Festivaaalen

Jag var ju på festival i helgen. Jomenvisst. En sån där mitt-ute-på-landet-festival som alla lokala människor åker till och som ingen känner till utanför regionen. En sån som händer med oregelbundna mellanrum, kanske vart sjätte år eller sådär. Och det var fint och så och Sahara Hotnights spelade och Beach Boys var där. Beach Boys alltså. Märkligt, stört, sådär mitt ute på åkern och det var lite som att glo på film, sån distans mellan publik och scen men ändå inte. Underligt men coolt.

Och människoblandningen på den här typen av festivaler är också alltid lika märklig. Liksom ett åldersspann på 15 till 22 och ett annat på 40 till 75 och ingenting däremellan. Och mängder av öl och karuseller(Axels tivoli?) och killar med tuppkam som håller handen med vätesuperoxidblonderade blondiner och alltid nån konstig full snubbe utan tröja och tatueringar på magen som börjar prata med en. But still, det är inte var dag man går på landsortsfestival, inte alla helger man möter en mix av föräldrars bekanta och gamla högstadieklassisar i varierat fylletillstånd. Varje gång är en upplevelse i sig.

It’ s no good

”När åker du tillbaka?”, frågar du, mest bara i förbifarten men jag undrar. Finns det nåt bakomliggande här. En gång till på ganska kort tid antyder du nåt som skulle kunna tolkas som att du skulle vilja. Se mig igen.

Och du säger de bygger om huset, I have to send you pics, det blir så fint, alldeles divino! Och plötsligt finner jag mig själv pratande med dig på nån sorts konstigt blandning mellan din underliga amerikanska och spanska, så som vi gjorde, som vi alltid har gjort. Jag är fullständigt förvirrad, bakfull, orkar inte så jag stänger ner dig och skär bort dig från mitt liv för jag tänker nej…

Jag har inte tänkt återvända nu. Speciellt inte dit och till dig. Det är allt för skört, jag hör fortfarande den varma blåsten kring huset, hör syrsorna och geckoödlorna, kan fortfarande se din rygg i mörkret när du sitter där i sängen natten när stormen var och hur du bara sitter och ser på dörren som slår in mot rummet och jag frågar varför du inte sover och du säger att det är för stormen, men jag vet att du ljuger.

…för du kan inte berätta. Har förmodligen aldrig kunnat och det var ett under att du ens visade mig nåt av dig då, de där tre dagarna, för sen visade du det aldrig mer.
För nej. Jag tänker inte. Inte nu, men kanske kommer jag tillbaka nån annan gång. När allt är ordnat och tillräckligt lagat. Jag vill inte ha en människa som inte kan visa mig sina känslor. Nu stannar jag här.

Som här, som borta

I dag är söndag som i Nicaragua. Med regn på himlen, grånande på fönsterrutan. Konstig mage, lätt huvudvärk och när jag bara vill vara i det här rummet.

När det tar på krafterna
bara att skriva de här orden

jag kan få drömma om bostäder,
stänga in mig med bästa 90-talsmusiken

samla ihop mig till att våga hoppas på nåt.

Benen är alltid svårast

Jag fick inte jobbet som jag var på intervju för förra veckan. Tanken var att jag skulle skriva om min eftermiddag i solen(därav rubriken), men den överskuggas naturligtvis av att jag inte fick jobbet – den här gången heller.

Men det var förstås för bra för att vara sant. Att få fast jobb på en informationsavdelning, på ett schyst ställe med schysta förmåner mitt under pågående finanskris; så mycket tur verkar det inte som att jag ska få ha. Inte nu i alla fall.

Inte nu, men när? Tvåtusenfuckingelva kanske, när 40-talisterna går i pension. Vad hjälper det att man har tur och hittar ett jobb som bara nio andra har sökt? Och vad hjälper det att man har tur och råkar vara en av två som får komma på intervju medan sju andra är bortvalda, när man ändå inte får jobbet för att den andra personen hade mer erfarenhet?

Jag blir så trött på detta ständiga krav på erfarenhet. Orkar inte ens dra en lång harang om det igen, så trött är jag. Därför lämnar jag härmed en tom rad för osynligt gnäll.

Så.

Till det positiva i situationen:
- Jag gör ändå ganska bra ifrån mig i mitt recensions-/krönikeskrivande.
- Har kommit in på en webbproducentkurs som börjar i augusti och får därmed pengar från kära pappa CSN om inget vettigare händer.
- I början av augusti har jag en intervju inbokad för en praktikplats på ett företag som eventuellt kan tänka sig att anställa mig efter praktiken, om jag får den vill säga.

Prova inte detta hemma

- Att tappa bort den där viktiga blanketten som du ska skicka tillbaka till den där som du var på jobbintervju hos och sa att du var ordentlig till.
- Att sedan gå igenom halva soptunnan och allt gammalt pappersskräp, plus illaluktande mystiska pappersbollar och godispapper för att hitta den satans blanketten.

Prova däremot:
- Att hålla ordning på dina viktiga papper, stoppa dem i en viktig mapp där de kan ligga tillsammans med andra viktiga papper.

Om böcker

Jag skriver krönika på dagensbok.com i dag. Klicka i spalten till vänster.

Här

Jag är tillbaka på Schlätten och inget har förändrats. Det är så jag måste tänka nu. För jag vågar inte hoppas, inte på nånting, måste förbereda mig på att tänka alternativ. Skicka uppföljningsmail till jobb och söka nytt, alltid nytt.

Och helgen som var så strålande med årets första dopp och en alldeles lagom vinfylla med tilhörande dansgolv. Och jag pratade halva kvällen med en man som såg ut som Harry Potter, han var typ litteraturdocent, han kanske inte var så het men det var ändå helt ok. Vissa kvällar är det fint så, med bara samtal.

Nu är jag här igen alltså, tog tåget från Stockholm i morses, har skrivit krönika halva dan, och myggorna kommer in i mitt flickrum och Schlätten är vacker och sommaren har nog börjat ändå, på riktigt.

Solen dansar även i Stockholm

Och i dag har jag en recension på dagensbok.com, kika gärna in där. Njut av solen! Det ska jag göra. Efter förmiddagens möte känns det som jag förtjänar en ledig eftermiddag.

Nånting tog mig iväg...

...till sommaren. Så jag går nu: buss, tåg,tunnelbana, gå igen.

Återvänder snart.

It was the start of a summer, the start of forever

Det faktum att jag inte fått ligga på en halv evighet börjar göra sig påmint. (Fått ligga? Låter ganska passiviserande för den eventuella andra parten, som att be om tillstånd att göra nåt den andre egentligen inte vill…)

Nå, detta faktum yttrar sig på följande sätt: total frustration, irritation och tankar på att allt är sexigt. Jag menar, skägg? Ja tack. Snickarbyxor? Ja varför inte. Män med mörka glasögonbågar? Ja, kanske inte skulle vara så dumt just nu. Och så vidare.

Dagarna trampar på och den bistra sanningen är att jag ju bor i mitt föräldrahem för tillfället. Mitt ute på landet. Utom all vettig kommunikation och möjlighet till privatliv. Tillfällen att skaffa ny älskare = inte så himla många. Och sommaren bara flyter, det är redan efter midsommar, och det är klara nätter och himlen skär sig i olika nyanser och klockan fem väcks man av ljuset och fåglarna. Och idén om att skaffa sig den där älskaren försvinner inte direkt.

Så jag vill att den här sommaren ska börja på riktigt. Vill att ljuset och värmen ska ta mig med. Föra mig till nånstans till där sommarromanserna spirar, där männen har mörka glasögonbågar och där de klara kvällarna blandas med passion, rosévin och sköra förhoppningar, så att det kan bli the start of a summer, starten på för alltid. Gärna redan i kväll.

Dagens brittpop

Mitt i söndagskaffet kom jag att tänka på Ash och Oh Yeah, som jag älskade sönder under några korta sommareftermiddagar när P3:s Tracks spelade den, nån gång på 90-talet sådär.




Uppdatering:

Oh Yeah she was taking me over

Oh Yeah it was the start of the summer

It felt just like it was the start of forever

! Åh så poppigt och fint! Nu ska det bakas bröd.

! Och sen ser jag hos HD att Ash ska släppa en massa singlar i oktober. Minsann.

Glad midsommardag

I dag är jag med och har lite sommarlästips här. Ni får själva lista ut vem som är jag och så vidare. Pinsamt faktum är dock att jag inte hunnit läsa särskilt mycket nytt den här våren. Nåväl, jag skyller på kollektivet; allt är kollektivets fel.

Vackert

Det störigaste är att bara för att jag inte har fast jobb just nu(eh, som att jag nånsin haft det?) finns det jättebra lägenheter att söka. Jag menar sjuuukt bra.

Och jag hittar Den där lägenheten som på pappret ser ut att bara vara menad för mig, men det jag inte fattar är varför ingen tar den. Vad är felet? Varför försvinner den inte bara från jordens yta så jag slipper se den. Och gräma mig.

Fel och brister

Så när paniken hänger över mig och inget vettigt händer i inboxen söker jag praktik också. I brist på jobb, i längtan efter att ta mig framåt. Och i brist på jobb är konkurrensen stor, även om en enkel praktikplats.

Därför hade jag en telefonintervju i dag, med en av dessa praktikplatser jag sökt. Och allt verkade väl bra, det är en cool organisation med coola arbetsuppgifter; en trevlig merit att ha på CV:t och sådär. Det är bara det att man inte vet vart det leder. Att de troligen inte kan lova anställning efteråt. Om jag ens får platsen.

Och då är arbetslösheten i varje hörn och snokar. Då är den, den berömda våta filten över oss, när allt är bara kanske och när massor av människor ändå anstränger sig för att nå detta kanske.

