Fredagsblogg

I dag från de sydligaste delarna av norra Stockholms mest vampyrtäta förort: Vällingby.

Det blåser en snål vind som biter tag i öronsnibbarna och gör dem röda. I onsdags när vi kom var det vår. Eller vårigare än södra norrland åtminstone. Man kan säga att vi förflyttade oss snabbt framåt i årstidsmaskinen – från 16 minus och iskalla tår(och inga långkalsonger!) till torra, snöfria gator, snöfria träd och sol rakt in i bröstfickan. Och så alla stockholmare: i sina piffiga vårjackor, ballrinaskor, bara knän, fötter, solglasögon på hjässan.

Nicaraguanerna har vi placerat på ett centralt ungdomligt hostel, fyllt med undomliga, hippa backpackers från alla världens hörn. Det finns spansktalande personal, gratis Internet, vattenkokare och gardiner med älgmotiv. Med andra ord ett toppenställe tyckte vi svenskar. Nicaraguanerna ansåg dock att det var mas o menos(Lite sisådär med andra ord). Å andra sidan är det ganska mycket de tycker är mas o menos med Sverige.

I alla fall har våra dagar med studiebesök flutit på väl, i lagom takt, med luncher, föredrag och tunnelbaneresor, sådär som dagar med studiebesök mest gör. Och det är fint att vara i den här kapseln där allting rör sig, där man mest flyter med, drar sitt kort, pluggar i sina öronpluggar och lutar sig bakåt och tittar ut. Att för en gångs skull vara i hjulet och inte behöva vara hjulet själv.

Så medan jag somnar snabbt på en soffa nånstans i förorten, vaknar, kliver upp, virar om halsduken och pluggar i öronpluggarna igen finns det plötsligt massa tid att betrakta tillvaron. Mitt i stressen som andra vill ur, har jag tid at tänka på det där jag annars inte hinner. Vad jag ska göra till hösten, var jag vill befinna mig, och jag hinner både drömma om en tyst förortslägenhet och en latinamerikansk stad som verkar ha allt, mellan varven. Jag har tid att tänka: vad jag vill, vad jag kan och samtidigt studera män i mörka glasögon som läser Metro. Och det är precis som det ska vara.