Nånting om nånting som händer

Jag tänker att det är underligt, allt detta man hittar på för att motsätta sig samkönade äktenskap. Tänker: hur orkar man? Hur orkar människor som till synes har alla rättigheter i världen, eller åtminstone har det betydligt lättare än de flesta homosexuella, hur orkar de ägna så mycket energi åt att försöka begränsa rättigheterna för andra?

Det finns inte många argument som håller, eller som känns rimliga. Jag tänker speciellt på detta med barnafödande. Tänker att äktenskapet som fortplantningsinstitution känns mycket märklig, mycket stenålders. Vad är det egentligen som säger att vi måste fortplanta oss i så stora skalor som möjligt? Vad är det som säger att alla heterosexuella som gifter sig per automatik är fertila, vill ha barn eller ens ligger med varandra överhuvudtaget? Borde vi kanske egentligen se till att bli med barn innan vi gifter oss för att försäkra oss om rättigheten att ingå ett korrekt äktenskap?

Vidare. Jag tänker på naturligheten. De som hävdar det onaturliga i att två människor av samma kön gifter sig, eller kanske snarare det naturliga att två av olika gör det.
Vad och hur mycket av det vi gör är egentligen ”naturligt”? Vad är onaturligt? Vad är det som bestämmer naturligheten?

Jag menar allt vi gör, alla vägar vi bygger, alla datorer vi knappar på, alla barn vi adopterar, alla p-piller vi stoppar i våra munnar, alla vattenkranar vi spolar i, alla cancertumörer vi opererar bort och tuttar vi opererar dit, alla läppar som målas, alla stugor som snickras och så vidare. Allt är skapat av oss, av människor(och i förlängningen också av Gud, om man är troende). Varför skulle det då vara ”onaturligt”? Vem och vad avgör var gränsen går för hur vi ska leva i modern tid?

Jag tänker igen. Det är underligt att man orkar stämpla andra när det är så oklart vilken stämpel man borde ha själv.

Detta sagt och undrat med största respekt och vördnad inför andra människors tro och övertygelser, förstås. Jag har bara svårt att förstå.

(Tilläggas bör att jag mest funderar ur ett moraliskt/filosofiskt perspektiv, snarare än religiöst.)

The finger

I dag på svensklektionen. Jag har fått i uppgift att gå igenom ordklasser och då specifikt substantiv som man kan sätta både en och ett framför.

Jag: det kan heta antingen ett finger eller en finger.
Elev: …näää, ett finger säger man annars låter det som att man är dum i hövve.
Jag: jo man kan säga en finger. I bestämd form blir det den fingern.
Elever: nääääe det gårjunte.
Jag: jooo.
Annan elev: ahmen i Västergötland där säger man fingern det är ju dialekt liksom.
Jag: Jaaa! Just det.

Funderar en stund. Det har aldrig slagit mig att det kunde låta dumt. Fingern är ju som rikssvenska för mig. Man säger fingern...eller fingret, båda funkar. Men på Gävlemål är det tydligen kinesiska.

Maximal otur

Jag lyckas göra det man inte får göra. Jag kommer för sent till en anställningsintervju. Den här gången är det varken på grund av tidsoptimism eller allmän slarvighet, det är bara otur.

Jag kliver av tunnelbanan vid Tekniska högskolan i god tid innan. Kanske 30 minuter. Solen skiner, luften är klar, studenterna kvittrar kring byggnaderna…allt det där. Det ska ta ungefär fem minuter till kontoret och enligt eniro såg det verkligen lätt ut att hitta. Så lätt att jag inte ens skrivit ut nån karta, utan bara ritat lite slarvigt hur man går i min violetta anteckningsbok. Det borde vara stora skyltar tänker jag, det borde finnas pilar. Jag går lugnt omkring och lyssnar på mexikaner och japaner som skrattar och cyklar och flaxar mellan studentkårer och bokhandlar. Tror det ska vara lätt men det är det inte.

Det är ultrasvårt. Tio minuter kvar, och jag står utanför ett hus där det är en skylt med bemanningsföretagts namn, men det är fel gata, helt fel gata och jag är allmänt förvirrad. I panik måste jag ringa konsultchefen och fråga och verka vimsig.
Hon säger du går så och så, och ja, det låter ju lätt. Då är jag där om ett par minuter säger jag och lägger på. Och jag går tillbaka och går förbi borggårdar och byggnader och in i en park och…ja.

Det kanske känns igen? Jag har gått fel förr. Dock inte när jag ska på anställningsintervju. Jag måste ringa igen och gå medan hon förklarar. Det visar sig att det ligger inne på högskolans område och skylten är inte stor, den är liten, man kan missa den, det kan man. Till slut är jag där. Tio minuter för sent, med andan i halsen. Blir fotad och ombedd att slå mig ner. Bredvid mig sitter en slipskille med grå kostym och dricker vatten och ler.

Intervjun? Klurig. Typiska kluriga frågor som bemanningsmänniskor ställer. Ni vet säkert. Jag har ingen aaaning om hur det gick. Kanske sumpade jag allt från början. Kanske inte.

Svåraste frågan

Det är ett bemanningsföretag jag ska på intervju hos härnäst och nervositeten börjar redan sätta sina spår i bakhuvudet. Bemanningsmänniskor är hårda, inbillar jag mig. Bemanningsmänniskor ställer svåra frågor som man måste svara rätt på. Bemanningsmänniskor fyller i svaren på ett papper, kryssar i alternativ och blir det fel alternativ är man körd och har ingen möjlighet att rätta till sig. Det är i alla fall vad jag inbillar mig.

Kanske har jag fel. De har ju trots allt ringt upp mig, de har erkänt att jag finns, och bara det visar ju på nån sorts godhet, eller hur?

Hursomhelst. Den svåraste intervjufrågan all times är: vilka är dina dåliga sidor?
För vad svarar man på den? Vad vill de höra? Jag vet aldrig vad de vill höra. Hoppas alltid de ska glömma just den frågan. Säger alltid fel saker. Kommer plötsligt på hur många negativa sidor som helst, som jag naturligtvis är medveten om och jojo jag jobbar naturligtvis på dem. Intervjuaren tycker sen att jag är nån sorts självkritiskt neggopeggo som inte kan slappna av, nånsin. Nog för att jag är självkritisk, men inte så till den milda grad som det kan framstå vid ett första intervjuintryck.

Alternativet är att svara nåt klyschigt i stil med jag VILL för mycket, och bli genomskådad direkt och möjligen uppfattad som personen utan självinsikt.

Så jag undrar: vad svarar man när de frågar om de dåliga sidorna? Vad brukar ni svara?

Den här underliga årstiden

Nånting händer. Jag sov tio timmar i natt, i går nio. Jag är ständig seg och stel, kroppen drar ihop sig, det värker i armar och axlar och bröst. Trodde ett tag det var graviditet, men sen kom jag på: det är nog hösten. Den förbereder för vintern. Undrar om det egentligen är meningen att vi ska sova ett par månader nu?

Sju grejer igen

Herr Madison vill att jag ska göra en sån där utmaning. Visserligen har jag gjort denna två gånger förut(tror jag), men jag gör den igen lite snabbt, bara för att vara snäll.
Jag garanter inte att det inte är sånt ni har läst förut.

Sju sanningar om mig:

1) När jag blir glad över nåt springer jag runt och skuttar överallt i lägenheten.
2) Jag är en slarvmaja när det gäller mycket, men inte när det kommer till att rätta till gardinerna.
3) När jag behöver tänka har jag två alternativ: antingen att ta en promenad eller att ställa mig vid spegeln och klämma pormaskar.
4) Om jag ser sunkig ut och inte orkar sminka mig brukar jag ta på mig glasögonen när jag går ut, för att ”cover up”.
5) Jag tror på ödet.
6) Jag kan inte se på tv utan att äta eller dricka samtidigt.
7) När jag var liten hade jag eksem över hela kroppen.

Claridad

Jag äter en rotfruktssoppa med mycket persilja och en klick aioli och det känns så närande. Som nånting folk äter i filmer för att tillfriskna från influensa. Utanför stormar det. Det är en kall nordanvind när jag går från ICA och himlen har blivit aprikosgul när stammarna sträcker sig, halv svarta, i horisonten.

Plötsligt har det lättat. Jag satt vid datorn och tvingade mig att skicka in ansökningar. Fyllde håglöst i CV på bemanningssajter och tänkte det här är kanske mitt hundrade jobb jag söker eller mer. Drack kaffe för att hålla uppe ögonen och pillade in choklad för att lura hjärnan att det var nåt roligt jag höll på och så ringde telefonen. Nu ska jag på intervju igen, mönstret är brutet. Jag kan få mer än två intervjuer om året och även om jag inte får jobbet så är det en förändring. Det känns ljusare.

Retraso

Min nya dator är försenad. Finns inte i lager, och innan den kommer vill jag inte installera en massa program och påbörja projekt som jag tänkt påbörja. Min nuvarande dator tar fem minuter på sig att starta. Om man har tur. Har man otur måste den startas om igen, och igen...

Lägg sen till att nuvarande datorn är seg som en traktor på en landsväg och man förstår varför allt i mitt liv verkar skjuta upp sig. Möjligen kan det också ha att göra med att jag är en allmänt seg person, men den möjligheten är nog liten, tror jag?

Onsdag, 12:20

Sen ”alla” började hänga på Facebook har det blivit lite dödare i den här bloggvärlden. Jag vet inte, kanske har det inget samband alls, kanske är det bara så det har hänt på min lista.

Emellertid fattar jag det inte alls för det ju inte som att blogg och Facebook är samma sak. Visst är det roligt att läsa vänners bloggar och hålla sig uppdaterad med deras liv, men det var ju inte därför jag skapade bloggen. Det var för att hålla igång det dagliga skrivandet, för att kunna tänka att nog trots allt vågar spy ur sig grejer på löpande band och att varje ord inte måste vara så jäkla perfekt. Så, blogg och facebook är två olika saker, två olika behov. Och det är egentligen perfekt som det är nu med bloggen. Inte för många läsare, inte för stor press. Jag vågar skriva dåligt, det är som det ska vara.

Tillbaka till samtiden

Året är 1995 och det är nog på hösten. Den tidiga hösten 1995 lyssnar jag på trackslistan en lördagseftermiddag när det plötsligt kommer en snutt av en grupp med det underliga namnet Kent. Jag får inte med hela låten, den bryts av P3:s viskande signatur och TjicketiKaj. Jag spolar tillbaka, sätter in kassetten i freestylen och lyssnar. Där är det nån som heter Jocke Berg som sjunger om att han inte vill vara rädd. Jag vill inte vara rädd, varför måste jag vara rädd? Somliga vet att dom är starkare än andra. Somliga älskar att slå sönder en vit tandrad.

