss själva, och snart är det jul, tänk. På jul, när vi har förberett alltihop, de där två-tre dagarna, när vi har förberett ledigheten så till den milda grad. Då passar vi på. Unnar oss. Sitta i fåtöljen och pusta, skratta högst så att det ekar på jullunchen, åka hem till släkten och ligga med varandra.

Ja, på jul(och på sommaren) ligger fler människor med varandra än annars, läser jag nånstans, kanske i Aftonbladet. Det är alltså detta vi stressar för. Så att vi ska kunna slappna av och ligga med varandra. Och skratta med varandra. Sitta bredvid ungarna och glo på tv. Alla dessa förberedelser för nåt som borde vara väldigt enkelt.

Jag har gjort ett nytt CV nu. Började för längesen men fick aldrig tummen ur, nu har jag gjort det klart och kan börja skicka runt det. Jag måste inte jobba i dag och förhoppningsvis inte resten av veckan. Kan lägga energin på några jobbansökningar. Mina sista ansträngningar.

Vintereftermiddagar är bra grejer

Fredag,18:34

Ibland är livet så förvånande. Som när fler okända människor än kända kommer ihåg att gratulera på födelsedagen. Jaja...

Helg nu. Sovmorgon.Frost.

Sagotant

På stället där jag vickar nu arbetar en skör grå tant. Åtminstone ser hon ut så. Hon har nån form av samordnande, administrativ tjänst och hon är så inte skola som hon bara kan bli. Hon talar med rösten i ett helt annat tonläge än den vanliga trevlig-lärare-rösten. Det är, jag vet inte, Astrid Lindgren på ett kassettband om Emil fast en liten aning ljusare. Liksom spännande. Liksom med pondus.

Hon verkar vara en kyrktant. Grå hårknut, röd kofta. Som sagt bestämd i tonen, men ändå mild i ansiktet, ja faktiskt vacker skulle man kunna säga. Hon är en ljusglimt. Hon var den första som tog emot mig när jag kom i måndags, och den sista att tilltala mig när jag går. Du kommer tillbaka imorrn? säger hon. Glöm inte att vi ska skriva rapport.

En dag i fikarummet föll hon. Det var inte som det såg ut, men alla vände sig om när det hände. Alla tidningar och kaffekoppar sattes åt sidan och luften tog slut nån sekund i rummet när allas andetag stannade till. Här är vi visst inte gamla, inte så gamla så att vi faller, det är man ju inte när man jobbar, men är det nån som kan ramla så är det hon. Men det var ingen fara sa hon. Det var inget.

Sen bläddrades det blad i tidningarna igen och kaffekopparna slurkades ur. Några ord om vem som skulle åka till vilken son eller dotter över jul och vilken dag som var bäst att panikshoppa klappar. Sen en titt på klockan och rasten är slut. Inget mer.

Men hon ser ju så skör ut. Som en saga, ser hon ut.

En födelsedag

Okej, jaha. 26 alltså. Det är inte som att man går och tänker på det hela tiden. Inte som när man var liten. När man försökte känna om det var nån skillnad.

En skillnad är bussen. Och SJ. Jag väljer ungdomsbiljett av gammal vana. Men nu är jag vuxen enligt alla skrivna regler som finns. Vad gäller de oskrivna är jag fortfarande en liten flicka som sover i pyjamas och ibland äter chips före middagen.

Men SJ. De menar att man har fast jobb nu och har råd med allt man borde ha råd med. 495 spänn Gävle – Stockholm till exempel. Det har man råd med, hamen. I realiteten är det inte så. Inte för att jag har siffror på det, men troligt är att det är ganska många som fortfarande inte fått en tillsvidaretjänst, eller nån tjänst alls för den delen, eller slutat plugga eller flänga runt, eller bestämt vad de ska göra när de blir stora. Det kommer senare nu. Har ju gjort så ett tag. Bara SJ och länstrafiken lever kvar på 80-talet.

