Kära dagbok,

Sitter på tåget med frostfält susande förbi utanför och tänker att jag nog skulle kunna trivas med att ha ett sånt där författar-/frilansliv som en del verkar ha.

Bli skjutsad till tåget av brorsan, köpa kaffe i bistron och sen skriva en sväng på den där texten som måste in snart på den medhavda macen. Sen skicka in och få betalt för skiten. Åka hem, köpa med sig hämtmat och luncha lite slappt för att sen åka iväg och göra en rolig och spännande intervju med en rolig tjej på ett litet mysigt kaffekafé på riddargatan.

Nu gjorde jag ungefär detta, fast utan betalning då.

Men alltså en dag, kanske en dag.

Lördag, landet

För första gången på länge vaknar jag i en riktig säng som är min egen. En bred säng, den är mjuk, ny, det luktar rent och tryggt, nytvättat om den. Blommigt täcke, blommigt örngott. Solen silar in genom den gula rullgardinen och ibland krävs så lite för att en ändring ska göra verkan. Som att bara ett steg tillbaka till ett barndomshem kan lösa upp onda trådar av tankar. Perspektiven vänder, jag förstår att livet alltid går att ändra. Inget är absolut och alternativ man ibland ser som omöjliga är inte det.

Kära dagbok,

Känns som jag nu har blivit den där människan som pluggar, jobbar, söker jobb vilka tider som helst. Gränserna har suddats ut. Jag jobbar lite då och då för lön, men resten av tiden – resten av tiden – där flyter allting samman.

Lördag och jag gör ett försök att slappna av, se på film, häller upp ett glas vin men inom några minuter är den där. Den där hetsen. Borde kanske kolla lite jobb, borde göra i ordning en banner som gör reklam för den där festen vi ska ha för boksajten snart. Borde kolla, borde skriva, borde söka. Borde vara bra, borde vara bättre. Slappna inte av för fan. Det är ju därför du inte ha fast jobb, för att du slappnar av för mycket!

Eller inte. Jag slappnar snarare av för lite. Jag vet det, men samtidigt går det inte att göra så mycket åt det. För det viktigaste i den här världen är att ständigt producera. Producera så du kan visa upp dig, tjäna pengar så du kan känna dig värd nåt.

Och samtidigt: att överleva. Vet man inte hur mycket pengar man har nästa månad är det oerhört svårt att slappna av. Då handlar det inte längre om nån social ego-stress, då blir oförmågan att överleva ett hårt skikt som bara lägger sig över allt det andra och trycker ner ännu mer. Överlevnads-nedtryckarrösten: eftersom du inte tjänar några pengar kan du inte räkna med att det gå bra att skriva den här texten, göra den här uppgiften, gå på den här intervjun. Såhär går det om man är för slapp!

Sen finns en annan röst. Den som säger att det inte är sant. Att allt bara är tillfälligheter, att det inte är ditt fel, aldrig nånsin, att vi har fått en sån här arbetsmarknad där det näst intill ställs högre krav på den som nu söker arbete än de som redan har ett jobb.

Och en tredje. Den tredje rösten tycker att allt är meningen. Det var såklart meningen att det skulle bli såhär, det är ödet. Det finns en väg fram till nåt, till den där dagen när du står där och bara vet att allt blev rätt. Ändå.

Jag gillar den där tredje rösten.

Förresten

Dessutom. Jag har ett extrajobb som ska starta snart, som ska vara på eftermiddagar – kvällar. En till två kvällar i veckan. Jag har redan tackat ja till och skrivit på kontrakt för extrajobbet, så jag måste göra det(för får jag inget heltidsjobb är ju extrajobb bättre än inget), men om jag nu får det här(heltids-) jobbet jag var på intervju för som startar på måndag – vad gör jag då?

Inte för att risken är så stor, men ändå, risken finns att jag måste hålla på och pussla för att hinna med två jobb på samma dag ibland. En annan risk är att människorna på extrajobbet blir sura över att jag plötsligt tagit ett heltidsjobb och bara kan jobba kvällar hos dem. Eftersom det eventuella heltidsjobbet bara kommer att vara 2-3 veckor vill jag inte heller säga upp mig från extrajobbet för då kanske jag nästan inte har någon inkomst alls sen.

Åh.

Jag längtar tillbaks till den tid då de flesta jobb var trygga och fina heltidsjobb med betald semester och månadslön. Då man slapp ha två eller tre extrajobb för att få det att gå ihop och då man inte kände att man skulle behöva vara tillgänglig omgående hela tiden för att ha en chans till heltidsjobb. Då det var okej med tre månaders uppsägningstid. Då det var okej att inte kunna allt på en gång, att inte ha någon erfarenhet och när det enda som egentligen var nödvändigt för anställning var arbetsvilja.

Jag har hört att det en gång fanns en sån tid. Kanske på 80-talet?

Kära dagbok,

Usch. Var på intervju. Kände ett slags obehag, som att hon som intervjuade hela tiden var misstänksam och ville avslöja mig.
Hon ba:
”Jamen hur känns det här då, jobba med kundtjänst när du egentligen har utbildat dig till något annat?”
Jag:
”Mmm, jaaa…det känns bra, jag har ju gjort det förut.”

Som om någon någonsin utbildar sig till att jobba i kundtjänst? Som om det liksom skulle vara ett område man riktar in sig på, snarare än att man bara hamnar där och kanske råkar tycka det är okej som jobb.

Världen är i sanning konstig.

Kära ni,

Klockan är alltså sex på kvällen och synen från mitt fönster kan inte betraktas som annat än kolmörk.

Och igår vände tiden, det är slutet på det ljusa klara torra(höstlöven!) och början på det blöta snöiga, fukt mellan tårna, ständigt kalla fötter, morgnar då det inte ens blivit ljust än när arbetande människor stiger upp.

Bemanningsföretaget ville skicka mig till ett lager och jag sa ja, behövde pengarna, ombytet och den fysiska sysselsättningen som dämpar oron. Lagret visade sig sen vara ett bok-/film-/skivlager, där jag packade tusen och åter tusen finska Harry Potter-filmer, The Ring, Gilmore Girls-boxar, Sopranos, Fredagen den 13:e del hundrafemtioelva och så vidare i all oändlighet.

På tåget dit satt två finlandssvenska kvinnor och pratade vädret, arbetet och försäkringskassan. Såhär:

”Jaa det finns ju dom som inte gör ett jeevla jota, du vet hon som sitter där framför mej hon bara sitter hela dagarna och leser tidningen på nete, till schillnad från en annan som jobbar o sliter och måste tjäna pengar.”
”Mmm.”
”Ja nu börjar de med de här vedre, förrsta snön redan, förra året kom den inte förrän december när vi var o tjäka jolbord, då kom den, snön, men nu börjar de nu blir det väl sånt där tågelände snart me.”
”Mmm.”

Och på lagret fanns alla möjliga människor. Och på tåget hem: alla möjliga människor. Och jag klev av i stan och gick på restaurang och satt i matos. Sedan gick jag till Tranan och A som fyllde år och som skulle till Berlin och vi tog ett par glas och sen åkte jag hem och sov. För en gångs skulle gott. Ombytet tänker jag, ombytet.

Vad som stör mig...

Förrförra veckan var jag på en intervju för ett bra jobb. Via ett bemanningsföretag, som vanligt. Enligt tjejen på bemanningsföretaget skulle jag få besked senast ”nästa vecka”, vilket alltså var förra veckan. Hon sa också att hon skulle höra av sig vare sig jag fick jobbet eller inte.

I torsdags förra veckan hade jag fortfarande inte fått besked, så jag mailade och frågade om jag kunde förvänta mig något besked snart.

Har jag fått svar?
Har jag fått besked om ifall jag fick jobbet eller inte?
Eh, nej.

Nu är jag sur-arg-irriterad, för det här är vad som alltid händer, mer eller mindre. Och ja: bemanningsföretag, jag förstår att ni har mycket att göra, men det kan väl ändå inte vara så jävla svårt att bara för en gångs skull hålla vad ni lovat?

Kära rymden,

Nu är jag administratör, recensent, skribent, redaktör, student, poet OCH pedagog.

Hur mycket av detta jag får betalt för?

Mycket lite skulle jag säga.

För trots extrajobb och ett halvt CSN kommer det ändå bli ett pusslande och meckande för att få ihop de där kronorna som krävs för att leva här. Jag vet helt enkelt inte hur jag gjorde när jag var student på riktigt?

Men kanske var allt enklare då. Billigare, mindre pressande, mindre längtande, inte samma uppgivna känsla inför allt som borde.

Jag får åtminstone en helt ok lön den här månaden. Alltså inte en bra lön, men ändå något som inte är existensminimum. Jag kan unna mig till exempel ett nytt nagellack eller så. Och kanske den där läslampan jag skulle ha köpt för längesen. Och kanske…eller nej. Inte så många kansken nu. Bara ren och skär förnuftighet. Förnuftiga nya vinterstövlar och förnuftig tandläkarundersökning. Så får det bli.

En med vindens hastighet

Så kan något svepa in och bara rädda en hel höst. Det är kärlek liksom. Det är att höstens löv kanske aldrig skiftat mer i färg. Det är äventyret, pirret.

Detet heter Håkan Hellström och det är fanimej fantastiskt varje gång. Blir förälskad i pianoslingan i ”Det dom aldrig nämner” när jag sätter mig på bussen till Skärholmen. Åker, lyssnar. Vet att det ska gå, den här gången också.

Så jag är i Skärholmen och där blir upptakten till en helg som ska rusa fram i en fart som inte finns. Som för att visa: såhär kan det också se ut. Dagar kan vara så olika, dagar kan innehålla människor.

På torget står kommunistiska partiet med röda fanor och plakat. Två män, den ene i jeansjacka lyssnar en stund, muttrar, vänder sig sen på korvkiosken till höger. Människor rör sig på torget i Skärholmen. De säljer tulpaner, åker sparkcykel, står insvepta i tjockaste halsdukarna, hijabs i tjocka lager, dunjackor. För det är också så att idag är en sån dag när alla upptäckt att det nog börjar bli kallt. Lika bra att klä sig.

Vi fikar på Billströms, kaffe och bakelse för fyrtiofem. Sen måste jag åka igen.

Jag åker hem och duschar i tusen år, det är så kallt nu. Jag tar på mig varmaste halsduken, mössan och kängorna innan jag går ut igen.

Jag är på en 30-årsfest som går i vindens hastighet. Vi hinner knappt fylla vinglasen en, två, kanske fem gånger för sen är hon över midnatt och det kanske är lika bra att tänka på att åka…ja?

Sen: söndag i vindens fart också. Födelsedagsbrunch, chokladfestival. Sitta på den där spårvagnen som väl egentligen inte är något mer än just en spårvagn och på vagnen är det en konduktör som tar kontakt. Han frågar oss saker och antecknar i en liten bok vad vi svarar och pratar lite som han vill bli kompis.

