Att hitta sig själv och hitta hem och allt det andra

Dagarna här är långa, som vanligt. Så långa. Och flera av oss tänker aldrig mer såhär, aldrig dessa scheman som fyller hela dagarna fram till nätterna. Nej. I fredags började dagen 7:15 med eldning, fortsatte med möten, diskussioner, tur till biståndsgruppen för att skaffa kläder till gästerna som kommer på onsdag, sen till Ikea, sen hem och laga mat till hela kollektivet, diska, fixa…. Dagens plikter slutade vid niotiden.

Det är fanstiskt såklart, allt vi har fått. Resan, allt. Ja upplevelsen vi har här, på den här skolan ute i skogen som är som ett eget universum, är inget jag skulle vilja vara utan. Det är bara det att det utmattar. Att det inte finns mycket tid kvar när dagens plikter är slut, att man så gärna vill ha de där studenderna vid datorn, testunder vid brasan och en kväll med nattmackor och snack i köket…att man så gärna vill ha den där extratiden att man hellre väljer att inte gå och lägga sig – ja det är en smäll man får ta. Ett resultat av det hela.

Och jag försöker lyfta blicken till efteråt. Det är trots allt bara tre månader vi ska vara här, det finns ett liv efter och det stör mig lite att jag inte vet hur det ser ut. För det borde vara dags nu. Att veta sånt. Ha en framtid ni vet.

Sen finns det tankar, allt för många tankar, om att smita allt igen. Om att när man en gång provat kommer suget att komma igen. Det är inte som jag trodde. Att man kan åka och bo och uppleva… att vind och buss och närgången dans och tidiga morgnar bland grågröna bergstoppar. Att blunda bredvid 22-åriga älskare i mörkret i en hängmatt på en terrass med utsikt över stilla havet när vinternvinden bara rör dig ljumt. Att fly med en kuban och låta honom kyssa dig på hans båt. Att dra, vidare. Att ha hela livet som en fucking film.

Det som jag trodde först. Att man kan sticka och sen komma tillbaka och vara helt nöjd. Det händer inte. Man kommer alltid längta efter mer nånstans i bakhjärtat.

Idolbilder och sånt...

Har spenderat två timmar av kvällen tillsammans(nåja...mer eller mindre) med den här mannen! Inte fy skam sådär på sändagskvällen i en biofåtölj. Vi var tre flickor som drog till stan. Vi åt, vi köpte popcorn, vi blev uppsvällda och kissnödiga. Kalaset gick på några hundra mer än vad en students skraliga sparkassa egentligen tål. Men det var det värt.

Tillbaka där vi en gång var

Jag är tillbaka i byn. Tillbaka, så att det ibland känns som jag inte varit borta alls. Vi har nog alltid varit här, vandrat på de snöiga vägarna i mörkret, förbi kiosken, det lilla gymet, ica…

Det är detsamma som förut. Dagarna börjar innan det ens finns nån sol, går i ett övertempo, överspeedat, de slutar aldrig. Det är planering, scheman, möten och middagar i oändlighet. Och ändå är vi bara på första veckan. Som sagt, det är samma som förut.

En sak är dock helt ny. Bostaden. Halva kursen har bytt kollektivhus. Vi bor numera i ett fantastisk litet trevligt vedeldad hus som jag misstänker är byggt i början av förra seklet. Det har höga fönster, vita träiga fönsterkarmar,knarriga golv och kakelugnar. Det är minst sagt bedårande! Och, bäst av allt: jag har fått ett eget rum i detta bedårande hus. Som jag behöver det. Eller naturligtsvis behöver vi alla det, men jag hade tur och drog rätt sticka när vi lottade.

Annars: planering för nicaraguanerna som kommer att flytta in här med oss nästa vecka.

Annars: vedeldning, middag med alla unga och alternativa, förhoppningar om en skön helg i huset och eventuellt en sväng in till stora staden Gävle.

Annars: lite tystnad från Latin lover 2, som numera nästan är mer som en latin pen pal. Det är numera mer än en månad sen vi var tillsammans. Mer än månad sen vi satt och höll handen på solig buss bland tobaksfälten. Ungefär en vecka sen han skrev. Det senaste ha sa var han var bakis och lite depp, att han ville att jag skulle söka utbildningar åt honom i Spanien och kanske här. Jag svarade att jag föredrog Spanien. Behörigt avstånd är nog bra i det här fallet, ja. Han är absolut bra, fortfarande, men jag vet inte riktigt vad jag tycker, fortfarande.

Här bor vi nu

Grådaskig lördag, del 2

Jag dricker vin och äter pizza med mina föräldrar och magen är som en enda fatty mozarellaboll. Jag har packat hela nedre botten av resväskan med pocketböcker för imorgon drar jag. Till den där byn, ni vet. Den där allt kretsar kring A) Folkhögskolan B) Karaokekvällarna på pizzerian. Den där det svävar en helikopter över älven om vårarna för att man måste ha ihjäl alla mygg och där man känner sig kraftigt instängd lite nu och då för att man måste göra allt efter schema. Den där det finns söta tanter på ica som vill göra smaskiga gratänger till onsdagen och där postkontoret är ihopbyggt med en second hand-butik.

Den byn.

Ska se en film snart också. Antingen Låt den rätte komma in eller Vicky Cristina Barcelona. Innan det:skriva på en grej som måste skrivas på. Kanske nåt bra.

Grådaskig lördag

Världslitteraturen och jag

Upptäckte precis Macondo.nu som är en guide till den moderna världslitteraturen. Bra sätt att snabbt få koll på vad som är nytt från Mellanöstern, Afrika, Asien och Latinamerika. Precis vad jag behöver nu i min jakt på latino-författare.

Onsdag

>Planen var en Johnny Depp-kavalkad, men nu blir det i stället Let the right one in för hela slanten. Helt lagligt såklart, hrm. Ryktet säger att filmen delvis har filmats i Råcksta centrum, men med halva centrum-skylten nedsläckt. Detta ska naturligtvis undersökas grundligt.

>Jag har fortfarande, såhär den 21 januari, jullov och är oförskämt ledig. Jag äter en miljard choclate chip cookies(julklapp), läser Göteborgs-posten halva förmiddagen och böcker halva nätterna, försöker skriva poesi, drömmer om Latinamerika och funderar på framtiden. Jag kommer att sakna det här jullovet nästa vecka, då börjar nämligen allvaret.

>Lukas Moodyson pratar om sin nya film i Göteborgs-postens kulturdel i dag i en röd, trevlig halsduk. Gael Garcia Bernal står bredvid och ser snygg ut. (Länk saknas tyvärr.)

>Enligt samma Göteborgs-post verkar det nu troligt att vi får en ny äktenskapslagstiftning till våren, som tillåter äktenskap för alla. Att KD håller på och trilskas och tjurar fortfarande känns ungefär lika skämmigt som att vi har ett främlingsfientligt parti som håller på att ta sig in i riksdagen. Vad ska vi säga till våra tio nicaraguaner som kommer hit i februari och vill veta mer om vår kultur? Si, Sverige är ett utvecklat land?

Där jag en gång bodde

Gävle by dusk.

Inte mycket hade förändrats sen jag flyttade. Samma is, samma å, samma träd som kantar den. Samma iskyla när händerna varit utan tumvantar för länge.

En helg norröver

Helgen förflyttade mig sju eller åtta månader tillbaka i tiden. Till ungefär april-maj, när jag fortfarande hade min röda lägenhet på sjätte tvärgatan, när flera av mina vänner bodde i Stockholm och hade schysta men kanske inte helt perfekta jobb och när jag gjorde vad som helst för att få till en förändring i livet.

Som att plötsligt tycka att jag skulle dra till Nicaragua. Som att; vad som helst men inte ett år till med springjobb och deprimerat arbetssökande.

Jag drog, jag levde och jag kom tillbaka. Och allt är egentligen detsamma, men ändå inte. En av mina vänners barn är mycket större än jag minns henne, hon är en hel människa nu med personlighet och benspring och far runt och ler och är fin. En annan vän har nyss brutit upp från ett långt förhållande, är för tillfället inneboende hos sina föräldrar, letar lägenhet och ska börja om på nytt.

Livet pågår även när jag är borta, fastän jag hade lite svårt att förstå de när jag såg dem. Ibland skickades min mentala medvetenhet tillbaka ännu längre än där vi var precis innan jag åkte. Till nånstans för 1-2 år sen. Punkter i livet som jag har uppfattat som konstanta. Såhär är det när jag är i Sverige, ungefär.

Vi spendera ungefär två dygn tillsammans, nånstans i ett minusgradigt inland. Det var vin och det var måltider, samtal, uppdateringar. Allt hann naturligtvis inte avhandlas. Jag försökte hitta en bra startpunkt för att berätta om mina senaste sju månader, men nån sån finns inte egentligen. Det finns praktiska saker, hur ser landet ut, hur varmt var det, men det jag upplevde på riktigt är mycket svårare, tar mycket längre tid än en gemensam vinhelg att förklara.

Pengar på vift i det blå

Jag fick ett mail från en vän i knipa. Hennes son har cancer, en sån där mångårig cancer som äter honom från insidan och bara pågår. Det kommer ta tid säger läkarna. Han måste vakta sitt immunförsvar, inte utsätta sig för andras virus, gå på provtagning efter provtagning, strålbehandling efter strålbehandling. Ibland vill han inte mer. Orkar inte ett till läkarbeksök, vill bara blunda ett tag och låtsas att allt är bra. Han är trots allt ung.

En av anledningarna till att den här killens cancer tar sån tid att bota är att han bor i Nicaragua. Ett land som saknar resurser för att kunna ta hand om sina cancersjuka på bästa sätt. Ett land där statlig sjukvård i teorin är gratis numera, men där i praktiken bara de rika har råd med medicin och rätt vård.

Så, min vän som är i knipa behövde pengar till ännu en provtagning. Kunde jag möjligtvis bidra? Kanske kände jag fler som hade några slantar över?

I Sverige är jag inte rik. Det vore också en lögn att säga att alla svenskar alltid har en hundralapp eller två att avvara, men jag råkade ha det nu. Tillsammans med ett gäng andra samlade jag ihop ungefär 200 dollar. Pengar som inte skulle täcka hela min väns sjukhuskostnad, men en del. Jag bestämde mig för att skicka pengarna via internet, gjorde ett välvilligt försök, men av olika anledningar kunde inte transaktionen genomföras. Åkte in till stan, satte in samma summa kontakt via ett ombud, och så långt verkade ju allt bra, om det nu inte vore för att de där pengarna som jag försökt för över via internet redan hade dragits.