Gråa vyer

Jag hade önskat mig snö till helgen när musikerkarln kom ner på besök. Men ån bara fortsatte flyta på lika grå som förut, och dagarna slutade liksom innan de ens börjat.
Upp och ut i dimma på fredagen, hem och baka adventsfika. Långa eftermiddagar under filten, kvällar framför tv:n, trötta rinnande ögon före tolv, ljusen tända runt sofforna, timmar vid köksbordet. Som vanligt i sällskap med ypperligt och med mycket kärlek tillagade måltider.

För vad finns kvar när årstiden helt suger musten ur dig, när pengarna och orken, framförallt orken, och benen inte räcker till att ta de där stegen ner till stan och bion? När tanken på att vistas utomhus ofta känns överflödig?
Då finns bara att stanna i köket. Slå sig ner, prata om enkla saker, som saffran. Som vad vi åt(pasta med räkor) och vart vi promenerade(i snöstormen, över bron) första gången vi sågs. Och sitta där länge.

Fångad i fel yrke

Kidsen har spelat in Idol-Amandas version av ”Hallelujah”från tv. Med sina ipods på högsta volym ligger de på bänkarna och sjunger skriker eller nynnar och det låter…inte alltid så tillfredsställande som mina öron skulle vilja. Jag tror de kanske har en förebild där, fjortonårsflickorna. Nog för att Marie också verkar vara en tuff brud men det är Amanda som tycks fånga deras intresse. Kanske för att hon inte är så mycket äldre än de är, eller för att hon alltid verkar helt igenom stencool när hon pratar.

Det så kallade jullovet närmar sig och människor är trötta. Trötta på bussen, trötta i skolan, trötta på Willys bakom kassaapparaterna. Folk är hela tiden sjuka, jag med, men jag jobbar ändå mer än nånsin. I varje personalrum talas det om vinterkräksjukan som om kolera. Som nåt som bara slår till och sen spyr man som en kalv ja det kommer kaskader som inte går att stoppa, man hinner inte till toaletten ens. Jag tänker att lite snuva och rinnande ögon kanske är helt ok ändå.

Sen kommer jag hem och orkar inte mycket. Det är delvis för att jag, som alltid, ligger och läser till sent på nätterna, ständigt vaknar(många verkar göra det såhär års?), klockan fem och sex och sju. Sen ringer klockan igen.

Det känns alltid lika dumt när folk frågar varför jag är där jag och varför jag inte jobbar med det jag är utbildad till. Många verkar helt enkelt ha svårt att förstå det. Ännu dummare känns det att jag oftast inte har ork eller lust att söka några nya jobb just nu. Inte för att jag inte vill börja jobba ”på riktigt”, utan för tröttheten, för jag hela tiden tappar modet och hoppet om att jag har nåt att erbjuda. I stället fortsätter tiden. Jag fortsätter där jag inte vill. Fångad.

Traditionen

I min familj finns en sorts tradition som går ut på att sjukdomar inte är hela världen. Man överlever ändå. Man överlever cancer och hjärtoperation, man överlever narkoser och man överlever all världens allergier, bakfyllor, underlivsproblem. Man fortsätter leva. Så länge man inte dör.

Vi är aldrig stackars med varandra, snarare säger vi: det finns mycket skit som är värre.

Det var falskt alarm den här gången. Inte så farligt som vi först trodde. Pappa är hemma från sjukhuset nu, med lite medicin blir han bra igen. Och han överlever.

Måndag, 20:49

Jag dricker glögg med mandelspån och äter saffranskaka.
Allt kommer bli bra.
Jag måste söka jobb.
Återkommer.

Tjing.

Ps. Under november månad har jag jobbat 65 timmar. Ändå är jag inte i närheten av att få en ny arbetslöshetsersättningsperiod. Det är mycket uselt.

Oroa dig inte

Hon ringer mig med den allvarliga tonen. Ja hon är ofta allvarlig på tonen men när den allvarliga tonen samtidigt låter uppgiven, som den förbereder mig på nåt, då vet jag att det inte är som vanligt.

Hon ringer mig med den allvarliga tonen och säger att hon försökt få tag på mig.

