Gjorde det klassiska misstaget att skriva ett långt inlägg som jag sedan raderade. Det skulle ha handlat om kvinnorörelsen. Om trötthet och illamående, fniss och värme och fisk med massor av ben.
Ni kan ju föreställa er hur det skulle ha sett ut sålänge tills jag orkar skriva ett nytt.
Det var visst nåt om en lag som ger myndigheter rätt att läsa våra mail, visst var det så?
Jag har följt det med ett halvt öga öppet. Gäspat lite åt det. Nästan smålett.
Naturligtvis hade jag brytt mig mer om jag varit hemma, levt mitt i det. Nu gör jag inte det och kan inte annat än tänka : livet är väl större än FRA-lagen? Jag är inte mycket för att jämföra elände och tycker inte heller om att undergräva problem som är små i jämförelse. Men ärligt talat, värre saker har väl hotat yttrandefriheten?
Kanske beror det bara på att jag är för långt bort. Kanske för att jag just nu sitter lite förnöjt här med det som kallas perspektiv. Eller kanske är det helt enkelt så att jag inte förstår. Hur som helst; Reinfeldt kan få läsa mina snuskiga mail om han vill. Jag misstänker att världen tickar på i Tokyo ändå.
Och nyss ringde min påstridige nicaraguanske beundrare. Vad är det för feeel på vissa män egentligen? Här sitter man i godan ro och äter kex, läser lite på boksidor och är allmänt nöjd och så ringer han.
Man svarar, för man vill ju vara artig. Han drar igång en lång harang av frågor, babbel och allmänt tjöt om hur han ser på mig, att han vill att jag ska vara hans "lilla flicka" och så vidare. Jag är inte överdrivet trevlig. Jag har inte varit det nån gång. JAG tycker att jag har gett ganska tydliga vinkar om mitt ointresse, jag har till och med pratat med en av hans vänner om att jag inte är intresserad. Ändå går inte buskapet fram! Hur svårt ska det behöva vara?
Jag tog en eftermiddag för att jobba hemma, från sängen. Har ådragit mig en stressförkylning och behövde lugn och ro, hävdade jag. Att jobba hemfrån känns som sånt som vuxna människor som jobbar på kontor med ordentlig lön kan unna sig. Inte såna som jag: en praktikant med biståndsunderhåll.
Faktum är dock att här lever jag vuxnare än på länge. Här är jag rikare än alla. Här sitter jag med min dator på ett kontor och ser viktig ut. Går på möten med skrivblocket under armen, måste ta fram almanackan och checka av för att veta om jag har tid att göra grejer. Försöker ta anvar, försöker förstå.
Och ändå är vuxenhet aldrig nåt jag har eftersträvat. Jag tycker, ärligt talat, att det är besvärligt med ansvar. Jag gillar inte att hålla ordning på min ekonomi. Jag tycker inte om att ”ta tag” i grejer.
Möjligen kommer jag aldrig att komma dit heller, till en punkt där jag gillar de där grejerna. Jag kanske aldrig kommer bli en person som har en särskild skrivbok att notera mina utgifter i, men det är kanske ok? Jag tror jag kan försonas med det. Det duger gott att jobba hemma och se lite viktig ut vid en dator. Det kan få räcka så.
...det är kanske "bara" 20 grader här just nu. Det känns kylslaget som i Norrbotten(minst!) och jag drog på mig en kofta förut. Obegripligt hur hur ens referensramar när det gäller temperatur kan ändra sig.
Vad mer? Jobblokalen har befläckats av fladdermöss. Eller fladdermus, rättare sagt. Svart och eländig hänger den och vilar i taket ovanför datorerna. Ibland öppnar den munnen och gäspar och visar ett rött gap fyllt med...eh...tänder. Alla, inklusive jag, tjuter högljutt när den bestämmer sig för att börja flaxa.
Helgen har annars mest gått i jobbandets tecken. Jag ägnade hela lördagen åt att fixa en powerpoint-presentation som sedan var avklarad på 10 minuter när vi väl presenterade den. Presentationen var en del av en workshop som vi höll i en närliggande by igår. För att vi skulle få el under workshopen drogs en 20 meter lång förlängningssladd från ett hus i andra änden av byn. Ibland är det fascinerande hur saker och ting funkar,trots allt.
(Obs! Inlagg utan prickar.)
Fredag i sangen med usb-tangetbordet. Och jag lyssnar pa reaggeton! Det ar helt stort, men sant. Langsamt, omarkbart blir saker som tidigare varit omojliga plotsligt mojliga. Plotsligt blir det osmakliga fullt acceptabelt.