Jag tror jag fattar, men ändå inte. Och jag skriver dit ”Kent” bland alla namnen på grupper som jag har klottrade på utsidan skolalmanackan. Almanackan, den svarta. Svartmålad med musik på, grupper som lyser upp mörkret. Jag går ut med freestylen. Det börjar bli mörkt och kallt, det är slutet av september och hösten kommer tidigt det här året. Jag går mellan gärden, mellan gråa grässtrån och svarta ekar och det lyser, stjärnklart. Stjärnorna ackompanjeras av en och en halv minut Kent. Ständigt tillbakaspolad. Jag vill inte vara rädd…jag tror att människor gör så av gammal vana.

Och det vill jag ju inte. Vara rädd. Jag lyssnar på Kent på kvällen innan jag somnar och på morgonen innan jag springer till skolbussen och när det dunkar i bröstet och jag sätter i ett säte inte långt från de hemskaste killarna och tänker hela tiden jag vill inte vara rädd. Jag tror att människor gör så av gammal vana.

Det är som det brukar; nånting läker, men det är inte alltid det mest storslagna kultur som gör det. Hösten 95 blev en inspelad snutt på ett kassettband märkt "blandade låtar" min tröst. Även om Kent aldrig var bland de största av mina kärlekar räddade de ändå bussresor. Fem år efter början var Kent fortfarande en tröst. Fjortonåriga kompisar till brorsan samlade skivorna på hög och stirrade i taket till Hagnesta Hill.

Nu har det gått över tio år och Tillbaka till Samtiden ska linda in alla fjortishjärtan med sorgsen sammet så de överlever vintern. Det vore fint om det funkade igen.

Äntligen

Kan inte säga annat än att det är en segerns dag.

Stunder,sekunder

Jag får höra att det låter som att jag är kär, fast det inte ens var min mening att få det att låta så. Jag fångar små lyckliga stunder, det är allt. Kär inkluderar för mig en framtid och ett planerande där man vill ha den andra instoppad och närvarande in till benmärgen och nära inpå hjärnbarken och man kan inte tänka sig andra alternativ, men det kan jag. Det kan vi, och det har vi kommit överens om. Vi har våra stunder bara. När det både kan låta och se ut. Men de stunderna är inte eviga.

Change of environment

Tjugosju och en halv timmas sömn, åttahundra spänn tåg, tretton timmars resor upp och ner, och en spårvagn. Det är siffrorna från den här helgen. Den som gjorde mig gott, som gav mig miljöombyte och en molande värk i höger skinka.

Den tog slut fort. Men jag behöver byta miljö ibland. Behöver det, som i att resa bort. Inte som i att jag behöver byta arbetsplats var och varannan dag för det gör jag inte.
Jag tänker att när jag flyttar till Stockholm ska jag ta t-banan överallt, till okända förorter och promenera där bara för att få miljöombyte. Det kommer bli utmärkt.
Och jag och Herr Madison pratade om ett projekt som gick ut på att fota alla torg i alla förorter i hela huvudstan, och göra ett collage av det. Kanske dags att genomföra det också. När jag flyttar. Om jag flyttar…

Presentsnören,perronger och rälsbussar

Det blir en helg av ihophafsanden och ogenomtänkta resor. I morgon ska jag på dop i Götet och på förmiddagen släntrade jag därför ner på stan för att inhandla present. När jag stod vid disken i guldsmedsaffären och presenten skulle slås in kom plötsligt frågan:

”Är det en flicka eller pojke?”

Jag stannade upp, tänkte efter. Konfunderad. Varför frågade hon det?

Sen kom svaret. Det skulle naturligtvis snöras in med rosa snöre, eftersom det var en flicka. Könen ska tydligen bestämmas av färger till och med på snören till paket. Jag travade genast till pappershandeln och köpte ett blått kort med en boll på för att kompensera.

Och nu är jag på Schlätten. Bytte tåg i Hallsberg i vanlig ordning, där jag klev av på en perrong som var märkligt öde. Där jag gick åt fel håll när jag sökte stationshuset. Där stationshuset var tyst, med stängda munnar och tungt tickande klocka på väggen. Sen ut igen till den öde perrongen. Skrapade med stövlar över glittrande svart asfalt och letade efter tåget jag skulle byta till. Lampor långt borta, tåget ännu längre bort. Tyst och stort. Fick den där känslan av overklighet och saga som jag ofta får när jag reser många mil under kort tid. Hoppade upp i tåget, som var en rälsbuss av den gamla sorten. Knackig, kränglig och med knappar att plinga med när man ville av.

Men fram kommer man ju alltid, och så även i dag. I morgon blir det Västra Frölunda.

Planer

"Allting av värde i livet händer i förbigående, medan man är upptagen med att syssla med annat. Om man vill något för mycket, om man gör upp planer för hur något kommer att ske är det garanterat aldrig just så det sker. Först när man slutat göra upp planer för något, har detta något en rimlig chans att inträffa."

Så skriver Marcus Birro i sin Diktskola. Jag vet inte om det stämmer, men det känns ändå, nånstans, lite tröstande.

Alltså.

Satsa inte allt på ett kort, då riskerar du att bli besviken. Livet är det som händer medan du är upptagen med annat.

Och jag ska sluta drömma så mycket. Försöka.

Positiva tankar

Det här är en utmaning som jag funderar på att försöka med i morgon.

En annan grej

Jag börjar gråta för nåt jag inte borde gråta för. Det är inte jag som ska vara sårad, det är han. Jag sa nåt dumt, jag vet inte varför. Jag gör så. Inte för att jag börjar gråta jämt och ständigt, med alla människor, men för att jag vågar det inför honom. Jag vill gå. Muttrar att jag kanske ska åka hem nu. Klockan halv ett på natten, i mörkret. Går bort till ryggsäcken och mosar i kläder. Går tillbaka och sitter i hans knä. Med fötterna åt ena hållet och huvudet mot hans axel. Jag ser på hans tröja, blöta fläckar har bildats i olika storlekar. Suckar. Ser mig själv utifrån som en liten flicka i en förälders knä. Måste resa mig. Måste gå och sätta mig och ta en klunk av vinet. Det är så man gör när man är vuxen.

Samtidigt på Rådhusgatan

Jag borstar tänderna och går ut till det röda köket och klär av mig.
Ljus från andra sidan gårdens fönster och tv:ar speglas in, det är dunkelt och det kommer in vind. Jag klättrar upp till loftet och ser mig omkring på väggarna som han inrett, de är kala och mörka men ändå är de mer än bara färg. I de här väggarna sitter minnen.

Han kommer och lägger sig bredvid och smyger in armen under mitt huvud. Jag ligger och flyttar huvudets tyngd fram och tillbaka en stund, och småpratar. Vet inte vad vi säger, minns inte vad vi säger. Det spelar ingen roll vad vi säger. Han släcker lampan och vi fnissar tills orden har runnit ut i mumlande.

Vi sover länge och djupt. Ibland i mörkret vaknar jag, vänder kroppen, ser konturerna av honom när han håller i sin kudde. Nånstans vid morgonen ligger jag bakom och tittar på hans rygg. Tittar på nacken. Kan inte låta bli att känna på huden där och neråt. Göra avtryck med fingrarna. Dra längs alla linjer.

Det plingar och dånar och tillfället; det tysta och knäppandet, upphör och övergår från stiltje till rörelse, från minnesbild till förbisvischande artighetsvardag och han hasar ner och svarar i telefonen. Jag följer med ner och går på toa. När jag kommer ut sitter han naken i soffan med benen på soffbordet och pratar i luren. Jag sätter mig bredvid, lägger benen på soffbordet. Han lägger på och så sitter vi där med benen på soffbordet, nakna och ler.

Lördag, 19:05

Det var sju månader sen sist nu. Staden ser likadan ut. Löv singlar snabbt ner åt vänster på Rådhusgatan och lurar närsynta ögon att det är snö. Herr Madison sitter i soffan i kalsongerna framför nyheterna. Vi dricker vin före maten och lagar saffransglass. Slickar smeten så hela munnarna blir kletiga. Tiden går. Allt är precis likadant.

Röda träd i spindelväv

Önskar jag hade fått min kamera nu. Utsikten från fönstret är som ett foto hämtat ur en engelsk 1800-talsroman. Jag måste promenera.

Jag hörde...

...att det är precis när man har tänkt sig att ge upp, som man ska fortsätta lite till för att lyckas.
Men hur orkar man?

Sura killen

Jag är hemma och äter kanelbulle och lyssnar på Herr Lekman. Dricker lite chaite ibland. Min förkylningssjuka verkar aldrig vilja utveckla sig fullt ut, det är störigt.

Handlade bulle i Sveriges kanske minst serviceinriktade närbutik. Eller förlåt. Men det är faktiskt förvånansvärt många bakom disken därinne som ofta ser genuint plågade ut när det dyker upp en kund. Vi kan ta sura killen som exempel. Han är 25-30 nånting. Ser ut som en regular guy. Brunt kontklippt hår. Jeans. Vanlig vanlig vanlig. Men tyvärr verkar han sakna förmågan att le och vara artig.

Såhär kan det gå till vid ett inköp med honom bakom disken.

Sura killen står bakom disken och surar. När en kund kommer in i butiken ger han henne/honom en lång besvärad blick. Kunden går runt och handlar. Sura killen står kvar och ser besvärad ut. När kunden närmar sig kassan inser Sura killen hotet. Han kommer att bli tvungen att ta betalt. Katastrof!
Kunden lassar upp varorna på bandet.
Sura killen: suck!
Kunden: hej…
Sura killen: suuuuuck…heeej.
Suck. Stön. Suck. Stön.
Sura killen: femtiåtta och femti.
Kunden gräver i plånboken efter pengar. Hittar inga pengar. Plockar fram VISA-kortet.
Sura killen: SUCK!
Kunden försöker dra kortet genom kortläsaren men det funkar inte.
Sura killen: försök igen! Suck!
Kunden: okeeej.
Drar igen. Och igen.
Sura killen: suck!
Till slut fungerar det och köpet går igenom efter att kunden har slagit sin kod.
Sura killen: vill du ha kvittot?
Kunden: nej tack det behövs inte.
Sura killen: suck!

Överlevnad

Saknaden efter Lisbeth Salander har nu lagt sig, såhär några dagar efter att läst ut Stieg Larssons tredje och sista(?) bok. Luftslottet som sprängdes är ju som bekant en 700 sidor tjock bibel och borde egentligen vara en plåga för händer och armar… a pain in the hands, ungefär.
Men det är den inte. Aldrig har det gått så lätt att plöja en så tunglyft bok, och eftersom hösten är läsandets årstid drog jag till med en ny beställning från Adlibris av bara farten.
Bäst att bunkra upp inför vintern, tänkte jag och klickade hem den där C. Rydberg-boken som det pratade om i kommentarerna här nedanför, en ny Joyce Carol Oates och lite annat smått och gott. Torde vara tillräckligt med verklighetsflykt för att jag ska överleva den här gnällperioden ett tag till.