Försökt få tag på

Då behöver man verkligen få tag, man vill berätta nåt som inte kan vänta till nästa vecka eller jullovet.

Hon ringer mig med den allvarliga tonen och säger att han ligger på sjukhus.

Ligger på sjukhus

Då är man åtminstone inte död.

Hon säger det på det praktiska sättet. Skyndar sig att förklara: men det är mycket bättre nu.
Det var blekt i ansiktet och tappat minne och smärta i brösten men nu är färgen tillbaka säger hon.

Såklart ska du inte oroa dig. Det säger hon flera gånger, oroa dig inte.

Och jag oroar mig inte. Försöker att inte oroa mig. Det blir bra, såklart.

Rösterna

Dagen börjar i kyrkan, bakom en hinna av människor. Små fötter runtomkring trampar, rör sig med hastighet i en trygg klunga, rör sig i av väta urgröpta trottoarer. Soldatkyrkan tornar sig som ett blekt minne med högskolan i bakgrunden, utsnittad, en grumlig sekund av för flera år sen.

Barnrösterna. Man behöver bara säga barnrösterna, barn i kör i kyrkan. Disiga ljus mot de öppnade svarta munnarna, man behöver bara säga det. Ljudet hörs ändå genom skärmen. Världens ondsintheter kontra barnkören, skär och omringar.
I samma stund är det slut. I samma stund slukar oron dem och hon bankar honom på huvudet, han sparkar honom med stöveln på smalbenet.

Stegen hörs mot marken och marken tar sig in innanför stövlarna. Fräknarnas små öar på de vita kinderna i november, strax intill ögonen i desperation. Frätande regn rakt på glasögat. Rösterna hörs i klagan nu.
Vi hör skriken, frågorna, svordomarna, vi hör det vildsinta, det obekymrade när dagen slutar i en soffa. När dagen slutar med glada ögon, med rösterna mot värmen med den aldrig sinande entusiasmen. Med oförståndet i ena och i andra stunden vetskapen inpräntade. Tack säger hon. Varsågod säger jag. Rösterna hörs när jag går över skolgården i mörkret.

Avdelning: Kent-låtar vi glömt

Den döda vinkeln.
Åh, vackra fjortispoesi.

Jag var länge ensam enda barnet
ett monster underst i en hembyggd våningssäng
och på håll såg jag ljusen dö i dimman
precis när mörkret tändes upp igen

Och jag såg dig springa över skaren
i jakten på din sagolika vy
och du lärde mig att fullständigt försvinna
in i dina tankar i ditt huvud står jag fri

Ge mig en vinterdrog...

OSV.

Är inte skaren förresten ett av svenskans finaste ord?

Smart

Första, och kanske enda arbetsdagen på veckan. En trött sådan, en otacksam. Jag har inte varit nån bra lärare i dag, grinig och ur led, men vad annat kan man vara när högstadiekidsen är så förbaskat anti och bortskämda? När de kräver service och kunnande en gång i sekunden som om vore jag ett hotell och inte deras vikarie som flåsande och osäker staplat in genom dörren för tre minuter sen?

Sköt er jäkla dvd-spelare själva nästa gång, fixa film och spring från bänk till bänk och försök vara effektiva, gör det bara. Och vad är det förresten för fel med ungar som gör att de tror att de är den enda existerande människan i världen som behöver hjälp, när de i själva verket är omgivna av horder andra skräniga tjatmonster?
En tendens som för övrigt verkar gå att återfinna hos gamlingar, vill jag minnas från mina sommarjobb i hemtjänsten. Skillnaden är bara att pensionärerna sitter själva i sina hus/rum och tror att Vera Nilsson är minsann den enda vårdpersonalen besöker. Kanske har de suttit där för länge för att minnas andras existens, eller om de tror att alla redan lämnat in. Alla andra tanter och gubbar har kolavippat, JA så måste det vara! Vad bra. Då kan hon ägna all tid åt mig.