Okej. Jag är inte överdrivet positiv nu. Men jag ler i alla fall lite av tillförsikt. För jag hoppas ändå, och jag tänker att det nånstans är fint. För till den där praktikplatsen hade jag skickat ett sånt där CV med korrfel på. Och väljer nån ut mig, trots korrfel, när de kan välja bland en hög med andra måste det ju betyda att jag ändå är lite bra.

Glad sommarsöndag

(Det här är mest för att jag kände så mycket för en blommig bild här. Men ändå, glad sommarsöndag; juni och allt. Jag ska eventuellt på fotoexpedition. Igår gjordes ett försök till samma fotoexpedition, döda grävlingar och hästhuvuden skulle fotas, när minneskortet plötsligt säckade ihop. Jag är sämst på att radera.)

...och jag inser nu, att det verkar regna rätt rejält i Stockholm, Gävle med flera ställen. Vill bara meddela att så är inte fallet här. Här är strålande söndag. Rabarberpaj. Ja.

Och internetkonsumtionen

Jag beställer böcker för 600 spänn. Däribland Roberto Bolaño på spanska. Min lista med ”önskeböcker” hos Adlibris blir bara längre och längre. Jag bevakar auktioner på Tradera och får hjärtklappning i slutspurten. Jag myspacear allt för länge; sida till sida, band för band, det tar aldrig slut.

Det är kanske såhär det blir när man bor på landet? I nån sorts fåfäng tro att man konsumerar mindre när Konsum är den enda fysiskt existerande butik som erbjuds, sitter man där vid internetet och gör det man annars skulle gjort vid skyltfönster bland barnfamiljer nånstans på nån gågata. Eller?

Jag bör kanske ta mig till en stad snart helt enkelt. Inte för shoppingens skull, men för känslans.

Dagarna går lite för långsamt nu

Fast tid är nåt jag borde använda mig av.

Och jag går ut varje dag, på välkända vägar. Med det som är kameran i mina ögon. Och det är lupiner och järnvägsspår och ihjälkörda grävlingar och svarta sniglar och det luktar genom luften och jag kan inte låta bli att tänka att allt står stilla. Mycket stilla.

När ska det röra på sig?

Snällheten

Livet väljer att ändå vara lite snällt mot mig just i dag. För ner i brevlådan trillar det ett besked om att jag ska få stipendium på sjutton lakan, och det är kanske just vad jag behöver. Just i dag. Och det är som en liten påminnelse om att ibland lönar det sig att försöka och det lönar sig att lägga ner en massa tid på gratis arbete för ibland när man har tur kommer det belöning. Och jag får ändå lite betalt för allt det jag gjort hela våren, alla kvällar jag stupat i säng, alla timmar jag ägnat åt att skriva analys, hjälpa till med datorer, planera studiebesök. Det är fint.

Och män slutar aldrig förvåna med sina plötsliga infall

För jag förvånas av hur du plötsligt väljer att prata med mig. Såhär efter flera månader(ett halvår? Ja det är nog det nu). Att du visar nån sorts omtanke. Att du väljer att kalla mig ”din”.

Sen när då? Tänker jag. Tänker att du bara låtsas som att du inte minns. All min ilska och mina tårar. Att jag försökte och försökte få till nån sorts samtal. Att det blev en av de längsta helgerna nånsin. Och att du till sist, den där sista solglittrande morgonen när jag hade vaknat till vågorna och strukit alla försök till smeksamheter ur min mun och bestämt mig för att dra, att du då valde att svara med det smått ironiska: Good for you

Jag tänker att det syns, i det nervösa mellan dina ord, dina val och dina rader på skärmen. Du minns, och du tänker fortfarande på det ibland.

I min bokhylla - olästa

Agneta Pleijel - Drottningens chirurg

Hélène Berr - Ingen kommer att tro mig

Tourist

Att välja

Så jag väljer finanskrisen. Den som man säger åt mig att inte välja. Men om det känns så i magen då, vad gör man då?

Jag har visserligen inte tackat nej till den där Chile-kursen än, men det lutar nog ditåt. Även om jag hade älskat det. Även om jag kanske kommer få ångra. Sen när jag sitter här och hösten kommer över mig och inga arbetsgivare vill veta av mig, ångrar jag mig inte då?

Jo kanske. Det är en chansning. Det var en chansning att dra till Nicaragua för mer än ett år sen också, och det gick bra. Att åka är ofta det som framställs som utmaningen. Det är chansen man måste ta. Men ibland är utmaningen att stanna också.

Borde vara.

Men tack ändå för att ni stöttade mig.

Chile finns kvar, tror jag.

Urk!

Det är när man inser att man har flera tramsiga korrfel i det där CV:t som man skickat ut till ett antal arbetsgivare, som man bara helst vill…ja? Dränka sig? Gömma sig under täcket med en bok? Emigrera?

Välj själva.

Men hur kan ni veta…

…att ni inte vill ha mig, redan dagen efter jag skickat in en ansökan?

Det övergår mitt förstånd. Eller det gör det väl egentligen inte, men jag var faktiskt inte olämplig. Inte alls.

Men sen, mitt i solfrossandet, känns det så underligt långt borta att nån skulle ringa och kalla mig till ett jobb. Som att det inte kan ske under vissa väderförhållanden. Jag ligger i en trästol med grön dyna och läser noveller, tittar upp ibland, mot solen eller flygplansstreck på himlen och tänker: hur länge kommer det att vara såhär?

Sen mitt i rastlösheten har det kommit ett besked till mig i brevlådan. Jag har kommit in på den där kursen i Chile som jag sökte för ett tag sen. Den som bara tar in åtta av gudvethurmånga sökanden. Den som troligen en hel hög unga journalistwannabies vill gå. Och jag måste bestämma mig snart. Om jag ska klippa av den möjligheten, eller åka. Jag kan inte vänta ett tag och säga kanske. Det känns lite jobbigt.

Det blommar

Dagens London-nostalgi

Och tunnelbanan ser ungefär exakt likadan ut nu.

Towern

Men London är en stad som sover

London; strax innan midnatt.
Tåget rullar ut från London Liverpool station.
Heltäckningsmatta på golvet, vagnarna dunkar. Allt är gammalt.

London; i mörkret.
En klocka på en station. Romerska tunna siffror. Pelare. Snirklar på husen.
En kvinna i slöja med sina barn på perrongen. Gäspar.

Centrala London; strax efter midnatt.
En tobaksaffär är öppen.
Man bakom disken med sina papper, pengar. Tittar inte upp.
Nattbussen kommer, lämnar.
Vi förvirras.
Männen vid en bar ser oss. Sen stoppar vi en taxi.
How much is it?
Och taxichauffören: depending on the meter darling

London; Earls Court nån gång på natten.
En pub vid namn Prince of Teck.
Taxin lämnar.
Täta hus, mörka fönster, fördragna gardiner.
Svarta sopsäckar på trottoaren. Gatan svart.
London sover.

London; åtta på morgonen lokal tid.
Lukten av rostat bröd. Fötterna mot heltäckningsmattan.
En bakgård, sopor, en skorsten.
Tutningar. Ambulansen.
Det dunkar i väggen.
London har vaknat.

London; blir en grå smältande massa mitt på dagen.
London från en buss. Klassiska London.
Blir till en film, en bild ur en engelskabok från skolan.
Towern, kanske i duggregn.
Jag är inte där. Är i en dröm.
Kliver av bussen i sovande tillstånd.

London; och en klubb som är ett hål i väggen.
Ett band med en sångare som ser ut som Dregen.
Argentinaren som tittar mig i ögonen.
I fell in love with the guitarist, säger han.
But I won´t let you take him.

London; I en helt ny stadsdel med helt ny stämning.
Och färgerna flockas på gatan.
Lukterna i luften.
En man sitter med rödvin och en bok.
En kvinna med sin cigarett och sina Dr. Martens.
London i solen är alldeles vaken och lugn.

London; och vi kysser marken i Soho med fötterna.
Som i en dimma av all intensitet.
Och väggarna är täckta av kroppar och hemliga ord.
Och alla är ute.

London; en morgon i Notting Hill.
När gatan inte sover. När husen och skyltarna skramlar om kommers, fast på ett lugnt sätt.
När alla är trevliga i lagom dos. Till och med så att en svensk kan gilla det.

London; en sista kväll.
När gråten kommer över mig, mitt bland tusentals röster.
Och det inte går att stoppa. När det kommer det som finns bakom, som kanske väntar framför.
Och en gatlykta utanför som lyser upp det tomma.

London; när natten aldrig tar slut.
Vi sover på bussar, vi sover på tåg.
Och London fortsätter sova när planet lyfter från Stansted och molnen rör sig från solen.

Tillbaka

Lagom schleten, från ett solsprudlande London. En dag på en buss, en annan på en marknad och en märklig lång natt utan sömn eller mat på resande fot.

Det var en fin resa.

Bilder kommer. Men nu är det söndag med Camera Obscura, och dagens finaste låt heter James.

Camera Obscura på myspace.

I väntan på...London!

Om sidådär fyra timmar sitter vi och käkar flottig middag på Skavstas skabbiga flygplats. Om sex till sju timmar sitter vi på Ryan Airs trånga flyg till London. Tidernas kanske mest oplanerade resa börjar i kväll, slutar på lördag. Sen återkommer jag med dimmiga bilder och minnen från Camden och Notting Hill arts club. Möjligen.

Helgen var Stockholm. Var 30-årsfest, mat mat och vin, kaffe och bailys på det, och musikgissartävling till långt in på natten. Sen var jag på mitt livs första bakfulla dejt.Den pågick en hel eftermiddag och förflyttade oss långsamt från centralen till gamla stan till solen till söder, till öl. Sen slutade allt i Hjorthagen i en soffa med en kanna te. Fin eftermiddag, fin kille. Solsken ,teater, frågor, resor, kärlek, allt behandlade vi.