Pengar har alltså försvunnit från kontot utan att en transaktion genomförts - mottagaren har inte fått pengarna. Enligt min bank är detta” reserverade” pengar som man har försökt överföra till utlandet utan att det lyckats. De har inte kommit fram dit de skulle, men de finns inte heller på mitt konto. Allra troligast är dock att jag kommer frå tillbaka pengarna nästa vecka, menar banken. Till dess kommer pengarna ligga och skvalpa nånstans i internetbankernas svarta hål, utan ägare, utan destination.

Och jag tänker: sån tur att jag bor i ett land där jag för tillfället har råd att ha 200 dollar svävande nånstans i fria rymden. Jag kunde faktiskt ha behövt de där pengarna. Nu.

Möjliga städer som jag tänker lite på att bo i

Utan inbördes ordning:

Stockholm
Barcelona
Madrid
New York
London
Uppsala
Rom
Göteborg
Staden M
Malmö
Dublin
Cuzco

Random januari, typ vilken som helst

När vi tågar in i det som har kallats för den mest depressionsframkallande av månader, finns plötsligt inget kvar. Finns inte rött glitter och jul, inte hångel på vitsandiga stränder där solen lägger sig som en röd slöja i bakgrunden, inte mod och oövervinnlighet. Det är borta och utbytt, för livet måste liksom ha sina mellanrum. Det kan inte vara enbart livlust och impulsiva infall, det förvandlas alltid till januari, bönor på burk och vind rakt in i benmärgen.

I mitt januari finns en räcka av dagar när allting är farligt nära att landa där jag var innan. Före jag kastade mig ut och åkte de tusentals milen, satte mig ensam på bussar mot evinnerligheten, befann mig med främlingar i en taxi i kokande Managua, eller stod och höjde banderoller mot himlen i antivåldsdemonstrationer.

Jag kan knappt fatta hur bra jag hade det. Hur mycket jag levde.

Det är obegripligt hur man kan fyllas med en sån oräddhet så fort man är långt hemifrån. En sån känsla av saker kommer lösa sig, en förmåga att skölja av sig varje litet utfört misstag och genast gå vidare. Känna: det som händer där hemma i Sverige går alltid att bemästra. Det är ju trots allt bara Sverige.

Att ta med sig den känslan hem, och bära omkring på den genom finanskriser, massvarsel och framför allt, januarimörker, det är lättare sagt än gjort. Where to start liksom?

Blandat

Latin lover 2 hör av sig. Han har tänkt på mig, han tänker på mina ljud jag gör, på min gudomliga(!) doft och min vackra kropp. Och han ser mig i varje utländskt ansikte han passerar på gatan där långt bort där han är, han slutar inte tänka på mig.

Och så vidare. Jag vet inte vad jag ska tänka och tro. Förutom att jag som vanligt inte vill såra nån. Men det ska sägas: att när jag anstränger mig som mest för att inte såra slutar det alltid med att jag blir sårad själv. Alltså – jag gör inget.

Och jag förälskar mig i Bachatamusiken. Varje låt upprör min värld och hjärtat vrider sig, magen bränner och hjärnan förstår inte. Jag är tusentals mil från den plats/de platser som är ursprunget till de här känslorna, men de färgar ändå varje vaken sekund jag andas.

Övrigt:

>folk raggar på mig på fejjan.

>Misstänker att jag sett för mycket tankad tv med LA-engelska, för jag när jag tänker ingår fuck i ungefär varannan mening.

>Jag har tänkt en massa på Kuba. I dag läste jag om Kubas mest kända bloggare och att hon inte fick blogga från sitt land och jag har tänkt att det nog suger att vara kuban ganska ofta. Ändå tänker jag att det vore rätt fint att åka dit.

>Ja. Och så dricker jag vin.

Det evigt återkommande

Jag har små livkriser medan allt dundrar på längre bort. Jag har små livskriser och vet inte vilka val som finns kvar för mig att göra, vad som finns för mig att specialisera mig på, för mina kunskaper och intressen ligger nånstans på ytan och är spridda över hela jordklotet, känns det som just nu. Jag har mina livskriser, och under tiden dundrar saker på, på faktiskt ganska nära håll. Trots att jag håller mig inomhus märker jag det.

Det går att stänga ute ett krig ganska länge, men bara till en viss gräns. Bara tills man kommer till det där ögonblicket när man möter en blick. Vid det tillfället är man inte längre oberörd.

Det kan vara närsomhelst. Kanske när man slött ögnar igenom updates på Facebook; man ser en rad som nån har skrivit, som leder till en länk, som leder till en artikel som till slut ger dig den där blicken. Perspektivbytet. Det kan vara pojken utan armar, kvinnan med söndertrasat ansikte, vad som helst. Ditt blod är inte längre ditt eget, ditt blod är nån annans, och nån annans är ditt. Och du ser saker med pojkens ögon, du är så nära honom du kan vara och du tror dig veta precis hur kan känner det nu.

Och det är bra, tänker jag. Att identifiera sig är kanske det enda sättet att verkligen engagera sig i andra människors liv.

Jag tror inte att kriget i Gaza har hittat in under min hud ännu. Men jag har hela tiden en känsla av jag borde. Nånting piskar mig att försöka veta mer, talar om att jag borde engera mig, agera. I stället för att sitta här och livkrisa. Men sen kommer den eviga frågan: hur?

Jag vet inte, som vanligt. Det enda jag kan göra är anstränga mig för att förstå. Och göra det som människor gör bäst: försöka identifiera mig.

Jag började med Bodil...

Tog med mig Bodil i badet till och med. Bodil är så lättsam och har en sån vuxen, kanske lite lätt tantig, humor som jag gillar. Och som jag gillar att jag gillar.

Jag är ren och skrubbad, har filade fötter och luktar mango över hela kroppen och håret är vått och solen skiner fast det är onsdag och jag producerar saker, i långsam takt.

Tonerna i januari

Jag frågar mig varför det ska vara så svårt att bara börja. Att ösa ur det. Bara skriva ut orden från början till slut i stället för att kväll efter kväll vakna med bilder lika tydliga som om det vore för en minut sen.

Jag frågar mig varför jag alltid hakar upp mig.

Jag går runt och går omvägar kring datorn, kring skrivdokumentet, jag fixar med bilder, känner hur det skär i bröstet och jag tittar på dimman över vattnet, på färger, sneda hyddor och hustak, palmer som vajar och sluttningen rakt ner i en krater jag känner varje detalj numera och jag förstår verkligen ingenting.

Sen går jag ut igen i frosten där vita korn lyser silvrigt på varje bergsfläck. Och lyssnar på musik lika malplacerad som solglasögon en novembernatt. Vill inte släppa taget. Vill släppa taget. Måste bara förbereda mig lite till.

Jens eller Bodil?

I min mammas bokhylla har jag hittat ett gäng mer eller mindre intressanta pockets som jag hade tänkt plöja igenom inom det närmaste. Efter noggrann genomgång och flitigt övervägande har jag kommit fram till att jag ska börja med nån av dessa:

Bodil Malmsten - Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Jens Lapidus - Snabba cash

Den första är av karaktären borde ha läst för längesen och den andra är mer borde ha läst under senaste året men har tyvärr varit upptagen av annat-typen.

Ack, livets svåra val! Var börja?

Sweden, january 2009

Genomgång av garderob, igen. Och jag undrar vad som hände, var kommer alla de här latino-grejerna ifrån? Det är blommigt och silkigt,färgglatt,tajt och urringat och not so much Sverige i januari 2009. För vad har man på sig i det här sparsmakade,minimalistiska minus 20-gradigt kalla landet? Jag vet inte. Tänkte ha nåt rött, spetsigt och kanske…eh, kjol?

Nå, jag har redan kapitulerat och införskaffat en svart täckjacka(eftersom vi bor i landet där färgglada täckjackor förmodligen förbjöds nån gång i slutet av 80-talet). Försökte väga upp med en färgglad halsduk, men det hela känns ändå en aning småtrist och tråkigt och…och… liksom...hur långt är det till sommaren nu igen?

Annars spenderar jag mina dagar med att andas,andas och ta hand om mig själv. Det är här mitt andningshål, ett mellanrum där jag har tid, ibland för mycket tid, att fundera på fortsättningen av det här 2009-året. Och naturligtvis att nöta och nöta, spola tillbaka och gå igenom scenerna, landskapen, ansiktena – ja alla de sju månaderna i det där andra landet långt borta.´

Sen på kvällarna,de tidiga nätterna. Då kommer det bilder, ljud och repliker, miljontals repliker från en bestämd helg nån gång alledes i början av december. Då min världs rördes om en aning. Och därför låter sig spolas fram i mitt huvud om och om och om igen. Hur många gånger kan man egentligen tänka samma tankar utan att hjärnan blir alldeles trött på dem?

Tänker att jag måste få ut, bearbeta och släppa. Skriva, med andra ord. Det finns inget annat att göra i ett sånt här läge. Men det enklaste är ibland det svåraste.

Note to self:

Te quiero mucho betyder INTE "jag älskar dig mycket", på samma sätt som i en svensk kontext.

Inte. Inte.

Jaha. Glad lördag då!

I dag syntes solen

Och jag dokumenterade. Kanske dröjer det länge till nästa gång. Frosten frös på gräset och fingrarna och jag gick, det var ungefär tusen andra som också gick runt på skogsstigarna och ville bli av med grädden, och jag fortsatte gå.

Resten av dagen bestod av envetet frossande i gräddiga gratänger, sås, glass, chips och mer gratäng ända in i evinnerligheten. En liten tupplur under eftermiddagen; sen tv-seriefrossande på datorn och prova gamla glänningar-frossa framför garderoben. Det är nämligen ett faktum att jag numera är en mindre flicka. Inte för att jag var särskilt stor innan, men vågen visar att jag mot alla odds – vitt bröd, oljig mat och coca cola – har gått ner i vikt under Nicaperioden. Således är mina kläder för stora. Åtminstone en del. Andra sitter bättre än innan, faktiskt nästan perfekt. Kanske nåt att hålla fast vid en sån här dag som går i gräddfrossandets tecken.

Nyårsafton blev för övrigt lugn. Alla idéer om att lämna huset för det offentliga sfären avstyrdes, jag drack för första gången i livet alkoholfritt vin och somnade vid tvåtiden, i tjock pyjamas och under dubbla täcken.

She knows latinos, she knows mexicans...och avsaknaden av sol fram till mars

God nyårsafton!