Jag tänker jag ska åka med den där konduktören snart igen, sen måste vi gå av. Resan tar stopp. Helgen slut.

...

Sen tycker jag att ni ska läsa det här viktiga

Jag har en ny skrivbok...

Den är rosa, djungelmönstrad. Och passar bra till hösten, Håkan och kaffe.

Nu

Känns som jag mejlar min konsultchef minst en gång i veckan om olika uppdrag, hon borde vara trött på mig. Men å andra sidan känns en mer stabil inkomst som en stor prio just nu.

Annars:jag anmäler mig lite vind för våg till allt möjligt. Frivilliguppdrag, jobb, extrajobb. Har dessutom en kurs att hålla på med. Får inte glömma kursen!

Jag tänker att en dag slår allt detta anmälande tillbaka på mig och så sitter jag där med allt för mycket att göra. Pengar but no spare time, typ. Det är ju inte riktigt vad jag vill.

Idag

Det har sagts nu att det här ska bli den kallaste vintern på tusen år.
Och jag som tyckte det nyss var vinter, det var ju nyss den kallaste vintern, kommer alltså en till?

Men piggheten, friskheten i att känna den torra höstluften mot kinden just nu. Att öppna fönstret sticka ut huvudet, släppa in kylan i de trötta ögonen. Fantastiskt.

Det är en blöt och kall torsdag

Jaha. Nu hände det sig att jag blev dumpad, bara sådär. Ja inte bara sådär egentligen, men utan nån egentlig anledning och utan större förvarning.

Liksom dumpad. Sönderrivna känslan. Den ensamma kalla sängen ännu ensammare än den brukar vara. Det svider liksom alltid till lite, hur litet det än må vara och hur mycket man än vet att i längden spelar det ingen roll.

Det kändes bra, men jag tänker inte på honom varje minut, kanske inte ens varje timme eller varannan. På kvällen satt jag i soffan och tänkte att liksom, hoppsan nu har vi inte setts på fyra dagar det kanske är dags att ses? Det är väl vad man brukar göra eller? Så jag drog iväg ett sms och nån timme senare ringde han. Och sa att nä, och ja du vet och nu har jag kommit på att och blablabla.

Och jag: mm, det är ju tråkigt att du känner så.

Det ständiga försvaret. Kylan i rösten. Inte tillräckligt nedbruten eller öppnad för att gråta eller bli desperat. Istället försvaret. Du får inte tro att jag bryr mig så mycket.

Men det gör man ju alltid. Inte mycket, men man bryr sig. Det river och sliter lite, fotfästet tappas, klacken vinglar och sen bryter de själsliga vita blodkropparna sig ut till hjärtats och magens självförsvar.

Men i längden spelar det alltså ingen roll just nu. Jag vet egentligen inte vad som gör det. Jag har inte fått rutinen, balansen: det lugna fina som jag hoppades på. Allt har istället kommit att handla om att överleva den ekonomiska otryggheten och att försöka bevisa för mig själv att det jag gör är bra. Att snegla på andra, att längta efter det där pirret – och nu talar jag inte om kärleken, nu är det nåt annat: glädjen och nöjdheten.

Det är vad jag saknar just nu, som egentligen var allt jag hade fått och byggt upp inne i mig själv när jag kom hem från utomlands nån gång kring jul för snart två år sen. Vad resan gjorde med mig och vad den fick mig att känna. Jag vill ha tillbaka det.

Kära dagbok.

Jag äter igen. Hurra, hurra! Såhär: först åt jag bara soppa, den svullna kinden och den onda tanden hindrade mig från allt annat. Jag låg i soffan och grät framför Idol i fredags, ty det gjorde så överdjävligt ont. I lördags morse fick jag nog. Jag åkte till tandakuten. Ringde först föräldrarna och fick dem att betala för besöket, sen åkte jag dit. Det var över på några minuter eller så. Sen penicillin. Sen har jag bara ätit mjuka saker i några dagar, men nu, nu går det alltså, nu tuggar jag. Det är fint, jag har saknat det!

Annars ägnar jag mig åt sociala medier idag. Och tänker lite på Nobelpriset. Ja, det i litteratur såklart.

Tanden

Ungefär en gång om året får jag en ilsken inflammation i en av mina visdomständer. Inflammationens styrka har varierat, men de senaste åren har den varit av det mycket arga slaget. Som till exempel 2008 i Nicaragua när tandhelvetet plötsligt, utan förvarning, började värka mitt i natten och jag vaknade på morgonen med svullen kind och feberyrsel. Eftersom det inom den nicaraguanska medelklassen är typ förbjudet att gå runt med minsta lilla förkylning utan att gå till läkaren eller ta medicamento, fick jag då nästan gömma mig för min värdfamilj. För jag ville inte. Gå till tandläkaren. (Tandläkarskräck? Ja, jo. Den har liksom aldrig försvunnit riktigt sen jag var liten och fick borra i en mjölktand. Jag har inte haft särskilt mycket tandproblem i mitt liv, går därför sällan till tandläkaren – där av skräcken, kanske?)

Men jag kanske borde ha gått dit där och då och blivit av med skiten till ett förmånligt pris, för nu är det den där tiden igen. När tanden gör sig påmind.

Igår mådde jag ok. På kvällen började kinden svullna. På natten vaknade jag och ville bara slita ut precis allt jag har i munnen och på morgonen försökte jag bita i en macka, men fick knappt in den i munnen.

Idag lever jag på soppa.

Till råga på allt hade jag ett möte med en rekryterare på ett bemanningsföretag i förmiddags. Till råga på allt skulle hon ta ett foto som de ville ha ”i sitt register” inför framtida rekryteringar.

Så nu är vi alltså fast nåt slags register, jag och min inflammerade tand. Snacka om att jag inte alls kommer få jobb där.

Nu ska jag fortsätta helgen med att ligga under en filt och läsa, kanske resa mig och ta en klunk kaffe ibland och försöka mosa in lite prinsesstårta. Mer avancerat än så blir det nog inte.

Hösten

Avdelning: jobbannonser på platsbankens sida

"Förmåga att använda Internet och tillgång till dator behövs för jobbet och även för att ansöka om det."


Nämen!

Staden, skolan, kedjorna

I lördags åkte jag till staden jag gjort slut med. Inte bara en, eller två, men flera gånger. Klev av i regnet och gick genom morgontomma gator där saker ser ut som de alltid gjort. Eller nästan. För i Gävle tenderar alla bra saker att försvinna och läggas ner; trevliga fik blir till en miljard Waynes coffee-ställen, kaffebutiker blir trendiga sea surf-shopar och nu hade även den fina irländska puben blivit ett “Harrys”. Det är ju inte Gävles fel, förstås. Det är bara sorgligt att det händer.

Så jag gick genom regnet till högskolan jag studerade på för fyra år sen. Och alltid är det som om tiden stått stilla. Att kliva från till cafeterian, där människorna samlas(fast nu är cafeterian flyttad och ombyggd), stå nervöst och se om man ser nån man känner igen. Att plötsligt krympa och bli den man var då, som ingenting alls har hänt på fyra år.

Och hissen, korridoren, de blå lamporna över studieborden som släcks av sig själva efter ett visst antal timmar. Här är det som att vi fortfarande sitter kvar med böckerna framför oss och tittar ut på de gråa, gröna husen, militärbyggnaderna – som om vi fortfarande är studenter. Bara med den skillnaden att då visste vi lite mindre, trodde på lite mer.

Sen på kvällen, när tåget tillbaka till Stockholm inte gick, bestämde jag mig för att gå runt och titta på stan, och det är samma sak. Vissa saker är vad det förmodligen alltid varit, andra försvinner, läggs ner och återuppstår uppköpta av nån kedja. Jag tänkte på samhället där hemma på Schlätten – där saker(kiosker, pizzerior, affärer) läggs ner och aldrig nånsin återuppstår, inte ens som kedjor. Sen tänkte jag: kedjor är förstås bättre än inget, och gick mot tågstationen.

Böckerna!

...

Noterar att det i utkanten av min facebook-sfär finns människor som ”tror att många är trötta på den fria invandringen…”

I utkanten säger jag. Det är människor som är vän med människor som jag känner.

Det är alldeles för nära.

2010

Så blev det året då Sverige hellre valde att rösta in ett främlingsfientligt parti än ett feministiskt i riksdagen.

Jag vet inte om jag är förvånad, men besviken. Besviken kan man alltid vara.

Såhär har det varit

Alla tusen kaffekopparna...

Och vinet.

Nuförtiden

Vi äter choklad i sängen och pratar om Per Hagman.

Bra så.

Deklarationen

Jamen såhär. Det finns mycket jag inte skrivit om. Att jag firat sommarens sista helg(augusti) på popfestival och cyklat hem i åttagradig kyla. Strumpbyxorna frös nästan fast på sadeln, jag hade mössa och halsduk, men halsen tog också stryk, det gjorde den, och efteråt kändes allt mest som urinvägsinfektion.

Jag åt årets enda belgiska våffla. Årets enda langos, stod i tusen köer, klämdes mellan tusen människor: detta har jag glömt skriva om.

Jag har också gjort detta. Ätit äppelpaj med skådespelaren. Först åt vi äppelpaj till kvällsmat, sen gick vi till sängs(soffan) och sen upprepade vi proceduren dagen efter, fast i omvänd ordning.

Jag har. Letat tusen böcker, nästan inte hittat några, bara läst annat, jag har skrivit recensioner och idag är tanken att jag ska skriva en deklaration om vad jag ämnar arbeta med för skönlitterärt projekt det kommande året. Det är därför jag sitter och jönsar mig med detta nu, för att värma upp.

Jag har jobbat hela långa veckan, som jag inte är van vid att göra nu. Sovit två timmar för lite varje natt och det blir ju, som ni kanske kan räkna ut, tio timmar för lite sömn på en vecka. Sen åkte jag till Tranan på det. Tyckte det var ett bra läge att återuppta min kontakt med hösten, med rutinerna, vardagslivet. Alltså: vin på Tranan varje fredag. Krypa ner i mörkret, känns lukten av de sunkiga väggarna(fast de var de nymålade), se folk äta köttbullar, folk komma direkt från jobben, i svettiga jobbhår, bara lite korrigerade med läppstift. Drick surt vin, äta salta mandlar, sitta och stirra och inte orka göra så mycket mer och sen åka hem lite dimmig vid midnatt.

Sen sov jag till ett dagen efter, tog igen alla förlorade timmarna, svajade runt och mådde illa, men blev till slut helt ok.

Nu är det söndag. Nu ska jag skriva en deklaration.