Förlåt, nu är jag elak och raljerande. Jag gillar ju egentligen tanter. Jag gillar min farmor, och ja, jag gillar tonåringar också. Egentligen. Jag ska bara inte ägna mig åt människor just i dag. Ge mig ett ”riktigt” jobb inom mitt riktiga område, så slipper kidsen mig. Tack. Amen.

Tisdag, 11:06

Glöggte är bra grejer. Som glögg fast te, om ni förstår. Luktar lika gott, men är mindre sliskigt. Känns som jag skrev ungefär samma sak förra året vid den här tiden.

Så nu är det blankt och soligt och jag måste ta tag i mig själv och söka de där jobben. Inte för att jag inte har sökt några innan, men ändå. Jag tror inte på metoden om att endast söka sånt som man verkligen är kvalificerad för och verkligen vill ha. Det funkar inte, har aldrig funkat för mig. Det enda som har tagit mig till intervju är att söka och söka och söka allt som går. Slumpen har sen, vad det verkar, gjort att nån valt ut just mitt brev. Det har inte varit de allra bästa breven jag skrivit, utan det har varit såna jag slängt in nånstans, till synes på måfå.

Måndagsbryderier

Ett. Jag är nu officiellt ett temongo. Besatt av att ha så många olika sorters te som möjligt hemma på hyllan. För varje ny sort måste jag köpa en burk att förvara den i.
Burkarna staplas ovanpå varandra, bygger ett te-imperium.

Två. Jag gick till arbetsförmedlingen. Jag önskar så att jag kunde rapportera om nåt som har hänt. Om nytt jobb, nya aktiviteter. Men icke. Därför gick jag till arbetsförmedlingen för information. Moderaternas idé är att man efter att ha förbrukat 300 dagar på a-kassa ska få mer personlig hjälp för att bli utsparkad i jobb. Personlig hjälp som jag trodde man skulle få från början, och som jag aldrig sett röken av, ty jag har aldrig träffat en handläggare på af som brytt sig om vem jag är.

Nu faller det sig så att om jag inte hittat ett heltidsjobb innan jul ungefär, kommer jag snarast att bli instoppad i det nya programmet med personlig hjälp. Vilket jag mer än gärna vill. Vilket jag gladeligen skulle bli redan nu eftersom jag så väl behöver skaffa den där erfarenheten för ta att mig över den sista tröskeln på anställningsintervjuerna. Jag behöver hjälpen rätt snart också, då mitt timvikariat som jag har, inom kort kommer att dö.

Man kan alltså undra. Varför vänta 300 dagar med att börja hjälpa folk? För att den som är långtidsarbetslös är en imbecill som inte klarar nåt själv? Det är inte på nåt sätt lättare att söka jobb på a-kassa än på aktivitetsstöd. Det är inte heller lättare i början, mer än möjligen rent mentalt och självförtroendemässigt. Man är ju snarare mer orutinerad i sitt jobbsökande i början, vet kanske inte om alla möjligheter och vägar. Det är väl i början, om nån gång, som en arbetssökande behöver hjälp? Får man stöd i början kanske man inte behöver gå de där 300 dagarna på a-kassan. Det borde moderaterna tänka på.

Dagens bakning

Söndagar är min bakdag numera. I dag med citron- och marängpaj i engelsk stil. Det förvånar mig inte alls att ett av de första orden jag uttalade var just "kaka".

Brynäs, från mitt fönster...

...som inte är så värst rent!

Lördag förmiddag

Jag sov tio timmar igen. Och en ny sjuka har börjar leta sig in bland mina halsmandlar. Hur länge hann jag vara frisk? Tre dagar? Hoppas den inte håller i sig lika länge denna gång.

Jag vet inte hur jag nånsin ska klara av att vara en heltidarbetande människa när jag blir såhär trött efter bara en vecka. Men det är klart, det är ju det där med sömnen. Måste sova ordentligt under veckorna. Måste bli vuxen.