Jag började dagen med att undra när solen skulle gå upp. Sen kom jag på att fuck, vi är ju faktiskt i Sverige, jag kanske får vänta till mars på den där solen. Efter det har jag ätit ostsmörgåsar och te och ägnat mig åt morgon-tv och botaniserat bland gamla 90-talskivor och Brett Anderson sjunger så fint för mig.

Och nu följer en kort rapport om läget med mina latin lovers…

Latin lover 1
Jag hade en gång en älskare som jag raggade upp vid en vulkansjö, som ni kanske minns. I går snackade vi för första gången sen den där ödesdigra förmiddagen i början av december när jag flydde iväg med en kuban. Och jag vet inte vad han egentligen vill mig, älskaren alltså. Vi pratar inte om vad vi egentligen borde prata om, vi är egentligen inte särskilt trevliga mot varandra, ändå envisas han med att ska ha ”kontakt” eftersom vi tydligen ska vara ”vänner”. Just don´t get it.

Latin lover 2
Är en förtjusande trevlig smart snygg och allmänt bra person som raggade upp mig på en bar i staden M en trött onsdagskväll när inget roligt hände. Han är inte alls särskilt svår att ha att göra med, betydligt lättare än latin lover 1, han är kommunikativ, ärlig(?) och ger naturligtvis en hel massa latin lovers-komplimanger. Han skriver till mig, skickar söta kort på sig själv och talar om hur mycket han saknar mig. Det finns väl egentligen bara ett problem; jag känner inget speciellt.

Och där är vi. Det klassiska dilemmat med flickan som hellre vill ha den svåra snubben än den enkla. Eller vill ha är förstås en överdrift. Det är bara det att jag råkar ha hakat upp mig lite mer på det alternativ som ger mig mest motstånd. Som alltid, som alla. Som de allra flesta liksom gör.

Hursom. Realistiskt sett är det nu inte läge att satsa på nån av dessa två eftersom båda bor allt för långt bort för att över huvud taget kunna tillfredställa mina behov. Därför:bäst att vända på klacken och fortsätta promenera exakt där jag är. Här.

Det gamla vanliga

Det är svårt att riktigt landa. Allt gick så fort, jag var helt tom i huvudet hela vägen hem till Sverige. Det där när vi lämnade staden M redan innan gryningen och det regnade ihåligt mot rutan, känns redan som det aldrig har hänt. Det att vi åkte mot Managua för sista gången och solen gick upp i en båge långt borta och bergen låg där som en kuliss, har det nånsin varit?

Alla grät på flygplatsen. Det var inte vad jag tänkt att jag skulle göra, huvudet var tomt, men att se alla andras tårar framkallade nåt; det rann och kinderna stramade. Sen passerade vi passkontrollen utan ord, suckade oss genom bagagechecken och flög till Miami med tysta ansikten.

Och USA är förstås ett sjukt land. Inget annat än flygplatsen i Miami kan få människor att känna sig så hopplösa, uttråkade, instängda och ryggvärkande.

Utanför flygplatsen i Miami finns det en ”park”, där man kan sätta sig och slappna av en stund om man vill. I parken finns ett par bänkar, ett par betongklumpar och en och annan palm. Parken är omringad av skyskrapor och flygplans täta dånande och det känns som man är instängd i en obehaglig science fiction-scen. Där, instängda i framtiden, satt vi i alla fall och kände våra sista strålar sol mot huden. Jag tyckte det var kyligt så jag tog på mig en kofta. Det var säkert 25 grader.

Sen halvsov jag nästan hela vägen över Atlanten. Kunde inte sova utan musik, så jag valde från British Airways skivor och slumrade till Marvin Gay i timmar. När jag vaknade till syntes solen och vi var nästan i London.

Och London är det stora och stela. Alltid. När man kommer till London förstår man att man är i Europa. För det stört omöjligt att hitta pizza hut, mc donalds, pressbyrån eller ens en vanlig enkel kiosk. I London radar sig de stora stela butikerna på rad och människor går i stövlar och rockar av lammull. Chockerade för vilken latinmamerikan som helst, tro mig.

Efter London var det inte så mycket mer. Stockholm tornade upp sig mot oss i mörket med alla sina ljus och vi såg vår huvudstad helt upplyst när vi landade.

Jag sov nästan 12 timmar sen. Ville sova mer. Vaknade till julafton och förstod inte att jag varit borta och det är ungefär där jag är nu.

Jag lyssnar på alla låtarna, och ibland kommer det nån känsla, nån vind mot nacken, och jag läser mail, man skriver till mig på spanska, men för det mesta är allt precis som vanligt. Fast bara extra kallt.

Årets-listan

1.Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Drog till Nicaragua och stannade i sju månader. Bodde i kollektiv. Började gilla latino-musik med fåniga texter. Besteg en vulkan. Publicerade frilans-reportage.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Ger sällan nyårslöften.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja.
4. Dog någon som stod dig nära?Nej.
5. Vilka länder besökte du?Nicaragua(och England och USA för korta mellanspel.)
6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?Ett schyst jobb.
7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?Den 16 maj, när jag kom till Nica.
8. Vad var din största framgång 2008?Hela praktiken, artiklarna, personliga insikter…
9. Största misstaget?Jag ångrar inget…
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?Diverse magsjukor, uringvägsinfektion…hm…inget allvarligt antar jag.
11. Bästa köpet?Den nya kameran!
12. Vad spenderade du mest pengar på? Normalt sett är det nog böcker, men på sistone kanske kläder, resor och mat.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?Ja.
14. Vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2008?
Från första halvan;Tro och tvivel med Håkan. Sen; Te amo med Macano, Obsesión med Aventura och ett gäng andra reggaeton och bachata-grejer.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?Gladare…eller åtminstone lugnare.
16. Vad önskar du att du gjort mer?Trott mer på mig själv.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?Låtit bli att gräva mer mig för sånt som ändå inte går att ändra.
18. Hur tillbringade du julen?Hemma hos mina föräldrar, samma ställe som jag alltid varit på de senaste 27 åren.
19. Blev du kär i år?Nja…nje. Jag fick känslor, men inte kär.
20. Hur många one night stands?Egentligen inget eftersom mina one nights har en tendens att alltid utveckla sig till två nätter eller mer.
21. Favoritprogram på TV?Har knappt sett på tv…men LOST kanske, fortfarande.
22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?Daniel Ortega…haha. Fast det känns rätt jobbigt att hata så jag avstår nog.
23. Bästa boken du läste i år?Har mest läst gamla böcker eftersom jag varit utomlands. Men jag får nog säga Den högsta kasten.
24. Största musikaliska upptäckten?Gissa!
25. Något du önskade dig och fick?Njae…fin fina presenter, men det var inget jag önskat mig i förväg.
26. Något du önskade dig men inte fick?
Nej.
27. Årets bästa film?Vet inte…jag har inte haft koll, har ju liksom varit utomlands…hallå!
28. Vad gjorde du på din födelsedag 2008?Var på möte med Sverige-klassen nästan hela dagen. Köpte tårta och käkade. Hade snabb födelsedagsmiddag. Gick ut och drack juice.
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?Säkerligen…
30. Hur skulle du beskriva din stil år 2008?Indie-latino-style.
31. Vad fick dig att må bra?Bussresor, sol, sex, natur,rytmer,egagemang,skrivande.
32. Vilken kändis var du mest sugen på?Enrique Iglesias, siempre.
33. Vem saknade du?Alla i Sverige.
34. De bästa nya människorna du träffade?Nica-människorna, svennarna.
35. Betyg för 2008?Absolut högt…9/10.

Mi corazoncito

Jag är i Sverige, det är dimmigt och frostigt, jag förstår ingenting. Jag håller mig inomhus mest hela tiden förutom tidigare i dag när jag gick tre meter ut till garaget för att leta efter nätverkskabel. Jag surfar på ett nät som hör till nåt hushåll på andra sidan kvarteret.

Dygnet är fucked up. I går natt sov jag elva timmar.

Jag måste smälta det här.

Puss och kram och god jul och allt sånt!

Aventura

Och medan tonerna från Aventuras Obsesión ljuder genom rummet försöker jag göra väskan. Det är lika svårt som man kan tänka sig. Jag måste lämna nästan hälften.
Det är att lämna ett liv efter sig, mer eller mindre.

Ge mig mer utrymme, nån?

Först kommer kalkonen, sen kommer hönan

Hos familjen där jag bor installerade man för ett tag sen en kalkon på bakgården. Den ska stå där, bunden vid ett träd och kraxa, för att sen bli slaktad till julafton. Ibland blir kalkonen depressiv och virar sig runt ett träd och kraxar extra mycket. Då skär det i hjärtat på mig.

Så när jag för ett par dagar sen skulle kliva in genom ytterdörren såg jag till min förvåning en lastbil utanför på gatan. På flaket till lastbilen satt ett gäng hönor och en tupp med lagom glada miner. Numera befinner sig både hönorna och tuppen på bakgården. Lika bundna och kraxande som kalkonen.

Ibland är det plågsamt att vara i det här landet.

Me, myself and I

Två arbetsdagar kvar. Fyra sammanlagt i landet.

Jag googlar ”urinvägsinfektion” samtidigt som jag sitter och förbannar mig själv igen. Funderar på om jag trots allt var för mycket dramaqueen de där dagarna vid vulkansjön, om det var därför allt gick åt helvete.

Jag borde verkligen inte. Borde inte ta på mig skulden, och borde framför allt inte ha känslor av att bli förbisedd, känslor av svartsjuka, av att ingen lyssnar eller ser mig, när jag så väl vet att människor gör det. Min unge älskare må ha betett sig svinigt, men han hade sina ljusa stunder. Han talade om för mig att jag borde vara stolt över vad jag åstadkommit det senaste halvåret, att jag inte borde gråta utan snarare hylla det som varit.

Och det är kanske det finaste jag lärt mig här. Att gång på gång möta situationer där man är minst i världen,att leva sig igenom dem och ta sig upp. Själv. Att alltid tänka att det är ingen idé att ångra. Gör det bättre i framtiden i stället. Allt det där klyschiga som aldrig kunnat vara verklighet för mig börjar bli det nu.

För visst grät jag när jag hörde honom där i mörket på trappen. Där, på en av de kanske vackraste platserna jag vet och allt plötsligt blev bara sorg och illamående.

Jag sov knappt på natten, tassade upp i gryningen och såg solglittret i vattnet och början på en fantastisk dag. Ville spy. Men tänkte ändå att det andra inte fixar åt en måste man fixa själv.