Tiden, minuterna

Och plötsligt fick jag alldeles väldigt mycket som borde göras på en och samma gång eftersom jag blev inringd att jobba på det där extrajobbet hela veckan. Men jag tar det i små steg, tänker att lite räcker. Tänker om jag betalar den där räkningen, lagar mat och diskar och skriver en liten text när jag kommer hem – då är det väl ok, är det inte?

För allting tar ju sån evinnerligen tid. Liksom såhär:
Cykla till pendeltåg = 10 min
Vänta på pendeltåget = 5 min
Åka pendeltåg = 15 min
Gå till jobbet = 10 min
Jobba = 8 timmar
Gå från jobbet till pendeln = 10 min
Vänta på pendeln som är försenad = 10- 20 min
Åka pendel = 15 min
Cykla hem = 10 min
Handla = 20 min
Laga mat = 30 min

Osv osv.

Och jag känner att jag är så stockholmsk nu, eftersom jag liksom vet hur lång tid saker tar. Ingen annanstans vet man det. Ingen annanstans mäter man avstånd i minuter. Och ja, visst vore väl det här med sex timmars arbetsdag ingen dum idé ändå?

Plugga, jobba

Ok. Från och med imorgon börjar min skrivarkurs. Jag kommer alltså att vara student på deltid, även om jag egentligen inte räknar mig student eftersom jag söker arbete, har för avsikt att också arbeta, tänker på den kommande hösten som en tid då jag ska arbete. Bara att jag just nu inte vet hur eller med vad.

Men när min granne frågar säger jag att jag ska plugga. Och han bara:
”Kreativt skrivande? Jaha, så du ska bli författare?”
Och jag:
”Alltså, nja, njä, det är ju mest för min egen skull, för skojs skull.”
Och han tittar på mig, väldigt skeptisk.

För när människor frågar vill de ha enkla svar. De vill att man ska säga att man ”är” nånting eller ska ”bli” nånting. Inte att man gör nånting bara på skoj. Så jag passar på att säga:
”Fast jag har tänkt jobba också samtidigt”. Och min granne är ju även min hyresvärd så det lämpar sig inte riktigt att ge intrycket att man inte har nån stabil inkomst. Därav detta: att jag också ska jobba. Som gör honom lite lugnare och mindre frågande. Jag hade gärna låtit bli det där sista, men så ser nu inte världen ut, att det lämpar sig att göra det.

Kära dagbok,

Jag är avtrubbad och utmattad och tänker att nu får det baskemig vara nog. Jag spyr snart av tanken på att söka jobb, och önskar mig mest av allt en paus från det.

Jag har en grundläggande teoretisk utbildning, examen, jag har gjort praktik, jag har jobbat utomlands, har jobbat med kultur, jag är en god skribent och stilist, jag är kreativ, jag pratar flera språk, jag är serviceinriktad, jag kan lite webb och lite layout, jag har en blick för detaljer och för färg och form, jag har pluggat mänskliga rättigheter, jag har gott minne, jag är bra på att lära mig namn och resvägar och kartor, jag är analytisk och bra på att komma med rätt kommentar vid exakt rätt tillfälle, jag är trevlig och glad och pedagogisk när jag vill.

Trots detta blir jag gång på gång dissad efter jobbintervjuer. Man undrar ju, är det mig eller samhället det är fel på då?

Tidernas bästa kopp!

!

Sällan känner man väl sig så uppfriskad, förnyad och behagligt världsfrånvänd som en lördag i augusti när man går över Årstafältet och just har skaffat sig en eventuell ny älskare.

Fuck, blä, damn osv.

Ibland är det dära självförtroendet så sargat av allt jobbsökande att man inte ens längre vågar söka sånt som man faktiskt tycker verkar vettigt och intressant. Det är då man bara ta sig i den där kragen och säga: du kan! Du är föfan vuxen, kan andra detta så kan du. Basta!

Och eh. Blir alltid så nervös av att ha publicerat nåt av politisk karaktär här, trots att nästan ingen läser. Men ingen ska känna sig stött eller utpekad eller så. Alla är vänner osv(utom Sverigedemokraterna då).

Tårar i soffan - och lite smygpolitik

Jag gråter väldigt sällan numera. Eller, rättelse: jag gråter väldigt sällan över sånt jag tycker är jobbigt. Jag kan gråta över sånt jag tycker är vackert och fint, över bra konserter eller fina luciatåg, över människor som kämpar – det som gör mig stolt och varm och glad. Men det som gör mig ledsen; nej. Då biter jag ihop och är tyst. För jag hatar att vara en stackare numera. Till och med inför mig själv.

I alla fall. Idag hände det sig så att jag grät en skvätt i soffan. Jag grät, som vanligt, över allt jag kämpat för men aldrig fått, över allt som är alla andras, men inte mitt. Det där. Fast jobb, betald semester, lön, möjlighet att kunna köpa och unna sig saker, kunna resa om man vill. Tryggheten, kort sagt. Och friheten.

Men hela situationen utlöstes egentligen av ett enda faktum: det att det snart är val. Valet gör mig uppspelt, spänd, nyfiken, men också kanske framför allt orolig. Och det som oroar mig mest är inte – som man skulle kunna tro – politikerna och deras förmodat tomma löften och fläskiga utspel. Nej, det som faktiskt bekymrar mig är väljarna, de som ska rösta, och i den form deras röster yttrar sig på nätet.

(Här var det tänkt att jag skulle klippa in ett exemplifierande citat, men nu tappade jag bort det jag hade tänkt använda).

Det finns tydligen människor där ute som på fullaste allvar tror att vi knappt har några, eller åtminstone inte några större mängder, arbetslösa, i det här landet. Det verkar inte alls bekomma dem att det finns människor som lever helt utan, eller med väldigt liten social trygghet. Eller att det finns människor som tack vare de senaste fyra årens arbetsmarknadspolitik måste skrapa bland kvittona i plånboken för att klara månaden. Att akademiker, som jag själv, blir direkt straffade om vi inte får arbete när vi avslutat våra utbildningar, eftersom moderaterna har varit så vänliga att ta bort studerandevillkoret.

Okej. Det här var inte tänkt som ett tyck-synd-om-mig-inlägg. Jag klarar mig liksom, jag har haft sparpengar, jag har föräldrar som jag kan låna av, men alla har inte det. Och oberoende av vad statistiken visar, oavsett om det är hög- eller lågkonjunktur kommer det alltid att finnas arbetslöshet och människor som lever väldigt otryggt och har svårt att klara sig.

Vill vi inte ha ett land där människor känner sig trygga? Vill vi inte att den som råkar i arbetslöshet ska kunna känna sig trygg och veta att den klarar sig även under perioder när det är kämpigt? Jag har alltid tänkt att det är det som är det fina med Sverige; detta enkla i att vi vill skapa en trygghet för alla. Att det så länge har varit en av grundstenarna i (den vanlige) svenskens ideologi, oavsett om vi är politiskt insatta eller inte.

Nu är det uppenbarligen inte så längre. Och det skrämmer mig.


*

En annan sak. En vän till mig sa häromdagen: "Det är så svårt det här med valet, men en sak har jag i alla fall kommit fram till och det är att alla, utom kanske Sverigedemokraterna, på nåt sätt vill det som de tycker är Sveriges bästa. De har bara olika metoder för det."

Och ja. Så kan man också se det.

Tårar i skogen

Igår var det den magiska Håkan-dagen, har jag förstått. Dagen då ungefär alla stod i Slottsskogen och lipade. Ja alla utom jag alltså. Men lika bra är kanske det. Jag försöker närma mig de känslor som är förknippade med den där skivan, försöker skriva om det, tänka på det, men inser att vissa saker liksom är gömda i skymundan i hjärnan. (Och jag vet att jag inte alls är ensam om att känna såhär, att vi är hundratals tusentals som känner så mycket för den där skivan och att det naturligtvis inte kan bli nåt annat än tårar då).

I stället igår: den magiska Trädgården under bron för kanske sista gången i år. Fukt, dans, billig öl, fin musik, tågen som dundrade där över oss och ja. En liten sista gnutta magi, kanske.

Inte för att den här sommaren har innehållit lika mycket magi som förra, eller andra somrar. Inte samma spänningar, förväntningar, ansikten att kanske skymta, stunder av total levande förvirring och explosion, men ändå. Den har varit ok, den här sommaren. Jag har haft värre. Fanns säkert somrar när jag mest gick hemma och var olyckligt förälskad och bara längtade tills skolan skulle börja igen. Säkert somrar när hjärtan brast och allt bara gick sönder. Och det var ju värre såklart.

Dessutom. Augusti har fortfarande några veckor kvar – det ska vi inte glömma.

Kära dagbok,

Okej såhär: jag träffade han lammköttet. Som jag ju inte riktigt kan rå för att han är ett lammkött, för hur skulle jag kunna veta hur gammal han var när han kom fram?
Han kom bara fram, liksom. Och jag var inte ett dugg inställd på ragg, eller ligga eller whatsoever.

Så vi träffades häromdagen under en lagom kravlös fika. Och han är liksom ja: skådespelare. Härmed får han alltså heta skådespelarmannen. Ja, han är alltså en sån som går på provspelningar och blir uppringd av regissörer och vill liksom stå på scen. Det är lite ovanligt i min värld. Det är liksom helt nytt för mig. Musiker? Ja, några såna har jag ju haft, och en och annan konstnär och nån poet. Men skådis- nej.

Vi träffas och han är så…eh…stor? Ja, han är lång och gänglig vill jag minnas och han är klädd helt i svart(är inte skådisar alltid det?) och har svarta skor som ser ut att vara inköpta på nån loppis i typ Flen. Han är: vuxen på ett underligt sätt som jag inte förväntat mig. Så pratar vi om allt möjligt och jag tycker att jag säger konstiga saker hela tiden och ibland blir det tyst, men det är ju så det är. När man inte känner nån. Vi pratar om jobb och teater och festivaler. Och om Per Hagmans Vänner för livet. Ja, vi fastnar i detta ämne ett tag och det känns rätt skönt. Vi fastnar ett tag i det där och snart måste han gå för han jobbar på kvällar, måste ju försörja sig och det hela känns lagom. Träffas några timmar är bra.

Sen ska vi skiljas åt och han tycker vi ska ses igen och jag är verkligen helt nollställd. Okej, han vill ses igen, okej, det är väl bra? Så vi bestämmer att vi ska ses igen. Och han säger: jag kan typ jämt. Och det är ju bra, liksom.

Kvällen och syrsorna

Det här är min kvällslåt nu för tiden.