Trots det är jag tveksam till en eventuell fortsättning. Han har åkt söderut till sitt, men mina känslor fladdrar på och rör sig mest på gatorna i Stockholm. Det finns nåt ouppklarat där, precis nånstans mellan kanelkaffe på Götgatan, trappan till Debaser Medis och överallt i en tunnelbanevagn. Och det ouppklarade måste klaras ut, right?

Men nu snarast: kaffe, söka ett jobb, omstrukturera väskan, centralen, Skavsta - London!

I väntan på...något

Eftersom det där nya extrajobbet jag fick för ett tag sen innebär att recensera böcker sitter jag just i detta nu och väntar på att det första recensionsexet ska dimpa ner i brevlådan. För ungefär en månad sen satt vi på en bokhandel i Stockholm och kryssade i önskade böcker. Jag kryssade och gladde mig och hittade trevliga debutanter att plöja och nu börjar jag känna mig otålig. Men den som väntar på nåt gott...

Under tiden finkammar jag nätet på jakt efter Roberto Bolaños 2666, på spanska. Den verkar helt fantastisk, och eftersom och den inte finns på svenska jag nu råkar inneha förmågan att läsa den på originalspråk tänker jag: varför inte. Återstår sen att se om jag har tagit mig vatten över huvudet.

Finanskris?

Vet inte om jag bör skrämmas av den.
Nu är jag ju liksom oficiellt arbetslös, om än inte anmäld till arbetsförmedlingen. Jag tänkte mig att jag hellre skulle lägga till på jobbansökningar än på att trassla med myndigheter.

Vad kan arbetsförmedlingen göra för mig liksom? Lära mig skriva CV? Skulle inte tro det.

Så jag ger mig ut på alla tänkbara sajter, kända som okända. Och visst finns det fortfarande jobb att söka. Ungefär lika mycket som innan. Det jag inte har i mitt medvetande är däremot hur många jag konkurrerar med. Det har jag ingen aning om.

Jag söker ändå med en lite större tillförsikt än innan, lite hoppfullare, lite nöjdare med det jag har. Nånstans med tanken om att den erfarenhet jag fått det senaste året, i kombination med vad jag kunde innan, det är möjligen något som sticker ut. Och för mig är hela Nica-grejen det absolut bästa jag gjort. Fått.

Resten av ditt liv

Om resten av livet vet jag inte mycket, än så länge.

Det har bara gått tre dagar sen vi packade bilen, torkade av de sista smulorna knäckebröd från köksbordet, låste och åkte ifrån det beige-röda huset i byn. För sista gången.

Nu står det där tomt. En overklig känsla. Jag var den sista ut och nu finns det inget där längre. Inga nicaraguaner som babblar framför brasan i vardagsrummet, inga svenskar på sina rum på övervåningen, ingen som röker på trappen, inga odiskade grötkastruller i köket. Inget.

Det är så svårt att tänka sig att det inte ska pågå för alltid. Att allt inte bara finns där om jag åker tillbaka.

Det tar en stund att smälta det här.

Fredag sista eftermiddagen

Huset melankoliskt tomt.
Bara tre tysta själar kvar som sitter i sina rum med väskorna packade och väntar på att lämna.

Huvudet i en gegga av trötthet, allergitablett-smet och kaffe-avsaknad.

I Stockholm börjar after work-timmen nu. Det är inte här.

En helg nån gång i början av våren

Helgen: turbulent och solig. Och livet är så omtumlande som det kan bli.

Valborg blir den kallaste ever. Jag är inte helt utvilad men ändå vid gott mod när vi sätter oss på gröna linjen och byter till den röda och sen kommer fram till J:s nya fina lägenhet. Det är en underlig kväll på många sätt. Vi pratar sånt som blivit jobbigt, nåt som har krockat mellan oss, och sen sitter vi bara där, hastar i oss vin och är egentligen lite för trötta för vårt eget bästa. Ändå drar vi till uteseveringspremiären, rör på munnarna och jag beställer rosé på det där stockholmska sättet och gör några försök att vara pepp och pigg men till slut går det inte. Allt slutar lite hastigt vid den grekiska fastfooden på Medis och sen blir valborgsnatten varken varm eller magisk som den brukar kunna bli. Bara vuxen och lite utmattat tidig.

Fredag och lördag är vackra. Inför-våren-känsla i hela Stockholm och på söder den bakfulla fredagen sitter människor radade utmed husväggarna och äter pizza. Jag och S köper en lyxig, men liten ruccolabeklädd sak och gör dem sällskap. Bland fimpar och gamla glassbägare sitter vi sen där och glor medan solen bränner på mina svarta strumpbyxben. Vi glor på alla söderpapporna som springer runt med sina söderungar i lilla parken, vi glor på 50-talsmänniskor och indiekids och på han på pizzerian som är lite lik den där som S hånglade med en gång.

Lördag kväll: ett nytt försök till dans. Och som det blir dans. Vi drar till där alla popmänniskorna hänger(naturligtvis) och vi är kanske inte yngst på stället, men vad gör väl det när alla är söta och musiken strömmar. Jag fladdrar mest runt och dansar lite här, pratar lite där och till slut står vi där igen, vid baren och de runda borden, som så ofta på sistone. Och livet är enkelt mot mig nu, så jag fladdrar fram till en 20-someting guy med halvlång frisyr och allting bara funkar för han ler och jag säger: dig har jag letat efter och allting är så lätt som det bara kan bli just när våren nästan har brutit ut.

Och nu: den sista veckan i byn. Frusna fötter i sängen och tusen jobb jag borde söka. Saker jag borde skriva, saker jag borde översätta. Bara ett litet tag tills allt tar slut, igen.

Valborgsmorgon i Stockholm

Och jag sitter i Vällingby och spotifyar Depeche Mode, har vaknat klockan 6.20 av ett utlandssamtal på min mobil, har redan gått en runda i Råckstas villakvarter och solen skiiiner. Och jag är ledig. Övertrött, men ledig. Och det är Valborg. Var tredje svensk tonåring kommer att supa sig full i kväll och Björn Ranelid ska prata in våren på Skansen. Och jag ska promenera på Götgatan.

Jaha-upplevelsen...

Så var det med det alltså. Det var ungefär som jag kände på mig, vilket inte är helt positivt. Känner hur blä-känslan stiger i magen och som alltid när man får veta nåt man helst inte vill veta: lätt hunger, fysisk trötthet.

Det största just nu är dock: att de åker. Gråten i mellangärdet. Det sista av Nicaragua som lämnar mina fingrar, ögon och försvinner bort. Kanske för alltid. Jag vet inte. Hoppas inte.

Alltså...

...jag har jobbat hela dan, trots att det är en ledig dag. Jag har skrivit analys, jag har översatt, jag har planerat en middag och handlat mat, jag har gjort en fotopresentation. Som om det inte vore nog måste jag nu även fylla i en satans utvärdering på hundra sidor. Borde jag inte få rast nu eller?

Fortsättning

Det gick framåt och det gick åt helvete. Jag hade en intervju säkrad till ett jobb som verkade nästan perfekt. Det var inte för svårt, men ändå inte för tråkigt, och utmärkt för mig vad det verkade.Man skulle växa sig in i de kreativa uppgifterna, skriva och webbuppdatera och allt tycktes mycket lovande.

Sen ställdes hela skiten in! ”Tjästen indragen”, som det så fint heter. Ingen intervju, inget jobb, ingen solig framtid i Stockholm. Åtminstone inte på ett tag. Inte förrän jag börjat om från början med jobb, ansökningar, kurser.

Och annars? Ja. Våra nicaraguaner åker på onsdag.Nu går de runt här hemma och skramlar med sina pengar, vill väga sina väskor och är nervösa. Tre månader har gått sen den där gången när de kom mitt i natten från Arlanda. Stelfrusna, livrädda,nyfikna. Och vi som kramade och tog på dem, som att de inte var riktiga, som i helt fel miljö, och jag som tassade runt i pyjamasen och sa nu ska vi tända alla husets eldar åt er.

Sen nu: ni åker snart, hur känns det? Frågar vi.

De älskar det, längtar sitt land och sin mat och alla sina familias.

Själv vet jag inte. Är för inriktad på allt annat. På att det ska ta slut i kollektivet, att skaffa mig en tillvaro, att läsa. Och göra allt det där som vi fyller dagarna med här: arbetet, tidningsanalysen.

Sista veckan har för övrigt varit vigd åt det stora skoldiscos. Dag och natt har vi jobbat ihjäl oss för att anordna ett socialt rättvisedisco i gammal herderlig skol-anda med mat och popcorn, chokladbollar och eurodisco och allt. Plus fotoutställningar. Plus modevisning.

Och så håller livet på.

Nu precis: sömn och reparerande av hjärnceller.

En lördag, på en måndag

Och från lördagen. Lite försent.

Det som var en sån strålande lördag. Trots kylan.

För kallt var det, då när jag snubblade fram i Stockholm mot kulturhuset för att ha möte med det där extrajobbet som jag snart ska börja. Jag förbannade mig att jag bara hade vårjackan, inga vantar och endast kalla strumpbyxor på benen. Och blåsten blåste så mycket att det regnade vatten från den stora fontänen utanför, och när jag kom fram var kulturhuset inte öppet, men jag mötte de okända människorna från extrajobbet utanför och vi gick till ett varmt fik i närheten och då var det ändå en strålande lördag. Och söta var de, sådär lite blygsamma fast intresserade, en bibliotekarie var det och en del andra. Det var fint i största allmänhet.