Det ar det som hander efter ett par manader i en annan kultur. Man skaffar sig en helt ny smak. Man borjar gilla reaggeton, man ater bonor till frukost, man borjar sa smatt tycka att de smoriga mannen med bruna muskler ar fina. Det ar inte en kulturchock, det ar en kulturindoktrinering tror jag.
Det verkar dessutom som att män vill mig nat dessa dagar. Som em konspiration, som for att kolla hur mycket jag ga pa, for overallt hor jag dessa lena ord och smekande roster. Pa gatan, pa internet, pa klubbarna, nara och langt borta. Och sexististiskt eller inte: Nicaragua ar landet for kvinnor som fatt hora for fa komplimanger i sina liv. De olika varianterna for att tala om hur vacker man ar har inga granser.
Och naturligtvis. Det finns dagar nar man vill peka finger och be alla gatans man dra at helvete. Liksom det finns dagar nar man bara stanger av, stracker pa ryggen och forsvinner inat. Likval finns det dagar nar man nanstans faktiskt suger at sig. Tanker: kanske stammer det att jag ar ovanligt snygg for tillfallet. Mi cielo mi amor, que bella estás. Ja kanske tror jag lite pa det just i dag. Men det ar inte mitt fel, det ar kulturens.
..ett tag till eftersom jag inte stod ut langre utan gick och kopte mig ett usb-tangentbord. Och som vi alla vet ingar inte å,ä,ö i det spanska alfabetet. Det fiffiga ar dock att dessa bokstaver funkar pa det ordinarie tangentbordet. Sa nar jag vill anstranga mig riktigt mycket kanske jag kommer trycka in lite bokstaver med prickar. Vilket formodligen inte kommer ske sa ofta. Pa det nya tangentbordet funkar daremot k,c och r som inte funkar pa det andra. Komplicerat det dar, men det ska nog ga.
Datorfanskapet funkar fortfarande inte. I gar for och flangde jag over halva stan for att fa hjalp, men utan nagra goda datorresultat. Istallet blev jag tjenis med snubben i datoraffaren, fick ett gratis antivirusprogram och nagra sneda leenden nar spraket inte rackte till for att forklara mina forehavanden.
I gar var det "una feria" har ocksa. Det ar alltid "una feria" har. Fest med andra ord. Kaffefest, majsfest, sjalvstandighetsfest, you name it. Utan forvarning forlorade jag en hel arbetsdag och utan forvarning skulle det plotsligt firas helgon och marcheras med marior pa alla stans gator.
Pa eftermiddagen blev jag kommenderad att ga pa ett borgerligt brollop, och dagen forlopte fint med fotograferande, klanningar, hetta och lena ord fran vackra man. Vintern ar fortfarande underligt ovanlig.
Fan. Lagom till att jag ska borja skriva ett langt reportage visar det sig att tangentbordet till min svenska dator har blivit fuktskadat och vagrar fungera korrekt. Och garantin ligger hemma i Sverige.
Sadan maximal otur.
Det kanns bra att tanka att livet ar storre an bloggen pa nat satt. Och att livet ar storre an staden M och alla sma forvecklingar som finns har.
Och jag har haft min forsta riktiga magsjuka. Jag ar inte ododlig. Jag ar normal. Aven om sjukan kom ut i en helt annan ande an den gor pa alla andra svenskar har. Knappt!
Jag blir lite ledsen i mellangardet nar jag tanker pa er dar hemma i hosten. Forestaller mig att det ar friskt och klart. Att man fryser om kinderna och koper med sig massar av te hem nar man gar over torget i Gavle.
Det graa blanka torget i Gavle, det saknas mig lite. Sarskilt saknar jag ensamheten dar, och friheten.
Jag ar hemkommen efter nastan en vecka av moten med min landgrupp. Min klass och de sma nastan osynliga relationerna i den, som blir allt mer patagliga for varje stund som gar. Vi har planerat var infoarbete. Det vi ska agna oss at nar vi kommer till Sverige. Jag far lite ont magen av att tanka pa det ocksa. For det ar sa mycket, sa intensivt. Det finns inte mycket tomma utrymmen i schemat dar jag kan skriva, eller promenera planlost med horlurar.
Jag kommer pa mig sjalv med att langta till senare. Nar jag ar fri fran det har aventyret som jag atagit mig. Nar jag ar min egen igen och dar jag slipper att alltid visa framfotterna varje sekund av mitt arbetsliv. Jag tanker mig att sjalvstandigt arbete med mycket text. Dar jag har ansvar for min del och dar manniskor respekterar det jag kan.
Jag tanker mig en lagenhet, svag sno och tunnelbaneperronger, formodligen i Stockholm. Tanker mig utrymme och egentid. Indiepop och glada kvallar och klar luft. Applen och bocker och ekologisk mat. Karlar utan kladd i haret. Tysta tagvagnar dar man kan trycka nasan mot fonsterrutan och andas en liten immig platt. Det ar sa jag tanker mig det...