Mer onsdag

Okej. Jag gillar augusti. Idag gillar jag augusti, nu ikväll. För att: det är lugnt. Alla upptrissade förväntningar har liksom lagt sig. Detta upptrissade vad gör du ikväll vad gör du till helgen vad gör på semestern, med ditt liv, nu är det sommar! Nu hörs bara syrsorna. Det är mörkt, men varmt, som det borde. Jag har tagit ett glas vin eller två, för det är augusti och jag får. Jag har lite tända ljus här och var, har tagit ut en lampa till min skrivarhörna i köket och imorgon, imorgon ska jag tydligen på dejt med nåt slags lammkött. Det kan ju bli spännande, verkligen.

Och varje dag reser du förbi Skanstull.

De gula tegelväggarna, det är korta sekunder ni stannar och varje gång tänker du att han skulle kunna stå där. Tänker: nu är det ett år sen ni stod här men det är så utanför ditt kännande. Du känner det inte ens nu, du minns inte hans röst, vad han sa, vilka rörelser, nej inget. Det är som om det aldrig över huvud taget funnits. Ändå. Ändå skulle du kunna minnas det så fort ni sågs.

Men människor svämmar över. Du passerar Skanstulls och Medis flera gånger per dag, flera tusen gånger i veckan, ni stannar några korta sekunder och du ser ansikten, de rör sig där på perrongen liksom svävar, det kan vara hon från ditt jobb, han från den där klubben. En kille har olika skor, en man har en schäfer som sover bredvid honom på bänken, men stunden efter är de borta. Staden är stor. Men inte tillräckligt stor.

Det händer att du ser såna du känner. Du går på Götgatan och plötsligt är hon där. Den där läraren du alltid blev lite nervös av. Hon med så mycket glöd och kämparanda att du nästan gick sönder, hon som du tänkte du aldrig skulle orka vara som. Eller du möter nån från ditt nuvarande jobb, precis i ett hörn går ni in i varandra, precis som om det vore den naturligaste sak i världen, precis som ni bodde i …ja, Gävle?

Eller en dag möter du nån på Drottninggatan. Du vet genast vem det är, hennes namn, hennes perfekt formade ögonfransar: hon pratar i mobil men hon ser dig, hennes ögon känner igen dig. Hon säger till personen hon pratar med att hon måste lägga på. Och så kramar hon dig. Hon kramar dig, och du säger: eh, hej? Ni hälsar och hon frågar vad du gör och hon säger att ni kan ju fika nån dag men hon har bråttom nu. Och du säger ja. Ja det kan vi. Hon går och du måste skaka det av dig. Vet att ni inte kommer ses. Inte nu, inte denna sommar, kanske inte igen förrän till vintern eller senare än det. Kanske aldrig.

För du bor i en miljonstad och här försvinner vissa människor ner i jorden. Vissa möter du hela tiden, men andra är borta från jordens yta som om de aldrig ens existerat. Som han som du en gång sa adjö till vid Skanstull.

Och du vet det. Varje gång du kliver av vid Skanstull. Varje gång skulle han kunna stå där och vänta men du vet att han inte kommer göra det. Du går på hans gator, du träffar nån som bor nästan port i port, men du ser honom aldrig och du vet att det är så det kommer förbli.



*


Tills en dag. En kväll snarare. Du går i horder av människor, du har banat din väg fram, du är lite törstig, du kollar på folket, folket som står där med sina glas, sina skjortor, sina väskor och du tänker lite på hur allt är annorlunda. Tills det glimtar. Det är något där. Röda skäggstrån kanske, eller en profil, och du viftar snabbt förbi, du gör dig inte besväret att stanna, vill helst inte veta, bara låta det vara. Som det alltid, eller åtminstone under ett års tid, har varit. Men du låter inte bli. Och när du har satt dig igen, när vinet rör sig genom strupen och du är åter i din trygga soffa är allt ändå inte som förut. För händelser är små, tankar, aningar, är små, men ingenting och ännu mera ingenting går att ta tillbaka när det väl har kommit. Så du ser honom gå förbi. Ni ser honom gå förbi, och det är ju verkligen inget särkilt, han är verkligen ingen speciell alls, ser ut som alla andra gör här, men du tänker att det kanske var just det du gillade. Och du har ju undrat. Så han går förbi och han vänder blicken åt ditt håll bara tillräckligt mycket, precis så intränat som bara de skygga gör, du känner igen det, han gör det bara precis så mycket så att han hinner se. Men sedan låtsas som inte.

Och efter det ser du honom inte igen. På hela kvällen och kanske någonsin. Men du hade ju undrat och det är väl det de är - de där människorna som bara försvinner. En enda lång undran.

Kära dagbok,

Jag är slö nu jag vet. Alltså det är slöhetens vecka, eller månad, jag vet inte, men hela tiden lyckas jag känna det som om jag är hemkommen från längsta arbetsveckan och inte har sovit ordentligt på år och dag. Men det är inte sant.

Såhär fungerar det: jag är en trögstartad människa. Detta gäller det mesta från jobb, till att sätta sig och skriva, till att ta tag i diskberg, till sex, till att komma upp på morgonen. Dock – har jag väl börjat och kommit in i det jag gör fortsätter jag gärna av bara farten. Detta gäller de flesta av de uppräknade företeelserna men kanske mest skriva och sex…och jobb, delvis.

Såhär är läget nu: jag går omkring och är allmänt slö och dassig och tänker mig att jag ska göra dittan och dattan men i slutändan sitter jag ändå där med en kopp kaffe och fördjupar mig i nån debattartikel om Jan Björklund och burkan(eller annan valfri aktuell debatt) och tänker att sen, snart…

Såhär har läget varit: jag har haft en uttömmande vinter och vår. Jag har arbetet kanske mer än jag någonsin gjort tidigare på ett arbete där jag själv inte kunnat reglera takten eller tiderna. Jag har haft väldigt lite, eller väldigt oregelbunden fritid. Jag har hela tiden tänkt att snart, snart, ändras det och jag får tid till allt jag vill göra. Så bestämde jag mig för att jag behövde vila. Och gud jag mådde bra av vilan. Blekheten krympte och ringarna runt ögonen försvann och sen kom en liten solbränna på köpet. Jag hade så mycket ork och energi och sökte tusen nya jobb, gick på intervjuer, försökte, hoppades, anmälde mig till frivilliguppdrag, läste böcker och böcker tills jag till slut bara slutade orka även det. Det är som att hjärnan bara kan producera hopp och idéer fram till en viss punkt, sen behöver den semester från sitt ständiga självpeppande och det fick inte min hjärna.

Så nu. Nu är jag slapp och avtrubbad i hjärnan och huvudet trött som om det vore på väg ut ur ett långt vinteride. Och i smyg längtar jag lite efter hösten. Fast jag älskar sommaren. Och jag vet inte riktigt hur det kunde bli så.

Kära dagbok,


Ibland är det bästa att bara gå ut och känna luften. När man sitter där hemma i det lilla köket är det lätt att glömma det, att det går så lätt, bara göra det – gå ut i luften. Och jag menar inte att bara dra in lite syre, utan mer det att sätta sig på cykeln och trampa och känna vinden i håret över Årstafältet. Sen att stå en stund på perrongen med alla andra och vänta på tåget, stå där och känna sig delaktig i.

*

Jag såg Sergels torg, såg Strandvägen, vi promenerade, Djurgården och luftballongerna, Grönan och nån Martin Stenmark-konsert, båten, Slussen, tangon. Sen till sist Götgatan upp tills vi var hemma igen, vid hans ställe. Där stannade vi och tittade på hans kök som är i renovering och där det ska bli en liten balkong med två stora glasdörrar.

Och jag cyklade hem igen. Öppnade ögonen till lägenhetens grumliga ljus. Älskade de rosa väggarna, blommorna som hänger, tände ett par lampor och kröp upp i soffan. Då satt lite av luften kvar i mig.

Kära dagbok,

Plötsligt på söndagskvällen kom det en sån apångest. Alltså en sån där det bara suger till i bröstet, som en mindre hjärtinfarkt, och det suger sig kvar och man får lite mulen mage fast man inte är hungrig. Och det är inte vanlig söndags-jag-vill-krama-på-nån-ångest. Det är: gör jag fel? Borde jag egentligen vara med honom? Det finns ju inte så mycket dåligt, finns det? Han är ju egentligen ganska bra, ja bättre än de flesta?

Och så suger det i magen och över en kommer alla saker man kanske borde gjort på annat vis?...man kanske bara borde?...nä, eller ja.

Och man vet inte vad man ska göra så man läser en bok om någon annans kärleksliv i stället. Någon annans liv, någon annans ångest.

Temperaturen

Jag tänker att ungefär såhär kallt och ungefär såhär mycket syrsor hörde man i Spanien. För tusen år sen, eller egentligen var det 2001 men jag minns inte. Minns bara vagt: man kom hem, det var efter nån barrunda. Började kanske på nån restaurang(allt var billigt), man gick hem efter glasen sangria några glas vatten allhanda smuttande på billiga drinkar. Man gick gatan upp(oh, det var så längesen) från den där baren som kallades Systembolaget och var svensk och mest inhyste svenskar och kokainletande spanjorer som ville prova svenska flickor. Man gick gatan upp alltså, inte långt, men hela tiden tittade man sig över axeln för att se om den där våldtäktsmannen var där. Han som följder efter utländska flickor(långa, blonda mest) till deras hem och sen senare ringde på deras dörr och sa att han var rörmokaren som hade kommit för att fixa igentäppta rör. Där gick man fram till den gröna porten, man hade sina nycklar, man stegade in, blundade en stund och hoppades det inte skulle vara nån kackerlacka i porten och se – där var den – den där kackerlackan som alltid verkade kila in mot pizzerian bredvid. Så man hoppade över kackerlackan och studsade upp för trapporna och uppe i lägenheten verkade hela golvet täckt av kackerlackor. Sen stod man i köket och rotade på sin hylla i köket och letade fram den där förpackningen med smältost som var god på det där äckliga, färgämnesaktiga sättet. Man åt sin ost och tittade samtidigt ut genom det ständigt öppna fönstret, kändes lukten av bränd pizza nerifrån. Och just då, där, var det förmodligen samma temperatur som här, nu i Sverige. Och lika många syrsor hördes.

Trött på:

• Alla fucking rekryteringsföretag som vill att man ska skriva in sina uppgifter på deras jävla sidor. Och sen funkar inte sidjäveln.
• Alla fucking företag som över huvud taget gör det svårt för människor att söka jobb. Till exempel de som vi ha en utskriven ansökan via snigelpost. Ofta man har skrivare hemma, menar jag.
• Att vänta på att rekryteringsprocesser ska avslutas när folk har kommit tillbaka från sin semester.

Att ses

Jag åker till Schlätten, det är nåt jag bara måste göra nu, komma ut från stan, frigöra mig från allt det den är; torka, leda, längtan efter kärlek.