På den strålande lördagen sprang jag sen runt på drottninggatan och gjorde mina ärenden, och trots att det var stressigt gick allt så bra. Jag framkallade mina foton, jag köpte telefonkort och fast jag nästan åkte fel med tunnelbanan när jag skulle tillbaka och ta tåget var det en strålande lördag. Jag såg framtiden, mina nya sammanhang, söndagar i solen på söder, ännu mera häng med läkarstudenter; allt det braiga. Allt var bara utmärkt…tills jag missade det förbaskade tåget tillbaka.

Och ett missat tåg i Stockholm när man bor i en by på landet betyder att man inte kan ta sig hem hela vägen på en lördag. Det betyder att man måste bli hämtad nånstans med bil. Att man måste vänta flera timmar i Stockholm, äta på max för sina sista pengar, åka tåget till Gävle, och vänta ännu flera timmar. Promenera i Boulognern och på stortorget och stirra på människor som fryser i filtar på Brända bockens uteservering, spendera den sista timman med alkisarna på stationen innan bussen mot skogen äntligen går.

Det som var en strålande lördag kändes inte längre så strålande. Men ändå, det var också en lördag.

Good times

Äntligen kom den förbannade mensen. Och jag kunde pusta ut. Inte gravid på fel plats vid fel tillfälle och med fel person(?). Bra där. Inte för att risken var övervägande stor, men ändå.

Och jag åker till Sthlm på nån sorts jobbmöte. Och tillbaka. Och sen ska vi till Arlanda. Och möjligen på intervju. Och London, kanske London också.

Den fina påsken

Skärtorsdag

Med underlig bröstvärk, solsken, jobbpepp. Kanske skriva poesi. Klassisk nica-frukost. Kanelte.

Och koma stavas inte "kåma" jag vet. Det var en tillfällig störning. Sorry. Inte för att jag skriver allt annat korrekt heller. Inte för att det spelar nån roll.

Pollenallergikoma

Och jag funderar starkt på att gå och lägga mig här och nu, påsklovet till trots. Koman beror såklart mer på tabletterna som inhandlades i dag än på själva allergin i sig. De senaste dagarna har jag tvärtom varit sjukt pigg och pepp på allt. Speciellt på att söka jobb. Ja! Pepp, pepp, pepp. Det har ungefär aldrig hänt tidigare i världshistorien.

Saker som har hänt:

• Jag har införskaffat vårjacka på rea – sailorstil. (Vet ej om det är inne längre i Sverige…förmodligen inte va? Nå, jag skyller fortfarande på min långa utlandsvistelse.)

• Har även införskaffat solglasögon. Detta har också hänt väldigt få gånger i världshistorien. Jag är ingen solglasögonmänniska.

• Har skaffat ett roligt extrajobb som inte genererar så mycket pengar, men väl gratis böcker.

• Och på raggningsfronten går det…inte dåligt, det är synd att säga. Varje gång jag lämnat byn för stan på sista tiden har det nappat. Och det har varit trevliga unga män alla gångerna. Yngre män, of course. Å andra sidan har det inte gått så värst mycket framåt med nån av dem och jag vet ärligen inte vad jag vill och behöver. Jag pendlar mellan halvförälskelse och frustration över att jag känner att jag vill ha nåt mer, nåt annat. Men vad?

Nån sorts pollen i närbild

Påsklov

Det var längesen jag hade påsklov i traditionell mening, men nu verkar det äntligen ske.
Det finns dock (nästan) inget påskpynt i hela huset, eftersom föräldrarna är bortresta till solig ö och firar 60-årsdag. Det här finns: sol, snöfria vägar, lugn och ro, mycket mat i kylen.
Ser bra ut för en veckas uppvilning och framtidsplanerande.
Tyvärr kan jag inte visa er bilder på påsken eftersom jag glömt min usb-sladd uppe i byn. Därför får ni stå ut med en lånad bild på påskliljor.

Nu ska jag gå och laga nån sorts maträtt med kräftstjärtar...

Jag gjorde det ofattbara...

...det som aldrig nånsin tidagare har hänt, trots åratal av studentresande från studiestad till föräldrar, från föräldrar till storstad till studentstad. Ja! Jag klev på fel tåg när jag skulle från Gävle i dag. Ofattbart, men sant.

Konduktör: (tittar på biljett)
Jag:?
Konduktör:(tar upp mobil och bläddrar lite i den)
Jag:?
Konduktör: (tittar på biljett...lääänge)
Jag:!
Konduktör: du har klivit på fel tåg du!
Jag: va?!


Nog för att allting löste sig. Nog för att jag kunde hoppa av i Sandviken och sen hoppa på rätt tåg, men ändå. Gävle station- skärpning! Man kan inte ha två jävla tåg som går via Örebro vid nästan samma tidpunkt utan att skylta ordentligt med det. Liksom. Det är uteslutet.

Övrigt: bra dag i Gävle. Sol, besök på polishuset - supretrevlig polischef. Sushilunch. Trevligt besök på kvinnojouren. Mycket sol, nästan ingen snö söder om Örebro. Jag är själv nu. Nu ska jag vara introvert litegrann.

Favorit i repris

Helgen var fin, helgen var vår. Och nu tror jag den kommer på riktigt. Våren liksom. Helgen var: först fin risotto-midsdag i Kärrtorp, sen ett litet gästspel på Carmen och efter det Debaser Medis, Broder-Daniel-kväll, bitterljuv indiepop, häng med nyexade läkare, mycket vin, mycket fniss, fina grejer.

Och nu lämnar jag er igen, drar till ultra-landet och skriver analys. Tillbaka torsdag. Jag lämnar er med en vårblomma.

Fredagsblogg

I dag från de sydligaste delarna av norra Stockholms mest vampyrtäta förort: Vällingby.

Det blåser en snål vind som biter tag i öronsnibbarna och gör dem röda. I onsdags när vi kom var det vår. Eller vårigare än södra norrland åtminstone. Man kan säga att vi förflyttade oss snabbt framåt i årstidsmaskinen – från 16 minus och iskalla tår(och inga långkalsonger!) till torra, snöfria gator, snöfria träd och sol rakt in i bröstfickan. Och så alla stockholmare: i sina piffiga vårjackor, ballrinaskor, bara knän, fötter, solglasögon på hjässan.

Nicaraguanerna har vi placerat på ett centralt ungdomligt hostel, fyllt med undomliga, hippa backpackers från alla världens hörn. Det finns spansktalande personal, gratis Internet, vattenkokare och gardiner med älgmotiv. Med andra ord ett toppenställe tyckte vi svenskar. Nicaraguanerna ansåg dock att det var mas o menos(Lite sisådär med andra ord). Å andra sidan är det ganska mycket de tycker är mas o menos med Sverige.

I alla fall har våra dagar med studiebesök flutit på väl, i lagom takt, med luncher, föredrag och tunnelbaneresor, sådär som dagar med studiebesök mest gör. Och det är fint att vara i den här kapseln där allting rör sig, där man mest flyter med, drar sitt kort, pluggar i sina öronpluggar och lutar sig bakåt och tittar ut. Att för en gångs skull vara i hjulet och inte behöva vara hjulet själv.

Så medan jag somnar snabbt på en soffa nånstans i förorten, vaknar, kliver upp, virar om halsduken och pluggar i öronpluggarna igen finns det plötsligt massa tid att betrakta tillvaron. Mitt i stressen som andra vill ur, har jag tid at tänka på det där jag annars inte hinner. Vad jag ska göra till hösten, var jag vill befinna mig, och jag hinner både drömma om en tyst förortslägenhet och en latinamerikansk stad som verkar ha allt, mellan varven. Jag har tid att tänka: vad jag vill, vad jag kan och samtidigt studera män i mörka glasögon som läser Metro. Och det är precis som det ska vara.

Lisbeth Salander är alltid Lisbeth Salander

Det var bio i byn. Män som hatar kvinnor. Alla var där; hon från ICA och han vaktmästarn som man aldrig riktigt hör vad han säger. Och det luktade hemgjord kola och biljetterna såldes ur en lucka av trä och man kunde köpa läsk på flaska och få kapsylen borttagen åt sig.

Och Lisbeth Salander gjorde mig inte besviken. Lisbeth Salander var svartögd,näsringad, hatisk och inte alls så långt bort från bokens fantasibilder. Lisbeth Salander var tyst och komplex, som hon bör vara. Att Blomkvist-mannen mest känns som en blek, medelålders tråkmåns bredvid henne är också helt i sin ordning, för det är också vad han borde vara. Det är helt utmärkt.

Sen sitter jag och vrider mig, halvsomnar och är obekväm med rumpan, inte för att det är ointressant utan för att det är min natur när det kommer till filmer numera. Jag tänker på sommaren för snart två år sen när jag läste Millenium-trilogin i den röda lägenheten. Minns exakt hur det kändes, var jag satt, låg, chokladen jag åt, och det kalla kaffet på bordet. Kommer ihåg natten när jag inte kunde sova och hur jag letade bibel-citat fram till fyrasnåret. Och tänker att populärkultur är inte så dumt ändå, när man har tid att ägna sig åt den.

Aaah, Uppsala!

Jag skriver mer om sånt som händer när jag åker härifrån(från byn) än vad som händer här. Det säger kanske en del om hur mycket jag verkligen vill leva här.

Vi lämnade byn i dag för Uppsala och det var så fint. Liksom alla studenter; den speciella Uppsalastilen. Långa rockar, kepsar, chica(chicka?, chiqua?) vårjackor, långa blankborstade hår, svarta glasögonbågar. Liksom tunnlar av människor på nationsfiken, kladdkaka för femton spänn, sol över kullersten,allt. Och jag köpte en jeansklänning till nästa veckas inplanerade fest i Stockholm. Ja, på fredagen ska vi på fest på Konstfack av alla ställen. Därför: nödvändigt införskaffa konstfackiga kläder. Och resultatet blev klänningen. Den är möjligen mer backpackerslapp och sommarfin än konstfack i sin utformning, men ändå…det kommer alltid en lördag. Det kommer alltid en sommar, alltid.

