Karantän

Jag har frusit och huttrat och spytt mest hela natten. Jag förstår att det inte låter vidare attraktivt,men ändå,så är fallet. Det börjar se ut som oktober i Sverige här, med halvdimma och gråa moln som tycks klistra sig över stan. Människor är sjuka. Det hostas och spys och klagas över att byxorna har blivit för stora.

I mitt hus bor två läkare som säger att de kan skriva ut än det ena än det andra åt mig. Man gör så här, man tar medicin. Mot allt. Allt finns också att köpa receptfritt för en rimlig kostnad på närmaste apotek. Illamåendemedicin, svampmedicin, antiparasitmedicin, antibiotika, you name it. Ett eventuellt recept skulle bara göra det ännu billigare.

Efter diverse magsjukor i vår svenska grupp tog flera av oss beslutet att avparasitera oss. För parasiter finns överallt i Nicaragua mi amor, som min Nica-mamma säger. Kärleksfullt men bestämt propsar hon på att man ska knapra piller var tredje månad för att bli av med illbattingarna. Det gick helt enkelt inte att låta bli.

Trots tabletterna blev jag i alla fall sjuk igen, och nu är jag här: i min lilla lya med orolig mage. Jag tänker att här finns allt som behövs för att stänga ute världen. Säng, böcker,dator,internet,musik,ljus,te... Vore det inte för tupparna som gal på helt galna tider skulle man nästan kunna tänka att det var hemma.