Jag läkte mig snabbt, och jag läker mig fortfarande. Det är det som är det viktiga. Jag klarar det själv nu.

Resultat

Och för en kort stund sen fick jag provsvaret från mitt urinprov leverat direkt till dörren. Fem minuter senare hade jag ett antibiotikarecept i handen.

Sån tur att man har två kirurger och en laboratorieassistent i samma hus som fixar saker, snabbt! Detta hade bergis tagit flera dagar i Sverige, speciellt om jag hade gått och testat mig när jag kommer hem, dagen före jul.

Galenskaperna tar inte slut

Grej ett:

Jag har drabbats av mitt livs första urinvägsinfektion. Det är så det går när man håller sig med unga älskare. För jag tror inte ett dugg på att detta har med vatten eller våta baddräkter att göra.

Nu blir det antibiotikakur, ett jäkla kissande och förmodligen en alkoholfri jul. Men hell yeah, det var det värt.

Grej två:

Min envise beundrare har nått en kulmen av efterhängsenhet som jag aldrig sett maken till. Han hade nämligen gett sig fan på att han skulle köpa mig en födelsedagspresent, trots att jag sagt att jag verkligen inte vill ha nåt, trots att jag inte bjöd honom på min födelsedagsmiddag. I alla fall mottog jag pressenten i går. I en blommig presentpåse låg det; en chokladask och en röd liten sammetsask med…ja just det….en guldring(!) i.

Precis. En fucking guldring. Som bara råkade passa perfekt på min ringfinger. Jag menar: vad ÄR detta? Jag har aldrig velat nåt med människan, knappt ens varit trevlig mot honom, ändå försöker han näst intill köpa mig. Det är inte normalt. Undrar om han tror att vi är förlovade nu på nåt sätt?

Grej tre:

Jag har ångest och får ont i hjärtat varje gång jag tittar på bilder av havet,bergen, eller nästan vad som helst från Nicaragua. Och jag har inte ens lämnat landet än.

Ljusa upp

Och nånstans i bakhjärtat svider det till när jag ser det där ansiktet på facebook. Jag förbannar mig själv; för varför deppa för nån som beter sig illa, som inte ens motsvarar mina ideal?

Men det var ju det, tänker jag. Att han ger mig det rätta motståndet. Han är inte enkel, han har ett mystiskt förflutet, hans röst bär på en underton som ibland menar nånting helt annat när han pratar med mig. Och vi talade med blickar på ett sätt som det var längsen jag upplevde.

Motståndet. Den där strålningen genom huden. Den behöver jag, därför var det synd och därför tappar jag andan en stund när jag ser allt det där mystiska; mörka solglasögon, marijuana, mörka ögonfransar som vilar mot huden, hans katolska kors tatuerat på ryggen bara att följa med fingarna…

Men ändå. Låt bli. Spola tillbaka tiden och försök låt det stanna där. Jag behöver bara de ljusa minnena från det här landet.

27

Jag fyller 27 i morgon, visste ni det?

”Men 27…jag skulle inte säga att du ser ut att vara en dag över 22”, säger Kubanen när vi sitter på hans kompis lyxiga bungalow-ställe vid vulkansjön. Och en liten julgran vajar i vinden vid sidan om restaurangborden, och jag ler och slukar komplimangen.
”Nej, inte med det ansiktet…det är ett dockansikte”, säger Kubanens 44-årige spanske kompis som är sjukt rolig och helt galen och verkligen urtypen för den spanske äldre älskaren. Läkare är han visst också.

Och jag harklar mig och tar en slurk av det lyxiga kaffet och kan inte riktigt ta honom på allvar. De kan sina grejer när det gäller smörande, de där latin-lover- typerna. Lite för bra ibland.
”Vi har croissanter också, och pain-au chocolat”, säger spanjoren och ler och visslar lite och hans hår fladdrar och jag undrar hur jag kunde komma så långt bort, så snabbt, och ändå vara kvar vid samma vulkansjö? För en halvtimme sen var jag i backpackerland och mådde dåligt och försökte undvika min unge älskare medan jag kryssade mellan urdruckna ölflaksor.
___

Hur som helst.

Jag fyller alltså 27 i morgon. Det är tre år kvar till 30 men jag har sällan känt mig så ung. Jag har en helt schysst solbränna, har knappt gått upp i vikt under sju månader, jag reser runt till fantastiska platser och sällan har jag varit så omsvärmad av olika män…hrm…och pojkar.

Och det här låter ju helt galet skrytigt förstås. Men jag försöker bara inpränta detta i minnet, att vid min 27:e födelsedag var jag inte ett dugg bitter, utan ung och frisk och rätt nöjd. Det tropiska klimatet gör fantastiska saker med människor. Jag bör inte gnälla.

Inför den stora omställningen

En sorts tomhet fyller mig nu när jag tänker på att om lite mindre än två veckor är jag i Sverige. Jag har ägnat timmar och dagar åt att längta och sakna sånt jag inte kunde förklara i ord. Och nu – jag vet inte – jag kommer att sakna saker här, helt klart.

Mycket känns mig helt främmande i Sverige just nu. Som att sitta på en buss utan hög discomusik i högtalarna och höra svenska människor tala. Hur känns det? Jag minns inte.

Och kylan. Att känna kylan mot kinden och dra ner mössan över öronen för att de fryser så det värker, det känns så fruktansvärt långt bort. Att inte känna ljumma vindar, inte svettas mellan brösten när man promenerar.

Att kommunicera med svenska människor känns också helt skumt. Jag tänker på svenska nya människor som man ska småprata med och lära känna. Framför allt män. Svenska män känns helt främmande. Hur ska man vänja sig vid att inte få en komplimang var tredje sekund, att inte ständigt bli behandlad som en princessa? Inte för att det är vad jag vill egentligen. Jag vill ha ärlighet, inte tomma ord. Till en början spydde jag därför mest över allt smörande, men efter hand blev jag tillräckligt indoktrinerad för att tänka det är ju helt normalt att han kallar mig mi amor hela tiden.

Och svenk musik, människor! Vad lyssnar ni på där bort nuförtiden? Jag förstår ingenting. Min kropp är beroende av latinska rytmer minst en gång om dan, annars känns nåt fel. Hur ska det gå liksom?

Ok. Nu ett dokusåpainlägg av det värre slaget.

Följande har hänt:
Jag åkte till kusten för att träffa min nye unge älskare. Ung = fem år yngre än mig. En riktig slyngelålder med andra ord.

Nå, jag är nu inte den som är den, ålderskillnader betyder inte alltid problem. Jag åkte alltså dit. Spenderade tre dagar med den unge mannen som behandlade mig som drottningen av England, minst sagt. Varma kyssar på morgonen, solnedgångar och kommetarer som ”jag skulle kunna bo på stranden jämt utan mat och bara leva av dig”.
Vi fick en fin kontakt. Allt var gräsligt gulligt och hålla handen och när jag skulle åka såg han minst sagt förstörd ut, visste inte hur han skulle klara sig tills nästa gång vi sågs.

Så till nutid:
Vi möts igen, vid vulkansjön. Han har bjudit in mig för att spendera tid med mig, för att han saknar mig.Jag kommer dit med en tanke om att det ska bli som de där dagarna på stranden, fint och lite gulligt, fast kanske ännu mer.

Jag anländer, han säger att han har väntat på mig. Vi håller handen i hängmattan, dricker öl och fnissar och allt är utmärkt. Ända tills – tada- det anländer tre snygga brudar från Iran och Skottland.(Det hör nu till saken att stället vi brukar hänga på vid vulkansjön är ett backpackerhostal. Där är med andra ord ett rätt stort omlopp av människor och utbyte av kroppsvätskor. )

I alla fall. Då är det som om nåt nästan osynligt ändrar hela luften. Han slutar röra vid mig. Ställer sig och hänger borta vid grillen och hänger där mest hela tiden, tittar knappt åt mig när jag kommer förbi och kollar hur det går. Under tiden dricker skotskorna och iranskorna rom, blinkar med ögonfransarna och ser allmänt perfekta ut. Min unge älskare närmar sig dem. Alkoholfrekvensen stiger i hela byggnaden. Det grillas och fnissas och pratas i vilda toner.

Jag försöker vara normal. Har väl lärt mig nåt under åren, att inte göra höna av en fjäder och så vidare, men det funkar inte. Känns nåt fel måste jag helt enkelt ta upp det.

Och det är väl ungefär här nånstans allt börjar gå åt helvete. När jag tar upp problemet börjar han svamla om att vi bara är vänner och att anledningen till att han väntat på mig som en galen i två dagar var för att han saknade mig som vän.
"Jaha", säger jag.

Sekunden efter heter det att ”it´s not like we are going out or someting”.
Och det här är viktigt: den här snubben är nämligen latinamerikan men har bott de senaste tio åren i USA. Därav den oerhört slitna amerkanska frasen som i en svensk kontext inte riktigt har nån betydelse.

Sen kommer detta: ”I can not fall in love with someone who had sex the first night”.

Öh. Jaha. Allvarligt?

Sen gör jag vad jag gör lättast i såna situationer. Gråter. Och går och lägger mig. Själv.

Resten av helgen är egentligen mest ett spel i vem av oss som kan undvika den andra mest genom att vara social med omvärlden. Jag gråter inombords och förbannar mig själv för att jag gick på alla fina ord som nu inte längre betyder nåt, samtidigt som jag ler.
Vi ligger i solen vid vattnet hela söndagen. Alla är där; snygg-iranskorna, argentinarna som säljer smycken, de tyska doktoranderna, och så jag och min unge älskare. Som inte längre pratar med varandra.

På kvällen är det fest igen. Vi åker i en camioneta upp i bergen och snygg-iranskorna och min unge älskare sitter på flaket och skrålar Madonna-låtar. Jag sitter själv i baksätet.
Festen är en klassisk ute på landet i Nicaragua-fest. Mycket latinska rytmer, mycket nicaraguanska män som bara glor. Jag och min unge älskare fortsätter undvika varandra. Iranskorna och skotskan kan inte dansa och jag ler lite inombords. Jag börjar hänga med en dansgudarnas dansgud när det kommer till latinamerkanska danser, nämligen en kuban. Han är sjukt glad och sjunger med i varje låt. Vi dansar reggaeton och cumbia och kubansk salsa och jag får beröm för mina höftrörelser. Ibland ser jag i ögonvrån hur min unge älskare tittar,men när jag tittar på honom vänder han alltid bort blicken.