Strömmen försvann och gatorna blev alldeles svarta för en stund. Barnen fortsatte skrika, sparka sina bollar nerför backen.
Jag inser att det finns alldeles för mycket jag borde berätta för er. Om den här staden, människorna, de små, små rörelserna mellan varje plats och puls.
Som mannen som häromdagen sa mig att han kunde se på mitt ansikte att jag hade ett stort hjärta. Som det lilla italienska hålet i gränden där den som har råd äter sin söndagslunch. Som kvinnan med brödet och det högsta skrattet som får sina mediciner betalda av olika rika vänner varje månad.
Som allt som ligger under och gror. Som finns i blickar och undertoner jag ser och lyssnar till varje dag. Allt det kräver mer utrymme än vad jag ger det just nu.
Men under tiden växer nåt i min hjärna. Medan jag är där ute och förtjusar mig i folk jag inte borde, medan jag står på kontoret och kopierar, eller drömmer mig bort från möten. Det växer under tiden, och kanske syns nån gång ett resultat. Några ord, liksom nödvändiga.
Jag är mer vankelmodig än någonsin.
Jag har kommit till en punkt i livet(som vanligt) där jag inte vet om jag ska agera eller ej.
Ja eller nej?
Fredagen sänker sig mellan bergen. Jag känner ett underligt lugn inför livet, mitt i allt kaos som är det jag lever just nu. Människor, tunna och absorberande som löv, korsade scheman, planering i in minsta detalj. Höga skratt, sjukdomar, timmar på gatan, bland frukterna och alla hundratals gravida tonåringar.
Det krävdes fyra månader och några kindkyssar för att få mig att känna detta. Att just nu vill jag inte vara nån annanstans än här. Äntligen är vi på rätt väg. Staden har fått färg, vi planerar ett reportage om ett av de viktigaste ämnena, solen går upp snabbt, drömmar går i uppfyllelse.
Medan detta pågår tar jag mig uppför grusbacken där jag möter killen som säljer tortillas och gubben med Jackass-t-shirten som studerar vinrankorna som växer på hans vägg. Promenerar längs huvudgatan i min stadsdel, förbi alla som öppnar sig, stannar upp, kramar varandras händer och hälsar. Trampar på där ett tag i morgonen, snubblar och möter en man som får mig att le.
Ibland är livet som bäst när det är i rörelse.
Tidigare klagade vi(jag och min praktikpartner) alltid över att vi inte fick göra nåt på organisationen. Att vi inte fick nåt ansvar. Som genom en viftning med en trollstav ändrade det sig. Efter semestern började människor plötsligt be att vi skulle göra grejer. Aktiviteterna hopade sig och september månad blev den mest fullklottrade månaden hittills i almanackan. Tiden fram tills vi ska åka hem igen ser inte ut att bli mycket friare.
Vi har följande att göra:
*Färdigställa en presentation till antivåldskampanjen
*Genomföra ca 1 veckas möten med våra landkamrater
*Gå på en marsch i Managua
*Vara med på antivåldskampanjen och hjälpa till vid ett antal workshops
*Planera tre stycken workshops som ska hållas i en by utanför stan
*Genomföra de tre workshopsen, söndagseftermiddagar efter två
*Planer för innehåll till ny hemsida, vara med och bygga upp den
*Skriva ett reportage på minst 8000 tecken
*Läsa tidningar, kopiera, ordna och arkivera tidningsartiklar
*Göra en analys om rapporteringen kring kvinnovåldet i pressen
*Skriva rapporter och utvärderingar
*Planera möten för nicaraguaner som ska åka till Sverige
*Hålla svensk- och engelsklektioner
*Säkert nåt mer
Vi har tre månader och tre veckor på oss. Varken mer eller mindre. Jag hade dessutom tänkt ha ett liv vid sidan om...
Live från min svenska dator i det nicaraguanska rummet. Nu ska det bli andra bullar.
Kvällen är fin och fuktig efter regn. 22-23 grader och en orkan som heter Gustav sägs vara på väg mot Atlantkusten.
Annars vet jag inte var jag ska börja. Livet ter sig plötsligt intensivt, intensivt på ett sätt jag inte själv kan rå över. Helgernas kindkyssande fortsätter. Solen står högt varje morgon och på eftermiddagarna öser regnet och lämnar oss svala medan kvällen som vanligt är het, rytmisk.
Jag hade nästan en romans. Rättare sagt, jag promenerade hem en lördag kväll med nån som jag från början aldrig för mitt liv kunde tänka mig en romans med. Med tiden hände nåt, jag vet inte vad, en dag låg en ändring i luften, osynlig men ändå kännbar. Sen lät jag honom gå med mig hem, en kväll när musiken tonade ut i bakgrunden och allt snurrade av blyga blickar och nyfikna frågor.