För övrigt har jag värk i hals, svank och huvud. I morgon är jag hemma framför datorn och under täcket.

Hångel-mani

Jag antar att det betyder att man är frustrerad när man ständigt drömmer att man hånglar på nätterna. Nattdrömmarna är mer fyllda av hångeltankar än dagarna, för på dagarna är det mest ångest och ångest och hur- ska- det- gå- för- mig- i- livet- tankar.
Till råga på allt drömmer jag att hånglar med folk jag inte är speciellt tänd på. Ibland okända personer, men även kändisar som har fastnat nånstans, men som jag sällan eller aldrig skulle kunna tänka mig att hångla/ligga med i verkligheten.

Exempel på kändisar som jag har drömt att jag hånglat med på sistone: Fredrik Virtanen, Idol-Knut, Tom i Desperate Housewives.

Jag fattar ärligen inte vad det är för fel på mig. Men jag fattar att jag måste avhjälpa det.

Måndag, 18:37

Det börjar kännas lite tjatigt här nu jag vet. Som att jag måste upprepa mig för er för att jag tror att mitt liv ska ändras genom orden. Det gör det såklart inte.

Jag kommer med nåt nytt snart, jag lovar.

Natten mot måndag

Det var i mars senast jag åkte hem till dig. Det var ganska mycket en evighet sen. En hel sommar sen och ett halvårs blogg sen. Definitivt ett antal gråt- och tandgnisslande eller fnissande fåniga samtal sen.

Det känns fånigt att säga, men jag tycker mycket om den känslan av förväntan som fanns då. Känslan av nytt och omtumlande. Att vara mitt i en händelse. Om ni fattar.
Jag söker hela tiden efter den känslan nu, väntar på att den ska kännas att nu, att trots att livet mest består av lokalbussar och eftermiddagar i sängen med deckare är jag ändå mitt uppe i nåt viktigt. Men den infinner sig aldrig. Jag letar hela tiden, går på promenad och gräver i alla hörn efter nåt som ska vända upp och ner på allt men det finns inte. Det händer inte.

Det är inte heller så att jag inte försökt få saker att hända. Men det största problemet är nog just den längtan efter omvälvelse som paralyserar mig och hindrar mig från att göra små saker. Den är förödande och den jagar mig i allt jag gör. När jag sitter hemma och ska skriva, när jag åker buss till nåt jobb och glor ut genom fönstret och när jag går på stan och får mig att morra inombords åt alla vettlösa typer som omger mig.

Samtidigt vill jag ha ro. Jag längtar efter händelser, men på samma gång efter lugn. Vet att det är vad som brukar hända när vi träffas. Då finns det inte tid att längta bort, eller efter nåt annat. Då måste all fokus vara där och då för att inte närvaron ska rinna ut i sanden. Det är stillastående för en stund då, och det är på ett bra sätt.

Jag gjorde det

Jag investerade i både ny dator och kompaktkamera på en gång, och kom relativt billigt undan!
En kamera behövs för att jag ska kunna arbeta med och lära mig mer om de program som jag förväntas ha bra koll på om jag ska få jobb. Förmodligen kommer jag att få mersmak och satsa på nåt mer avancerat längre fram.
Snart ser ni mer bilder här, alltså.

Allt tack vare en oväntad extrainkomst.

Fredag, 19:52

Eftersom det snackas så mycket om äppelpaj nu i dagarna på alla bloggar har jag gjort slag i saken och fixat en egen. Den står i ugnen nu, men extra mycket smörig deg ovanpå och snart kommer doften att sprida sig…Tyvärr har jag fortfarande ingen duglig kamera att föreviga den med, men ni kan ju tänka. Tillbehör blir vaniljsås och apelsin- och saffranste. Och Idol förstås.

Det ouppnåeliga - igen

Det händer att jag läser så kallade ”singelbloggar”. Jag gör det för att jag känner igen mig, för att det finns en gemensam faktor. Det är den ständiga ouppnåeligheten.
Så länge jag kan minnas har jag haft föreställningar om olika saker som jag sett som mer eller mindre omöjliga att uppnå. När jag var fjorton, svartsminkad och världsfrånvänd var jag till exempel fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle få hångla. Jag var en tonårig Linda Skugge i Men mest av allt vill jag hångla med nån, upphöjd till tusen. Jag satt vid fönstret i stjärnmörket och lipade och ville dö ungefär jämt. Sen gick det nåt år och plötsligt, som ur ingenstans, fick jag hångla gånger hundra.

När jag var sexton skaffade mina vänner pojkvänner på löpande band och berättade om det stora ouppnåeliga att bli av med oskulden. Jag visste förstås att det aldrig skulle hända mig. Det var komplicerat, oskulden var nåt man skulle bli av med, samtidigt som den var nåt att ge bort till nån man prompt skulle vara kär i, annars var man fel. Annars var det ett sämre sätt att bli av med den på. Men jag blev naturligtvis av med den. Det hände, och sen fortsatte allt i en löpande ketchupeffekt.

Men det tog naturligtvis inte slut, för efter detta kom andra ouppnåeligheter. Jag skulle aldrig kunna flytta hemifrån. Jag skulle aldrig komma in på nån utbildning jag gillade. Och jag skulle aldrig nånsin i universum komma att ha ett seriöst förhållande med nån jag älskar.

Det är väl i den där sista detaljen jag känner igen mig i singelbloggarna. Jag känner det starkt; man är felaktigast i världen, man är längst ner vid en bönstjälk som alla andra kan klättra upp för men inte man själv. Jag har sagt det förut: när man är där nere är man så långt ner, så skygglappad att man inte ser slutet på bönstjälken. Man ser bara moln som skyddar världen som alla andra befinner sig i.

Jag flyttade ju hemifrån, kom in på både en och två utbildningar och jo, jag skaffade förhållanden som både varade och tog slut. Men just nu är min bönstjälk, som ni nog har fattat, nåt annat. Den är att få ett riktigt jobb, och den är fortfarande lång och svårklättrad. Just därför är det rätt skönt att läsa singelbloggar ibland. Man vet att andra har det lika jävligt, fast på ett annat sätt.

Tyngd och lättad

I går var det Den Stora Bölardagen. Allt gick åt helvete, fast ändå inte. AF förbjuder mig att gå på det där utbildnings/praktikforumet därför att jag inte är tillräckligt utsatt, eller för att de inte anser att jag är tillräckligt mycket looser för att få den möjligheten. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Men i går grät jag i alla fall. Grät för all förlorad tid och för allt arbete som hittills inte har lett mig nånstans och för alla hundratals tusenlappar som CSN vill ha. Jag bölade i sängen mot kudden och jag ringde Herr Madison och bölade i luren tills hans tålamod höll på att ta slut.

I dag…i dag är det fortfarande tungt, men ändå lättare. Alla färger utifrån lyser in och lättar upp. Min största rädsla just nu är att hösten för ett år sen ska upprepa sig. Att jag ska sitta här och komma ingenstans och förgäves söka arbeten och praktikplatser. Tiden går och jag blir inte mindre stressad med tiden.

Måndag, 18:46

Allt är skit just nu.

Trött fredag

Det regnar varje kväll numera. Aldrig på dan. Dagarna är grymt vackra med lila himlar som skär ut sprakande trädkronor och varje dag är fylld av promenader längs en landsväg där löven ligger blöta.

Jag har spanskalektioner med högstadieklassen from hell, köper lunch på en Schellmack och stoppar fickorna fulla med nötter. Pressar ihop läpparna, går genom korridoren, undviker matsalen och smiter in i arbetsrummet. Där har jag ett skrivbord som är min fristad, där sitter jag och försöker lösa problem som jag inte är ämnad att lösa. Trippar runt med bandspelaren under armen, biter ihop lite till. Överlever dagen och tar bussen in till stan igen.

I morgon är det kräftskiva och jag har laddat upp med rökta räkor och jag smakar lite, bara några, det är sjukligt gott med sälta och röksmak i ett. Kan inte annat än rekommenderas för smakens skull, fastän skalandet och det döda besvärar mig lite.

Så det är räkor, pärondricka och tiramisuglass och regn mot rutorna. Vanlig trött fredag, själv men med människor på en armlängds avstånd på skärmen vid datorn.

Torsdag, 16:40

Livet kanske tar lite andra, långsammare vägar än jag hade tänkt mig. Jag vill fortfarande ha jobb och jag vill fortfarande bort härifrån, men för att komma härifrån kanske jag måste stanna en stund till först. En månad eller två, eller så.
Som av en slump har jag hittat ett ställe där man får utbildning/praktik inom trycksaksproduktion, där de arbetar med just de programmen som jag behöver mer kunskap i. Kanske är det en väg för mig. En pusselbit att pussla in nånstans så att jag inte snubblar på mållinjen nästa gång jag kommer på anställningsintervju. Nu ska jag bara övertyga arbetsförmedlingen om detsamma.

Motorstopp

Det gick inte vägen för mig den här gången heller. Stopp precis intill den stora muren. Jobbet blev inte mitt. Samtidigt har jag nog aldrig fått så mycket beröm av en rekryterare. Chefen som tog sig tid och ringde på kvällen, efter arbetet. Som tyckte jag stack ut ur mängden och som lovordade mig på alla möjliga sätt. Vilket förstås inte hjälper mig just nu.

Ledsnad

Jag tror ni mest kommer få höra mig gnälla nu. Jag kan inte sova på nätterna innan vardagar, för kroppen är orolig och undrar om nån kommer ringa och väcka mig. Nån som ska ge mig ett jobb som ligger jag vet inte var och som jag oftast inte har samvete att tacka nej till. Det finns nåt som kallas överlevnad, och nåt som kallas att ha några tusenlappar över, utöver den där överlevnaden, och de är beroende av mina vikarietimmar.

Jag får dåligt samvete om jag inte svarar, ont i magen i flera timmar och hjärtklappning under täcket. Svarar jag får jag också lätt ont i magen eftersom jag inte vet vad som väntar mig.

Timvikariat är inte för mig, fortfarande. Eller, timvikariat är inte för nån, åtminstone inte under nån längre tid eller med sån stor spridning på arbetsplatser som jag har. Det funkade ett tag, men nu är jag less. Precis som jag en gång i tiden ledsnade på att gå upp mitt i natten och dela ut tidningar. Jag vill bara ha lite trygghet, lite normala rutiner. Frågan är när det kommer ske.

En sten i rymden

Sent omsider har jag kommit igång med bokprojektet igen. Skrivarkursen har börjat för terminen, och i kväll är första tillfället att lämna in text för respons. Vilket jag naturligtvis måste göra. Att ha deadlines är ett sätt för mig att få fart på produktionen. Den där produktionen som jag drar mig för, räds för att jag tror att det inte ska komma nåt, eller för att det som kommer ska vara uselt.

