Random januari, typ vilken som helst
När vi tågar in i det som har kallats för den mest depressionsframkallande av månader, finns plötsligt inget kvar. Finns inte rött glitter och jul, inte hångel på vitsandiga stränder där solen lägger sig som en röd slöja i bakgrunden, inte mod och oövervinnlighet. Det är borta och utbytt, för livet måste liksom ha sina mellanrum. Det kan inte vara enbart livlust och impulsiva infall, det förvandlas alltid till januari, bönor på burk och vind rakt in i benmärgen.
I mitt januari finns en räcka av dagar när allting är farligt nära att landa där jag var innan. Före jag kastade mig ut och åkte de tusentals milen, satte mig ensam på bussar mot evinnerligheten, befann mig med främlingar i en taxi i kokande Managua, eller stod och höjde banderoller mot himlen i antivåldsdemonstrationer.
Jag kan knappt fatta hur bra jag hade det. Hur mycket jag levde.
Det är obegripligt hur man kan fyllas med en sån oräddhet så fort man är långt hemifrån. En sån känsla av saker kommer lösa sig, en förmåga att skölja av sig varje litet utfört misstag och genast gå vidare. Känna: det som händer där hemma i Sverige går alltid att bemästra. Det är ju trots allt bara Sverige.
Att ta med sig den känslan hem, och bära omkring på den genom finanskriser, massvarsel och framför allt, januarimörker, det är lättare sagt än gjort. Where to start liksom?