Och det var väl nånstans där problemen började. Att gå hem med nån är inte bara att gå hem med nån när hela världen ser det och hela halva stan nästa dag tror att vi tänker inleda en relation. Detta händer i ett land där killar inte har tjejkompisar och där kvinnor med kondomer i handväskan ses som syndiga. Det händer på en organisation där luften är spänd, på en plats där alla redan har barn med alla, i en stad som just nu är liten, så liten.
Jag blev helt enkelt varnad för att involvera mig i den här mannen, med hänsyn till andra människor och till organisationen. Och jag vill inte bråka, inte skapa konflikter i nåt jag inte kommer vara kvar och städa upp i. Men nånstans är det svårt att lämna det. Det som en gång förbjudits brukar nästan alltid bli än mer lockande. Kvällarna är lömska.
Ibland kanner jag lite val mycket motstand mot detta standiga visande av framfotter som kravs. Som folk kraver for att de overhuvudtaget ska kunna se en. Talar du inte hogt och bestamt och i langa monologer ar du inte vard att lyssna pa, tycks det ibland. Detta gor mig trott. Trott for att det inte ligger i linje med min personlighet att vilja ta en massa plats pa moten, men for att jag anda tvingas forsoka gora det...
Jag vill ha utrymme att andas. Att tanka efter. Att kanske diskutera i lugn och ro, sen fundera och efter det komma med idéer. Nar grupparbeten blir till en konkurrens vill jag inte vara med langre. Battre da att gomma sig under korkeken, vid dataskarmen, i sangen med ett skrivblock och producera i sin egen takt, med eftertanke. Det ar fullt mojligt att jag egentligen ar en ensamarbetare. Innerst inne.
Det svalnar pa natten mellan gatorna. Solen har sankt sig, blasten over armarna kanns frisk, det ar kanske 23-24 grader. Den har natten, den har vintern.
En kvinna har somnat pa trottoaren med en handduk over sig, hennes harda bruna hud och vita forklade sticker fram. Vi gar forbi nedrullade platportar, det rullar mango over taket och jag blir foljd hem av en man som ger mig en kindkyss innan vi skiljs at. Jag vet inte nar det hande sist.
Lordagarna ar ett evigt virrvar av kisskyssande och skrikande i oron,folk med gigantiska Toñas och rom i sma glas, ord som talar om att allt ar vackert, vad fint, vad snygg du ar i kvall! Hoga roster och manniskor som ser sig omkring, mannsikor som sitter stilla och manniskor som vickar pa hofter, samlade pa platser just dar manniskor dras till varandra.
Och runt alltihop, utanfor, i morkret, fran bilar, fran barer, fran limsniffarnas platser vid bâcken; en rytm som aldrig slutar. Fem takter, kanske fyra att rora pa hofterna till. Det ar den rytmen som ar det har landet.
Sondagarna ar de basta dagarna. Alltid varma, 35-grader som fangar dig nar du gar ut pa terassen. Kladerna torkar under mangotraden pa en halvtimme. Man ater agg till frukost, man sover middag. Allt ar stangt.
Bara katedralen oppen, lysande i vitt. En lanterna i eftermiddagsljuset. Sen satter klockorna igang, danar och kallar. Lamnar ingen dov for sina ljud, drar mig till sig. Jag hamnar utanfor de vita vaggarna, star en stund och tanker insidan, en dag kanske man skulle se insidan.
Tanker att det vore valdigt roligt om nan kunde skicka lite roliga bocker till mig, sadar som en overaskning liksom. Kanske John Ajvide Lindqvists nya...eller nat av Inger Edelfeldt?
I min bokhylla pa rummet finns snart bara traklitteratur.
Ovrigt: det ar 30-nanting grader, torr munn och somniga eftermiddagar. Jag forsoker ga pa aerobics ibland, aerobics med latinorytmer, bara for att rora pa mig. Pa jobbet har vi en kurs i massage dar oljorna luktar kanel och jag funderar pa hemsidan och pa texter och pa att jag skulle vilja ha lite intimitet med nan person, eller med en nan bra person.
Vi har numera ett kackerlacksproblem pa jobbet. Pa kontoret! Bland datorer och tjusiga flaktar.
Alltsa. Forst regn, sen hetta=ackliga kackerlackor. Bla!
Annars. Manniskor, manniskor! Massor av man pa gatan. Man pa dansgolvet som aldrig accepterar ett nej. Min larare som nastanflirtar pa spanskalektionerna. Man i mitt hus. Ensamma amerikanska man i mitt hus. Resande amerikansk tjej som ar socialarbetare i Brooklyn och springer rundor i Central Park varje morgon.
