Dance,dance,dance...

Jag har bytt typsnitt. Det fanns en tid när jag inte kunde skriva utan Georgia, men inte längre. Nu måste det var renare, enklare.

Är hemkommen igen från Managua. Har umgåtts tre dygn med mitt nya liv, mina kommande tre studiemånader i Sverige. Det är tio nicaraguaner som kommer stå på ett frostigt Arlanda nån gång i februari, med händerna i fickorna av köld och ögonen vidöppna av det nya äventyret. Många av dem har aldrig förut hållt i ett pass, än mindre varit utanför landet eller förflyttat sig över Atlanten till minusgradig kyla.

Vi har alltså umgåtts och gudarna ska vet att vi kommer att umgås. Vi ska leva samman i samma köksångor, duschsvett och mörka vintermorgnar innan våren kommer och lyfter upp oss. Vi ska le, diskutera och gräla om vem som möjligen kan ha kissat på toalettringen igen. Vi ska bli utleda på varandra, älska och tröstas, gå långa omvägar om varandra.

Men framför allt tror jag att vi ska dansa. Så som vi gjorde häromdagen tills höfterna värkte och midjan var ur led. Några kommer att stå vid sidan av och vrida sig, undra. Vilka är egentligen människorna som rör sig där, vad finns bakom takt och fotsteg? Vem kommer hångla med vem och vem kommer att gråta? Vem blir svartsjuk och vem bryr sig inte alls? Vem blir förbannad och går?

Allt det där. För nu är det bara en kort stund kvar i staden M och den kommer att springa iväg och snart inte finnas. Sen blir det Big Brother-huset fas II. Men på ett nytt sätt, med helt nya människor.