Men nästan alltid är det mer än väntat som hamnar på pappret. Nästan alltid finns det åtminstone nån detalj som är bra. Eller som skulle kunna bli. Detaljer är ändå det viktiga. De är små byggstenar i det stora ihoppusslandet som kanske inte blir klart på den här sidan 30-årsstrecket. Men jag har ju tid på mig.

Löst grus

Jag ser framför mig hur allt måste börja på noll igen. Hur man tvingas rasa från upphöjda förväntningar. Förhoppning om förändring upphöjt till två. Ena dagen milsvidder från ett någorlunda fast jobb, att luncha på regelbundna tider, ha samma arbetskamraters ansikten att möta varje dag. Andra dagen utvald, nästan där, man åker tunnelbana och luktar nästan på det som finns bortom milsvidderna. Man står i kappa på perrong och kan för ett ögonblick känna sig som en i hjulet, men man vet att man inte är det, fastän det är det enda man vill i världen. Just i den sköra stunden.

Sen hasar ena foten neråt, hasar och skrapar i grus på vägen och man förlorar utsikten. Gruset är löst under fötterna och på nervägen fastnar man kanske i taggiga buskar som skrapar självförtroendet. Man är halvvägs nere, men man klamrar sig fast för en glimt av toppen går fortfarande att få. Det sista man slutar förneka är hur löst gruset är och hur man faktiskt kan trilla.

Nervigt liv

För varje dag som går sjunker mitt mod allt mer. Nu är det en vecka sen jag var på den senaste anställningsintervjun och de har ännu inte hört av sig. Tyder det på att de inte vill ha mig, eller vad?

Jag är återigen en av tre som har intervjuats, alltså 33,3% chans. De har gillat mig, har ”blivit väldigt intresserade” av min ansökan. De var väldigt förtjusta i mina arbetsprover. Ändå känns det som att jag kommer snubbla på mållinjen igen.

Hur länge ska man behöva vänta?

Vilse i ännu en förort

Oh my, okej. Vickveckan började inte precis optimalt. Efter, som vanligt, för lite sömn vaknade jag alldeles för sent. Satte på datorn för att figurera ut vart det egentligen var jag skulle.

Hade räknat med en ganska kort bussfärd på 5-10 minuter, eftersom vikariepoolmannen hade sagt att det ligger i Bomhus. Till Bomhus går det bussar varje kvart, ungefär runt husknuten. Great! tänkte jag och räknade alltså inte med några större problem. Vilket senare skulle visa sig vara helt fel tänkt av mig.

Av nån anledning, ska det visa sig, ligger den fördömda skolan inte i Bomhus, utan snarare utanför. Snarare i en avkrok ett par kilometer längre bort. Naturligtvis så perfekt placerad att jag skulle vara tvungen att ta en buss in till stan(som ligger åt helt fel håll), och sen byta där och åka tillbaka, delvis samma väg. En resa som egentligen borde ta ungefär en kvart skulle därmed ta 37 minuter.

Jag bestämde mig för att ta den enkla bussen, hoppa av i tidigare nämnda förort och promenera resten. Kollade lite snabbt på en karta hur man skulle gå. Jag såg att skolan skulle ligga vid en kyrka. Klev sen av bussen och började promenera på lite random vägar i tron att det kan ju inte vara särskilt svårt att hitta det är ju bara att leta efter ett kyrktorn.

Trodde jag.

Promenerade sålunda i höstljus längs med en alldeles förträffligt fin herrgårdsallé som hade varit fantastisk att gå och fota vid en fin septembersöndag. Kom fram till en kyrka. Tänkte gött jag är framme! Gick förbi kyrkan och noterade fält och idel fält och en kyrkogård. Men ingen skola. Tänkte: jag är INTE framme.

Gick och gick, fick panik. Ringde herr Madison för konsultation med hjälp av enirokarta. Gick och gick ännu mer. Kom fram till att jag gått ungefär en kilometer åt precis fel håll.

Naturligtvis kom jag inte i tid. Skämdes livet ur mig när jag kom fram. Hann knappt torka bort svetten mellan tuttarna innan jag skulle ställa mig och förklara vad vokaler var för nåt för ett antal lekstinna åttaåringar.

En dag att glömma.

Matdags

Jag tänker på skolmat. Förmodligen ska jag lärarvicka i en tvåa hela kommande veckan och då måste man äta med kidsen, därför tänker jag på skolmat. Liksom rårivna morötter, vitkål och knäckebröd. Mjölkautomater, Lätt och lagom-paket och potatis med mycket skinn som läggs på hög i tallrikens ytterkant.

Jag tänker: jag får mest ångest av den där maten. Svårt att gilla den, hur välment tillagad och uttänkt den än är. Jag hör stolar som skrapar mot golv, ser orangea golvplattor, tegelväggar, stora glasrutor med asfalt som ett demonstrativt uttråkningsmoment utanför. Ungar skrattar, nej, de garvar, hånfullt högt och världen går runt för en stund. I sekunder eller minuter korsar tiden sig själv och jag vet inte var jag är eller när jag är. Jag vet inte vad de skrattar åt. Jag vet inte vem det är som skrapar med stolen och närmar sig, om det är en kollega eller min klassföreståndande från lågstadiet som ska tvinga mig smaka på kåldolmarna.
Jag vet inte om jag är där för att jobba eller om det är jag som sitter där med isfruset vått hår och gympapåsen över stolsryggen och häller grillkrydda på knäckemackan.
Jag vet inte, och det kan pågå länge. Matsalen är en kappsäck fylld av obehagliga flashbacks.

Dagens sallad

1-2 tomater
1-2 svenska höstäpplen
grön sallad av nåt slag
1-2 salladslökar
en bit gurka
en bit inlagd saltgurka
en bit Kvibille ädel special
citronolja
balsamvinäger

Hacka och blanda. Häll vinägern och oljan över. Färdigt!

Vilken dag som helst

På min dator fungerar ljudet igen. Det höjer livskvalitén rejält. Ur högtalarna sjunger Tough Alliance att any day is a new chance och det är kanske det finaste jag kan höra just nu.

Any day is a new chance
a new romance

Där a new romance naturligtvis kan tolkas hur som helst, men som för mig står självklart förbundet med Dagen. Det här är inte en dag att resa sig ur misslyckanden, men any day - vilken dag som helst - efter det går bra. I dag regnar det och jag har huvudvärk. Tre löv i trädet på parkeringen har blivit orangea.

Snubbla på mållinjen

10:17 på fredagen ringer mobilen och i samma stund som det ringer vet jag vad de kommer att säga. De har valt nån annan. Jobb nummer ett gick åt pipsvängen.

De intervjuade tre stycken(!) och jag var en av dem, men tyvärr tyvärr finns det nån annan med mer erfarenhet. Same, same. Samma som jämt.

Det jobbigaste är känslan av att ha gjort allt rätt, men samtidigt inte. Jag har skrivit en ansökan som tar mig till intervju, åker till intervjun och pratar för mig och tycker det går bra men når ändå inte hela vägen. Vad gör man?

Erfarenhet går inte direkt att gräva fram ur en undandstoppad kakburk.

Ut på ön och tillbaka

Jag far till ön, Lidingön. Det är där intervju nummer två ska hållas.

Jag börjar bli van nu. Åker utan att blinka, sitter vant på bussen och ser lagom uttråkad ut. Ler mot tanter som frågar vart bussen går, grimaserar åt tonåringar som tränger sig med skateboardbrädor. När kvinnor(tjejer?) i 30-årsåldern med barnvagnar kommer, håller jag mig däremot undan. Kvinnor med barnvagnar(no offense) ger alltid intryck av att behöva väldigt mycket plats.

Jag kliver av vid en hållplats nånstans mitt i allt. Mitt i och i ingenstans. Allt är tomt och lugnt. Jag hittar snabbt stället jag ska till och inser att jag är där en halvtimme för tidigt. Jag går mot båtarna, de ligger där kav lugna och guppande. Viken är blank, den krusar sig inte ens. Jag går förbi en gubbe som sitter med hakan lutad i händerna och tittar ut mot vattnet. Lukten som ligger i luften är just också vatten. Vatten, som från nåt bekant, och jag försöker känna efter om det här är en plats att bo på. Sitter på en bänk och glor på vassen, på ankorna, på lila molnen ovanför båtmasterna. Men jag vet inte. Nya platser är så svåra i molnighet. Lättare när solen lockar, lättare att luras då.

Intervjun går snabbt och bra, jag är knappt nervös. Det är som ett samtal, inte en utfrågning. Jag hoppas det är ett gott tecken. Jag gillar människorna. Alla är snälla. Det finns fördelar och nackdelar. Svårt att avgöra vilket som är bäst för mig, detta eller det första jobbet. Men jag tar naturligtvis vad jag får.

Inne i stan senare skiner solen på Hötorget. Jag vimsar runt, tror jag vet var allting är, går ner i undergångar och upp för rulltrappor men jag äger ingen orienteringsförmåga just nu. Går in på en bakgata som är fullständigt tom blöt och kall. Inser att även Stockholm luktar piss ibland.

Onsdag, 22:47

Jag annonserar om lägenhet på blocket. Etta eller tvåa plus kök. Visserligen har jag inte fått besked om jobb än, men med två intervjuer på två veckor har chanserna ändå ökat med sisådär 50%. Får jag jobb måste jag dessutom börjar tämligen omgående. Alltså; annons.
Framåt kvällen dimper det ner diverse erbjudanden från gubbar och killar som vill hyra ut RUM till mig i sina radhus och treor. Och jag frågar mig varför? Är det en slump att bara manliga personer hör av sig? Och varför försöka hyra ut rum när jag uttryckligen har bett om en lägenhet med kök? Folk kan uppenbarligen inte läsa.

Avgiftad

Det slår mig att jag förmodligen har botat mitt popcornberoende. Jag är sällan sugen längre och häromdagen när jag poppade kändes det bara torrt och tråkigt.
I stället: naturgodis.

Måndag, 23:46

Hösten speglar sig,
smälter upp ur asfalten
brinner i händer

Ännu en intervju

För snart ett år sen var jag på två arbetsintervjuer inom loppet av två veckor. Jag fick inget av jobben och efter det skulle det dröja månader och halvår innan nån hörde av sig igen.

Nu ter det sig så konstigt att nästan exakt samma sak händer igen. Plötsligt ringer de från Stockholm och vill att jag ska komma på en till intervju nu i veckan. Även denna gång inom kyrkan. Fast på annat ställe. Den här tjänsten är visserligen bara på 75% och rent ekonomiskt vore det bättre om jag fick det första jobbet, som jag intervjuades för i onsdags. Men det är en extra chans! Det är med största sannolikhet också ett väldigt nyttigt jobb för mig. Oh yeah!

Den här hösten ska saker gå bättre. Måste.