Manniskor, overallt nya manniskor med sina beteenden. Sant kan gora mig utmattad, men ocksa glad.
Livet gar vidare.
Vi for till landet med camionetan. Daniel Ortega har bestamt att det inte ska vara sa bra vagar i landet, sa da ar det inte sa bra vagar. Bara sana med gropar i som man flyger upp och ner for och gor sa luften aker ner i magen och gor en volt.
Vi for till landet och jag satt pa flaket i solen. Att fara till landet innebar att resa genom inte bara ett helt land, utan ocksa fran varld till varld.
I solen pa flaket, med resdammet i ogonen och fotterna bruna av smuts, narmade vi oss antligen byn. Tanken var att vi skulle bo over hos vara compañeras dar for att kunna stiga upp tidigt och halla workshopen som var planerad till nasta dag. Dar satt de, manniskorna vid vagkanten, och stirrade rakt pa ett gang vita manniskor pa ett flak till en bil. Vidoppna ogon, mumlande munnar, men de visste direkt var vi skulle. Till las suecas. Ingen i byn hade missat var svenskarna bodde.
Och byn sen. Och manniskorna. Som att ga in i en historia, en myt, allt berattande vi hort om hur Nicaragua egentligen var. Det var dar vi var nu. I byn dar mannen mannen, dar barnen, dar gummorna inte slapper en med blicken. Dar orden aldrig tar slut och dar det trots idogt forklarande aldrig gar att forsta varfor i hela friden mannen inte skulle kalla alla kvinnor de ser for mi amor och i nasta sekund glomma dem.
Byn firar sina helgon. I tre dagar: skonhetstavlingar och fester dar reaggeaton-musiken dundrar fran tidiga morgonen fram tills morkret har lagt sig och manniskorna bara hor ljuden av tusentals tuppar och insekter fran sina sangar. Att bo i byn ar nat speciellt, det gar vi forstatt fran vara vanner som lever dar.
Det finns for mycket att saga om det, for mycket att minnas. Darfor hanger ogonlocken pa mig nar vi antligen narmar oss staden igen pa torsdagskvallen. Vi kommer tillbaka. De mangfargade husen star kvar med sina grindar och galler, lampor lyser, manniskor sitter pa barer, manniskor ror sig i halvdunklet pa gatorna. Trott och tom, efter en resa som tog nastan tva dygn, men som inne i huvudet var mycket langre an sa.
...har sina svaga sidor.
Bloggerservern ar aterigen nere i halva stan, vilket innebar att man maste ta sig utanfor sin egen stadsdel om man vill blogga. Ett internetcafe har internet som ar seeegt, som trogflytande honung. Pa ett annat har de bestamt sig for att min blogg inte ska ga att oppna. Enligt webblasaren innehaller bloggen barnforbjudet material.
¿Qué? Vad ska handa harnast?
Annars: saker gar framat pa "arbetsplatsen". Jag har delvis fatt ansvar for att bygga upp en ny hemsida, och idag har jag arbetat med att skapa radiomeddelanden som ska presentera den kommande kampanjen. Vi avancerar.
Min dator kanske ska fraktas hit. Fantastiskt!
Jag ser redan framfor mig allt jag kommer att kunna utratta, hur livet har kommer att lyfta sig ett snapp och hur allt kommer att ordna sig nar den kommer.
Graset ar verkligen alltid gronare pa andra sidan.
Sa fort jag gar in pa ett internetcafé blir jag toanodig. Jag vet inte vad det beror pa, men det hander varje gang och det ar inte helt bekvamt nar man befinner sig i en stad utan hem och precis har checkat ut fran sitt hostal.
Jag drar hemat i dag. Hemat som till staden M. Till familjen i det gula huset i bergssluttningen. Jag tror det blir vackert. Som att det finns nan sorts kansla nanstans anda, for den dar staden.
Natten tillbringades delvis pa rokigt diskotek till reggaeton-toner. Jag kapitulerade vid ett-tiden och atervande till det svettiga hostalet dar det forvanande nog redan hade slackts och tystats ner. Nar jag vaknade lag en inte helt osnygg amerikan i vaningssangen bredvid min och viskade godmorgon. Brun varm hud, halvlangt har; en vacker syn att borja morgonen med. Vi kakade frukost tillsammans, smakonversarande pa lite knagglig(i mitt fall) engelska, stillsamt och soft.
Det ar rorigt ibland, att behova vaxla sprak pa det dar sattet. Nanstans kanns det anda bra att atervanda till det riktiga. Till bergen dar ingen ar turist och dar alla tilltalar en pa spanska. Det normala.
Semestern lider mot sitt slut och de sista dagarna ville jag bara mjolka ur allt som finns av avslappning, sol och sjalslig uppladdning. Tog bussen upp mot Leon och den vilda stranden utanfor stan.