Och sekunden jag ställer mig vid stationshuset i Hallsberg är det som jag kommit ut i verkligheten. Det riktiga Svergie med sina skyltar "kaffe och mazarain 12:-"
"Café, bowling, ungdomshus", sina baksidor och inglasade altaner, stillsamma hustak - ja egentligen allt det jag alltid ser som för första gången varje gång jag återvänder hemåt. Och det regnar nu. Som om det först nu det kan det. Här. Som något mycket naturligt, nu förlöses Stockholms torka, det är resten av Sverige som gör det. Ett hårt vått tryck.

Och jag sover och jag sover inte. Det är kallt i sängen för första gången på länge, jag har täcke som luktar garderob, och här sover jag, som om jag aldrig gjort nåt annat. Och hör vägen som susar förbi, som när jag var liten alltid hade dundrande långtradare nätterna igenom men som nu bara blir tystare.

Det blir vin och äventyr på Schlätten. Och rosa champagne hemma hos Å och vi lagar mat och sitter i köket i radhuset med alla sakerna, böckerna, växterna och porträttet på toaletten och här har det minsann inte ändrat sig. Bör inte göra. Vi häller vin på petflaska, för det var så man gjorde, så man alltid borde göra och när vi går mot stan säger Å "det känns som jag är tjugo igen" och det är helt sant. Vi är några år äldre, några barn och några förhållanden fler, vi är inte längre oskuld och inte så värst olyckligt kära, hångeldesperata, hopplöst rastlösa pinsamma blyga eller vad vi nu var. Eller det kanske vi är men vi har ändå det här mellan oss och när vi en gång gick här: tid och tusentals kända känslor.

Så det måste bli samma väg som då. Vi svängen av vid fårhagen och tar vägen förbi polishuset. "För att vi måste gå förbi platsen där jag och B gick in och kissade" säger jag. Annars är det inte rätt. Det måste ju vara rätt. Rätt är att vi inte har hunnit dricka upp hela petflaskan vin när vi väl är inne i stan, för vi har babblat för mycket. Rätt är att vi sen försöker tvinga i oss lite mer för att sedan lämna resten för att kanske är det nåt fyllo eller en vinsugen ungdom som vill ha.
Rätt är: att minuten vi kommer in den klassiska innan-krogen-puben i hörnet möter man nån man känner. Rätt man bjuder in och hamnar vid ett bord och att det strömmar till fler och man inte riktigt tänker på vad man säger, vad man dricker, vilka som sitter runt omkring och att tiden bara går tills det plötsligt nånstans är nån som säger det är dags att dra.

Vi står vid garderoben och vi är på väg att gå och jag säger till dom vi har träffat(det är han med tungar och det lockiga håret och han som alltid var kär i mig) att följ med nu. Men de stannar kvar och vi drar vidare och hade allt varit rätt nu hade det inte varit några problem för vi hade mött dem senare för det gör man alltid i den här stan. På torget, i baren,
på pizzerian.

Men det gör vi inte.Vi möts inte. I stället går vi och äter en torr pizza som bara äts just för att man är hungrig och för att dä ä så det sa va. Och jag går mot farmors hus, själv, precis som det oftast var, och jag är inte besviken, jag har inte den okyssta sorgsna känslan. Det är inte här allt slutar. Jag är bara tom och nöjd och glad över möten och det sista jag hör, det sista jag ser av mänsklig kontakt är en kille och en tjej som står utanför stationshuset, fastnade i en kram som varar i tusen sekunder och jag hör killer säger: "Dä va kul och se däj du." Jag tänker ja, det var det.

Förortsmånen

Kära dagbok,


Jag blev beordrad att gå in och göra ett engelsktest av receptionisten som var en man. Jag undrade om han tycker det är roligt att jobba där, i receptionen på rekryteringsföretaget. En stund verkade det så, ty han var liksom sådär driven och engagerad som det tycks mig att man borde vara. Jag undrade om det var vad han hade skrivit i sitt personliga brev när han sökte jobbet. Men then again, jag fick komma på intervju till den här tjänsten utan att ha skrivit en rad personligt brev. Och jag lite om det här med personligt brev ibland mest bara är ett spel för gallerierna.

Så jag gjorde mitt test, fast jag var kissnödig hela timmen igenom och bara kände att jag ville ha det hela överstökat. Jag klickade lite här, fyllde i lite där och så spottades det ut ett resultat som var rättat av en dator och som sa att jag hade nivå avancerad. Jaha. Fick sen gå på toa. Sen gå på intervju, där rekryteraren tipsade mig om att inte sitta med händerna i kors, fast jag inte satt med några händer alls i kors utan stillsamt vilande i knät.

Efter denna halvdagspers orkade jag inget. Sommaren glider in i huvudet, liksom i händerna och allt blir märkligt distanserat. Jag dricker mitt iste med mynta och sen går jag ut och blir törstig och kissnödig och måste gå hem och sen törstig igen och så går det runt.

Fast jag börjar komma lite mer överens med den nu, sommaren. Det är distansen, tänker jag. Det är detta att ljuset fortfarande finns och ibland ser jag ensamma fina pappor på tunnelbanan, såna som pratar högt med sina barn men som egentligen kanske mest pratar med mig och då blir jag glad, tills jag ska gå av och ibland hela vägen hem.

Jag gör ett expriment med kryddväxter i konservburkar nu...

Jag vet inte riktigt om de gillar det.

Återta sommaren, eller känslan

Så jag bestämmer mig för att inte längre gömma mig från solen, utan gå ut och möta den, och sommaren, igen. Jag åker till Hornstull, för där finns sommaren, har jag bestämt. Det är där de somriga minnena finns – i den somriga stadsdelen. Jag trampar runt på Långholmen, bland människor som ligger på gräsmattor, bryggor, klippor, grusgångar. Ja, det finns nog inte en enda kvadratmeder utan mänsklig hud här. Och där är jag nära att ge upp.

Men sen går jag ut på Reimersholme. Och där är det som att det där sommar-stads-hetsiga jag-måste-hitta-en-plats-nu! inte existerar. Det är så underligt sävligt på Reimersholme. Jag hittar en plats precis vid vattnet, vid kajkanten och båtarna, och där kan man sitta med benen svajande över kanten. Man kan sitta där och se över till Stora Essingen, titta på båtar och människor som badar och allt är bara lugn. Det sitter ett gäng gubbar och spelar backgammon(tror jag) precis vid trädet där man glider ner i vattnet också, det ser ut just som att de har suttit där hela dagen.

En bit bort ligger en kille i solhatt och sover. Och jag kan luta mig bak, låta vattnets reflexer bränna på kroppen, titta på pusslet av björklöv i himlen, kanske blunda och somna lite och tänka att det är ok. Det är såhär det borde kännas. Och jag kan tänka mig att vara här igen. Kanske hela sommaren. Med skrivboken, badväskan och det gamla randiga påslakanet som filt.

Gnället

Ja, idag hatar jag livet för allt vad jag är värd. Eller, ja. Eller nä. Men ni fattar. Alla människor som tilltalar mig är bara irriterande jäkla flugor. Detta gäller särskilt människor som tilltalar mig i syfte att bara vara social eller fråga om jag har semester/har badat än/ vad jag gör för kul/hur läget är i värmen etc. Sluta fråga om jag har semester! Jag har inte semester och kommer inte heller att få någon på den här sidan årsskiftet. Och nej, obetald arbetslöshet räknas inte. Det räknas inte heller att sitta hemma och vänta på att eventuellt få hoppa in och jobba, som jag gör nu.

För jo, jag fick ett litet sommarjobb på det där stället jag provjobbade på. Ett där jag blir inringd vid andra personers sjukdom. Man kan ju tycka att jag borde vara nöjd, men idag är helt enkelt inte en sån dag då jag är nöjd. Som kött på benen kommer den förbaskade mensen snart också.

Okej. Jaha. Jag hatar ju egentligen inte alls livet, eller människorna, eller det sociala, men vi vet, ibland övermannas man så av detta jag-förtjänar-egentligen-bättre-tänket. Inget går att hindra då. Det går runt och det vrider och vänder och bankar i ryggen och kliar i fingrarna och det är, jag vet inte, den allmänna känslan av att just nu är saker inte riktigt på topp, trots att allt runtomkring är förföriskt vackert och viskar om att det borde vara. Det är kanske egentligen det värsta. Att ha sprudlande svensk sommar och inte riktigt kunna njuta av den.

Köket

Jag håller alltid till i det lilla köket numera på kvällarna. Åtminstone när jag ska skriva nåt alltså. Här kan man öppna fönstret och sitta direkt i vinddraget, nästan som på en balkong. Man kan luta sig ut, sticka armbågen över fönsterbrädan och låtsas att det är ett balkongräcke. Det är fint. Bara två av alla mina lägenheter har haft balkong. Den senaste ett helt evigt liv sen.

Det är ju här hjärtana på tråd finns också. Och de två basilikorna och små burkar med planteringsförsök och oreganon som växer så fint, trots att den bor i österläge. Ja, jag måste bona om i det här köket, för det är inte ofta jag har ett kök att sitta i. Kök, som i ett eget rum alltså. För ett köksbord i ett enda stort rum där även säng och eventuellt kokvrå finns, är verkligen inte riktigt samma sak. Verkligen inte alls. Så jag tar hand om mitt kök. Tänker att jag ska sitta här till hösten och vinter och skriva och ladda upp bilder och titta ut på tallarna när de skiftar färg.

Kära dagbok,

Jag gör vad jag kan för att få tillbaka känslan. Ibland tappar man den bara, man vet inte varför, man förlorar den bara: den där att det är nu och det är varmt och det är sommar och framtiden ligger för fötterna. Att dagen efter varje natt verkligen inte spelar roll, att vi byter glas mot glas, speglar våra blickar, att vi skulle bada nakna om bara tillfället bjöds.

Ibland försvinner den och det är omöjligt att helt exakt veta varför. Man letar bland alla byggstenarna, vilken är det nu som egentligen inte håller, vad är det som gör att jag inte känner? Jag vet inte varför.

Men så dyker det upp. Att enkla lösningar finns inte, och jag förstår verkligen om ni inte förstår nåt nu, men ibland går det inte att förklara varför man inte har lust. Och ibland finns det verkligt enkla orsaker: som hormoner.

Kära dagbok,

Jag sitter i bikini och försöker utföra nåt slags arbete. Det går sådär, kan jag meddela.

Enkät, snodd av Camilla - om sommaren

Hur länge ska du vara ledig?
Ingen vet. Eventuellt mycket, eventuellt inte alls.

Kommer du vara singel eller ej i sommar?
Singel, ser det ut som ja. Har inte ens en dejt numera, men eventuellt några kaffepartners.

Hur många nyktra dagar blir det?
En del. Men jag hoppas på några onyktra rosédagar också.

