Och nu

Nu saknar jag känslan som fanns innan terminen började. Den där öppna allt-kan-hända nyss hemkomna blicken. Vida landskap och inspiration.Känslofrustrationen. Timmar framför datorn med Californication. Frostiga promenader genom kalhygge. Den fantastiska känslan att få stå i ett kök, woka grönsaker. För att jag ville det. Småskämta med bror. Känsla av gemensam undergrodd humor. Nätter i förtvivlan. Längtan efter allt.

Här är av nån anledning tankarna så instängda. Var gång jag försöker sätta mig med ett skrivdokument kommer pressen. Kommer ljuden utifrån huset. Nån jag borde prata med. Nåt jag borde jag göra. Hur jag borde vara mer social. Hur jag sagt nåt fel. Ibland är jag mest liten i världen här. Och mina tankar når inte utanför husets väggar.

Jag vet inte, jag kanske borde promenera mer. Åka till Stockholm, komma bort. Ha mitt eget boende. Aldrig blev det så mycket skrivet som när jag bodde själv. Alla dessa människor och röster att ständigt brottas med. Jämföra sig med och sen intala sig att inte. Bygga upp sig inifrån. Det tar så mycket energi.

Men nåt borde jag göra,helt klart.