Pa den svettiga amerikanska skolbussen pa vag ut danar reaggeton ur hogtalarna. Pa hyllorna ligger mat- brod, rinnig ost, frukt - och luktar.
Manniskor trangs och tar pa mig.
Jag far en smarre kulturchock av att vara tillbaka i det riktiga, den har gangen ensam. Jag sluter ogonen och forsoker gomma mig, men en pojke knackar mig pa ryggen, han hanger over satet och stracker fram sin fuktiga hand mot mig. Vill ha nagra cordoba bara.
Jag kastas av bussen i vagdammet framfor hostalet dar jag har planerat att stanna. Nagra svarta grisar grymtar runt och letar bland bananskal och skrap. Jag kliver i till bardisken dar nagra franska barn spelar tarning med bartendern. Sand flyger utmed golvet over mina fotter och ryggsacken trycker mot ryggen nar jag fragar efter sovplats.
Senare kliver jag ut pa stranden medan vagorna skriker mot mig. Det ar hogvatten och de ar meterhoga och fradgande. En kvinna springer up fran vattnet, ett par sitter pa en klippa och betraktar det. Ingen badar. Jag kliver ur skorna och branner mig, forsoker breda ut handduken innan den tacks med sand.
Sa i dag tillbaka till nan sorts civilisation igen. Leon ar fullbokat overallt, platser med lugn och ro existerar inte. Jag maste ta in pa annu ett backpackarnas hogkvarter. Den har gangen med annu fler amerikaner. Fler, fraschare och tyvarr aven hogljudde. Allt ska provas, som sagt. Men jag stannar bara en natt.
Nu i Managua for mote. Veckan har varit fantastisk och intensiv, med mycket saltflaktar fran havet, fisk, batidos och en och annan het nat pa dansgolvet. Om Granada var turistigt och Spanien-kolonialt var San Juan del Sur solglittrande och soft pa ett surfar-amerikanskt vis.
Managua ar bara Managua. Stort och ostrukturerat och lite laskigt. Vi befinner oss i ett av alla konstgjorda amerikanska omraden, ett sant med enorma enplansvillor och taggtrad runt tradgardarna. Pa hostalet pratar alla amerikanska, finns bara amerikaner med amerikanska vanor som ser pa amerikanska filmer och hanger lite socialt kring poolen pa amerikanskt maner. Eller, atminstone sa jag forestaller mig att amerikanskt maner ar. Det kanske inte ar sa markligt, men de har semesterdagarna har pa manga vis varit mer an narmande mot det amerikanska plastiga an nagonsin det nicaraguanska oordnade samhallet. Att resa har verkligen varit att fly.
Och nu spelar amerikanerna poker...
Semester smakar bra just nu. Granada ar annu en stad som beskrivs som " a beatiful colonial town" i Lonely Planet. Allt ar verkligen Spanien all over again. Hastdroskor som trampar forbi med turister, de rutiga gatorna, gagatan med sina stolpar och utecafeer, de hoga portarna, marmorpelarna, de sma narmast franska balkongerna. Det luktar till och med sangría pa sina stallen.
Inte bara stadsstrukturen utan aven vadret ar en radikal forandring mot staden M, min stad i bergen. Fran regn och morka molnrander till 30-gradig turistvarme, soldis och klarbla snuttar himmel som tittar fram pa innergarden par morgonen. Jag ar inhyst i ett ytterst trevligt, men aning slitet hostal, dar agaren ar en 70-arig nanting man med morka skuggor under ogonen och en vanligt men nagot tandtrasigt leende. I receptionen star hans sang, hans byra med bocker och hans gungstol. Pa vaggarna hanger hundratals kaffekoppar och pa innergarden tvatt, som luktar sig in till mitt rum.
Om dagarna pluggar min van spanska och jag gar i solen, langsamt, sitter vid gatubord med batidos(milkshake), soker skydd i katedralen da och da, och trampar mig nan gang nerat sjon med sina vildvaxta oar utanfor.
Det ar inte precis hogsasong for turister, anda ar allt i ett standigt pagaende cirkulerande. Vi ater pizza pa en nastan tom uteservering och ovanfor oss blir det nattblatt i ett slag. Sen strosar vi runt, hamnar sa smaningom pa en bar dar vin ar obestallbart och dar nica-mannen vill lara oss hur man dricker rom pa deras speciella vis. Sen dansar vi tretakts-tonerna bredvid alla hofter, rumpor och skrev. Samma toner som overallt i Nicaragua, samma rorelser.