Fredag, 14:35

Åh en avslutad arbetsvecka! Jag slutar den med fika, äppelgömma och vaniljmunk, en sorts belöning för att jag stack iväg och jobbade utan frukost i morse.
Jag vistas mest på gamla skolor av spökhusmodell nu för tiden. Med enorma fönster och stentrappor; utrymmen som förmodligen inte skulle te sig så lockande efter mörkrets inbott. Det är mest småbarn som kommunen tycker om att hysa in i såna här skolor.
Små skolor, små barn. Och allting blir lika enklare och gulligare och mer gemytligt än i de slitna, nedklottrade högstadiekorridorerna som jag ofta vistas i annars.
En annan fördel med att undervisa småbarn är som vanligt att man får vara mer kreativ. I går byggde jag till exempel hinderbana och gjorde dinosaurier av lera. Det är sånt som stimulerar min uttråkade hjärna åtminstone lite.

En fråga om valmöjligheter

Jag sitter på lunchrasten och läser i lokaltidningen om tuttar. En grupp tjejer genomför en aktion, skriver Arbetarbladet. Aktionen går ut på att bada barbröstad på offentliga bad runtom i landet, och häromdagen hade turen kommit till ett bad alldeles nära mig. Syftet är allmänt välment – mindre sexualisering av kvinnokroppen, ett jämställdare samhälle och en möjlighet för kvinnor att få bada på samma villkor som männen.

Gott så, det här är ingen show off-idé, utan det finns en fin feministisk tanke bakom. Det som är oroande är däremot omgivningens reaktioner. Efter fem minuter har tjejerna blivit utslängda från badet, eftersom stället har särskilda ”trivselregler”. Andra besökare på badet kommenterar det som ”jättebarnsligt” och ”inte så trevligt”.
Alltså, what? Hur kan det väcka så mycket anstöt att få se lite kvinnobröst? Det som män visar varje dag hela sommaren igenom, och som folk ser som det naturligaste i världen, är plötsligt otrevligt om det sitter på en kvinna?

Och nej, jag tycker inte att det har med saken att göra att kvinnors bröst är mer sexuellt förknippade. Obalans är obalans, och att kämpa för att få samma rättigheter har inget med sex att göra. Män(och kvinnor) glor liksom på bröst vare sig de är skylda eller ej. Det är inte heller troligt att människor skulle tända mer på bröst för att oftare var nakna i neutrala sammanhang. Förmodligen snarare tvärtom. Fenomenet skulle avmystifieras, och antagligen avsexualiseras en aning.

Sen är det ju en helt annan fråga om tiden är mogen för en sån här normförändring. Kvinnor skäms fortfarande allt för mycket för sina kroppar, och det är inte heller alla kvinnor som trivs utan bh av fysiska skäl. Det kan helt enkelt vara för jäkla tungt. Men borde inte möjligheten få finnas, för de som vill?

Uffe

Ja, efter Åberg blir det Uffe. En stund i alla fall. Jag har inte läst Jack och jag vet inte om man ska räkna det som pinsamt eller ej, men sånt är läget. Jag har haft en variant av boken stående i hyllan, köpt på rea nån gång. Men lusten att öppna den har aldrig riktigt fallit på. Förrän nu. Nu ska allt i hyllan plöjas, en gång för alla. Inget ska stå oläst.

En liten gryta och en glass

I går lekte jag i köket och det blev en räkgryta som inte smakade fy skam. Till efterrätt fick jag för mig att tillverka egen glass av kakor och mascaporneost. Här kommer recepten.

Gryta:

2-300 g räkor, skalade
3 salladslökar
en liten röd paprika
ca 3-4 dl crème fraiche
2 vitlöksklyftor
1 påse tikka masala-krydda
lite olja
vatten


Hacka grönsakerna och stek i en skvätt olja. Häll på crème fraiche och rör runt. Pressa över vitlök och blanda i kryddan. Koka upp. Om grytan blir för stark kan du späda med vatten eller mer crème fraiche. Häll i räkorna och låt puttra några minuter tills de är varma. Ät med ris och bröd!