Brukar du kolla in andra tjejers kroppar på stranden?
Ja. Men mest kollar jag nog på min egen.

Om man vill bada i Sthlm: var gör man det?
Baksidan på Långholmen verkar fin om man vill ha det lite privatare. Om man vill spana – framsidan på Långholmen. Annars: Skärgårn, Reimersholme, Fredhäll, Vinterviken kanske….ska även testa Långsjön i sommar.

Kan du tända en grill?
Ja! Var längesen jag gjorde det, dock.

Vilka solglasögon kör du?
Gillar ej solglasögon. Dessutom har jag ju vanliga brillor numera, de måste följa med överallt.

Går du osminkad om dagarna?
Ja. Ibland. Eller rätt ofta tror jag. Har blivit lite slö med sminkandet på äldre dar.

Är du cornetto eller piggelin-tjej?
Daimstrut.

Vad är sommarens soundtrack?
Allting med Robyn och Oskar Linnros. Och CEO – Come with me.

Vart åker du på semester?
Till Schlätten. Skulle gärna åka till Gotland också, men tveksamt om det blir så.

Andra sommarplaner?
Skriva mycket, se till saker blir klara. Odla. Läsa. Cykla. Gå på lite konserter kanske. Allt väldigt obestämt just nu, men det brukar bli bra i slutänden.

Sommarens outfit? (En för soligt och varmt väder, en för rusk)
Sol: Kjol och linne/klänning. Rusk: Kjol och strumpbyxor, kofta, alternativt tajts och tunika + mycket halsdukar och scarfs.

Hur håller du formen?
Måste nog stämma in med flera föregående talare i den här enkäten…form, liksom? Hålla formen känns som nåt man gör i Lätta-reklamen, inte i verkligheten. Men äsch, ja, jag har tänkt köra lite indiegympa och lite promenader. Men jag kommer nog inte att hålla så mycket form för det.

SPF – ett måste eller bara ruff o båg?
Nä. Jag kör utan så ofta det går. Använder det mest under långa dagar på stranden och mest på rygg/axlar och i ansiktet. Läget är dock lite annorlunda utomlands.

Sommarens drink?
Rosé. Eller cava. Eller Tranans sommardrink. Synd att de har stängt nu bara.

Vad kör du för bikini?
Tror den gula får vara med en säsong till.

Gå ut i Stockholm – hit eller bara turister?
Gå ut, men på ställen dit inte för mycket turister har hittat. Vilket kan vara klurigt.

Hur sminkar du dig i sommar?
Till vardags – typ inget. Fest – mascara, rouge, läppglans. Och ja, sen gillar jag målade tånaglar också.
Sommarens maträtt?
Lax och färskpotatis. Och nån räkmacka…evigheter sen jag åt en bra räkmacka nu.

Nu.

Jag flyter. Det är svävande drömskt och med midsommarhelgen försvann kontakten med det som måste göras, det som existerar och jag tittar på datorn på ett stumt sätt, som att den inte finns. Och jag planterar om ännu en blomma det är som en drog man vill bara se det växa och mitt kök är nästan fulländat nu, allt det rosa som från början sågs hopplöst omodernt och tantig är nu en fuktig sommardröm. Och från avloppet eller nånstans ifrån vrider sig rören, ett gurglande ljud hörs och jag glider in i sömnen med detta ljud, fast sömnen är svår, och allt för fuktig. Jag tar med ännu en bok ut på gräsmattan och vissa dagar är den helt död, som tömd på sitt levande innanmäte och dessa dagar spelar inga pensionärer boule, inga barn samlar blommor utanför dagisstaketet, inget par dricker heller sitt kaffe på hopfällbart bord vid en liten klippa. Dessa dagar går jag ändå ut, jag ligger på ett gammalt påslakan, jag bläddrar bland sidorna, tidningarna fladdrar och vill flyga iväg, solen har så många nyanser och en rygg blir mycket snabbt fuktig. Och jag vänder mig på sidan, jag reser mig upp, försöker samla håret som sliter sig och jag tänker att jag borde ha en ny älskare. Men sen – så tänker jag visst alltid såhär års, för det finns inget medvetande om vad som är, bara gator och tomma torg och bleka dammiga speglar som tar emot ett snett sommarljus. Och det är just i detta som nåt behövs.

Kära dagbok,

Vid pendeltågsstationen i Årstaberg står det en kvinna och säljer nybryggt kaffe. Hon säljer frukostpåsar också, med bulle och kaffe och de kostar bara 15 kr. Det står mer folk där. En bullgubbe och en massa människor på en rad som ser som missionärer som vill dela ut sina heliga kristna reklambroschyrer. Men jag vet vad jag vill ha. Jag går direkt fram till kaffekvinnan, det är bara hennes föresäljning jag vill stötta här. Jag undrar om hon står där varje dag, året om, eller om hon liksom växte upp ur jorden nu när det blev varmt.

Jag har provjobbat nu alltså; två dagar. I långtbortistan så man måste åka med pendeln och promenera lite för att komma dit, men det är helt ok. Jag gillar pendeln på sommaren. Så har jag jobbat, suttit vid en dator och knappat och klickat lite och det är väl minsann inte fy skam men inte heller det mest stimulerande arbetet som går att hitta här i världen. Dessutom kan jag inte riktigt avgöra hur det gick. Vissa stunder har jag känt mig som den mest korkade och mest datorovana människa som går att hitta, jag har fumlat med knapparna och stavat fel på ord jag inte borde stava fel på(plötsligt känns det som att jag inte skrivit ett ord engelska sen skoltiden) och varit en allmänt dålig kontorsmänniska. Vissa stunder har det gått bättre, som tur är. Vissa stunder har jag jobbat själv och tänkt att det går ju, det här. Jag kan nog jobba här ändå.

Men vi får se. Man får alltid se. En annan person ska provjobba också och det kan hända att det i slutänden inte blir jag som får sitta där. Men jag tänker att det kanske inte är meningen då. Om jag inte får det på grund av min fumlighet kanske jag var fumlig just nu av en anledning. Att jag inte skulle få jobbet. Att jag ska få nåt annat. Att allting redan finns uttänkt och färdigprogrammerat; mitt liv skulle inte vara såhär det skulle vara annorlunda.
Jag hoppas det.

Kära dagbok,

Gick hela vägen till Årstaviken och satte mig. Älskade det. Ända vid Årstabron. Tycker det är den perfekta brytpunkten för stad – natur, människa – effektivitet. Själva stadens definition. Pendeln som ilar över varje kvart. En sol som går ner. Några båter som bryter vattnet. Och så bakom ryggen detta ständigt pågående människoliv; joggare, stavgångare, cyklar, tonåringar. Ja, ni förstår.

Jag skrev och jag skrev och sen gick jag vidare till det evigt livlösa Årstadal och tog tvärbanan tillbaka. Och idag känns allt lite lättare. Även om inget riktigt har löst sig så ändå – lättare. Jag hoppas på sömn inatt.

Kära dagbok,

Fast jag är nöjd på dagen kommer natten över mig som en ondsint hök. Och det spelar ingen roll vad jag gör, hur många fönster jag än öppnar(det finns bara två), hur mycket kläder jag än klär av eller på, det är ändå för varmt eller för kallt. På natten visar sig livets totala hopplöshet.

Ser hur allt bara passerar förbi. Hur människor där ute är så fantastiska hela tiden. Alla är typ 25 och har haft en miljard häftiga jobb, varit på utlandstjänster hit och dit, varit projektledare för det och det. Och allt bara för att de kände ett sånt engagemang! Bara för att de ”brinner för PR”, eller ”alltid har hållit på med demokratiarbete, det kom liksom naturligt!”. Eller nåt annat. I Stockholm verkar människor nämligen tänka på sin karriär redan i lågstadiet.

Och allt jag kämpat för, allt jag försökt med känns aldrig tillräckligt. För allt kom ändå för sent.

*

Sen kommer gryningen och fåglarna. Älskar det och hatar det. Det syns där, längst bort på natthimlen. Den lilla rutan där det spricker upp. När fåglarna ser den börjar de låta, helt av sig själva. De vet inget annat.

Jordgubbspaj!

Kära dagbok,

Medan studentflaken tjuter förbi utanför hänger jag på biblioteket. Det är inte så ospännande som man kan tro, för sällan händer så mycket som i det tysta, i ett bibliotek. Sällan finns sån blandning av människor som studerar, skriver, surfar, städar och är intresserade av lite allt möjligt.

Här finns till exempel han med Leonard Cohen-tröjan som smyger runt bland hyllorna och dammar förstrött, ställer nån bok på plats då och då, ser ut genom de högt uppsatta, rutiga fönstren, för att sen damma vidare. Här finns kvinnan som hela tiden häver ner böckerna på golvet. Här finns den äldre mannen som sitter i datoravdelningen och darrande antecknar i sin skrivbok.

Här finns studenterna. Bibliotekarierna. Barnfamiljerna.

Man lever ett liv här inne, biter på sina äpplen och loggar in på sina facebooksidor.

Inte konstigt det är svårt att koncentrera sig.

Kära dagbok,

Jag gillar det verkligen som det är nu. Det är början av sommaren. Jag har fått min bostad och den är sannerligen hemtrevlig. Jag har romantiska fladdrande gardiner, spetsridå i köket, små burkar med te och kaffe; ja allt jag behöver egentligen. Jag har ny dator också, med mjuka sköna tangenter. Jag har ett mobilt bredband, så om jag vill kan jag sitta på ett café och vara svår. Skriva bland kultureliten, sitta och knappa nånstans och verka upptagen. Det enda som egentligen fattas mig är det där jobbet. Men det borde komma nu. Snart. Vilken dag som helst.

Kompakt boende

Det börjar gå på rutin nu, detta med att flytta. Och detta med att flytta till boenden som inte är 100% mina egna. För varje gång skalar jag av det allt mer, för varje gång blir det ett allt större begränsande till bara de saker jag faktiskt behöver. Men det är ok. Faktiskt. Det är ok.

Nu sitter jag här då, med sommargardinen fladdrande utmed det lilla fönstret, i det lilla vardagsrummet som ligger bredvid det lilla köket där diskbänken trängs med en sjuttiotalsmönstrad duschkabin. Jag gillar det, detta trånga enkla. Det är en utmaning att få ihop det. Hitta utrymmen att ställa köksprylarna på, eller ytor för alla de hundra växterna, böckerna, ljuslyktorna och skorna. Det är vackert så, och det funkar, för den här gången är 90% av prylarna mina. Här finns(nästan) inget oönskat. Här kan jag bo och leva nu, för kontraktet jag har skrivit är tills vidare och då gör det inget att duschen är i köket och att jag har världens minsta ytterdörr. Inget alls.

Eh...

Idag har två personer, oberoende av varandra, påpekat att min kjol har åkt upp så att trosorna syns.