Närvaro

Man drömmer om de glömda. Om dem man tror man redan avverkat. En natt klockan fem dundrar sopbilen fram på gatan utanför, men man hör den bara vagt. I drömmer dundrar en undanstoppad människa fram. Man kanske svettas. Närvaron är stark, känslan av att vara tillbaka, du borde gå tillbaka, plötslig ångest – borde nåt har varit annorlunda?

En sån känsla av att nåt är oavslutat ligger över dig när du vaknar. Du vaknar kanske i regnet. Du går kanske upp och sätter på te, kollar kökstermometern, hasar in på toan och slår upp toalettlocket. Fortfarande med drömmen närvarande. Som med andedräkten mot din hals, människans ögon i din nacke. Han står ju där i dörröppningen och ler mot dig. Bara snabbt förstås, sen tittar han bort, sen är han borta.

Det är inte så att man inte är nöjd med det man fick i stället, eller att man vill ha nåt annat. Man älskar nog varje sekund av det som är också. Man bara undrar över nåt som kanske kunde ha varit.

Frågetecken

Politisk betänksamhet.

Maud Olofsson skriver häromdagen i Aftonbladet att hon vill initiera en stor debatt om jämställdhet och ”kvinnors frihet att välja sina egna liv.” Hon förklarar att hon är feminist.
Låter förstås alldeles utmärkt bra. Kan inte direkt ses som ett dåligt initiativ.
Sen kan man såklart spekulera i hur Mauds feminism kommer att te sig i praktiken, men det är en helt annan fråga.

Vad jag däremot undrar är varför det måste vara just Maud som lyfter upp Alliansens jämställdshetspolitik?
Varför inte nån annan? Varför inte en man? Är Maud Olofsson alltså den enda av högerns partiledare som på allvar bryr sig om de här frågorna? Har man suttit och funderat och tänkt att ja, Maud, det där får du ta hand om, du är ju kvinna?
Eller hur tänkte man?
Jag tänker att det hade varit roligt om det lite oftare var en manlig partiledare som reste sig för jämställdhetens skull(Lite fler än t.ex. Peter Eriksson i Expressen i går). Den är ju faktiskt inte enbart kvinnornas grej.

Söndag, 13:02

Vad hände med det gamla fina mottot att mötas på mitten?
Har vi helt glömt det?

Jag hoppas inte.

Världen har bestämt

Hösten smög sig på och nu är det inte på lek längre. Rättare sagt, hösten smög sig inte på – den överrumplade. Men man hann inte tänka på det. Grader som sjunker, ljuset som slutar vara disigt vitt. Vi hann inte tänka på det.

Och plötsligt är allt besvärligt igen.
Går inte längre att stuva undan framtiden, går inte att bortse från att världen kräver att man tar tag i saker. Att det är meningen att man ska vilja nånstans. Ta sig nånstans. Att världen frågar: hur går det? Kommer ni nånstans? Kommer du nånstans?
Världen kräver hela tiden att man ska känna efter. Man ska leta efter känslor som känns fel, som ligger som molande värkar över de andra, bekymmerslösa känslorna.

Man ska undra vart man är på väg nånstans.
Det har världen bestämt.
Man ska tänka på framtiden och fundera över ekonomin, biologin och hur många nummer man egentligen har i telefonboken som man aldrig ringer till.
Vi har bestämt det.

Det får inte vara bara sorglöst fnittrande och små pussar bakom öronen hur många dagar som helst.
Då protesterar världen: kom tillbaka till verkligheten.
Nu är det nån annans tur att drömma.

Herr Birro...

...gnäller på SJ och är nästan lite rolig mitt i allt med sina Stephen King-associationer. Men jag kan inte annat än hålla med.

Deckarhelg

Köpte Stieg Larssons andra bok.
Kunde inte låta bli.
Blir möjligtvis en helg med sena nätter under täcket och ficklampan riktad mot garderoben för att avslöja eventuella mördare och våldtäktsmän.

Dagens inköp: Stieg Larsson, strumpbyxor och munkar.

Fin kombination.

Ett steg

Åkte in i Stockholm med dunkande hjärta, värkande kropp. Jag är ju förtjust som ett litet barn i att rulla in på centralen. Förälskad i att upptäcka skillnaderna; sekelskifteshus till byggnadsställningar till vattenströmningar. Höjder och leder, räls och rörelse.

Så med både mensvärk och spänningar i huvudet och i total ickefokus tog jag t-banan ut till förorten för den där intervjun. På vägen stannade tåget på grund av sjukdomsfall på tåget framför, och jag satt med bilder av självmorsdhoppare som skyfflades undan från spåret för att allt skulle kunna sättas i gungning igen. Jag kom fram en kvart för tidigt och 45 minuter senare var det klart. Det gick bra tror jag. Det känns bra. Men känslor kan ljuga så jag vågar inte hoppas. Måste fortsätta framåt.

Måndag, 15:19

Nattens dyningar har en fadd smak. Som att jag ständigt är torr i munnen och benen inte längre vill räta ut sig. Det känns som en underlig slump alltihop. Bara några dagar innan jag ska på intervju för ett jobb som i allra högsta grad har anknytning till kyrkan läser jag en bok om seriemördare som har tolkat bibeltexter ordagrant och mördade kvinnor enligt samma mönster.
Slumpen leder också till att jag stannar uppe och studerar det som faktiskt står i de där skrifterna och kallsvettas ganska mycket över det. Bibeln är ingen trevlig bok i många avseenden. Som tur är känns det som att mycket av bibeltexterna ligger rätt långt bort från det som svenska kyrkan står för i dag. Och jag är generellt sett positivt inställd. Jag är ingen religiös fanatiker, men jag är, vad ska man säga, religiöst öppensinnad. Dessutom verkar jobbet lite för roligt för att jag bara ska dissa det.

Skärpa

En planerad kväll i sängen med Herr Stieg Larsson och hans män som hatar kvinnor blev till barrunda och panikfylla. Det är alltså en sån fylla som bara råkar bli eftersom man från början inte känner av alkoholen nåt och därför fortsätter bälja i sig, i tron att den inte tar.

Det gjorde det naturligtvis. Det slog. En kombination av uttråkning och nervositet fick mig att öppna munnen och släppa ut tramsande som man bara släpper ut när man är full. Vakterna som frågade hur gamla vi var, och jag som bestämt påpekade att jag minsann är 25 jag kommer in överallt jag är tjufem jag är gammal hörnidet?
Envist upprepande, slängar av längtan efter att få gå hem ibland, evigt malande inne i huvudet: hata människor hatar den här låten älskar den här låten ingen är snygg här åh alla är snygga.

Och nu värker kroppen och jag vet inte vad jag gjort. Jag har legat med Stieg i sängen hela dagen och läst och läst, försökt sträcka musklerna, hinkat i mig två flaskor festis och hört det skvalpa i magen.

På onsdag är det intervju, jag måste skärpa mig.

Filt

Miniserien om trafficking som går på trean får mig att känna en extra gång på ytterdörrens handtag. Får mig att tända de där ljusen igen, att dra en filt över axlarna, stå och se ut mot gatan i vetskapen att inget händer därute. Det är kompakt tyst, som det första man märker när man återvänder till Sverige; man tänker det här rena tysta landet. Undermedvetet; det här rena tysta trygga landet. Fast man nästan skäms lite över tanken och nöjdheten i hur trygg man är.

Inte för att trafficking inte existerar i Sverige, utan för att man tänker att man är lyckligt odrabbad. Det är tacksamt att göra tv om, det skapar en besatthet. Som med mord. Man vill bara sätta åt den jäveln som gör allt det hemska. Man kollar sig fördärvad, och efteråt finns bara en stor tveksamhet till mänskligheten. Det är då man drar åt sig filten.

Utanför

Viljan att flytta tar så mycket energi att tanken på att inte utmattar mig totalt. Jag nämner inget annat nu för tiden tycker jag.

Fokus på det man vill, på sånt som kanske betyder, försvinner bland förvirrat sökande efter lägenheter som jag ännu inte vet om har jag råd att flytta till, bland resignerat jobbsökande. I nio av tio platsannonser låter det som om de vill ha nån annan än mig. Jag är rädd att jag behöver det här jobbet som jag har chans på väldigt mycket.

Det här är ett numera ett hål. Här har jag stoppat in mig, men vill helst inte se vad som finns utanför. Vill inte tänka tanken på att börja lärarvikariera igen. Inte för att det är så hemskt när man väl gör det, men för att det är ett evigt flackande, för att man aldrig still på samma plats. När mannen från vikarieförmedlingen ringer låter han ofta stressad och besvärad. När jag kommer till skolorna vet inte alltid folk om att jag ska komma. Det är rörigt, det regnar ofta, jag minns det som att det är väldigt grått, det är ungar som garvar ihåligt så det ljuder som tinnitus in i öronen på en. Det är en miljö som är svår att etablera sig i om man inte får tid att lära känna människorna.

Det är svårt att hitta lugnet. Plockar upp en bok, lägger mig i tillrätta i soffan. Tänder ljus för att känna att jag faktiskt har ett hem, du har ett hem för guds skull. Men det är det som finns utanför hemmet jag inte trivs med.

Byxigt

Jag har provat byxor i affär för första gången på säkert ett år. Mycket obehaglig upplevelse. Jag mår inte bra i provhytter. I början av mitt bloggande skrev jag en del om obehagliga provrumsupplevelser, men nu var det så längesen att jag nästan hade glömt hur fullkomligt ångestframkallande det faktiskt kan vara.

För är det inte fel på världen så säg, om det på ett bord enbart ligger strechjeans som är storlek 24 och 25 i midjan? För er som inte vet; ingen människa över 17 har så smal midja, och framför allt inte så smala höfter, jag säger INGEN. Och är det inte ännu mer fel när jag som har ett "normalt" BMI måste ha storlek 42 och storlek 44 är den största för just den modellen? Är det inte dags att ändra om bland storlekarna då kanske?

Eftermiddag på AF

Det finns två underliga saker med arbetsförmedlingen i den här stan.

Den första: man har en ”personlig” handläggare som figurerar som text längst upp i högra hörnet på breven de skickar ut, men man får aldrig träffa denna handläggare. Man vet inte ens hur hon ser ut.

Den andra: när man väl befinner sig på AF och vill ställa sig i kö för att få hjälp med nåt, får man inte ta en nummerlapp själv. Detta måste de anställda göra. Varje ärende tar sen cirka en halvtimma och hälften av dem som fått en lapp går innan det blir deras tur. Den andra halvan betjänas efter stängningsdags klockan tre.

Jag var på AF i en och en halv timma i dag för att ställa några frågor och för att få dem att betala resan till min intervju nästa vecka. På en träbänk satt jag och dinglade med benen, kollade ömsom på klockan, ömsom på nummerräknaren. Det var ingen positiv stämning därinne. Eller, det var ingen stämning alls. Det var suckande, stirrande och ihåliga sms-läten gång på gång. Det var ingen plats att öka självförtroendet på, åtminstone inte i dag. Innan det blev min tur, vid sisådär fem över tre, hann jag tänka på hur mycket jag absolut inte vill jobba där.