Glass:

3 st söndersmulade kakor, ex cookies med choklad
en burk mascaporneost
100 g vit choklad

Blanda osten och de smulade kakorna i en bunke. Smält chokladen och låt den svalna. Blanda i den i resten. Ställ i frysen och ta fram när den har lagom glassig konsistens. Den kan behöva tinas en aning innan du äter. Servera med till exempel frysta, upptinade jordgubbar.

Lördag,12:42

Solljus!!! För första gången på evigheter. Och jag har tagit bort mina jalusier eftersom jag har sett på Äntligen hemma att fönsterväxterna kräver ljus för att överleva vintern.

För övrigt gick jag ner till tvättstugan tidigare och skulle boka en tid. Döm om min förvåning när jag upptäckte att min tvättkolv redan satt instucken på en tid i dag. Den har alltså suttit där sen förra gången jag tvättade. Jag har alltså inte tvättat på en månad. Jag är officiellt ett äckel. Ett äckel med väldigt många trosor i byrålådan. Därav möjligheten att överleva utan tvätt i en månad.

Favoritcafé

I dörren till mitt favoritcafé står en man med en vagn fullastad av lådor. Han pratar med ägaren, ägaren med det italienska utseendet, som hälsar på mig när jag kliver in. Det är nästan tomt, det är lugnt, snart lunch. Ett grått dis har följt med in utifrån.

Jag väljer ett fönster mot Nygatan. Därute går allén, slingrar sig redan upphängda jullampor, därute trampar en kvinna i röd kappa och svart basker. Strax får hon kappan nedskvätt av grått vatten, av buss nummer 15 som kör mot högskolan.

Det är bra här. Alltid nån som hälsar och känner igen. Som säger du vet var tepåsarna finns, att vi har vatten där runt hörnet. Favoritcaféet ligger bredvid ett trendigt gym. Därav trendighetsfaktorn och nyttigheten i utbudet. Hemmagjord morots- och jordgubbsjuice, fruktsalladen, GI-menyn. Jag tittar alltid på GI-menyn men väljer aldrig nåt ur den. Trots att favoritcaféet är ett trendigt café serverar de ändå kaffe och tårta, kolaknäckpaj, citronmarängkaka…och så nåt gott med saffran och vitchokladtryffel vid jul.

Favoritcaféet är ofta tyst, aldrig fullsatt när jag är där. Favoritcaféet luktar kaffe och flott, igenkänning. Favoritcaféet. Så många människor jag tagit, som tagit mig, som har gått med mig hit. Många samtal och timmars stirrande genom fönsterrutor har förflutit här.

Men aldrig har jag gått hit själv. Jag har inte suttit här, enda personen vid ett bord, och stirrat rakt över gatan och in i antikvariatet på andra sidan. Aldrig med den här fadda smaken i munnen. Med samma fadda smak som hela den här hösten bär på. Aldrig ensam med förkylningen i halsen och tröttheten bakom pannbenet. Inte en enda gång, som nu.

Nån gång ska ju vara den första.

Rutnätet

Vågor

Jag har drabbats av en sån där sjukbacill som inte riktigt vill bryta ut i kroppen, utan i stället ligger och lurar. Känningarna kommer i vågor.

Och apropå vågor drömde jag en sorts sexdröm i natt. Drömmens huvudperson var…tada…Peter Jihde!
Han låg på en klippa och hade sex med nån brud och jag smygkikade på dem. Sen kom en stor tsunami och sköljde över dem, och över mig.

Undrar vad det betyder då?

Män som hatar kvinnor...

...kvinnor som hatar män. Människor som hatar människor. Människor som är likgiltiga för människor. Och karaktärer man aldrig riktigt kan sympatisera med.

Jag läser ju som bekant Den som vässar vargars tänder. Även om jag inte är riktigt klar med den än har jag ändå skaffat mig en uppfattning. Och börjat förstå vartåt det barkar. I alla händelser är det inte en behaglig bok att sitta och mysa i soffan med en kopp te till.

Jag försökte mig på just detta. Jag satt med te och saffranskaka och skulle just stoppa in en bit i munnen, men fick lägga tillbaka den. Det går inte att äta till den här boken!