Den första vid Hötorget.

Det andra på Systemet Gullmarsplan.


Antar att att det betyder att det kanske är vår, eller nåt.

Kära dagbok.

Det är bostadslösheten som gör mig riktigt motståndslös just nu. Det som på natten, på dagen, men mest på natten trycker och pressar och gör mig skör. Nånting händer, det är så strålande ljust, som skimmer genom trädtopparna här utanför, men jag kan inte för en sekund njuta av det.

För det är som att tiden håller på att ta slut. Jag är för gammal och jag är trött. Jag tog ett beslut om att lämna det jobb som bara mest gjorde dåligt med mig. Inte för en sekund ångrar jag det, men att det skulle ske i just samma stund som jag också måste söka ny bostad hade jag inte riktigt räknat med.

För jag vill kunna ha en sommar.

Men jag vill också kunna se vad som händer under sommaren. Vill kunna se att det finns en augusti, utan att ständigt behöva tänka, alltid behöva undra var jag är, var jag vaknar upp, vad jag kommer hem till då, där, nån gång i början av hösten när allt börjar om.

För människor är där ute. Jag ser dem, de har cyklar och filtar i gräset, det står en liten figur i blå solhatt och ler mot sin mor och snart ska de gå in och folk har; de går med sina matkassar, de fortsätter i lövskimret, de går sina powerwalks och de har. Ja, de är. Åtminstone de allra flesta av dem vet var de kommer bo om två veckor. Ganska många av dem vet var de kommer bo, vad de kommer göra om två månader, eller år. En stor del av dem har åkt till samma arbete de senaste två åren och kommer så göra de kommande två åren härefter. En viss del av dem är troligen inte nöjda med det, men skulle ändå aldrig byta det mot en tillvaro där de aldrig vet.

Kära dagbok.

Jag är på Schlätten. Och någon ringde mig om ett jobb imorse och jag var för seg och trött för att svara(vem ringer kl nio på morgonen till en arbetslös liksom?) och sen pratades det in på telesvararen och efter det har jag försökt få tag på människan men hon är på nåt fucking möte hela tiden och ska återkomma senare.

Men Schlätten är så grön som alltid såhär års och det växer krokus, vitsippor(nästan överblommade), gullvivor och jag vet inte vad. Och det finns kaffe och rabarberpaj. Bara det!

Next

Det tog slut. Jag har jobbat min sista dag och för några sekunder var allt tomt och ödsligt, jag förstod det inte, fattar väl inte riktigt nu heller, fast det känns bra.

Fortfarande drömmer jag om jobbet. Om resvägar, priser, misstag jag har gjort, kunder som ringer och är arga. Jag drömmer att vi alla plötsligt cyklar till kontoret, på oändliga långa cykelvägar genom stan. Då finns inga pendeltåg med signalfel, inga tidtabeller, inga månadskort.

Jag vaknar sen och inser att jag förmodligen aldrig mer behöver bekymra mig om det där. Jag ska aldrig mer dit. Aldrig promenera nerför isig backe med andan i halsen, aldrig trycka på våning fyra på hissknappen, aldrig passera in med den där stressklumpen i magen och tänka att nu måste jag skynda mig att slå på datorn, langa in lunchen i kylen, logga in och börja jobba för här ser man mig, man ser mig hela tiden.

Nu är verkligen alla dagar tomma, eller åtminstone inte sammanpressade. Det finns inget schema längre att noja sig över. Men det gör inget. Det är bra så. Dags för nästa projekt.

Och så

Jag gick på en mystisk AW som Bemanningsföretaget ordnade och det var bara jag där från mitt jobb. Bara jag som ville dricka rosa cider och stå och se nervös ut och dippa lite nachos med totalt okända människor. Men jag tänkte att ja, varför inte? Vad gör det väl för skada? Och allt var verkligen inte så farligt som man hade kunna föreställa sig. Alla blev vi visade in och jag blev presenterad för nån från huvudkontoret som var från Övik och sen hängde vi lite. Sen blev det tipspromenad och hon från Övik fick vin på näsan och konsultchefen gav oss en kram när vi gick hem.

Och allt är verkligen inte alls så farligt som man kan tro. Jag ska inte jobba på mitt jobb mycket längre, men det är ok, det är det verkligen. Och när han som jag träffar säger: har du inte ångest för att du kanske inte kommer hitta nåt nytt jobb? säger jag bara jo, lite, men jag får mer ångest av tanken på att jobba kvar.

Då vet man att man har gjort rätt. Våren skiner. Det är snart maj. Konsultchefen ger mig en kram. Det finns pengar på kontot, jobb att söka. Och ibland är det nån som påstår att den saknar mig.

Att träffas

Efter den där kvällen som höll på att sluta i ingenting. Efter den kvällen, när han vågade ta på mig men bara försiktigt, när han i sista stund, precis när nattbussen svängde fram runt hörnan, vågade ta ett steg och bad mig följa med. När jag för en gångs skull nuförtiden inte kände ett malande motstånd utan bara tänkte att ja, man ska ju leva lite innan man dör också.

Efter den kvällen träffas vi. Och det är väl inget särskilt i det förutom att jag i ärlighetens namn egentligen inte gillar själva träffandet. Eller: jag gillar att träffa honom, men jag gillar inte det där uppstyrda i att dejta – att träffas och liksom ägna sig åt nån aktivitet. Förväntas hitta nåt som båda gillar; filmsmak, gå på den där konstutställningen det skyltas om i tunnelbanan, sitta i soffan och vänta på att det perfekta ögonblicket ska infinna sig, sitta och vänta förgäves för att sen kanske känna att nä, det var nog inte nåt det här ändå.

Jag gillart inte. Tycker kanske att man kan hångla och sen springa på en bro i natten och sen bli ihop, eller inte alls. Eller i smyg börja ligga med sin jobbarkollega. Eller plötsligt upptäcka att man är kär i den där vännen man brukar lyssna på skivor med. Eller bli dödsförälskad i han i frimärksföreningen(om det nu finns såna längre). Eller…ja.

Men detta med att träffas. Nej. Jag är tveksam.

Under ett askmoln

Förlåt! Internet fungerar bara sporadiskt nu. Förlåt! Därför är jag borta härifrån. Men jag har beställt ett mobilt bredband och ny laptop och sen, då, senare, då ska allt bli normalt igen. Åtminstone är det vad jag inbillar mig.

Sen, då, senare, har jag kanske inte längre nåt jobb. Men det gör mig inte särskilt mycket egentligen. Jag går nästan runt och hoppas på att slippa en förlängning, bara för att slippa jobbet. Sorgligt men sant. Jag vill inte längre. Vill inte arbeta dessa konstiga tider och nästan aldrig få ha fredagskänsla, vill inte behöva vrida och vända utochin på mig själv för att få ledigt ens för att kunna gå till doktorn. Men framför allt vill jag inte jobba på ett företag som mäter allt jag gör och transformerar det till statistik. Jag har blivit gammal nu. Dags för lite värdighet.

Kära dagbok.

Jag tror att våren har kommit på riktigt nu.

Jag har hånglat, och det måste ju vara ett säkert tecken.
Det hela var mycket underligt, men på alla sätt bra för mitt fortsatta leverne. Nu kan jag klara av en vecka i arbetsmisären.

Och gondoler...

Isar & tragik

Internet slutade funka och jag fick panik för en stund och nu tjyvsurfar jag på ett mystiskt öppet nätverk med kass signalstyrka. Sådant är livet när man har ett beroende. Sådant är livet när så mycket handlar om kommunikation.

Jag gick ut på påskafton och gladde mig åt våren, drack kanske en drink för mycket(men inte onormalt mycket) och sen stod jag vid baren och log ut mig själv, kom på mig med att skämmas för att jag tyckte han på mitt jobb som spelade skivor var fin. Och sen, trots att jag bara var normaldrucken, kom en vakt och tyckte att jag kanske borde gå hem. Och detta upprörde mig, ja nästan hela vägen hem tänkte jag i fyllan på hur jag ska tillintetgöra denne vakt, men ändå – livet är för kort för att ständigt fundera på hämnd.

På påskdagen var bakfyllan ett faktum, men jag gick ut, jag gick ändå ut, och Stockholm var så vackert att man kunde börja gråta. Trots huvudvärken gick jag, från Skanstull till Gamla stan och alla isarna smälte. Det var de vandrande parens dag.

Nu behöver jag mental vila. Halsen och huvudet är lite tjockt, och kanske är det pollen, kanske är det en förkylning som aldrig vill bryta ut, men jag stannar hemma för mental vila. Det är vad som behövs nu.

Varannan

Så har varannandagsvädret bestämt sig för att bilda grupp med humöret och skapa varannadagshumöret också. Med varannan dag ljuset, hoppat, våren och varannan med ett enda stort blä svävande över sig. Som att å ena sidan vänta spänt på fortsättningen men å andra sidan mest bara vilja sova bort varje vaken sekund.

Varje natt nu. Samma spända sömn. Samma eviga uppvaknande när det ljusnar, eller när grannbarnen dundrar nerför trappen(varför har inte grannar vett att hålla käften när de klampar iväg till bussen?), samma energilösa kvällar.

En sorts önskan om passivitet också. Att bara få vara tyst i ett hörn och betrakta. Att få vara ute och se på saker, för att det trots allt finns så mycket att se. Att få stänga av alla samtal, just för att man liksom inte ser lika bra från mitti som från sidan av.

Jag tror det här har med jobbet att göra. Och våren. Sommartiden. Just det faktum att tiden står stilla fast den ändå rör sig.

Nån sorts vardag

Vårens baksida

Kära dagbok.

Det dåliga med våren är den förbannade vårtröttheten.
Skiner inte solen får jag inte tillräckligt med energi. Idag somnade jag efter två koppar kaffe.

Ps. Jag var hos gynekologen också. Där var två läkarstudenter. En hette Sven* och var man. Han såg lite nervös ut när det skulle till att undersökas.

Måste. Sova. Nu.

*Sven heter egentligen nåt annat.

Att se om våren

Och våren fortsätter göra sin språngmarsch överallt. Fast det går långsamt. Det är svårt att gå och tanterna ringer till jobbet och klagar på att det är ”svallis” i busskurerna. Jag håller med då, säger att ja särskilt nu när det är så halt, då får man vara försiktig och det är extra viktigt att dom sandar, faktiskt.

Och sen har våren den effekten att man liksom öppnar sig bit för bit. Till slut står man där helt vidöppen. Man vänder sig om och faktiskt tittar på han med glasögon som står i rulltrappan. Nåt som inte har hänt på kanske ett halvår, och människor liksom kryper upp ur sina hålor, slutar vända kinden till och stirra in i mörkret och tunnlarna. Man noterar varandra.