Sen åker vi tillbaka till vulkansjön och dansar hela kvällen. Kubanen vill bjuda över mig till sitt ”ställe” och kanske ta med mig ut en sväng med sin båt. Jag går och lägger mig, lite nöjdare nu. Min unge älskare kommer efter en stund. Vi rör inte vid varandra på hela natten.

På morgonen kan jag äntligen dra. Jag sticker till kubanens ställe. Det är lyxigt och han tar mig till en romantisk plats och slänger en massa latin-lover-floskler ur sig men jag känner inget.Vill egentligen bara hem.

Så, sju timmar senare är jag hemma. Vulkansjön är nu en förhäxad plats, fylld av dåliga minnen och smärta, men samtidigt oundvikligt vacker.

Månen som sällskap

Det är tredagarshelg och en av Nicaraguas största högtider ska firas. La Purísima är Maria, är ett helgon som tydligen förtjänar att bli buren genom alla stadens gator, och sjungen till för sin renhets skull.

Själv åker jag - en gång till. Till den där vulkansjön där månen är så extremt stor och rund på kvällen. Där vattnet alltid är varmt och där bara lugn kan infinna sig. En av mina topp fem vackraste platser jag någonsin sett, helt klart.

Och nu får ni en sån där skrytig naturbild igen. Förlåt.

Plötsligt

Så är jag mitt i det igen. Utan att det egentligen var meningen är jag bland små kyssar, mystiska blickar och en mjuk varm hand som håller min när vi åker i solen i bilen nerför berget. Och känslan är som en molande värk som gräver sig fram i mellangärdet. Det finns nån att sakna, nån som tittar mig i ögonen och säger jag hoppas jag får se dig igen.

Och jag säger, det hoppas jag med.

På bussen hem blundar jag och tänker på sanden på hans kind och hur jag aldrig slutade skratta, på vinden som blåste rakt igenom hans sovrum under strömavbrottet och skapade fladdrande skuggor i stearinljuset, och på hur han steg upp varje morgon och gjorde mig en kopp kaffe.

Och tänk så snabbt vi skapar oss minnen.

Det var ju aldrig planerat att bli såhär. Jag tänkte bara be om lite sällskap en varm natt vid en vulkansjö. Inget annat.

Lite semester, del II

Kanske har ni redan sett er mätta på sprakande solnedgångar och natur, men ändå. Jag vill fortfarande att ni ska se hur mycket som är vackert, rent och näst intill orört i det här landet.

Min tredagarssemester är slut. Den har varit en fröjd av vyer, värme och faktiskt; mat.

Jag hade förmånen att få vistas i ett hus med en av de mest famtastiska utsikterna som man kan ha från ett hus. Jag har legat i en hängmatta och känt decemberbrisen dra in över terassen. Jag har ätit färsk hummer. Skrämts av vågorna och försökt övervinna rädslan med hjälp av en personlig livvakt. Jag har suttit på en klippa och smekt nån över ryggen.

Det har varit bra, att åka tillbaka var som att resa ur en konstig dröm - sorgligt och varmt på samma gång.

Det är såhär det händer

Allt spelas i mer intensiv tappning såhär mot slutet av Nica-tiden. Jobbet är ett intermezzo fyllt av struligheter och jag är trött, jobbtrött, jag har mycket lite vilja att befatta mig med saker just nu.

Privalivet är nästan detsamma. I dag var jag på dejt, en riktig dejt, som i att gå och ta en kaffe och se varandra i ögonen och ställa frågor, och i morrn åker jag till kusten, till min andra dejt. Det var naturligtvis inte så jag hade planerat det, att ha två dejter samtidigt, det är inte ens nåt jag tycker om, men när allt kommer omkring är jag faktiskt singel och solen står högt på himlen och om tre veckor är jag i Sverige och mörkret ligger runt mig.

Därför låter jag det bara hända. Trots att jag vet att det inte kommer leda nånstans. Det här min period utan förpliktelser. Havet är mjukt och öppet.

Eländigt

Det här har kanske varit en av de värsta och längsta dagarna hittills här. Jag orkar inte ett ord till om korruption, demokrati, inrikespolitik, beslut från högre nivåer eller vad det nu kan vara.

Vi hade planerat för en tredagars-workshop, vi har stressat in i det oändliga, igår var jag febervarm och magsjuk , ville nästan inte mer, men i dag skulle vi ändå genomför det. Och så händer det sig att en otroligt egoistisk,envis, konservativ och diktatorisk man går och förstör det hela. Genom ett otroligt fult utspel ordnade han så att nästan ingen av de 10 nicaraguanerna som skulle delta kom. Alltihop blev inställt och dagen har mest bestått av ett evigt diskuterande, gnällande och ringande. Detta kommer påverka hela reten av tiden vi har kvar här, och förmodligen även de tre studiemånaderna som väntar i Sverige.

Mitt huvud är tomt. Det kan inte tänka. Jag vill helst slippa att ha nåt med allt detta att göra just nu, men så kommer det inte bli.

Livet är så krångligt ibland när man är i ett land där man inte riktigt förstår hela den politiska kontexten, eller varför vissa människor agerar som de gör för den delen.jag har ont om ork just nu. Jag vill andas, åka discobuss, vara på semester och skriva betraktelser.

Kanske snart.

Mitt reportage!

Såhär blev det. Mitt reportage publicerades i dag, på den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Läs det här på LA.nu. Det är ca 12000 tecken långt, men säger ganska mycket om landet jag bott i det senaste halvåret.

Med smak av vulkan

Den där skymningsröda himlen från ön i förra veckan verkar redan långt borta. Borta är vulkansjön, det varma vattnet kring kroppen, de svarta fötterna från vulkanvandringen, den ständiga tröttheten och det eviga fnittret, semesterdimman. Eftersmaken är sorgsen men bestämd; en av mina absolut finaste veckor här.

Så var börjar det nånstans?

Kanske här?

Scen 1.
En av de vackraste scenerna. Min stad rör sig bort från mig.Luggslitna hustak, gråa mot färgerna på fasaderna. Nerför berget, jag halvsover, radion dunkar rytmiskt. En kille i vit skjorta pratar med sin mamma, han älskar henne, han ska inte jobba länge.

Scen2.
På en minibuss i Managua. Den oroliga staden, våld och arga flaggor i dallrande avgasluft. Vi har passerat gränsen av hetta. Jag får knappt plats med rumpan på min sittplats. En kille med reggaetonglasögon och hans tre döttrar kliver på. Han lämnar ena dottern till en annan kille som genast tar henne i knät och håller henne hårt så att hon inte faller.

Scen3.
Vid en solnedgång på ön. Fullt av amerikaner med kameror. Solen går i en sammetsbana över himlen och ner mellan svarta träd, snabbt. Människor lutar sina huvuden mot varandra i skymningen. Jag dricker vin, fnissar och går in i hotellköket för att smaka glass.

Scen4.
I hamnen på morgonbaren. Ön är nästan stilla. Vi pratar med en man som ska guida oss. Han säger att vi måste dricka mycket och ha stängda skor när vi går mot vulkanen. Äggen och gallo pinton glänser av olja och sol på tallriken.

Scen5.
Vi har bestigit, vi har nått toppen, blåsten och grönskan, vi är tillbaka igen från vulkanen. Vägen tar aldrig slut. Benen darrar och fötterna ömmar av skoskav och snart svimmar jag. Ändå fortsätter jag gå, hur långt som helst.

Scen6.
Vi kliver in på en bar. Benen ömmar,huvudet är disigt. Baren består av nästan bara män.Nån beställer rom, vi får hinkar med is, förflyttar oss uppåt, vi rör på alla höftben som finns.

Scen7.
Kroppen är för mycket. Kroppen har klättrat,gått,dansat över sin förmåga. Ändå går jag i natten med en amerikan. Vi passerar hamnen,vatten väller in, vi ser två svarta huvuden längre bort. Han försöker ta min hand.

Scen8.
Det är en morgon på ett amerikanskt café. De serverar inte ris och bönor. Våfflorna tar en halvtimma att få. Ögonen stänger sig. Allt är disigt.

Scen9.
På en buss. Musiken kommer med rytmen och värmer magen. Vägen gropar sig. Amerikanen har sagt att han ska höra av sig men jag vet att han inte kommer göra det. Det kvittar.

Scen 10.
Gryning på fincan. Vi går mot ännu en buss. Aporna låter i träden, som gorillor. En gris står nånstans bland buskarna. Vi hittar bussen i mörkret, alla är på, mat och människor. Vi är på väg.

Scen11.
Vi lämnar ön. Solen skvätter på huden och vattnet skummar.

Scen12.
Anländer till kratersjön. Upp för en vulkan och ner. Det här är en krater fylld med vatten. Utsikten är magnifik. Vi dricker öl på en brygga.

Scen13.
Jag sover i ett träigt doorm. I sängen bredvid ligger en australiensare som påminner om min bror. Utanför skriker nån ”I´m gonna swim naked”. Jag bara blundar.

Scen14.
Nästa kväll. Jag ligger i en hängmatta och tittar på månen över kratersjön. Magen hungrar och i öronen tjut och mjuk reggae.

Scen15.
Maten är fantastisk, och vi som bara hamnade här. Jag äter majskolv,rödbeta, potatis från grillen och tittar lite försiktigt runt brodet.

Scen16.
Månen håller sig uppe. Jag fnissar hela vägen till bryggan. Vattnet är varmare än luften. Vi badar och badar i timmar och snackar skit. Stjärnorna syns.

Scen17.
Det är nånstans mellan natt och gryning. Jag ligger och tittar på kratern och känner kyssar i nacken.

Scen18.
Vi lämnar. Bussen kommer skumpande precis i tid. Tack och hej och slut på semestern. Det är en man som kysser mig på munnen innan vi åker.Han är colombian.

Lite semester

Solnedgång från la Isla Bonita

Och två sekunder efter att solen gått ner

Vulkanen som jag besteg till hälften

Lite av mycket

Ah, tänk hur livet ibland bara springer iväg med en och rör sig mot de allra märkligaste händelser. Eller: det var den semestern det. Jag hade väntat mig en lugn vecka vid vattnet i nån hängmatta,men fick så mycket mer. Det har inte gått en dag utan att vi rest. Mil och åter mil i discobussar, tidiga gråa gryningar, trötta kvällar, vågiga båtar, glas med rom, män och deras läppar, vulkaner, värme.

Var börjar man? Det här kräver små bitar som plockas ut var för sig.