Det finns en stämning som jag tycker om, en sån där stämning där varje detalj tycks ha betydelse. Där inte mycket lämnas åt slumpen och inget verkar ske sådär bara i förbigående. I första halva av boken blir jag nästan irriterad över att aldrig riktigt få veta vad det där otäcka är, som har hänt med bokens huvudpersoner. Eftersom jag har livlig fantasi målar jag förstås upp ett scenario. När avsnittet sen väl kommer är det ungefär så hemskt som jag föreställt mig, fast fiffigare och finurligare. Historien sluts och förklaras som skarpaste sortens deckare, fast med större trovärdighet och logik.

Om man gillar Carina Rydbergs thrillerhistorier eller ej, är antagligen en fråga om vilken sorts person man är och vad man vill ha ut av sitt läsande. Vill man alltid sitta och mysa med te ska man nog låta bli. Tillhör man däremot sorten som uppskattar ett slag i magen då och då, bör man prova henne.

Måndag,12:31

Bemanningsföretaget har fortfarande inte ringt. I fredags fick jag ett mail om att jag inte gått vidare till intervju(!), fast jag bevisligen varit där, och på min personliga sida står det att tjänsten är tillsatt. Trevligt.

Hopplösa hopplösa livet. Och det är snöblandat regn. Och halsont. Och vikarieförmedlingen ringer mig fast jag är hemma och sjuk och jag fattar verkligen inget men man får tydligen inte vara sjuk. Fastän risken för det aldrig är så stor som när man ständigt byter arbetsplats och måste vistas bland allehanda bacillhärdar.

Söndagen som försvann

Det var när jag kom fram till kyrkogården som mörkret började lägga sig på riktigt. Det var också då jag kom på att man kanske kunde fota döden lite, och det var då batteriet i min kamera dog. Men kinderna fick färg och låren blev kalla och det kändes nästan så friskt och nyttigt att några av de små rynkorna kring ögonen slätade ut sig. Två timmar senare framför datorn har huden tröttnat och skrumpnat igen.

Morgonen, helgen

Dagen börjar och det är som att vakna av natten i stället för morgonen. Obehagligt bli väckt av natten för vakna i mörker är lika med oro och mardrömmar, men jag vaknar, det gör jag. Jag har en halvtimme exakt på mig att koka teet, sleva i mig yoghurt som knappt går att äta vid denna arla timme.

Sitta på toalettet medan skinnet knottrar sig på låren, sitta och hålla i ögonlocken med fingrarna. Det tar sin tid för mig på morgonen. Jag tänker hela tiden att nej, nu dör jag jag klarar ju inte detta jag måste sova när jag kommer hem ska jag bara sova. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt så.

Men oh, som staden börjar röra på sig även när det regnar. Jag har mössan på, den tar emot dropparna, jag plockar en Metro, jag är tid vid busshållsplatsen för en gångs skull. Jag tänker hela tiden att jag ska sova.

Fast jag inte ens jobbar särskilt mycket ser jag ändå fram emot helgen. Morgnar när jag vaknar och oroligt ligger och inte kan somna om för jag tror att jag ska bli inringd på jobb gör mig fortfarande störd. De förstör min balans. Jag längtar efter såna enkla saker fortfarande. Som att veta vilken tid jag ska gå upp nästa morgon. Det är längtansvärt, och ännu ganska avlägset.

Onsdag, 22:41

Vi var och glodde på Bob Hansson som pratar snabbt, snabbt och mycket på en ibland ohörbar skånska. Det blev mycket skrattande. En del pinsamheter. Nästan så det såg som den äldre delen av publiken ville vrida lite på sig. Vi satt på pallar utan ryggstöd mitt i en konstinstallation. Nu har jag ont i rumpan och undrar lite över var den här stan egentligen hyser alla kulturtanter när det inte är evenemang på konstcentrum? Var håller de hus då? Teatern? Kyrkokören?