Framåt, det går framåt

Nu har jag uppdaterat mitt CV. Så jobbsökning, here I come!

Annars är jag lite vårpiggare. Har börjat tillfälligt med intag av koffein igen. Hade värsta bakfulla danskvällen i söndags, är lagom trött på kollektivlivet, men yeah, det kan bara bli bättre.

Don´t

Gjorde misstaget att handla ett sånt där läppsmör på bodyshop, vilket jag aldrig borde ha gjort. Mina läppar är nu torra och svidiga som brännsår, härligt flagiga och - jag är beroende. Hade nästan glömt det. Kan inte använda lypsyl och liknade i måttliga mängder mängder, kan aldrig vara balsanserad. Blir alltid beroende. Alltid.

Nu finns det bara en sak att göra: vänta tills skiten går över.

Att komma hem är alltid en schlager

Så i går for jag iväg på vernissage med min goda vän C i Gävle. Det visade sig vara en mycket trevlig, men aning kulturtantig tillställning på konstcentrum. Mycket konsthögskoleelever, snubbar i mörka glasögon, äldre män med sina fruar som diskuterar videoinstallationeröver ett glas rött som de inte dricker lååångsamt. Senare bjöds det även på en fantastisk vegetarisk buffe, som jag C kastade oss över då vi var halv utsvultna och knappt hade ätit sen frukost.

Sen drog vi hem genom slasket med taxi och fortsatte festligheterna hemma hos C, som numera har sin bostad i min gamla stadsdel Brynäs. Framåt niotiden fick vi sällskap av fem halvfulla(?) killar och sen blev det vin vin vin, en taxiresa till, dans dans dans, mat och lite hångel. Allt inom loppet av några timmar.

På söndagmorgonen vaknade jag med ljuset i ögonen i C:s ena soffa. Filt över knäna, allmän bakiskänsla: ganska trött, lite kåt, lite huvudvärkig, ganska så rejält jävla hungrig. Sen råkade det också vara så att det låg en 22-årig man på den andra soffan i rummet, vilket förjhöjde den totala känslan av spontant leverne.

Sen sken solen på Brynäs och vi gick ut, beställde pizza och och promenerade i min fina lilla stadsdel. Och allt fanns kvar som förut: torget med torkad fontän, den sura killen i kassan på närbutiken, backen i solen vid det gröna huset – och – fönstret till lägenheten där jag en gång bodde. Jag vet inte vem som bor där nu, hur det ser ut och vilka minnen som lever där, men jag hoppas de vårdar den väl.

En sån där lista

1. De 3 senaste köpen jag gjort är: minns inte, man köper inte direkt saker på löpande band här i urskogen, men igår köpte jag en chokladkaka med apelsinkrokant iaf.
2. Den största kändis jag har träffat: var på samma teater som Gudryn Schyman för ett tag sen, räknas det?
3. Det senaste jag googlade var: kolakakor.
4. Mitt absolut sämsta köp någonsin: Oj… det är många.
5. I min handväska har jag: plånbok,plåster, läppglans, läppbalsam, en liten tub handkräm, kvitton,gamla mynt från Nicaragua.
6. Min favoritgata i världen är: Sjätte tvärgatan, haha. Eller min gata i staden M.
7. Mitt signaturplagg är: tights, färgglada toppar.
8. Det absolut finaste/dyraste i min garderob är: hm minns inte så noga eftersom jag inte har hela min garderob här. Men bland det som finns är den grön, delvis handgjord klännig som var en present från en vän i Nica. Och sen vet jag att det finns en halvdyr, prickig 50-tals klännig hemma hos mina föräldrar….jag använder den aldrig, men den är ändå fin.
9. Jag är beroende av att säga: ”en sån där, sånt där…sådär”
10. Min personliga stil kan beskrivas som: just nu: osminkad folkhögskole-style. Annars: postbackpacker-indie-latino-stil.
11. Om jag bara fick shoppa i en affär skulle jag välja: H&M.
12. Jag har aldrig köpt något från: NK.
13. Jag fyndar bäst på: lite varstans.
14. Om jag fick ärva någons hela garderob skulle jag välja: eeh…Carrie Bradshaw kanske?
15. Mitt nästa stora inköp: inga stora inköp just nu…nya vårskor möjligen.
16. Min stilikon är: kanske Marit Bergman?
17. I min skosamling finns: lite färre skor nu än tidigare. Men förmodligen en hel del pupms och diverese Nica-skor som inte används.
18. Min drömväska är: färggrann.
19. Varje månad shoppar jag för: det varierar.
20. På nätet shoppar jag helst: Böcker.
21. Min favorit-modeblogg: läser sällan modebloggar numera, sånt faller liksom bort när man bor i skogen…
22. Jag är som snyggast: i svagt eftermiddagsljus
23. Om jag vill ha smakråd: mina huspolare, kanske?
24. Mitt hår är:svart, utväxt page ganska rakt just nu, bör eventuellt klippas snart
25. Mitt drömjobb är: textmänniska, informationsperson på trevlig organsation/företag, skriva lite vid sidan om.

Och nu

Nu saknar jag känslan som fanns innan terminen började. Den där öppna allt-kan-hända nyss hemkomna blicken. Vida landskap och inspiration.Känslofrustrationen. Timmar framför datorn med Californication. Frostiga promenader genom kalhygge. Den fantastiska känslan att få stå i ett kök, woka grönsaker. För att jag ville det. Småskämta med bror. Känsla av gemensam undergrodd humor. Nätter i förtvivlan. Längtan efter allt.

Här är av nån anledning tankarna så instängda. Var gång jag försöker sätta mig med ett skrivdokument kommer pressen. Kommer ljuden utifrån huset. Nån jag borde prata med. Nåt jag borde jag göra. Hur jag borde vara mer social. Hur jag sagt nåt fel. Ibland är jag mest liten i världen här. Och mina tankar når inte utanför husets väggar.

Jag vet inte, jag kanske borde promenera mer. Åka till Stockholm, komma bort. Ha mitt eget boende. Aldrig blev det så mycket skrivet som när jag bodde själv. Alla dessa människor och röster att ständigt brottas med. Jämföra sig med och sen intala sig att inte. Bygga upp sig inifrån. Det tar så mycket energi.

Men nåt borde jag göra,helt klart.

Slötitta

Kanske beror det på att jag för det mesta är isolerad på landet, men har inte det här med schlagern mattats av lite i år? Som att vi vet att vi förmodligen inte kommer vinna i Europa ändå, som att vi har gett upp lite...som att vi mest bara kikar med ena ögat öppet och med det andra finkammar vi senaste nytt om Vickans bröllop i stället? (DN har förresten haft den otäcka smaken att publicera Daniel Westlings släktträd i dagens uppplaga. Hur kul är det egentligen att få sin boklördag förstörd av det?)

Övrigt. Jag har gymmat i lokal full av svettiga högljudda män som spelade fotboll. En ny upplevelse. Tio brölande stånkande män som upptar nästan hela gymlokalen, och så jag. Jag var ståndaktig ganska länge dock. Höll mig kvar borta vid benpressen, stäckte ut mig och försökte ta plats, men till slut blev det outhärdligt. Trots hörlurar och musik. Så jag promenerade hem igen.

Ikväll: ovanligt lyxig kollektivmat-paste med broccoli,fetaost,soltorkade tomater och eventuellt saffran. Choklad och spansk film till efterrätt.

Den årliga vårtröttheten...

...har slagit sina klor i mig. Eller så är det bara alltför lång tid(mer än två månader) utan sex eller mer avancerad beröring.

Hur som helst är varje eftermiddag en plåga. Ungefär vid tretiden har de kommit de senaste dagarna, tröttheten. Vi har suttit i soffan vid elden och försökt arbeta med vår analys som verkligen verkligen borde arbetas just nu, men så har vi tappat fokus, blivit okoncentrerade och ineffektiva. Jag blundar med ena ögat, känner att jag kan somna på störten, reser mig, går ett varv och kollar eldarna, går på toa, kommer tillbaka och så håller det på. Ingen fokus alls.

Och ute smälter isen och de grusade gångarna rinner iväg och snart kommer vi undra vart den här våren tog vägen. Jag vet inte.

Huslighet

En ny era har inletts här i Big Brother-huset. Vi är numera bara tre deltagare och det är tomt, ovant,underligt. Men också väldigt skönt.

Resten av de 17 kursdeltagarna har åkt iväg till olika städer runtom i landet, samt förflyttat sig till en av de andra kurserna på skolan för att göra praktik de kommande veckorna. Vi tre som är kvar är lämnade åt vårt öde, a.k.a efterarbetet. I mitt fall stavas det ANALYS. Den pressanalys som vi aldrig utförde när vi befann oss där borta bland de färgranna husen och mangofrukterna, den ska vi göra nu. Helst inom de närmsta två veckorna.

Hursom. Mindre folk betyder mindre krångel, mindre scheman. Nästan inga scheman alls närmare bestämt. Friare tid inspirerar till mer huslighet, varför jag har passat på att att koka min egen grönsaksbuljong i dag. Det kan förstås låta ofantligt präkto, men att göra egen buljong är liksom själva essensen av kökspyssel. Det är hälsosamt, det luktar gott…och…framförallt: det tar lång tid. Med andra ord är det en syssla som är som gjort för att utföras medan man sitter vid ett snyggt köksbord med ett trevligt te och femtioelva delar av DN utspridda överallt.

Från byn till Pet Sounds, via Skansen

Veckan har nog varit en av de värsta. Intrigmässigt och livet-i-en-liten-kokong-mässigt. Det är komplicerat naturligtvis. Men vad annat kan det bli när man är 17 personer som lever inpå varandra i en liten by, dygn på dygn, timma efter timma?

