Att se om våren

Och våren fortsätter göra sin språngmarsch överallt. Fast det går långsamt. Det är svårt att gå och tanterna ringer till jobbet och klagar på att det är ”svallis” i busskurerna. Jag håller med då, säger att ja särskilt nu när det är så halt, då får man vara försiktig och det är extra viktigt att dom sandar, faktiskt.

Och sen har våren den effekten att man liksom öppnar sig bit för bit. Till slut står man där helt vidöppen. Man vänder sig om och faktiskt tittar på han med glasögon som står i rulltrappan. Nåt som inte har hänt på kanske ett halvår, och människor liksom kryper upp ur sina hålor, slutar vända kinden till och stirra in i mörkret och tunnlarna. Man noterar varandra.

Och på tåget sitter det en man med sånt där hårsvall. Han har den där mogna men lite sluskiga stilen, men ändå korrekt, ändå vacker, och han har sånt där hår som är i tjock page och liksom svallar över huvudet på honom. Han sitter där och läser på sitt korrekta sätt i Aftonbladets söndagsbilaga, han har rock och galoschliknande skor och han är alltså vacker på detta mystiska sätt. Och när han går av så går jag också av och han vänder sig om och lägger märke till mig innan han försvinner och jag tänker att det måste vara vårens förtjänst. Utan våren skulle vi aldrig ens ha sett varandra.