Nasta morgon matas vi med frukt pa hostalet. Kaffet ar gammalt och har statt i timmar pa bryggaren och mjolken har en tunn hinna av skinn pa sig. Till det sma, sota brod. Vi tar oss ner mot sjon igen och batarna. Blir medlockade, utan nastan nat motstand, ut bland oarna. Vattnet ar grumligt, varmt och lockande och vi passerar sakta mangotrad, palmer och apor hangandes i grenar. Allt i en maklig takt, alldeles lagom for semester.
Det ar en dovblind karlek, den som utvecklas for en stad, en instangd plats nanstans.
Den marks inte nar den den kommer. Den kryper utmed strana i nacken, fargar ogonen langsamt.
Jag tror jag kanner den forst nar jag kommer hem.
Ja, det har ar stort. Har sitter man pa ett internetcafe i centralaste Nicaragua och ur nans datorhogtalare strommar We dont care about the young folks med Peter Bjorn and John. Ibland ar Sverige langt borta men anda sa nara.
Det ar den 19 juli. En lordag med lila moln ovanfor polishuset och lukten av majskolv i Parque Morazan. Den 19 juli ar ett speciellt datum i Nicaragua. Dagen da Sandnisterna stortade diktatorn Somoza genom en hejdundrande revolution.
I staden M nanstans bland bergen marks det inte sa mycket an. M ar inte Managua. M ar inte stort och utan kontroll och rusande manniskohoper pa gator till pistolskott. En lordag i M ar mest som den brukar, fast en liten aning festligare.
I mitt hus bor som bekant en familj av mycket skiftande karaktar. Den ar livlig, den hors, den ar en familj som stannar uppe natten innan revolutionsdagen for att blasa ballonger och vika pappersblommor till minsta tjejens fodelsedagskalas. Pa morgonen gar alla upp vid sju, steker sina agg och ater sina bonor. Borjar sen att lagga pa alla prickiga dukarna, fasta ballongerna i taket och bara in den gigantiska rosa tartan genom dorren. Ordet lagom existerar inte i Nicaragua. Det som inte har farg finns inte.
I huset finns ocksa, forutom familjen, allt som oftast en och annan utlanning. Det ar jag, svenskan som ser ut som en spanjorska och ett varierande antal andra. Alltid manniskor med mycket speciella personligheter.
Under nagra tidigare veckor bodde till exempel De Kristna Tyskarna dar. De kristna tyskarna har forstas namn, men gar under fordomsprofilen De kristna tyskarna da det trots allt sager nat om dem. De Kristna tyskarna var mycket sympatiska. De Kristna tyskarna halsade alltid glatt. De Kristna tyskarna dansade bugg i koket. De kristna tyskarna gick upp klockan fem pa morgonen varje dag for att be.
Numera bor den 55 ar gamle amerikanen Will i rummet narmast ytterdorren. Will pratar mycket lite spanska, men desto mer engelska. Will ar kock slash skulptor och bor i San Fransisco. Han gillar att ga omkring med sin ryggsack, hanga med yngre backpackers och att fotografera. Han gillar ocksa att stalla manga och ibland personliga fragor, vilket jag har fatt erfara de senaste dagarna. Amerikaner ar ett speciellt folk.
Revolutionsdagen i mitt hus har gatt sin gilla gang, med barnkalas, paketoppning, whiskey och cigarett, skrik och grat. Den har varit lugn och behaglig, men inte en enda gang har den varit tyst.
Fran mordare till tva veckors semester och laguner,hangmattor, blatt poolvatten och formodligen en massa backpackers aven denna gang.
Imorgon borjar min semester och jag har i princip inte gjort nat mer an losa planer for hur den ska se ut. Forsta veckan ser ut att inledas med nagra mer eller mindre ensamma dagar i Granada, och nu snackar vi Granada-Nicaragua, inte Granada-Spanien. Jag ar ute i utomordenligt dalig tid for att boka hostal och for att planera in vad jag egentligen ska gora dessa forsta semesterdagar. Allt jag vet ar att jag kommer att upskatta att resa ensam.
Tanken ar ocksa att jag sa smaningom ska mota upp lite folk fran ovriga klassen. For det ar ju sa, ag har en klass, aven om det ar latt att glomma ibland. En annan tanke ar att jag ska hanga bland vulkaner och laguner, kanske sitta ensam vid nan strand och kanske springa runt och fota lite.
An det ytterst oklart vad som hander. Jag ar ingen bra planerare.
Han var ung. Verkligen vekt byggt. Hade ansikte som ett religiöst barn och rörde inte en min när de förkunnade domen. Ibland vände han sig om och tittade pa sin publik, sag oss rakt i ögonen. Bara nitton ar.
En dag i domstolen. Andra gangen nansin jag haft mojlighet att ga pa en rattegang, och den har gángen en riktig. Med en mördare. Det var inte som den rättegangen jag var pa i Sverige, mer at den typen man ser pa amerikanska filmer, med slutpladeringar, manniskor som grater hogt och folk som trangs for att komma in i rattsalen.