Det är oooh så tilltrasslat här just nu. X som har två barn med två olika kvinnor hemma i Nicaragua, samt ett tredje påväg, är ihop med Y här i Sverige. Alla har åsikter om relationen. Z som är från Sverige men har pojkvän i Nicaragua misstänks för att ha ihop det med Å som har fru och barn påväg i Nica. Alla har åsikter även om det. Alla tisslar och tasslar och jag får dåligt samvete. Z är min vän, vill inte att hon ska må dåligt.

Det finns konflikter om vem som hade husnyckeln i sin ficka hela dan igår, om vad som egentligen hände vid studiebesöket vid Uppsala domkyrka för två veckor sen, om vem som lagar mat flest gånger i veckan, om vem som ska hämta ved etc etc. Vem orkar detta hur länge som helst?

Därför andades jag ut när jag landade i S lägenhet i Stockholm på torsdagskvällen. Att få höra en annan röst, älta helt andra problem var en befrielse. Visserligen vissta jag att två dagars studiebesök med den infekterade skolklassen väntade mig, men det var ändå en ljusglimt att att få byta scen för skådespelet. Luft!

Så nu har vi gjort Skansen en iskall sportlovsdag i februari. Vi har gjort Forum Syd och Solidaritetshuset… till och med Vänsterpartiets avdelning i Riksdagen har vi hunnit med. It was great to see someting else. Jag ska aldrig mer underskatta värdet av miljöombyte.
På nöjesfronten blev det indisk middag och en sväng till Pet Sounds bar på lördagkvällen. Trevligt, men lite stelt. Svenska män alltså. Svenska kontexter. Jag är inte van ännu.

Slut på fyradagarshelgen

Två av de fyra dagarna spenderades med resor. Buss från byn till Gävle. Jag såg Brynäskyrkan och Staffansbron i bleka vinterljuset och kändes nästan tårarna i bröstet av sån där det-det var- då-det-nostalgi. Alla gånger jag gått där på bron, och alla människor jag gått med…
Sen buss till huvudstan. Åh vita vidder, Uppsala…civilisation. Åh svenska männiksor som rör sig utanför bussfönstret, knatar in och ut ur frisersalonger, thai-ställen och nationsfik. Åh, ljuva riktiga värld.

Stockholm. En ständig hets att komma av bussen först. Att komma först nån annanstans. Jag har hörlurar och går långsamt och behöver inte komma snabbt nånstans. Det är skillnanden. Gillar att göra saker långsamt,trots att hela T-centralen morrar åt mig. Jag åker hem till S och vi handlar mat på Vällingby centrum och lagar maten, diskar inte, dricker te och äter saffransnäcka och jag somnar halvdöd vid 23.

Lördag. Bra dag. Vaknar för tidigt och är hungrig. Gör te och äter macka, läser DN och mår bra. S städar lägenheten och jag går till förortscentrat och köper telefonkort och vin. Vi äter lunch från igår, kollar på repriser av Kalla Fakta och På spåret, lördagssover och lördagsfixar.Äter middag, falafel i bröd. Jag duschar ur stekflottet och rakar flera månaders hår från benen medan S gör kladdkaka.

Sen fest. Tusen onyttiga saker som man sällan får äta i byn. Jag segar ihop men fixar till det med kaffe, alvedon och vin. Läppglans med kokossmak, lila klänning. Klar att dra till stan! Vi kliver in på utestället X på Medis. Av nån anledning kryllar stället av rullstolsburna. Sen kryllar det av män. Det spelas skum rockmusik. Det sitter gubbar på rad och diggar, typ rockjournalister. Jag dricker cider och njuter av första gången på krogen sen jag kom till Sverige-upplevelsen. En oskuld mindre att bli av med.

Vi dansar och eftersom det hör till traditionen numera hånglar jag med en 22-åring. Det är trevligt och jag pratar jättemycket om hur bra det är med yngre män. Vi dansar och dansar och det är(som alltid) kroppar och munnar, händer, mina händer som alltid rör sig, som genom nån underlighet lärt sig vara aktiva. Vi dansar och ler och gissar musiken och mina händer är det som styr, alltid.

Framåt tre börjar berusningen lägga sig och jag lämnar 22-åringen för baren. Dricker vatten och flirtar med bartendern på det här utestället X. Han är snygg och förmodligen sjukt oseriös. Men ändå. Han är nåt att återvända till.

Och så fick jag ett par nya hållpunkter även i Stockholm – i Sverige. Blickar att minnas,sånger att nostalgilängta till. Jag tror det är bra.

Ett avbrott i schemat

Äntligen ska jag lämna byn. Vi har beviljats hela fyra dagars ledighet, och som det behövs!

Hårda dagar och korta nätter. Nu vill jag slippa ut ett tag. De senaste dagarna har varit väl mycket av inåtvända diskussioner om matbudgetar och eldningscheman. Människor pratar om människor. Andra människor stör sig på att människor inte tar ansvar. Jag har diskat,burit ved, lagat storköksmat, städat efter schema och gått på morgonmöten in absurdum.

Inte nog med att man har tusen scheman att leva efter utan att man diskuterar mest är just hur dessa scheman följs och den lilla sfär av händelser som finns runt omkring dem. Tända eld, laga frukost, fixa fika, räkna på matbudgeten…uuh.

Jag lovar härmed stort och heligt att jag aldrig mer efter detta ska leva efter scheman. Allt ska härmed ske spontant, utan eftertanke och planering. Jag misstänker att detta är nån form av antireaktion på allt det här pk-präktiga ansvarstagande som vi sysslar med här. Paus, tack!

Nu lämnar jag byn för huvudstan. För första gången i år, och sen jag återkom från Nica.

Sen söndagseftermiddag

Nikkisarna har varit här enochenhalv vecka nu. Jag försöker ta till vara på den lediga tid som finns, en helg här, en eftermiddag där. Det är svårt. Som om stressen inte hunnit lägga sig förrän den väcks igen, och allt är som förut frast värre. Jag hinner inte tänka på vem jag vill vara, vad jag vill göra, vad jag vill skriva. När väl stressen lagt sig faller hjärnan tillbaka i passivitet.

Jag önskar mer sol, mer hetta, högre libido och avslappning. Mindre pressa stressa streta framåt.

Nikkisarna använder upp hela mitt skypekonto och ringer till halva släkten och alla sina kärlekar på kvällen och sen drömmer de om Nicaragua och jag förstår dem. Vem behöver inte lite passion och dammiga bussresor?

Och de är rädda. Rädda för att vara själva i stora svenska huset, rädda för att gå till ICA och rädda för att vara för smutsiga. Varje dag är det kö till tvättmasiknerna och duscharna och varmvattnet tar slut. Och jag tänker att man måste väl ställa upp. Så jag går med till ICA, visat tvättmaskinen, lånar ut min dator.

Sen finns det nästan ingen tid kvar. Allt detta ansvar som ska tas, hur mycket plats får det fylla?

Borde kanske uppdatera oftare...

...om inte annat för min egen skull. För att minnas vad jag gör. För åtmerigen flyter dagarna in i varandra och hjärtat står still och hjärnan står still och det finns nästan inte utrymme att andas för att hela livet är schemalagt.

Nu är det åtminstone snart helg. Hade egentligen tänk åka från byn, men eftersom jag knappt haft tid att andas har jag inte heller haft tid att planera ihop med med nån människa som jag kan hälsa på. Det allra troligaste är att det blir en helg med nikkisarna i på den här instängda vinterkalla frusna men ändå vackra platsen.

Det får väl gå. Jag har i alla fall köpt gymkort, vi har planerat melodifestivalsafton, det finns ett ica, det finns internet. Vi överlever.

Nej jag har inte dött...

...jag bara lever med det här barnet som tar 24 timmar av dygnet och kallas folkhögskola. Det är tungt, men nån måste göra det. Och i maj kommer jag ut. Då blir det vin och män och resor för hela slanten. Så det så.

Nu är jag helt slut efter en välkomstfest med tillhörande dans med våra vänner nicaraguanerna. Det tar på krafterna att vicka höft minsann.

Nu är de här...

Så kom de då. Tio nicaraguaner som nästan aldrig har flugit, lämnat landet eller blivit utfrågade i tullen. Som aldrig kännt varmvatten mot kroppen, 15-gradig kyla mot huden och som aldrig...ja, framför allt aldrig sett snö förut.

Gissa om de är fascinerade?

Resultatet av diverse snölekar. Komplett med könshår och allt!

Att hitta sig själv och hitta hem och allt det andra

Dagarna här är långa, som vanligt. Så långa. Och flera av oss tänker aldrig mer såhär, aldrig dessa scheman som fyller hela dagarna fram till nätterna. Nej. I fredags började dagen 7:15 med eldning, fortsatte med möten, diskussioner, tur till biståndsgruppen för att skaffa kläder till gästerna som kommer på onsdag, sen till Ikea, sen hem och laga mat till hela kollektivet, diska, fixa…. Dagens plikter slutade vid niotiden.

Det är fanstiskt såklart, allt vi har fått. Resan, allt. Ja upplevelsen vi har här, på den här skolan ute i skogen som är som ett eget universum, är inget jag skulle vilja vara utan. Det är bara det att det utmattar. Att det inte finns mycket tid kvar när dagens plikter är slut, att man så gärna vill ha de där studenderna vid datorn, testunder vid brasan och en kväll med nattmackor och snack i köket…att man så gärna vill ha den där extratiden att man hellre väljer att inte gå och lägga sig – ja det är en smäll man får ta. Ett resultat av det hela.

Och jag försöker lyfta blicken till efteråt. Det är trots allt bara tre månader vi ska vara här, det finns ett liv efter och det stör mig lite att jag inte vet hur det ser ut. För det borde vara dags nu. Att veta sånt. Ha en framtid ni vet.