En positiv notering dock: resan blev betald och i morgon ska jag dit hämta upp biljetterna.

18:51 Hick!

Jag lever inte i en värld där folk dricker vin på eftermiddagen. Mina föräldrar dricker vin på kvällen. Fredag, lördag och på semestern. På eftermiddagen dricker man kaffe. Punkt.
Jag vet inte om det säger nåt om min familj eller möjligen om ursprung(att jag är från landet och sånt).

Men bjuds det tackar jag inte nej. Jag levde kontinentalt en gång, med sangrían runt hörnet och vanorna är inte svåra att ta upp igen.

Så. Vin klockan fyra.

Nu grillning.

Lördag: 10:59

Skrev ett långt inlägg om jobbet som jag ska på intervju för, men vågade inte posta.
Inbillar mig att det är dålig karma att göra det.
Mycket snack och liten verkstad.
Sen får hon inget jobb.

Under ett år har jag sökt jobb från och till i perioder.
Hittills har jag varit på tre intervjuer, varav en inte ens var en riktig intervju utan mer som ett möte. På två av intervjuerna fick jag inte jobbet. På den tredje, som alltså inte var nån riktig(det fanns inga andra sökande, det var ingen utannonserad tjänst), fick jag lärarvik som har hållt mig vid liv under våren.

Jag vågar inte riktigt hoppas på att det ska gå bra nu. Konkurrens verkar inte vara min grej.

Kom tillbaka

Det händer att du säger att jag är sötast i världen. Jag minns det, men det försvinner. Det händer att du tycker jag är sötast när jag fnissar mycket. Jag hinner tänka att det är såna tillfällen när inga störningar når hjärnbarken, när den bara mjuknar. Allt är en aura av outsägligt fnissande.

Och jag fnissar och fnissar det börjar göra ont i magen, och när du säger nåt, ett ord, fnissar jag så mycket åt mina tankar kring det ordet, åt mig själv, jag fnissar åt mig själv för att jag fnissar och jag tror du vet det.

Det händer sen, att jag ligger och sover på morgonen. Det är här, det är hos dig, i Stockholm, i lite varstans, och då blundar jag och tittar men orkar inte hålla uppe ögonen. Och mot foten då, smeker lakanet, och i kombination med lakanet känner jag att du stryker över mitt ansikte, men när jag öppnar ögonen igen tar du bort handen. Jag minns, men det försvinner.

Gröna linjen

Tjo!
Jag ska på en intervju!!!
På gröna linjen.
Den 29 augusti.

Hoppas.

Huset

Jag lever i ett hus med bullar. Det finns mat instoppad i gömmor, i frysen och jag går och äter. Tar en kopp te och en italiensk kaka och återvänder till datorn för att fundera. Jag får vara ifred för det mesta. Om dagarna står huset tomt och tittar på mig och på nätterna knäpper det. Slätten är svart när man tittar ut och tyst, för alla lastbilar har slutat köra och gräsklipparna slutat ljuda och när man koncentrerar sig hörs tassar från döda katter. Ibland hör man tåget.

Flickan vid stenmuren

Utsikt

Varje natt drömmer jag om tunnelbanan. Jag är på en plats, ska ta mig till en annan och för att komma fram måste jag ta tunnelbanan. Inget annat färdsätt går. Jag är fixerad vid tunnelbanan. När jag var i London för några år sen blev jag också helt uppslukad. Satt med linjekartan och studerade riktningarna, färgerna, försökte studera in vad alla stationerna hette. Var de låg…

Jag har aldrig bott i en stad med tunnelbana. Inte i närheten heller. Och smidigheten, hastigheten, växlingarna mellan ljus och mörker fascinerar på ett barnsligt sätt.

Tunnelbanan i Stockholm har jag alltid hatat fram tills nu. Har hatat framför allt bristen på utsikt. Hur deprimerad jag blev det ständiga rusandet. Nervösa nervösa steg, hur man aldrig verkade ta sig tid att andas. Jag förmodade att man skulle sluta se saker om man inkluderade tunnelbanan i sitt leverne.

Nu har hatet vänt, tunnelbanan hemsöker mig i drömmarna som en gammal kärlek man aldrig kommer över, och fånigt eller inte; jag har accepterat att jag ska bli en del av det.

Jag reser för andra gången i sommar genom alla kontraster. Jag kommer till centralen och det är 30 grader och stinker pizza ut mellan tågvagnarna. Vi passerar Sundbyberg med tåget och det gör mig lite lycklig. Det ser ut som en liten miniversion, en mindre stad mitt i allt, 9 minuter från cetrum och här finns små hus med tinnar, här finns en biblioteksskylt i 50-talsstil och ett O’learys med gröna fladdrande markiser. Som i Gävle, som i Skövde, som i nästan varsomhelst. Och här kan man bo, funderar jag. En småstad med utgång.

Jag kommer till Schlätten och allt är som om jag aldrig lämnat det. Saker står på sina ställen. Folk klipper gräset en lördagskväll. Förbereder grillen. Förbereder lugn. Soldis, kyrktorn och en vy som bara når längre för varje gång jag ser den.

Festivalmat

Det är kanske för att jag börjar tröttna på staden som jag bestämmer mig för att fly. För att ute i trädgården sitter det fånar med gitarr och fast de egentligen nog inte är så mycket annorlunda än jag, är de fånar. Det är för att jag börjat tröttna, för att jag är trött.

Jag går och får min årliga dos stadsfest. Går och ser allt stå på samma ställe som tidigare. Langos-vagnen thaimat-tältet, varje centimeter gatsten med människor. En ny ful grej dock: stånden med foppatofflor. Vad ska man säga, vad säger jag? Lunchar med M och stoppar i mig den årliga dosen festivalmat. Det är som julafton. En langos och en belgisk våffla med choklad. Sen är mättnad och tröttnad instoppade i benen. Jag går hem och sover på våfflan och i magen skvalpar flottar av friterat bröd.

I morgon tar jag tåget till annan ort.

Brynäs i mitt hjärta

Herr Madison var ju här och tog lite kort, som sagt.

Augusti

Det går inte att dricka i te i augustivärme, det är en mycket dålig idé. Man blir varm bara av att sitta. Man måste duscha kallvatten i alla veck. Skulle behöva en deo till huden mellan tuttarna. Skulle behöva en tröja med inbyggt fläktsystem. Man kan inte laga varm mat. Man måste steka saker i bikini. På gården spelas det gitarr. På gården är det ett himla liv. De grekiska gubbarna har flytt fältet. I dag började cityfesten.

Oavslutad

Jag skrev ju det, att jag var på väg bort. Nu är jag det ännu mer. Han åkte i morses och lämnade mig med ännu mer tomhet inför den här staden än förut. Jag har sett alla platserna nu, jag har gått på alla kajerna.

Vi gick runt i den 25-gradiga augustikvällen och han knäppte kort åt mig på sånt jag ville ha, återskapade en del av bilderna som försvann när datorn kraschade för ett tag sen. Det blev hus, mer hus och en och annan flyktig ögonblicksfångad himmelsvy.

Senare på kvällen frågade han om jag ville höra låten. Jag blev förvånad, hade nästan glömt bort att den fanns, men sa att det ville jag, såklart. Han letade upp den och jag lade mig i soffan för att höra. Jag vet inte vad jag hade väntat mig egentligen, kanske hade jag inte väntat mig så mycket, men när den kom, kom det tårar. Det där är min sång, handlar om mig, om en speciell känsla speciellt tillfälle. Men lika mycket handlar den ju om den här platsen.

Min stadsdel; en snart avslutad stadsdel i en oavslutad sång. Det finns nånting i det som svider.

Tisdag, 00:19

Ögonlocken tynger och huden bränner av sol. Kanske sommarens varmaste dag i dag. Kanske den sista riktigt fina i den här stan. Vi tog oss i väg, promenerade 45 minuter till ån och spenderade dagen där, på en nästan avskild lugn strand. Solen som smälte på ryggarna, näckrosor som darrade i vattnet, trollsländor över huvudena och bara lugn. Vi stannade tills träden började skugga oss, och när vi kom ut på vägen igen var det som att blinka fram en annan verklighet. En tråkigare, såklart.

Sol och strapatser

Jag har musikerkarln på besök och vi äter blåbärsmuffins, dricker vin och går på långa upptäcktsfärder för att hitta den perfekta avskilda badplatsen. I dag: tre timmars letande efter solen och en liten gräsfläck utmed vattnet.
Till vår stora besvikelse upptäckte vi att stora delar av Gävles närmsta kuststräcka består av asfalt och idel asfalt. Detta till trots lyckades jag ändå krångla mig i vattnet vid en av kajerna, medan musikerkarln stannade uppe på det torra av ren feghet.

Halfway to fivepoints

I oktober förra året skickade du mig en blandskiva. Det står märkt på den, månad och år. Det var musik att lyssna på när snön faller sa du, det var "tänka och fundera till"-musik.
Det var slutet av oktober 2006, jag var ensammare än på länge och du hade skickat mig en skiva.

Allt var så nytt.
Lägenheten ny, ny och behövdes fyllas.
Jag satte upp röda gardiner, handlade rött till väggarna och ett skrangligt rödmålat bord. Röda blomkrukor. Försökte fylla.
Du hade skickat mig en skiva. Jag satte på den.
I varsin stad väntade vi på att snön skulle börja falla.
Vi väntade.
Rummet började fyllas.

Då var vi väl inte ens halvvägs till var vi är nu.

Inte för att jag vet var vi är, egentligen. Vad vi är.

Jag vet att det snart är ett år sen du skickade mig den där skivan. Snart är det oktober igen.
Då vill jag vara på väg härifrån.

Dagens glass

Macadamia Brittle

Fri mark

I Stockholm var det en sorts neutral spelplan för oss att mötas på. Ingen vardag som kunde tränga sig in i tankarna, inga räkningar på hög, inga tankar på jobb och framtid, inga datorer att sjunka ner vid för att kontrollera resten av världen. Jag tror det blev så bra som det blev för att vi båda levde halvt om halvt i drömmarna. Att avlägsenheten var så påtaglig.

Ljuset hittade in mellan persiennerna när vi vaknade bredvid varandra. Ljuset, varje dag, inte en enda dag av gråhet under hela veckan. Hur han vände sig om, inte alls förvånad över att jag var där, hur han ville ligga kvar så en stund sen.

Sen rörde vi på oss. För första gången fick jag en chans att försöka hitta på egen hand i Stockholm. Jag utvecklade en fascination för möjligheten att åka runt mellan olika tunnelbanestationer och bara titta.