Börjar jag vid busstationen tidigt på morgonen i staden M? Vid den vågiga sjön och spanjoren på båten som knappt kunde tända sin cigarett i blåsten? Vid den stillsamma hotellfincan och stolen i skuggan under träden? Den tysta landsvägen och pojken med de trasiga fötterna som tigger vid busshållsplatsen? Vid vulkanen och den två milen rakt uppför när jag trodde jag skulle gå av? Eller dansen och hettan samma kväll? Amerikanen som trodde han skulle få uppleva en trekant? Lagunen, månljuset över det ljumma vattnet och den där första och enda gången jag känt ett par läppar mot min nacke samtigt som jag blickade ut över vulkansjön?

Kanske där nånstans. En liten snutt av allt. Bilder kommer naturligtvis också men först ska jag sova, och jobba. Återkommer förmodligen i morgon.

Mot semestern, och självständigheten

”Jag är för självständig” säger A när vi går nerför bergsluttningen. ”därför kan jag inte ha nåt förhållande här, jag skrämmer iväg dem.”

Och jag funderar lite på vad det betyder att vara självständig. Är det att resa själv över halva jordklotet, eller att starta sitt eget företag och klara sig utan arbetsgivare, är det kanske inget av det eller båda? Eller mer en känsla?
Nu klarar jag mig själv, jag behöver ingen annan, det skulle vara fint med ett förhållande men det är ok ändå, jag trivs.

Det är det förstås, det är helt ok. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv, att rädda mig själv upp ur groparna. Det behövs inte längre en annan människa för att dämpa min oro, och det är kanske det bästa.

På nätterna, i drömmarna, handlar det såklart om kärlek. Om män framför allt och de är olika, många, de dyker upp från olika tidpunkter i mitt liv, som på en enda stor mötesplats av mitt förflutna.

Men jag saknar inte. Jag saknar inte så mycket en relation på dagarna och jag saknar definitivt inte uppvaktning, det är bara det är att killarna här alltid är för mycket, för flottiga i håret, för smöriga, för macho och faktiskt ofta inte ens så värst snygga. Bara en har egentligen fått mig att le på riktigt, bara han är lite snygg just nu bara…

Eller kanske nån mer, men det spelar ingen roll. Jag längtar, men mest undermedvetet. I kroppen, på ytan saknar jag helt andra saker.

Jag tar semester nu hur som helst. Återkommer på lördag som troligast. I morgon reser jag, själv, åtminstone en liten bit.

Kvällen före

A är från Skottland, har rött hår och en fantastisk skotsk accent. Om jag nånsin får en accent till min knappa engelska ska den vara skotsk.

Vi möts i regnet och går till La vita bella, italienaren i gränden, och beställer ravioli med spenat och hemmagjord citruslemonad. Jag är lite tjenis med personalen och spanskan flyter ganska bra, men när det kommer till engelskan blir det mest spanglish. Jag skäms och gömmer ansiktet i händerna när jag måste översätta spanska ord till engelska inne i huvudet. Av nån anledning är det så hjärnan fungerar: den tar det språk som kommer först efter modersmålet, det som kommer mest naturligt, och just nu är det inte engelskan för mig.

Det är kvällen före kommunvalen och en märklig stämning ute bland människorna. Lite dämpad, viskande. Vi går tysta; vi håller oss undan från regndropparna under tak, under paraplyer.
Det är nämligen så, att alla barer i hela stan har tvingats stänga och på restaurangerna har personalen förbjudits att servera alkohol. Ingen får vara påverkad när de handskas med valsedlarna – ingen, hörde ni det! Vi måste kontrollera så ni väljer rätt.

Människor sitter med huvudena sänkta kring borden, stirrar på sin mat och sina colaflaskor. I taket snurrar ljusreflexer från en discoboll, den rör sig över dansgolvet men ingen dansar. Ett skräpigt reklamblad blåser in nånstans ifrån.

Det är liksom nåt mer, tänker jag. Det är inte bara att vi inte får supa. Det här är folk som är styrda åt ett håll, som inte har nåt annat val än att gå och rösta på nåt av de två alternativ som erbjuds. Vänster – eller höger. Trots att de kanske egentligen tycker att högern inte är tillräckligt liberal eller att vänstern är för involverad med kyrkan eller att det är samma skit alltihop, eftersom liberalerna och vänstern ändå har en pakt. Men rösta ska man, för att man kan.

Och vi springer i regnet, jag och A, vi är två ljushyade flickor i en vintermörk stad som är ovanligt tyst, där taxibilarna kör rakt förbi och restaurangmusikerna lyfter ögonen till ett svagt adios när vi passerar.

Vi hittat till slut en taxi och jag åker med uppför berget, runt marknaden, chauffören pratar om rom och jag kliver ur precis där det forsar. Jag skyndar mig uppför backen, in i huset och landar i sängen där det också är tyst. Inte ens tupparna hörs.

En morgon, vilken som helst...

"Så går en dag i våra liv och kommer aldrig åter..." eller hur det nu var Jonas Gardell uttryckte det.

Just medan mörkret har lagt sig tillrätta i Östersund, Skövde,Falun, Skellefteå, Österlen.

Precis samtidigt pågår en ny förmiddag i staden M. Solen lägger dis över hustaken, kampanjflaggorna vajar i vinden inför valet i morgon. Barnen ska badas. Amerikanskorna vill ha varmvatten att tvätta håret i.

Själv ska jag börja en veckas semester här och nu.

Torsdag 23:00, lokal tid

> Få saker får mig att dö så mycket som ekonomi. Ändå har jag i dag tvingat mig själv att göra en lätt kalkyl över förra månadens utgifter. En lätt kalkyl alltså, för att se var det stackars biståndsbidraget egentligen tar vägen. Och det är sannerligen inte dyrt att leva här, det är det inte, men nånstans slinker det undan i alla fall. Det är tur att alkohol inte ens ingår i min begreppsvärld här, att samtliga klädesplagg jag inhandlar ligger under hundralappen och att pizzorna på italienaren borta i gränden bara kostar kring 15 spänn.

> Det bor tre nya amerikanskor i mitt hus. Amerikanskorna frågar mycket, som alla amerikaner, men de vägrar konstant att uttala sig om utgången i presidentvalet.

> Jag har haft planeringsmöte nästan hela dagen. Jag är trött på att planera. Jag är trött på möten. Jag vill mest vara ifred, lyssna på tupparna och tänka att jag vill ut och promenera i kyla.

> Jag ska snart ha semester.Det är lämpligt nu.

> Jag har hittat en novelltävling som verkar lite intressant.

Valkonversation

Jag: "Det verkar som att de flesta latinosarna i USA har röstat på Obama".
Min Nica-mamma: "Ja, men inte alla, inte kubanerna."
Jag: "Varför inte?"
Min Nica-mamma: "Kubanerna är gringos, dom är dumma i huvudet."

Valkväll

Här i Centralamerika kan vi följa USA-valet i realtid, tänkte jag skriva. Det kan ju naturligtvis ni i Sverige också, bara att det är lite fel tidpunkt på dygnet för er.

"Kvinnor, färgade och latinamerikaner. Där har ni de grupper som lagt sina röster på Obama. McCain har lyckats bäst hos vita." skriver Aftonbladet. Med "vita" menas vita män får man anta, eftersom kvinnorna tycks ha varit smarta nog att rösta på Obama.


Många människor gillar Obama här och följer honom i valet med största intresse. Lite värre är det med det egna kommunvalet som äger rum nu på söndag. Rent politskt är det lika viktigt för landet som nånsin presidentvalet, men folk är besvikna på hur valsystemet har utvecklat sig. Ännu fler är less på Ortega och hans fulspel. Många har inte lust att gå till valurnan, men kommer att göra det i alla fall, av ren trötthet eller kanske av rädsla.

Vilja

Ja, jag blev lite grinig. Det där reportaget var kanske en av den viktigaste grejerna jag gjort under min tid här, en av de grejer jag stressat mest över och pulat mest med, och plötsligt känns det osäkert om de ens tänker publicera det. Förmodligen gör de det i mars,typ, men det är ju en livstid dit.

Oroar mig lite för hur arbetsläget ska vara när jag kommer hem. Om det var svårt innan, hur ska det inte vara nu med finanskris och allt?

Försöker se på framtiden, tiden efter Nicaragua, som en helt ny epok. Ser glittrig snö, klar luft, kroppen fylld av ambition och idéer. Jag undrar hur långt jag har kommit, vart jag har kommit hittills under tiden här? Tänker: att jag har kommit en bit närmare en exakt bild av hur jag vill att livet ska vara. Att om jag inte vet exakt vad jag vill, så vet jag åtminstone vad jag inte vill.

Jag vill inte stressa. Jag vill inte jobba med för många mäniskor på en gång. Helst vill jag sitta och pula för mig själv i min egen takt. Andra människor ska inte säga åt mig hur jag ska arbeta,de ska bara vara en inspirationskälla som kommer in då och då.

Jag vill skriva. Jag vill engagera mig i konkreta frågor, i andra människors historier snarare än i politisk byråkrati och ekonomi. Jag vill jobba med kultur, både skapad och den vi lever i. Jag vill ha med färg,form och bilder på ett hörn. Jag vill se detaljer, jag vill ta vara på vardagen. Jag vill jobba med enkel information snarare än krånglig akademisk. Jag vill veta vad som händer med gamlingarna, och tonårstjejerna. Jag vill bry mig om miljön. Jag vill sova länge på söndagarna. Jag vill åka till Indien och Italien och andra ställen som inte börjar på I.Jag vill vara med en människa som uppskattar poesi. Jag vill kanske möjligen ha barn inom några år, ja det vill jag, det känns läskigt.

Hmpf

Tänka sig. Här har man slitit och jobbat för att få ett reportage klart i tid till ett visst datum och sen kommer det ett mail där där det står att de trots allt inte tänker ta med det i det här numret. What, liksom?

Nu verkar det visserligen som att det ändå ska få komma med, fast senare. Men ändå, vilken stress för inget!
Livet är hårt.

Mina drömmar är om mat

Om att laga mat. Om att stå vid spisen i köket på sjätte tvärgatan medan snön faller och man lagar nåt ordentligt. Kanske lasagne, eller nåt med lax, och svenskt smör från ett litet guldig paket med kossa.

Man dricker vin också. Lyssnar:kanske på nåt stillsamt, eller typ på nåt fint radiosamhällsprogram där bara goda uppsåt existerar.

Att stå och stillsamt laga mat i ett mysigt kök är ett västerländskt påfund tror jag. Vi har sett för många mysiga filmer och gått för mycket på Ikea för att inte vilja det. Det mysiga är inramningen av vårt förväntade liv – ikeakatalogen. Den efterlängtade kärleken.