Sen finns det tankar, allt för många tankar, om att smita allt igen. Om att när man en gång provat kommer suget att komma igen. Det är inte som jag trodde. Att man kan åka och bo och uppleva… att vind och buss och närgången dans och tidiga morgnar bland grågröna bergstoppar. Att blunda bredvid 22-åriga älskare i mörkret i en hängmatt på en terrass med utsikt över stilla havet när vinternvinden bara rör dig ljumt. Att fly med en kuban och låta honom kyssa dig på hans båt. Att dra, vidare. Att ha hela livet som en fucking film.

Det som jag trodde först. Att man kan sticka och sen komma tillbaka och vara helt nöjd. Det händer inte. Man kommer alltid längta efter mer nånstans i bakhjärtat.

Idolbilder och sånt...

Har spenderat två timmar av kvällen tillsammans(nåja...mer eller mindre) med den här mannen! Inte fy skam sådär på sändagskvällen i en biofåtölj. Vi var tre flickor som drog till stan. Vi åt, vi köpte popcorn, vi blev uppsvällda och kissnödiga. Kalaset gick på några hundra mer än vad en students skraliga sparkassa egentligen tål. Men det var det värt.

Tillbaka där vi en gång var

Jag är tillbaka i byn. Tillbaka, så att det ibland känns som jag inte varit borta alls. Vi har nog alltid varit här, vandrat på de snöiga vägarna i mörkret, förbi kiosken, det lilla gymet, ica…

Det är detsamma som förut. Dagarna börjar innan det ens finns nån sol, går i ett övertempo, överspeedat, de slutar aldrig. Det är planering, scheman, möten och middagar i oändlighet. Och ändå är vi bara på första veckan. Som sagt, det är samma som förut.

En sak är dock helt ny. Bostaden. Halva kursen har bytt kollektivhus. Vi bor numera i ett fantastisk litet trevligt vedeldad hus som jag misstänker är byggt i början av förra seklet. Det har höga fönster, vita träiga fönsterkarmar,knarriga golv och kakelugnar. Det är minst sagt bedårande! Och, bäst av allt: jag har fått ett eget rum i detta bedårande hus. Som jag behöver det. Eller naturligtsvis behöver vi alla det, men jag hade tur och drog rätt sticka när vi lottade.

Annars: planering för nicaraguanerna som kommer att flytta in här med oss nästa vecka.

Annars: vedeldning, middag med alla unga och alternativa, förhoppningar om en skön helg i huset och eventuellt en sväng in till stora staden Gävle.

Annars: lite tystnad från Latin lover 2, som numera nästan är mer som en latin pen pal. Det är numera mer än en månad sen vi var tillsammans. Mer än månad sen vi satt och höll handen på solig buss bland tobaksfälten. Ungefär en vecka sen han skrev. Det senaste ha sa var han var bakis och lite depp, att han ville att jag skulle söka utbildningar åt honom i Spanien och kanske här. Jag svarade att jag föredrog Spanien. Behörigt avstånd är nog bra i det här fallet, ja. Han är absolut bra, fortfarande, men jag vet inte riktigt vad jag tycker, fortfarande.

Här bor vi nu

Grådaskig lördag, del 2

Jag dricker vin och äter pizza med mina föräldrar och magen är som en enda fatty mozarellaboll. Jag har packat hela nedre botten av resväskan med pocketböcker för imorgon drar jag. Till den där byn, ni vet. Den där allt kretsar kring A) Folkhögskolan B) Karaokekvällarna på pizzerian. Den där det svävar en helikopter över älven om vårarna för att man måste ha ihjäl alla mygg och där man känner sig kraftigt instängd lite nu och då för att man måste göra allt efter schema. Den där det finns söta tanter på ica som vill göra smaskiga gratänger till onsdagen och där postkontoret är ihopbyggt med en second hand-butik.

Den byn.

Ska se en film snart också. Antingen Låt den rätte komma in eller Vicky Cristina Barcelona. Innan det:skriva på en grej som måste skrivas på. Kanske nåt bra.

Grådaskig lördag

Världslitteraturen och jag

Upptäckte precis Macondo.nu som är en guide till den moderna världslitteraturen. Bra sätt att snabbt få koll på vad som är nytt från Mellanöstern, Afrika, Asien och Latinamerika. Precis vad jag behöver nu i min jakt på latino-författare.

Onsdag

>Planen var en Johnny Depp-kavalkad, men nu blir det i stället Let the right one in för hela slanten. Helt lagligt såklart, hrm. Ryktet säger att filmen delvis har filmats i Råcksta centrum, men med halva centrum-skylten nedsläckt. Detta ska naturligtvis undersökas grundligt.

>Jag har fortfarande, såhär den 21 januari, jullov och är oförskämt ledig. Jag äter en miljard choclate chip cookies(julklapp), läser Göteborgs-posten halva förmiddagen och böcker halva nätterna, försöker skriva poesi, drömmer om Latinamerika och funderar på framtiden. Jag kommer att sakna det här jullovet nästa vecka, då börjar nämligen allvaret.

>Lukas Moodyson pratar om sin nya film i Göteborgs-postens kulturdel i dag i en röd, trevlig halsduk. Gael Garcia Bernal står bredvid och ser snygg ut. (Länk saknas tyvärr.)

>Enligt samma Göteborgs-post verkar det nu troligt att vi får en ny äktenskapslagstiftning till våren, som tillåter äktenskap för alla. Att KD håller på och trilskas och tjurar fortfarande känns ungefär lika skämmigt som att vi har ett främlingsfientligt parti som håller på att ta sig in i riksdagen. Vad ska vi säga till våra tio nicaraguaner som kommer hit i februari och vill veta mer om vår kultur? Si, Sverige är ett utvecklat land?

Där jag en gång bodde

Gävle by dusk.

Inte mycket hade förändrats sen jag flyttade. Samma is, samma å, samma träd som kantar den. Samma iskyla när händerna varit utan tumvantar för länge.

En helg norröver

Helgen förflyttade mig sju eller åtta månader tillbaka i tiden. Till ungefär april-maj, när jag fortfarande hade min röda lägenhet på sjätte tvärgatan, när flera av mina vänner bodde i Stockholm och hade schysta men kanske inte helt perfekta jobb och när jag gjorde vad som helst för att få till en förändring i livet.

Som att plötsligt tycka att jag skulle dra till Nicaragua. Som att; vad som helst men inte ett år till med springjobb och deprimerat arbetssökande.

Jag drog, jag levde och jag kom tillbaka. Och allt är egentligen detsamma, men ändå inte. En av mina vänners barn är mycket större än jag minns henne, hon är en hel människa nu med personlighet och benspring och far runt och ler och är fin. En annan vän har nyss brutit upp från ett långt förhållande, är för tillfället inneboende hos sina föräldrar, letar lägenhet och ska börja om på nytt.

Livet pågår även när jag är borta, fastän jag hade lite svårt att förstå de när jag såg dem. Ibland skickades min mentala medvetenhet tillbaka ännu längre än där vi var precis innan jag åkte. Till nånstans för 1-2 år sen. Punkter i livet som jag har uppfattat som konstanta. Såhär är det när jag är i Sverige, ungefär.

Vi spendera ungefär två dygn tillsammans, nånstans i ett minusgradigt inland. Det var vin och det var måltider, samtal, uppdateringar. Allt hann naturligtvis inte avhandlas. Jag försökte hitta en bra startpunkt för att berätta om mina senaste sju månader, men nån sån finns inte egentligen. Det finns praktiska saker, hur ser landet ut, hur varmt var det, men det jag upplevde på riktigt är mycket svårare, tar mycket längre tid än en gemensam vinhelg att förklara.

Pengar på vift i det blå

Jag fick ett mail från en vän i knipa. Hennes son har cancer, en sån där mångårig cancer som äter honom från insidan och bara pågår. Det kommer ta tid säger läkarna. Han måste vakta sitt immunförsvar, inte utsätta sig för andras virus, gå på provtagning efter provtagning, strålbehandling efter strålbehandling. Ibland vill han inte mer. Orkar inte ett till läkarbeksök, vill bara blunda ett tag och låtsas att allt är bra. Han är trots allt ung.

En av anledningarna till att den här killens cancer tar sån tid att bota är att han bor i Nicaragua. Ett land som saknar resurser för att kunna ta hand om sina cancersjuka på bästa sätt. Ett land där statlig sjukvård i teorin är gratis numera, men där i praktiken bara de rika har råd med medicin och rätt vård.

Så, min vän som är i knipa behövde pengar till ännu en provtagning. Kunde jag möjligtvis bidra? Kanske kände jag fler som hade några slantar över?

I Sverige är jag inte rik. Det vore också en lögn att säga att alla svenskar alltid har en hundralapp eller två att avvara, men jag råkade ha det nu. Tillsammans med ett gäng andra samlade jag ihop ungefär 200 dollar. Pengar som inte skulle täcka hela min väns sjukhuskostnad, men en del. Jag bestämde mig för att skicka pengarna via internet, gjorde ett välvilligt försök, men av olika anledningar kunde inte transaktionen genomföras. Åkte in till stan, satte in samma summa kontakt via ett ombud, och så långt verkade ju allt bra, om det nu inte vore för att de där pengarna som jag försökt för över via internet redan hade dragits.

Pengar har alltså försvunnit från kontot utan att en transaktion genomförts - mottagaren har inte fått pengarna. Enligt min bank är detta” reserverade” pengar som man har försökt överföra till utlandet utan att det lyckats. De har inte kommit fram dit de skulle, men de finns inte heller på mitt konto. Allra troligast är dock att jag kommer frå tillbaka pengarna nästa vecka, menar banken. Till dess kommer pengarna ligga och skvalpa nånstans i internetbankernas svarta hål, utan ägare, utan destination.