Vi tog spårvagnen till Djurgården. Gick där längs med vattnet, småpratade och landade till slut på en äng där vi satt och slevade i oss pastasallad. Han skrattade hela tiden åt sånt jag gjorde. Hur jag pratade, hur mitt ansikte verkade vridas till en grimas av irritation när jag blev hungrig. Vi åkte ut till hans uppväxtplats. Beställde bakelser på det lokala konditoriet, flinade åt namnet på ortens enda restaurang och vandrade genom det lilla centrumet. Jag köpte bigarråer på torget och sen tog vi bussen till Farsta. Han sa här brukade man cykla till mormor, och jag tittade ut, såg vägar jag inte sett förut, förundrades över att detta kunde vara en del av nåns barndom.

Det växlade mellan mat, ömhet och obekymrat småprat. Ett par gånger vågade han släppa mig ensam, jag fick promenera från Söder till T-central, jag fick åka och fika på Sankt Eriksplan och jag fick gå ut och dricka öl en kväll med vännerna. Alla gångerna var han lite orolig över hur jag skulle klara mig. En fin oro. En som får mig att småle lite när jag tänker på den, som jag uppskattar.

Han säger du ska inte fundera så mycket på vad som händer. Analysera inte sönder läget, säger han. Jag antar att han har rätt. Vi hade en idealisk vecka, under idealiska förhållanden. Det kommer kanske inget liknande igen.

Måndag, 19:27

Den grekiske gubben på min gård har en grekisk kompis! De sitter tillsammans vid trädgårdsmöblerna och spelar spel(schack?) på äkta grekiskt vis. Bakom går solen ner och himlen delar sig i färger och det är nästan som i en Apollokatalog.

Måndag, 10:28

Jag hittar massa bra lägenheter. Bara därför att jag ännu inte har ett jobb. Sen hittar jag ett jobb, och då finns bara svindyra teaterkollektivrum på Söder kvar. Eller superstora men ändå dyra ettor i Botkyrka. Bara därför. Oh the irony.

Kista

Begravningen var ljusare än jag är van vid att begravningar är. Åtminstone miljömässigt. Kyrkan ljus och modern, underliga glasmålningar i starka nästan neonartade färger på väggarna vid altaret. Allting litet, varmt inramat i trä, inget ekande, inga höga fönster.

Bara en modern kyrka, snygg förvisso, men det var svårt att föreställa sig att hon låg där under det bruna träet i kistan. Kanske var det därför som det inte riktigt gick att ta in. Tal och böner, alla ord var på finska, och där på bänkarna längst bak blev allt än mer obegripligt. Vi försökte förstå och sörja men språket hindrade, eller skyddade.

Sen jordfästning medan strålarna brände i nacken. Medan fåglar kvittrade och pendeltågen susade en bit bort. På vägen mot kyrkogården bildade vi en karavan av bilar - och människor kom ut från sina villor, stod på trapporna och såg efter kön som slingrade sig efter kistan. Allting tycktes vilja påminna om att begravningen vara nåt som pågick under tiden nånting annat hände. En rörelse i raden, men ändå en av största vikt.

Jag ställde mig vid kanten till hålet, såg ner på kistlocket och släppte mina tre rosor. Stod stilla en stund, försökte önska eller säga nåt. Tänkte där ligger hon: ligger hon verkligen där? Försökte trycka fram, tänkte det behövdes, men gråten kom aldrig längre än till ett par brännande droppar i ögonvrån.

Samma

Jag har återvänt hit men jag vet inte vad jag återvänt till. Det är lugnt här och lite vackert, lilla Brynäs. Inget har ändrat sig på en vecka men gatorna verkar tommare, utan luft vigd åt mig, gräsmattan väldigt ickeinbjudande.
Det står en samling grannar på gårdsplan, de tittar lite efter mig, tänker kanske heja men gör det inte, inte jag heller. Jag drar ryggsäcken närmare kroppen skyndar mig in, låser upp till kuverten som trillar ut och en gammal instängd gubblukt som når näsan.

Lägenheten: också likadan såklart. Här är allt som jag vill ha det. Just härinne, instängd här. Det är bra här, men lite tomt.

Torsdag, 00:17

Blodig olycka. Badrummet badar i nagellack. Rött. Fingrarna röda, svisch...rött utanför flaskan, i duschen, på golvet, PÅ toalettstolen.

Men i morgon är det verklighet. Begravning, sen semester i huvudstaden.

Vi hörs! Sola lugnt nu alla.

Onsdag, 16:53

Jag har mördat mina fötter.
Få aldrig idén att du ska "gå in" ett par besvärliga skor dagen innan de ska användas.

Funkar inte.

Vägarna

Jag vill gärna le när jag går där. Eller här. Det är vägarna som är ständigt närvarande. När jag blundar, dundrar fram med SJ sommar efter sommar, kniper ihop ögonlocken i en flygplansstol nånstans över Schweiz vintern 2001.

Då syns vägarna.

De har alltid växt igen lite för varje år. Jag hittar inte stigen fram till berget, jag går fel. Träd har blåst ner, stormen tänker jag som var, det är nog den. Runt det nerblåsta trädet har det trampats upp en ny stig. Smal, trampad av djur, kanske älgar. Uppåt är det tallkronor när jag går. De släpper inte in mycket. Himlen är utspillda blåa skärvor.

Berget. Ett minne här, eller flera. Hur vi går och jag kanske är fem och det är jag mormor och mamma. Att jag vill ta på elledningarna, att jag ser en gul skylt på dem men jag får inte. Berget är tätt inramat av skog och längsmed skogen löper elledningarna över sly och över sten. Där de slutar, det är där fjärran är, tror jag att jag brukade tänka.

Ladan och den lilla stugan och hästhagen. Så vildvuxet här.
Ladan är det gråaste som finns, urbilden för tomt och bortglömt.
Stugan: mer en sagoillustration. Omslingrad, omringad av ängen, runtväxt med blomsorter. Gardinerna hänger ännu kvar.
Hästhagen brukade vi stanna vid. Tillbringa timmar vid. Tänka att de var våra, att vi hade dem. Vi hade varsin i tankarna och de hade namn.

Vägen utmed järnvägen. Delar sig. Ett mott läskiga huset, två mot blomsterhandeln.
Vid järnvägen inget staket. Vid vägkanten ett dike. Ibland kommer tågen helt oväntat. Spöktåg, tyckte man när man var liten.

Picknickplatsen. Här slog vi läger. Nedanför fanns en liten damm, bakom fanns tågen. Vägen där det ibland körde förbi nån till läskiga huset.
Mitt emot i skogen. Det var där vi en gång hittade den där blodiga säcken med ben. Våra hjärtan hela tiden i halsgropen. Sen picknickade vi inte där mer.

Samhället börjar. Röda väggar, backen upp. Gula husen, den igenbommade järnvägsövergången. Lukten alldeles torr i luften, ibland små slängar av friskt vatten till näsborrarna.

Här tar de slut.

Äventyrsbad

Eftersom det inte är varje dag vi benådas med 25-gradig värme rörde jag ändå på rumpan och tog mig till en badplats. Platsen är en favorit i repris, den upptäcktes förra året av mig och S och är bra enbart för att man kan ligga nära strandkanten, och när det är tomt på folk funkar det att sola topless.

Att ta sig dit är dock rena äventyrsprojektet. Jag lyckades pricka in bussen som går en gång i timmen såhär års, och påbörjade sen arbetet med att hitta en avskild trevlig vik att plaska vid. För att göra detta krävdes 1) att gå utmed smal bro vid motorvägen och nästan vingla rakt in i långtradare som rusar förbi 2) att korsa samma väg 3) att trampa genom knähögt gräs och slita sig genom taggiga grenar för att ta sig fram till åkanten.

Det senare var jag såklart klyftig nog att göra i kjol och sandaler, vilket har resulterat i både rivsår och diverse odefinierbara bett som troligen kommer stanna resten av sommaren.

Allt som allt kan man ändå säga att det var värt det: jag fick ju färg! Jag fick sol vid å och förbipasserande båtars vågor på fötterna.

Måndag, 10:38

Bästa vädret på länge!
Jag har just promenerat runt Södermalm. I Gävle alltså.
Tanken slår mig att det just i dag skulle vara mycket lämpligt om min cykel inte hade blivit stulen tidigare i somras så man att kunde tjuta iväg och råda bot på badbehovet + bota min grodskräck.

Dieten

Det började på tåget förra söndagen. Jag var rastlös och satt och glodde på min mage. I min omgivning satt inte mindre än tre välmejkade, topptrimmade, glänsande tjejer.
Och med glänsande menar jag huden. Huden brunlystrande. Släta ben utan antydan till hårstrån, prickar, myggbett. På kinderna perfekt formade rosor av rouge, ej utflutet utanför den perfekta rosiga cirkeln. Den ena bruden sov till och med och i samma perfekta utstyrsel, slog upp ögonen och log med samma millimetertunna bruna kajalstreck under, i likadan perfektion som innan.

Naturligtvis hade alla magar utan veck. Naturligtvis hade ingen nån mage. För har man ingen mage när man sitter bakåtlutad på ett tåg har man ingen mage alls. Och jag stirrade, började fundera. Tåg har gärna den effekten på mig. Jag tänker på hur magen ser ut.

Sen råkade det bara vara så att jag hade köpt ett nummer av Aftonbladet, som av en händelse innehöll ett mittuppslag med en för ögonblicket relativt lättgenomförd diet. Frukt med mycket vatten, inget bröd, ingen pasta eller potatis. I stället soppa, proteiner och oerhörda mängder vitaminer.
Jag följer ju inte dieter. Jag trivs med mina trivselkilon. Men ändå, det verkade så lätt.

Dieten skulle vara i en vecka, och jag är nu på min sjunde dag i den veckan. De två sista dagarna har striktheten börjat tunnas ut. Jag har fuskat med popcorn och paj ett par kvällar, utöver det har jag kört benhårt på lätta mål, minikeso och frukt frukt frukt. Men nu såhär på sista veckodagen börjar kroppen protestera. Jag är utled på kokta grönsaker och quornfilé. Ge mig pasta! Ge mig flottiga strips föfan.

Hädanefter: ingen diet utan riktiga mättande kolhydrater.
Socker? Okej, det kan jag undvika. Ett tag. Men en vecka utan nån form av pasta eller potatis är hard stuff för mig. Inte igen.

För övrigt kan jag meddela att jag gick ner ett och ett halvt kilo.

Just another summer

Det har varit en underlig vecka. Jag har undvikit människor i viss mån, inte riktigt kunnat andas. Jag har gått promenader, ibland utan att veta vart jag ska gå. Och jag som trodde jag kände alla vägarna i den här stan trodde fel. I går gick jag vilse på Brynäs för första gången och kände illvillig panik när jag höll på att falla över stadsdelens kant och hamna nån annanstans.

Som vanlig gråter jag inte heller över att nån är död. Det är för smärtsamt. Jag gråter över annat, sånt som jag kan tröstas för, som faktiskt går att laga och säga det ordnar sig om. Det går inte med döden, den går inte att reparera.