Jag fortsätter drömma om mat och tänker att till och med svensk julmat verkar lockande i denna stund. Minus allt det köttiga då.

Dance,dance,dance...

Jag har bytt typsnitt. Det fanns en tid när jag inte kunde skriva utan Georgia, men inte längre. Nu måste det var renare, enklare.

Är hemkommen igen från Managua. Har umgåtts tre dygn med mitt nya liv, mina kommande tre studiemånader i Sverige. Det är tio nicaraguaner som kommer stå på ett frostigt Arlanda nån gång i februari, med händerna i fickorna av köld och ögonen vidöppna av det nya äventyret. Många av dem har aldrig förut hållt i ett pass, än mindre varit utanför landet eller förflyttat sig över Atlanten till minusgradig kyla.

Vi har alltså umgåtts och gudarna ska vet att vi kommer att umgås. Vi ska leva samman i samma köksångor, duschsvett och mörka vintermorgnar innan våren kommer och lyfter upp oss. Vi ska le, diskutera och gräla om vem som möjligen kan ha kissat på toalettringen igen. Vi ska bli utleda på varandra, älska och tröstas, gå långa omvägar om varandra.

Men framför allt tror jag att vi ska dansa. Så som vi gjorde häromdagen tills höfterna värkte och midjan var ur led. Några kommer att stå vid sidan av och vrida sig, undra. Vilka är egentligen människorna som rör sig där, vad finns bakom takt och fotsteg? Vem kommer hångla med vem och vem kommer att gråta? Vem blir svartsjuk och vem bryr sig inte alls? Vem blir förbannad och går?

Allt det där. För nu är det bara en kort stund kvar i staden M och den kommer att springa iväg och snart inte finnas. Sen blir det Big Brother-huset fas II. Men på ett nytt sätt, med helt nya människor.

Lista som jag snodde från Vandrarvild

Senaste impulsköp: En brun ”graviditetsblus”. Inte för att jag är gravid utan för att här anser man att sånt som jag ser som vanliga kläder är för gravida.

Bästa promenad: Varierar. Just här och nu är det nog en sväng längs huvudgatan i min stadsdel, vidare förbi katedralen,sen förbi Artesanos café och sen tillbaka på samma gata igen.

Favoritdryck: Just nu kaffe eller batidos med kokos. Hemma i Sverige dricker jag dock helst te eller vin.

Bästa förfestmusiken: Blandat, gärna poppigt.

Reser helst till: När jag kommer till Europa vill jag till Rom.

En bra gå bort-present: Pocketböcker, ljus, en korg med blandad mat.

Favoritlyxartikel: Choklad, ostar av alla slag typ getost, brie,halloumi,västerbottensost.

Tidning jag gillar: Tidningen Kulturen.

Favvosajt: vet inte…adlibris kanske? Diverse bloggar.

Favoritförort: Midsommarkransen.Sätra i Gävle.

Fikar gärna på: Café Barrista här i staden M. Annars café Kanel i Gävle eller nånting på Söder i Sthlm.

Favoritbutik: Willys. Kupan.

Bästa skönhetstips: Drick mycket vatten, stressa inte, sov mycket…ät mat du gillar.

Bästa lunchställe: La vita bella(ja, alla italienska restauranger utanför Italien har klyschiga namn.)Annars allt som har pizza eller saker med mycket vitlök.

Favoritgrönsak: Avokado(fast det är kanske en frukt), majskolv, tomat, sockerärtor, oliv(är det också en frukt?), kronärtskocka, sparris,aubergine…

Favoritfärg: Röd, klargrön,klarblå,gul,vit

Favoritmärke: Willys…haha.

Favoritdjur: Katt.

Snyggaste kvinna: Penelope Cruz

Snyggaste man: vet inte…Enrique Iglesias, haha. Johnny Depp, Jude Law…Hugh Grant är också snygg på ett engelskt vis…och Jarvis Cocker.

Världens bästa nu levande regissör: Alomdovar

Stjärna jag vill träffa: Thåström kanske?

Favvoskor: Ett par 60-talspumps från second hand i Gävle…kommer aldrig att hitta ett par lika bra igen.

Bästa diet: GI? Eller små portioner av allt.

Modeförebild:?

Mest överskattade affär: NK.

Bästa fyllekäket: pizza, pasta med mycket ost, potatisgratäng, strips med kebabsås.

Dansar helst till: indiepop,70-80-talsdisco,rock,högstadiedisco

Senaste fyndet: Fynd? Hm. Allt man köper i det här landet är ett fynd.
Favoritprodukt på apoteket: mjölksyratabletter, kondomer, ellen-tamponger,rese-schampoo

I min dvd-spelare: Den är hemma i Sverige så jag vet inte förmodligen inget.

Hur det aldrig blev sig

När jag står vid kassan med mina organiska chokladbitar är han plötsligt där. Den där karln som jag nästan hade en romans med. Han jag inte sett på veckor,som jag nästan glömt.

Och jag blir lite ställd, på det där fåniga viset men ändå glad att det hoppar och känns.

Och jag lyssnar inte när kassörskan ber mig hosta upp fyrtio cordoba. Och jag börjar le, minst lika fånigt och han börjar le, och jag lutar mig fram och han kysser mig på kinden så som man gör och han frågar hur jag mår, för det är ju så man gör. Och jag känner mig konstigt speedad och det ramlar ur frågor ur mig. Vad gör han, vad ska han göra, och jag säger att jag kanske ska se på film och tänk det ska han också och det finns hela tiden en flirtig elektricitet och det här är ju oerhört barnsligt, verkligen.

Vi skiljs åt där, i dörren till supermercadon. Han kysser mig på kinden igen och tar mig i handen och är väl rätt så ganska snygg, på det där latinamerikanska sättet. Och sen är det inte mer med det. Det har gått säkert två månader sen vi nästan kysstes och sen den gången har jag tänkt att det var synd, men ändå. Livet är komplicerat. Jag köper popcorn och går hem, i fukten, till tonerna av reggaeton.

Lycka i en grön påse

Managua blinkar mot oss med sina guldgröna julgranar i galleriornas fönster. Det luktar så rent, skiner rent, på blankpolerade golv där nästan ingen rör sig.

I den lilla boutiquen med renskurna ensamma klänningar på sina galgar finns nästan ingen, butiksinnehavaren speglar sig i den blanka glasdörren. I möbelaffären bland mysminimalistisk ikeainredning är det tomt, endast vakten står och kliar sig i huvet vid en brun mockasoffa. I parfymaffären är vi två kunder och tre expediter, men man får ändå en grön blänkande shoppingkasse att bära runt på. Göra reklam med.

Managuas många gallerior är små spökstäder. Ödsliga, finputsade, amerikaniserade öar där en stor del av den nicaraguanska befolkningen inte ens har råd att köpa en julgranskula. Vid borden i food-courten sitter några vita män med sina laptops. I klädbutiken springer en vit kvinna runt och ropar på sitt vita barn på tyska. Allt är stort och tyst och skinande. Allt betalas i dollar och det är vi som handlar här. Vi som kan.

Utanför gallerian, utmed vägar under taxiresor blinkar Managua också mot oss. Med sina hål i asfalten, plåtskul, lådor, högar av brädbitar med familjer i. Tunna boenden i kanterna av regnflodens surnade lera.

Och över det och runt det; de tusen och tusen taxibilarna. Lukt av diesel och försäljning och fett, ett brunt lager damm, fukt som fastnar.

Managua sätter sig i huden, tränger upp ur porerna. Sitter kvar på bussen på vägen hem, ligger flottig och blänkande kring näsan när vi kliver av.

Skor

Torsdag och hemkommen

Hemma från Managua, ett halvt ton böcker och en diarré senare. Jag ska skriva nåt om gallerior,sen ska jag fundera på vilken effekt anti-diarrepiller egentligen har och jag ska sova med, det ska jag.

Har fått böcker av Sara Stridsberg och Jan Guillou(!) och en Bang-tidning. De verkar lovande allihop, till och med Guillou-boken.

I mitt hus där jag bor...

..bor han med den lite lena rösten. Han som lyssnar på salsa på söndagseftermiddagen, som lyssnar på cumbia,merengue, reaggeton och ibland hiphop där kvinnorna har stor rumpa. Han som nynnar när har duschar och slänger sina kalsonger över badrumsdörren och då och då småpratar för sig själv när han sitter på toa.Han som badar sin dotter. Som matar, kammar, byter blöja på, som älskar sin dotter. Han som ibland är bakfull hela dagen och som brukar spela dataspel högt med högtalarna på och som hjälper till att döda kackerlackor med spray. Han som har gröna ögon, som då och då är lite sexig.

Bor också han som är läkare som nästan aldrig pratar. Som mumlar buenas noches när han kommer och kysser sin dotter på kinden men som sen ibland tycks glömma bort henne hela kvällen. Han som alltid äter middagen på sitt rum. Som sätter på 60-talshits sju på morgonen och som har magproblem och aldrig spolar när han varit på toaletten mitt i natten. Som ibland tittar på amerikansk highschool-film på hög volym och som kommer hem sent på kvällen efter pass på sjukhuset. Han som de brukar ringa efter från kliniken och som muttrar ohörbart när han svarar. Han som jag egentligen inte vet så mycket om.

Bor hon som saknar sin son. Hon som lagar fantastisk mat och alltid frågar hur man mår och som gillar att gå och lägga sig tidigt. Hon som går upp halv sex och mal kaffebönor och väcker sina barnbarn. Hon som bär sin dotterdotter ner för trappan för att bada henne och som stänger dörren när skriken blir för höga. Hon som gillar att sitta på terassen och titta ut på gatan och tala om att det ska bli regn. Hon som röker när det är fest och som klarar sig bra utan en man. Hon som kommer med kamomillte till mitt rum, hon som tar hand om mig.

I mitt hus bor fler, bor en stor familj, som förmodligen inte tänker på att jag vet allt det här om dem.

På kvällen på fredagen

Jaha, nu gjorde jag det igen. Skrev om tiggare och mina fredagsrutiner och att jag har ätit soppa hela dagen och sen bara försvann det. Så onödigt.

Min beundrare ringde nyss i alla fall. Han är galen, kanske till och med utvecklingsstörd. Han tror att jag ska bli förälskad bara av att höra hans eviga tjatande.Det kommer inte att hända.