Och jag tänker: sån tur att jag bor i ett land där jag för tillfället har råd att ha 200 dollar svävande nånstans i fria rymden. Jag kunde faktiskt ha behövt de där pengarna. Nu.

Möjliga städer som jag tänker lite på att bo i

Utan inbördes ordning:

Stockholm
Barcelona
Madrid
New York
London
Uppsala
Rom
Göteborg
Staden M
Malmö
Dublin
Cuzco

Random januari, typ vilken som helst

När vi tågar in i det som har kallats för den mest depressionsframkallande av månader, finns plötsligt inget kvar. Finns inte rött glitter och jul, inte hångel på vitsandiga stränder där solen lägger sig som en röd slöja i bakgrunden, inte mod och oövervinnlighet. Det är borta och utbytt, för livet måste liksom ha sina mellanrum. Det kan inte vara enbart livlust och impulsiva infall, det förvandlas alltid till januari, bönor på burk och vind rakt in i benmärgen.

I mitt januari finns en räcka av dagar när allting är farligt nära att landa där jag var innan. Före jag kastade mig ut och åkte de tusentals milen, satte mig ensam på bussar mot evinnerligheten, befann mig med främlingar i en taxi i kokande Managua, eller stod och höjde banderoller mot himlen i antivåldsdemonstrationer.

Jag kan knappt fatta hur bra jag hade det. Hur mycket jag levde.

Det är obegripligt hur man kan fyllas med en sån oräddhet så fort man är långt hemifrån. En sån känsla av saker kommer lösa sig, en förmåga att skölja av sig varje litet utfört misstag och genast gå vidare. Känna: det som händer där hemma i Sverige går alltid att bemästra. Det är ju trots allt bara Sverige.

Att ta med sig den känslan hem, och bära omkring på den genom finanskriser, massvarsel och framför allt, januarimörker, det är lättare sagt än gjort. Where to start liksom?

Blandat

Latin lover 2 hör av sig. Han har tänkt på mig, han tänker på mina ljud jag gör, på min gudomliga(!) doft och min vackra kropp. Och han ser mig i varje utländskt ansikte han passerar på gatan där långt bort där han är, han slutar inte tänka på mig.

Och så vidare. Jag vet inte vad jag ska tänka och tro. Förutom att jag som vanligt inte vill såra nån. Men det ska sägas: att när jag anstränger mig som mest för att inte såra slutar det alltid med att jag blir sårad själv. Alltså – jag gör inget.

Och jag förälskar mig i Bachatamusiken. Varje låt upprör min värld och hjärtat vrider sig, magen bränner och hjärnan förstår inte. Jag är tusentals mil från den plats/de platser som är ursprunget till de här känslorna, men de färgar ändå varje vaken sekund jag andas.

Övrigt:

>folk raggar på mig på fejjan.

>Misstänker att jag sett för mycket tankad tv med LA-engelska, för jag när jag tänker ingår fuck i ungefär varannan mening.

>Jag har tänkt en massa på Kuba. I dag läste jag om Kubas mest kända bloggare och att hon inte fick blogga från sitt land och jag har tänkt att det nog suger att vara kuban ganska ofta. Ändå tänker jag att det vore rätt fint att åka dit.

>Ja. Och så dricker jag vin.

Det evigt återkommande

Jag har små livkriser medan allt dundrar på längre bort. Jag har små livskriser och vet inte vilka val som finns kvar för mig att göra, vad som finns för mig att specialisera mig på, för mina kunskaper och intressen ligger nånstans på ytan och är spridda över hela jordklotet, känns det som just nu. Jag har mina livskriser, och under tiden dundrar saker på, på faktiskt ganska nära håll. Trots att jag håller mig inomhus märker jag det.

Det går att stänga ute ett krig ganska länge, men bara till en viss gräns. Bara tills man kommer till det där ögonblicket när man möter en blick. Vid det tillfället är man inte längre oberörd.

Det kan vara närsomhelst. Kanske när man slött ögnar igenom updates på Facebook; man ser en rad som nån har skrivit, som leder till en länk, som leder till en artikel som till slut ger dig den där blicken. Perspektivbytet. Det kan vara pojken utan armar, kvinnan med söndertrasat ansikte, vad som helst. Ditt blod är inte längre ditt eget, ditt blod är nån annans, och nån annans är ditt. Och du ser saker med pojkens ögon, du är så nära honom du kan vara och du tror dig veta precis hur kan känner det nu.

Och det är bra, tänker jag. Att identifiera sig är kanske det enda sättet att verkligen engagera sig i andra människors liv.

Jag tror inte att kriget i Gaza har hittat in under min hud ännu. Men jag har hela tiden en känsla av jag borde. Nånting piskar mig att försöka veta mer, talar om att jag borde engera mig, agera. I stället för att sitta här och livkrisa. Men sen kommer den eviga frågan: hur?

Jag vet inte, som vanligt. Det enda jag kan göra är anstränga mig för att förstå. Och göra det som människor gör bäst: försöka identifiera mig.

Jag började med Bodil...

Tog med mig Bodil i badet till och med. Bodil är så lättsam och har en sån vuxen, kanske lite lätt tantig, humor som jag gillar. Och som jag gillar att jag gillar.

Jag är ren och skrubbad, har filade fötter och luktar mango över hela kroppen och håret är vått och solen skiner fast det är onsdag och jag producerar saker, i långsam takt.

Tonerna i januari

Jag frågar mig varför det ska vara så svårt att bara börja. Att ösa ur det. Bara skriva ut orden från början till slut i stället för att kväll efter kväll vakna med bilder lika tydliga som om det vore för en minut sen.

Jag frågar mig varför jag alltid hakar upp mig.

Jag går runt och går omvägar kring datorn, kring skrivdokumentet, jag fixar med bilder, känner hur det skär i bröstet och jag tittar på dimman över vattnet, på färger, sneda hyddor och hustak, palmer som vajar och sluttningen rakt ner i en krater jag känner varje detalj numera och jag förstår verkligen ingenting.

Sen går jag ut igen i frosten där vita korn lyser silvrigt på varje bergsfläck. Och lyssnar på musik lika malplacerad som solglasögon en novembernatt. Vill inte släppa taget. Vill släppa taget. Måste bara förbereda mig lite till.

Jens eller Bodil?

I min mammas bokhylla har jag hittat ett gäng mer eller mindre intressanta pockets som jag hade tänkt plöja igenom inom det närmaste. Efter noggrann genomgång och flitigt övervägande har jag kommit fram till att jag ska börja med nån av dessa:

Bodil Malmsten - Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Jens Lapidus - Snabba cash

Den första är av karaktären borde ha läst för längesen och den andra är mer borde ha läst under senaste året men har tyvärr varit upptagen av annat-typen.

Ack, livets svåra val! Var börja?

Sweden, january 2009

Genomgång av garderob, igen. Och jag undrar vad som hände, var kommer alla de här latino-grejerna ifrån? Det är blommigt och silkigt,färgglatt,tajt och urringat och not so much Sverige i januari 2009. För vad har man på sig i det här sparsmakade,minimalistiska minus 20-gradigt kalla landet? Jag vet inte. Tänkte ha nåt rött, spetsigt och kanske…eh, kjol?

Nå, jag har redan kapitulerat och införskaffat en svart täckjacka(eftersom vi bor i landet där färgglada täckjackor förmodligen förbjöds nån gång i slutet av 80-talet). Försökte väga upp med en färgglad halsduk, men det hela känns ändå en aning småtrist och tråkigt och…och… liksom...hur långt är det till sommaren nu igen?

Annars spenderar jag mina dagar med att andas,andas och ta hand om mig själv. Det är här mitt andningshål, ett mellanrum där jag har tid, ibland för mycket tid, att fundera på fortsättningen av det här 2009-året. Och naturligtvis att nöta och nöta, spola tillbaka och gå igenom scenerna, landskapen, ansiktena – ja alla de sju månaderna i det där andra landet långt borta.´

Sen på kvällarna,de tidiga nätterna. Då kommer det bilder, ljud och repliker, miljontals repliker från en bestämd helg nån gång alledes i början av december. Då min världs rördes om en aning. Och därför låter sig spolas fram i mitt huvud om och om och om igen. Hur många gånger kan man egentligen tänka samma tankar utan att hjärnan blir alldeles trött på dem?

Tänker att jag måste få ut, bearbeta och släppa. Skriva, med andra ord. Det finns inget annat att göra i ett sånt här läge. Men det enklaste är ibland det svåraste.

Note to self:

Te quiero mucho betyder INTE "jag älskar dig mycket", på samma sätt som i en svensk kontext.

Inte. Inte.

Jaha. Glad lördag då!

I dag syntes solen

Och jag dokumenterade. Kanske dröjer det länge till nästa gång. Frosten frös på gräset och fingrarna och jag gick, det var ungefär tusen andra som också gick runt på skogsstigarna och ville bli av med grädden, och jag fortsatte gå.

Resten av dagen bestod av envetet frossande i gräddiga gratänger, sås, glass, chips och mer gratäng ända in i evinnerligheten. En liten tupplur under eftermiddagen; sen tv-seriefrossande på datorn och prova gamla glänningar-frossa framför garderoben. Det är nämligen ett faktum att jag numera är en mindre flicka. Inte för att jag var särskilt stor innan, men vågen visar att jag mot alla odds – vitt bröd, oljig mat och coca cola – har gått ner i vikt under Nicaperioden. Således är mina kläder för stora. Åtminstone en del. Andra sitter bättre än innan, faktiskt nästan perfekt. Kanske nåt att hålla fast vid en sån här dag som går i gräddfrossandets tecken.

Nyårsafton blev för övrigt lugn. Alla idéer om att lämna huset för det offentliga sfären avstyrdes, jag drack för första gången i livet alkoholfritt vin och somnade vid tvåtiden, i tjock pyjamas och under dubbla täcken.