Hur det aldrig blev sig

När jag står vid kassan med mina organiska chokladbitar är han plötsligt där. Den där karln som jag nästan hade en romans med. Han jag inte sett på veckor,som jag nästan glömt.

Och jag blir lite ställd, på det där fåniga viset men ändå glad att det hoppar och känns.

Och jag lyssnar inte när kassörskan ber mig hosta upp fyrtio cordoba. Och jag börjar le, minst lika fånigt och han börjar le, och jag lutar mig fram och han kysser mig på kinden så som man gör och han frågar hur jag mår, för det är ju så man gör. Och jag känner mig konstigt speedad och det ramlar ur frågor ur mig. Vad gör han, vad ska han göra, och jag säger att jag kanske ska se på film och tänk det ska han också och det finns hela tiden en flirtig elektricitet och det här är ju oerhört barnsligt, verkligen.

Vi skiljs åt där, i dörren till supermercadon. Han kysser mig på kinden igen och tar mig i handen och är väl rätt så ganska snygg, på det där latinamerikanska sättet. Och sen är det inte mer med det. Det har gått säkert två månader sen vi nästan kysstes och sen den gången har jag tänkt att det var synd, men ändå. Livet är komplicerat. Jag köper popcorn och går hem, i fukten, till tonerna av reggaeton.