Och jag lyssnar på skiva från den där karln som skickade mig sina skivor nån gång i höstas och jag upptäcker att jag gråter över den. Gråter, men vet inte för vems skull. För hans, min, eller hennes?
Kanske allas.

Tänker på hur samma skiva från börjar knappt berörde mig alls, men hur den nu kan framkalla tårar. Hur man först knappt kan vara attraherad av nån till att sen vänja sig vid tanken, till att öppna och släppa in, och släppa på – och sen släppa ut och gråta över. Det är märkligt.

Nu är datum för begravning satt. Tanken lugnar mig, samtidigt som en del av mig vill skjutsa fram tiden dit för att kunna förstå bättre. Jag ser inte begravningar som det hemskaste av hemskheter, snarare som ett välbehövligt ögonblick att verkligen få fokusera på att sörja. Utan att skämmas, utan all den ständiga obehagskänslan som ligger i att plötsligt påtala döden mitt vardagstrivialiteterna.

Nu växer blåklockor, hundkex och klöver vilt utmed asfalten på Brynäs gator. Nu kastar sig ungarna av sina citybikes rakt ner i fontänen på torget. Under träden i skuggan på gården sitter gubbarna tysta stirrande; nöjda. Man kan nog inte rå för det om man finner döden är rätt ful mitt i allt detta.

Kontakten

Några dagar har gått och jag har inte kommit närmare en förståelse av hennes död.

Jag antar att det beror på att det trots allt var flera år sen vi sågs sist. Att det var så längsen hon bara fanns.
Naturligtvis har jag tänkt på henne. Tänkt och önskat och ibland till och med bett att hon ska övervinna sjukdomen. Men hon har ändå varit där borta. Sjuk på annan ort.

Det är inte svårt att vara nära så länge man har samma önskningar. När det mesta bara handlar om kortsiktiga mål som ska uppfyllas, och framtiden är ett begrepp som till största del rör nästa veckas folkparksdisco eller sommarlovet efter tvåan. Oron man delade rörde trots allt nästan samma saker. Vem som skulle fixa dricka till helgen? Skulle man köra på en kvarting Explorer igen eller skulle man ta kronvodka eller svartvinbärsvin? Vem skulle ut i helgen, vem skulle inte, och vem skulle man hångla med om inte den som man helst ville hångla med kom?

Jag vet inte riktigt när det hände, vad som var inledningen till slutet av kontakten. Det fanns nog inte nåt sånt. Antagligen skedde det nånstans under tiden. Ni vet: livet är det som händer medan du är upptagen av annat.

Efter studenten - förvirring i allra högsta grad. Jag minns: högskolan i Skövde, jag och L köpte lägenhet för 10.000, försökte plugga men hängde oss samtidigt kvar i det gamla livet. Jag minns mystiska relationer, karlar som ringde mitt i natten, loja förmiddagar vid köksbordet, mycket fest och ångestrivande tentor man oftast inte klarade.

Sen drog jag till Spanien, folk flyttade till höger och vänster och det var väl här nånstans det var. Våra gemensamma önskningar började flyta ut.

Vi försvann från varandra.
Jag skulle tro att det var innan sjukdomen.
Det var nog, när jag tänker efter, inte det sjuka som gjorde att vi slutade höras av oss. Det var det friska.

Kanske paus

Jag är hemma i lägenheten igen och ljusa sommarnätter har förvandlats till grått regnludd som övergår i blåst och mörker mot fönsterlampor. Världens känns lite sorgsnare och lite känns det som att jag helst mest vill krama på dem som betyder nåt.

Tar eventuellt en liten paus nu för att få fundera och ha lite sorg ett par dagar.

På återseende.

Liv,rädsla och död

Mitt i sommaren kommer ett besked om död. Jag läser det nyligen hemkommen från en promenad, strax efter att det har börjat regna.

Min vän A har gått bort, 25 år gammal. Det var cancern, ständigt denna cancer, precis som för flera andra nära som dött ifrån mig. En skillnad är dock att tanken att hon nån dag ska bli frisk alltid har funnits där.

Sjukdomen fanns där när hon var liten och då övervann hon den. Under åren vi umgicks som mest var hon som vi andra. Osäker, uttråkad, nyfiken och förskräckt; alla i ett, så som man kanske oftast är i gymnasieåldern. Åren när allt händer, när inget händer, när man längtar sig sönder efter det som ska hända utan att riktigt se och uppskatta det som händer där och då.

Det var bara när man tittade noga som man såg att hon hade en sorg, en lite större fläck av rädsla svävande över sig än vi andra hade. Hon visste kanske att det skulle komma tillbaka. Att det åter skulle bli just – sjuk kropp, sjukt blod. Det var kanske därför hon levde i en sorts hysteri. När hon älskade, älskade hon extremt. När hon var arg, och det var hon ofta, blev rösten gällare än alla andra röster. Viljan hon fick av sin ilska, allvaret i orden hon kunde explodera ur sig gav respekt. Samtidigt skapade de en trötthet och irritation över nåt som, åtminstone inte jag, kunde se just då.

Hennes uttryck, som andra kunde se som desperation eller överdrivenhet, var egentligen bara hennes sätt att fånga tiden hon hade fått. Hon tog livet på allvar, för hon hade upplevt risken att få det ryckt ifrån sig på ett annat vis än vi andra hade gjort.

Sen blev hon sjuk igen. Och det som till slut tog bort henne var inte hennes leverne, utan en illvillig ondsint sjukdom som väljer ut människor slumpvis. Det tog många år innan hon gav upp, ibland såg det ut som hon skulle klara det, men motståndaren var starkare.

Nu vilar hon.

Rättvisa är inte att tala om i det här fallet. Just här, för den här 25-åriga tjejen kunde livet inte vara mer orättvist, men nu vilar hon.

Hon slipper förhoppningsvis vara rädd mer.

Blötdjur

Under regniga dagar fylls alla skogsvägar på hela schlätten med såna här slemmiga rackare...

Schlättsommar

Fot på promenad, ängsblommor, mötesplats,sommartorp, avbiten svamp, ek på äng, järnväg mot Stockholm.

Fredag,11:55

Och bloggvärlden visar sig vara mer än rörig och än rörigare blir det nog å det snaraste har jag på känn. För när jag tänker på det att jag har dejtat nån som har dejtat en annan som jag ibland skriver till och en annan som jag ibland pratar med som också ibland pratar med den som jag har dejtat. Dessutom pratar jag med en annan som har dejtat en annan som jag också skriver till ibland som…ja…

Jag gnäller inte på nån om den inte hänger med.

Kort rapport

Hemkommen från Götet. Kan meddela att staden inte alls är översvämmad, att det går alldeles utmärkt att gå, att reapriserna är mycket humanare än i Stockholm och att de fortfarande har Sveriges goaste humör.

Här på schlätten, ca 20 mil åt nordost torkade det upp redan vid 13-tiden av alla rapporter att döma. Solen sken och kl 18 var det fullt möjligt att inta alkohol på uteservering i stora staden Skövde.

Och som vi brukar säga här i södern: hellre våt om fötterna än torr bakom öronen!

Obs!

Senaste inlägget handlar alltså INTE om nån jag har fått kontakt med här på bloggen. Måste bara förtydliga det. Bloggmänniskor är bra och trevliga. Så.

Magkänslan

Efter att själv ha blivit ”dumpad” ganska nyligen tycker man att jag borde ha klart för mig hur man dissar nån på ett bra sätt. Det är i alla fall vad man kan tro.

Sanningen är att jag är trött. Jag gör det på det sämsta sättet av dem alla. Jag ignorerar. Jag blir plötsligt illamående av alla oseriösa kontakter jag har skaffat mig på sistone. Människor på msnen som knappt vet mitt efternamn, som frågar efter bild innan de frågar om mina intressen. (Hit räknas såklart inte dem jag fått kontakt med via bloggen.) Människor som skickar underliga smileys, fula gubbar och kramande björnar till höger och vänster, människor med oläsbara typsnitt och blinkande lampor bland bokstäverna. Allt för att ställa sig in hos en på ett sätt som jag inte köper.

Opersonligheten får mig att sucka högt.

Så jag ignorerar. Försöker göra mig av med kontakterna.

Men det hjälper inte. En kille, vi kan kalla honom dj-snubben, fortsätter hela tiden att ta kontakt. Han undrar om jag dissar honom och vad ska jag svara. Jag svarar att jag inte orkar just nu, jag tror inte vi har nåt gemensamt försöker jag med. Försöker, så ärligt men samtidigt så schyst som möjligt att förklara att jag inte vill. Klumparna i magen och luftbubblorna i halsen säger att jag aldrig kommer gilla honom, fast jag kanske borde.

Han är snygg.
Solbränd med tatueringar.
Har varit gift.

Säkert ett kap för vilken silikonblondin som helst. Eller för nån annan för den delen.

Ändå går det bara inte. Det finns för mycket i hans sätt och det intryck han ger som får mig att bli irriterad. Dessutom finns mina känslor fortfarande nån annanstans.

Jag dissar honom alltså utan att egentligen känna honom.

Han kallar mig ytlig för det.

Själv kallar jag det att följa magkänslan.

Jag behöver...

...en bostadsadress i Stockholm att skriva in i mina jobbansökningar, snarare än en riktig bostad tror jag. Bostad behöver jag förstås också, men den biten kommer nog att lösa sig lite lättare har jag på känn...

Tisdag,13:02

Det är mulet.

Jag postade nåt förut som jag tog bort. En massa gnäll och grinigheter som plötsligt inte kändes lämpliga att ha här. Jag lever visserligen med inställningen att inget ska döljas. Men de fragment som visas i en blogg är ju ständigt utvalda. Hur mycket vi än avslöjar finns det ändå alltid mer att säga.

Därför. Bort bort.

Måndag, 12:44

Försöker koncentrera mig på att vara på landet. Detta är inte lätt när man har en fantasi och tanke som ständigt vill vara på annan plats. Bredvid mig ligger en digitalkamera som jag har försökt komma överens med och planer på att stjäla den för en stund finns. Jag misstänker dock att den behöver laddas först.

Detta är trots allt mitt fysiska hem. I väntan på att kunna beskriva det i ord borde ju det minsta jag kan göra vara en liten bildrelaterad dokumentation för er. Vi får se.

I går i en liten stad nära mig besökte jag och Å ett café som jag gärna hade velat dokumentera. Lugnet där hade varit svårt att fånga på bild, men huset! Husen runt bakgården med en gammal ek som hängde över allt. De gamla gatorna, rosor som slingrar vid husväggar…här är jag nästan uppväxt tänker jag. Här det alltid som finast när man återvänder. Att återvända, att komma hem ska vara en schlager och sånt…såhär är det jämt. Snart cyklar väl Per Hagman förbi på en damcykel tänker jag. Det tänker jag jämt.

Faktiskt inte helt omöjligt.

Snart blir det nog en tur till Götet också.