När jag gick hem slog klockorna så det ekade mellan husen vid ån. Jag kom på mig själv med att inte vilja sätta i hörlurarna just då. Jag gillar kyrkklockor. Gillar domedagskänslan, känslan av att vara i Askungen. Hörde nästan systrarna ropa i ton till klockorna: Askungen…Askungen!

Facebook,avsnitt femtioelva

Människorna på facebook blir bara fler och fler. En efter en dyker de upp, gymnaiseklassisar, kompisar som känner kompisar, barndomsvänner etcetra.
Det känns underligt, detta med hela världen samlad under ett tag, bland varulvar och vampyrer och underliga quizar som räknar ut vem man är i en procentsats. Men det är okej, trots allt. Det är som Lunarstorm fast det är enklare att hitta människor.
Gymnasieklassen har jag nästan spårat, en och annan från hög- och lågstadiet börjar dyka upp. Och ja…det är väl egentligen bara mitt gamla kompisgäng som fattas snart.

Mysteriet

Det här med att tillsätta jobb via bemanningsföretag är nåt jag aldrig riktigt kommer förstå mig på tror jag. Eller, jag hänger såklart med på själva principen. Låt nån annan anställa och det blir billigare. Låt nån annan sköta rekryteringen och vi slipper massor av arbete.

Men. I fallet tjänsten som jag var på intervju för häromveckan fattar jag inget. Jag var på intervju för det här jobbet. Det tycks mig vara ett ganska enkelt jobb som webbredaktör med lite blandade uppgifter, som visserligen kräver en del kunskaper, men inget som inte hundratals arbetssökande akademiker inte kan. Inget superduper-ultra-complicated chefsjobb. Rekryteraren hade intervjuat många, det var många som hade sökt, det är en populär tjänst. Jobbet skulle tillsättas snarast. De skulle höra av sig med besked vilket som.

Ändå har de inte ringt än. Ändå har jag noterat två mystiska sammanträffanden. Dels att företaget själva har en annons på sin hemsida. För samma tjänst. Dels att ett annat bemanningsföretag också annonserar om jobbet och vill att man ska söka via dem.

Allt är ett mysterium. Varför själva annonsera om man redan anlitat inte bara ett, utan två bemanningsföretag?

Uppdatering:
Jag menar såklart inte att det är nåt konstigt i att annonsera på flera ställen. Men att använda flera bemanningsföretag och samtidigt driva en egen rekrytering verkar ju som lite slöseri med resurser...tid, och pengar. Eller?

Måndag, 20:09

Mitt nya skrivarställe är vid köksbordet. Köksbordet, med tända ljus, och det enda man ser utanför är lampan i fönstret i väggen som lutar sig mot min vägg. Väggen där mitt fönster är alltså.

Där, utan sladd till Internet och omvärld, går det att göra nånting annat. Åtminstone tänka nånting annat. Bara fortsätta och fortsätta och inse att det har gått timmar, det är bra. Räkna ord och inse att de har blivit fler är också bra. Det är tiden man lägger ner som är viktig, och det är bra med kvantitet. Att ha tillstymmelse till flyt efter så många stunder av stillastående är förlösande.

Jul på tungan

Hemkommen efter besök hos musikerkarln. Om helgerna undviker jag stan allt oftare, virar in min värld och mina pinaler i några ombyten kläder och far iväg.
Väl borta flyger timmarna och jag återvänder med en känsla av att vara på språng, att inte vilja slå mig till ro i det jag har.

Jag tar med en påse julte till karln, för det är min favorit och för att jag vet att han är fattig på just te. Han tycker jag är gullig och han ber mig skynda mig in genom dörren, han har saknat sällskapet, han börjar sakta vänja sig säger han. Vid att ha nån som snusar och andas där bredvid i det knarrande huset.

Som vanligt är allt ytterst tillfälligt. Vi har bestämt att dela av oss i två vägar, ändå fortsätter den här knaggliga vägen slingra sig. Den blir längre, knatar under tiden. Tills en ny och större har asfalterats färdigt, eller tills vi är helt säkra på vilken asfalterad väg vi egentligen ska välja.