Karantän

Jag har frusit och huttrat och spytt mest hela natten. Jag förstår att det inte låter vidare attraktivt,men ändå,så är fallet. Det börjar se ut som oktober i Sverige här, med halvdimma och gråa moln som tycks klistra sig över stan. Människor är sjuka. Det hostas och spys och klagas över att byxorna har blivit för stora.

I mitt hus bor två läkare som säger att de kan skriva ut än det ena än det andra åt mig. Man gör så här, man tar medicin. Mot allt. Allt finns också att köpa receptfritt för en rimlig kostnad på närmaste apotek. Illamåendemedicin, svampmedicin, antiparasitmedicin, antibiotika, you name it. Ett eventuellt recept skulle bara göra det ännu billigare.

Efter diverse magsjukor i vår svenska grupp tog flera av oss beslutet att avparasitera oss. För parasiter finns överallt i Nicaragua mi amor, som min Nica-mamma säger. Kärleksfullt men bestämt propsar hon på att man ska knapra piller var tredje månad för att bli av med illbattingarna. Det gick helt enkelt inte att låta bli.

Trots tabletterna blev jag i alla fall sjuk igen, och nu är jag här: i min lilla lya med orolig mage. Jag tänker att här finns allt som behövs för att stänga ute världen. Säng, böcker,dator,internet,musik,ljus,te... Vore det inte för tupparna som gal på helt galna tider skulle man nästan kunna tänka att det var hemma.

Ett blir två

Reportaget häromdagen ledde visst till delar av en artikel i dag. Den finns att läsa på Latinamerika.nu, om ni har lust.

Färdig!

Så, nu har jag äntligen skrivit klart mitt första riktiga frilansreportage. Och fått beröm för det. Nu fattas bara lite bildredigering så ska det skickas till redaktionen sen.

Glöm nu inte att köpa Tidskriften Latinamerika i december!

Nytt rum, ny utsikt

Just det, jag har ju bytt rum också. Från ett med ingen utsikt alls till ett med utsikt som är en spännande blandning av plåttak, elledningar,berg, hus och en massa grönt. Det nya rummet har flera fördelar: det är ljusare, har större säng, skönare golv, är mer skyddat från kackerlackor, gigantiska malar, råttor och andra störiga djur. Enda nackdelen: det är varmare. Stor svettvarning på mig just nu alltså.

Utsikt dagtid

Utsikt kvällstid

Det är lite läskigt att leva i det här landet just nu

Det är en krissituation. Allt på samma dag och nu är det allvar. Ortega vill åt kvinnorörelsen,och då särskilt de kvinnoorganisationer med en juridisk identitet, det vill säga såna som kan ta emot pengar, det vill säga såna som den som jag är på. Kvinnogrupperna anklagas för olagligheter och det kommer ett brev från åklagarmyndigheten i Managua där det står att chefen för vår grupp ska infinna sig. Senare på dagen kommer en order om "husransakan". De ska komma och söka igenom alla gruppens datorer efter bevis på pengatvätt, abortpropaganda och gud vet vad.
Utanför dörrarna hänger ett gäng journalister och själv råds jag att inte gå hem från jobbet den här kvällen, för nån kan överfalla mig på vägen.

Nå. Hem kom jag. Nu sitter jag instängd i rummet, med äppelljus tända och regnet utanför rutan.Lite rädd, lite uppgiven, men i trygghet. Livet i Sverige ter sig ännu stabilare och än mer ordnat än vanligt.

Bitar av en stad

Public Service är fantastiskt...

...tänker jag. Såhär flera hundra mil från ordning och social trygghet. Tänk bara sommarpratarna, julkalendern, utbildningsradion där Eric Haag talar om för folk hur de ska snacka sex med sina tonåringar,anslagstavlan, Krister i P3...
Sverige tar hand om sina medborgare, tänk på det.

I dag var jag på press conference. Det var ganska roligt, även om det inte var nåt storslaget.
En jornalist-snubbe från en av landets största tidningar sa att han gillade min kamera. Jag log och svarade nåt osmart och sen gick jag och tog en kaffe. En vanlig måndag, i staden M.

Om fisken och allt det andra

I magen pendlar det mellan illamående, utmattning och varm mjuk fnissighet.

Illamående för att det möjligen simmar parasiter i min mage som inte lämnar mig ifred. Fisk! Jag kan inte längre äta fisk. Till lunch ger de mig en hel,med ben och allt och den där såsen man brukar ha till, men det går inte. Magen klarar det inte. Magen minns, vet att jag en gång spydde upp exakt samma fiskrätt, så den vägrar.

Utmattning för att det utmattar mig att jobba. Under ett möte som varar en hel dag stänger jag bara av. Sitter och målar röda blommor i blocket, kan inte lyssna, drömmer iväg mig till ensamhet, vara sin egen, vill slippa vara på möten och ha åsikter tack. Fastän mötet är viktigt, och situationen i högsta grad oroande, är det som att jag drar ner en inre rullgardin. Det här är verkligheten jag lever i, fast ändå inte. Jag sitter här och ser den, men den är inte min. Det är för mycket.

Fnissighet för att människor gör mig fnissiga. Jag går omkring och är glad att jag känner nåt. Att jag ibland kan bli knäsvag av han på spansskolan, att jag i hemlighet tycker att en karl i mitt hus är sexig. Sånt är positivt. Det färgar mina gator, och när jag kommer hem och sitter ensam i nån lägenhet kommer det att svida till i magen när jag tänker på Nica, och jag kommer undra om jag nånsin var här. Jag kommer titta på bilder av berg där molnen hänger nedanför, skor som är uppslängda i elledningar och hundar som stryker längs väggen och ser oroliga ut. Och jag kommer tänka att det är bra synd att det inte går att ta kort på ett ljud. Eller en lukt. Eller känsla.

Känslor går att frammana efteråt en period , några år, kanske flera. Men färgade gator tappar ton. Vi träffar nya ansikten, bekräftelser, nåt annat som gör att det pirrar. Förstår plötsligt inte vad det var som kändes så mycket.

Jag inser det: jag skiftar hela tiden. Kanske är det därför som jag så envist försöker bevara allt, medan det fortfarande finns.

Om kvinnorörelsen

Jag vet inte hur det blev såhär att jag jobbar en lördag. Och en söndag. Och har planerat in att jobba nästa lördag och nästa söndag efter det. Det är en kritisk situation. Landet är i en kristisk situation.

Jag skulle skriva nåt om kvinnorörelsen, som är i en ytterst kritisk situation. Å ena sidan håller den på att dela sig, inte för att den nånsin varit, enad men nu är en del regeringskritisk och den andra är kritisk mot den kritiska delen och anklagar den för än det ena än det andra. En svensk biståndsorganisation(inga namn nämnda) är också inblandad. Sverige stödjer nämligen flera kvinnoorganisationer och kvinnonät i Nicaragua ekonomiskt. Kvinnoorganisationerna är i regel emot abort, som sedan 2006 är förbjudet i Nicaragua. Därmed anklagas den svenska biståndsverksamheten för att bidra till olaglig propaganda.
Ni ser själva. Det är rörigt och jag förstår det knappt själv. Det är därför vi skriver om det här nu. För att svenskarna borde veta mer. Och jag ska hosta fram ett reportage som jag borde ta lite mer seriöst på. Borde.

Jahaja

Gjorde det klassiska misstaget att skriva ett långt inlägg som jag sedan raderade. Det skulle ha handlat om kvinnorörelsen. Om trötthet och illamående, fniss och värme och fisk med massor av ben.

Ni kan ju föreställa er hur det skulle ha sett ut sålänge tills jag orkar skriva ett nytt.

Dagens frukt

En glad mango!

Vad är det egentligen ni bråkar om?

Det var visst nåt om en lag som ger myndigheter rätt att läsa våra mail, visst var det så?
Jag har följt det med ett halvt öga öppet. Gäspat lite åt det. Nästan smålett.

Naturligtvis hade jag brytt mig mer om jag varit hemma, levt mitt i det. Nu gör jag inte det och kan inte annat än tänka : livet är väl större än FRA-lagen? Jag är inte mycket för att jämföra elände och tycker inte heller om att undergräva problem som är små i jämförelse. Men ärligt talat, värre saker har väl hotat yttrandefriheten?

Kanske beror det bara på att jag är för långt bort. Kanske för att jag just nu sitter lite förnöjt här med det som kallas perspektiv. Eller kanske är det helt enkelt så att jag inte förstår. Hur som helst; Reinfeldt kan få läsa mina snuskiga mail om han vill. Jag misstänker att världen tickar på i Tokyo ändå.

Det här med att vara påstridig

Och nyss ringde min påstridige nicaraguanske beundrare. Vad är det för feeel på vissa män egentligen? Här sitter man i godan ro och äter kex, läser lite på boksidor och är allmänt nöjd och så ringer han.

Man svarar, för man vill ju vara artig. Han drar igång en lång harang av frågor, babbel och allmänt tjöt om hur han ser på mig, att han vill att jag ska vara hans "lilla flicka" och så vidare. Jag är inte överdrivet trevlig. Jag har inte varit det nån gång. JAG tycker att jag har gett ganska tydliga vinkar om mitt ointresse, jag har till och med pratat med en av hans vänner om att jag inte är intresserad. Ändå går inte buskapet fram! Hur svårt ska det behöva vara?

Jobba hemifrån och vara vuxen

Jag tog en eftermiddag för att jobba hemma, från sängen. Har ådragit mig en stressförkylning och behövde lugn och ro, hävdade jag. Att jobba hemfrån känns som sånt som vuxna människor som jobbar på kontor med ordentlig lön kan unna sig. Inte såna som jag: en praktikant med biståndsunderhåll.

Faktum är dock att här lever jag vuxnare än på länge. Här är jag rikare än alla. Här sitter jag med min dator på ett kontor och ser viktig ut. Går på möten med skrivblocket under armen, måste ta fram almanackan och checka av för att veta om jag har tid att göra grejer. Försöker ta anvar, försöker förstå.

Och ändå är vuxenhet aldrig nåt jag har eftersträvat. Jag tycker, ärligt talat, att det är besvärligt med ansvar. Jag gillar inte att hålla ordning på min ekonomi. Jag tycker inte om att ”ta tag” i grejer.

Möjligen kommer jag aldrig att komma dit heller, till en punkt där jag gillar de där grejerna. Jag kanske aldrig kommer bli en person som har en särskild skrivbok att notera mina utgifter i, men det är kanske ok? Jag tror jag kan försonas med det. Det duger gott att jobba hemma och se lite viktig ut vid en dator. Det kan få räcka så.