Och på tåget sitter det en man med sånt där hårsvall. Han har den där mogna men lite sluskiga stilen, men ändå korrekt, ändå vacker, och han har sånt där hår som är i tjock page och liksom svallar över huvudet på honom. Han sitter där och läser på sitt korrekta sätt i Aftonbladets söndagsbilaga, han har rock och galoschliknande skor och han är alltså vacker på detta mystiska sätt. Och när han går av så går jag också av och han vänder sig om och lägger märke till mig innan han försvinner och jag tänker att det måste vara vårens förtjänst. Utan våren skulle vi aldrig ens ha sett varandra.

Det är så nu att man vill ha natten med vin i bakhuvudet, man vill sitta på tåget med parfymen svepande utmed halslinningen, med ljuden i huvudet, ljuset blixtrande mot fönsterrutan, man vill springa utan skor på en bro, hångla sönder hela kvällen, promenera i villakvarter tills det ljusnar och man hör fåglar

det är så man vill nu

nu har det ändrats

kanske igår.

Sånt som sägs

Han som kanske är kär i mig har en vän med röda hängslebyxor. En med hängslebyxor och som jobbar på reklambyrå och nu har jag råkat säga till honom att jag tror att hans vän kanske är kär i mig. Jag vet inte riktigt vad jag har sagt mer. Kontentan är ändå densamma: jag har erkänt det förväntade pinsamma och nu kan saker inte förbli vad de var.

Det är med den kontentan i bakhuvudet jag låter mig ryckas med en stund. Jag träffade nån som var bekant. Ingen viktig och stor i mitt liv, men nu är det så att jag har en grej för ansikten, jag minns dem, och ja – nu minns jag honom också. Han är nån från en dejtingsajt, en som jag skrev några rader till en gång, och nu drar han mig med förbi garderob och ut på isiga gatan och upp för trappor och in på McDonalds.

Du äter väl inte kött och sånt förstås? Säger han och jag skakar på huvudet. Men jag äter det som du äter, säger han sen och så äter vi strips och cheddardipp och stripsen åker ut över hela brickan, över bordet och jag kladdar. Jag har jackan uppdragen till hakan, baskern nerdragen över pannan, glasögonen immar, jag är ganska fumlig och bitsk och inte alls särskilt flirtig eller trevlig. Ändå biter han sig liksom fast och försöker kyssa mig och vill ha mig med hem till den röda linjen och jag hinner tänka att det ibland är när man bryr sig som minst som man är mest attraktiv. Sen hoppar jag på Farstalinjen och sitter där med den beständiga känslan av att vara på fel tåg. Och när jag kommer till Gullmarsplan slår det slint i mitt vinfyllda huvud och jag ser inga bussar så jag åker till Svedmyra och börjar gå.

Sen går jag och går och glasögonen fryser till frost och när jag är hemma är det sent, alldeles för sent. Det sista jag tänker på innan jag somnar är att jag aldrig borde sagt det där till han med hängslena.

Avstånd till olika delar av livet, mätt i kilometer

På andra sidan

Jag har flyttat mig. Det gick på ett par sekunder bara och jag förstod inte riktigt vad som hände. Nu sitter jag här, i den här lägenheten som inte är min, men som har mina saker i sig, men som ändå hittills bara varit just i utkanten av en cirkel jag alltid rör mig i.

Det är en underlig känsla att flytta till ett område man så länge varit medveten om att det funnits, men där man ändå aldrig vistats. Det är som att plötsligt besöka ett parallellt universum. Som när man kommer till terminalen och ser sin gamla tunnelbanelinje rulla in på perrongen och instinktivt, för några sekunder, tänka den där ska jag med, för att sen komma på sig med att nej det ska jag inte alls.

Som om jag bara är på tillfällig visit här.

Som om jag snart ska hoppa på den där vagnen det står Fruängen på igen, kliva av, ta bussen den sista biten och komma hem till min gamla lägenhet in genom dörren och där står mina saker som de alltid har gjort. Men så är det inte. Där finns ingenting nu.

Ljusnandet

Den senaste veckan har varit toppen på mardrömsberget till den vinter som aldrig nånsin verkar vilja ta slut. Och nu handlar det inte om lite allmänt surgnäll över en mörk årstid – nu är det den värsta vintern på 20 år, trafikkaos och människor som i sin desperation vänder ansiktena från varandra och sluter sig i en liten tunnel av stress, oro och kalla tår. Stockholm har sannerligen inte visat sig från sin bästa sida på sistone.

Bra grejer som händer:

> Fick ett litet kuvert från bemanningsföretaget med två biobiljetter. Som plåster på såren för den jobbiga veckan vi haft.
> Fick den bästa lönen på länge den här månaden.
> Får eventuellt en liten förlängning och löneförhöjning på nuvarande jobbet.
> Ska på intervju för ett bra jobb imorgon.

Ja, det var väl allt. Livet blir sakta bättre.

Logiken

Igår hade jag mansbesök i soffan och idag har jag träningsvärk i höften. En fullkomligt logisk följd.

Förresten kollade vi Wallander under en filt på äkta svenne-sätt och satt och klurade på vem som var skurken. Bra grejer!

Och värmen, värmen, värmen

Fredagen blev en helvetesdag utan nåd på jobbet. Efter allt ringande, after alla röster i huvudet, stängde jag av och släckte ner och sprang ut på gatan när klockan slog tre. Eftermiddagen gick sedan i inhandlandets tecken. Jag visste hur det skulle bli. Med den första lediga helgen på evigheter skulle tiden fladdra fram som en plastpåse i snöstorm, därför tänkte jag stort och förberedande och drog direkt till Liljeholsmgallerian för att införskaffa de förnödenheter som behövdes. En flaska rödvin, en tetra vitt, ett par strumpbyxor, ett rosa nagellack och tre rosa presenter till lördagens rosa fest, that is. Och dagen slutade tidigt, oh så tidigt. Men aldrig har det väl varit så uppskattat att ligga inne med raggsockor under täcke som en fredag efter jobbet när snöstormen viner?

Lördagen startade sen med ett enda förberedande för kvällens två födelsedagsfester. Det målades naglar och jag plockade ner mina tre rosa presenter i en rosa på och begav mig ut. I min enfald hade jag dock inte klätt mig särskilt förnuftigt, vilket skulle straffa sig redan när jag såg baken på den röda 142:an svischa förbi ute på vägen. Och det var väl ungefär där allt började gå fel. En isande promenad i fina men ack så ickeisolerade strumpbyxor(plus klänning av typen som sällan stannar nedanför rumpan) blev visserligen till några timmas salongsberusning på Ringvägen, men ja, efter det lackade allt ur. Tåget ut till Vällingby ville helt enkelt aldrig komma fram. Efter ungefär en halvtimmes krypande fram med stånkade växlar meddelades det att vi var tvungna att kliva av och invänta eventuell buss.

Där stapplade vi alltså ut på okänd mark i ingenstans. Eller ja, ingenstanset visade sig vara en kyld vänthall med nedsläckt kiosk och en allmänt skärrad spärrvakt tre stationer öster om Vällingby och några väster om Brommaplan. Med andra ord: Islandstorget. Och det är mycket troligt att Islandstorget aldrig varit isigare än just då.

Många minuterns snövandring och en taxiresa senare satt vi i alla fall i ett varmt vardagsrum och plockade snittar och sippade vin. Musten urrunnen, förväntningarna en aningen släckta och ja…behöver jag säga att den första lediga helgen på evigheter inte riktigt blev vad den var tänkt? Men maten var ändå utomordentligt god, sällskapet eminent och ibland behövs inte mer än så för att livet visa sig från sin bästa sida. Och igen: värmen är sällan så varm som när man just nästan fryst tårna av sig i väntan på en buss som aldrig kommer.

Steget till vuxenheten

Det kommer ett skri i natten. Ett enda ensamt nödanrop på mobilen:

Hej vill du skeda?

Det är i denna stund, klockan halv fyra på lördagsnatten, som jag tar mig samman och blir vuxen. Svarar:

Nej tack. Sover och ska jobba imorgon.

Och efter det är det för alltid för sent.

Lediga eftermiddagen

En ledig eftermiddag känns det som jag ser soljus för första gången. Eller åtminstone vistas ute i det för första gången på mycket länge.

Jag går genom Fatbursparken – och när gick jag egentligen där senast? Det var väl i sommarvärme, en kväll…augusti kanske? Jag gick nog inte ensam heller. Och nu. Nu träder Medborgarplatsen fram i skyggt middagsljus, som ett ansikte på nån som just frisknat till. En mamma låter två barn leka i en snöhög mitt på torget, och jag går, med stelfrusna fötter.

Jag fikar i timmar med han som kanske var kär i mig. Som kanske fortfarande är det. Det är på ett blekt kafé där en tjej med praoskylt sitter vid ett bord. Varje gång det kommer in en kund reser hon sig upp, ställer sig i givakt att servera och direkt när hon lämnat över koppen med kaffe till kunden sätter hon sig ner igen. Öppnar en bok med svarta, blankt omslag och tittar inte upp mer förrän det plingar i dörren och nästa kund kommer.

Efteråt går vi utmed Götgatan och eftermiddagen är mer genomskinlig än nånsin. Han säger:
Den här vintern är för lång. Men en lunchrast när jag gick utmed Trekanten hörde jag en fågel som kvittrade lite annorlunda. Inte mycket men lite. När man hör sånt vet man att det är på väg att vända.

Det är såna saker han säger. Och jag svarar nåt vanligt och sen säger vi inte så mycket mer om det. Men när jag åker hem med tunnelbanan tänker jag att det håller på att ljusna. Och han är kanske kär i mig. Men han kommer aldrig erkänna det.

Värk i vänster äggstock

Hoppas det betyder väderomslag!

En vecka fram eller tillbaka

Det är svårt att tro att jag bara för en vecka sen fick total panik och åkte mitt i natten(nåväl, nästan) till gynakuten i Huddinge. Svårt att tro att större delen av förra veckan passerade i ett töcken av oro för nåt som till slut visade sig vara ungefär ingenting. Utom möjligen lite hormoner och dåliga stolar på jobbet.

Förra veckan var också veckan då jag tackade ja till att bo två månader i stadsdelen som Gud glömde(enligt google och människor i allmänhet.) Jag var där och tittade och där fanns både dagis och busshållplats och närbutik och inget verkade särskilt bortglömt. Ligger nåt längre bort än fem minuter från spårbunden trafik räknas det tydligen som bortglömt. Sådan är Stockholmslogiken. I alla fall, bortglömt eller inte, dit flyttar jag i slutet av månaden och bor där till slutet av april. Sen vet ingen nåt. Att jag kommer att återvända hit för att slå mig ner, här eller i krokarna runtomkring, tar jag däremot för givet. Det här är ju mitt område nu.