En rättshistoria som behandlar ett sa kallat kvinnomord kan inte bli annat an sorglig och langdragen. Suckanden och tyngda blickar genom rummet när advokaten pa ett ytterst tveksamt sätt reser sig for att försvara sin klient. Mamman till den mördade som sitter dar vid träbänken i sin rosa dräkt. Pappan med sitt böjda huvud.
Nicaragua ma vara ett strukturernas land, ett land dar ignorans och makt gar fore liv, speciellt barns och kvinnors. Men i dag satt anda rattvisan i magen. Den fanns dar, som ett osynligt skyddsnat fran stunden da vi klev in i den där salen. Den gick genom munnen pa aklagarna, genom deras ord som hojde sig hogre an alla andras, och genom jurun nar de antligen namde det fortrollade ordet i slutdomen: Culpable. Han är skyldig.
Jag vaknar vid 04:30 pa natten av att himlen faller ner. Atminstone ar det sa det later. Himlen faller ofta ner i Nicaragua. Och det faller och faller och rinner och droppar ute pa terassen och alla tusen djuren ar tysta. Har gomt sig i sina halor.
Det ar sondag och jag har passat pa att ga ut medan det annu ar torrt. Varmen stiger snabbt nar det inte regnar och nu flaktar det ljummet fran floden. Med regnet kommer ocksa diverse problem, inte bara oversvamningar, utan aven stromavbrott och vattenbrist i kranarna.
Det senare hande i mitt hus nu under morgonen. Jag klev upp for att ata frukost vid nio, och konstraterade att det fanns vatten i duschen. Planen var sedan att duscha och ga ut efter frukost, ty mitt har var en flottfabrik och jag kunde omojligen ga ut utan att duscha. (Ja, jag ar en aning snuskig. Jag drar mig for att duscha har eftersom kallvattnet inte precis ar lockande och varmvatten ar en ickeexisterande lyxprodukt.)
Na. Efter frukosten hade vattnet emellertid forsvunnit och kranarna var torrare an torrast. Det blev till att vaska sig i den beromda vattentunnan.
Nu ar jag alltsa tunntvattad och torr. Ren for en stund. Resten av sondagen blir vilande, kanske i gungstolen pa verandan.
President Ortega var i stan i gar och manniskor flockades utanfor katedralen. Sandinistflaggornas roda och svarta vajade i en alldeles sarskild kontrast mot de vita tornen och kuporna. Jag valde att ga hem.
Senare ljod fyrverkerier mellan bergen, och mamma J tog med smaflickorna ut pa gatan for att titta. Den mista rusade fram och tillbaka med handerna for oronen och skrev "Oiiii oiii" alltsa, lyssna, lyssna! De ar verkligen fortjusande, de sma flickorna jag bor med. Var och en pa sitt satt.
Det regnar pa, och pa jobbet forebereder en festival ska vara nasta vecka. Festivalen Kvinnor i revolutionen och revolutionen i kvinnorna, typ. Det blir fint.
Jag ar annars lite socialt trott. Det ar knepigt att skapa vanskapsband nar man inte riktigt beharskar spraket, nar man dessutom inte alltid orkar. Vi umgas i en liten grupp av manniskor och alla ar forstas trevliga, men kanslan av att vilja komma bort en stund ar overhangande ibland. Kanslan av att inte riktigt ha hittat sin plats finns fortfarande delvis kvar. Den kommer nog ta en stund att bli av med.
Det blir vardag aven i Nicaragua. Det blir sana dar morgnar nar man inte riktigt orkar kliva upp ur sangen och nar man inte alltid vet om man har lust. Inte for att man mar daligt, utan mest for att det ar just vardag. Arbete.
Vi jobbar vidare pa organisationen. Det ar inte helt latt att hitta sin plats i ett arbetssystem som egentligen redan ar fulltaligt, som inte har nan vakant plats att fylla ut. Jag och S, min praktikpartner, har lite olika onskningar, olika omraden som vi forsoker sla oss fram inom. Jag for min del vill jobba mer med informationsdelen, kampanjerna och kanske hemsidan. Det var ju delvis darfor jag bestamde mig for att gora den har praktiken fran borjan. Nu blir emellertid saker inte alltid som man tankt sig. Atminstone inte pa en gang. De som jobbar med hemsidan har mojligen fatt upp ogonen for mig och forstatt att jag vill, om inte hjalpa till sa atminstone lara.
I ett land dar saker allt som oftast gar i ultrarapid och dar man maste visa framfotterna mer an en gang, ar det bara att forsoka se till att det hander. Innan de sju manaderna har gatt.
I dag var det exakt tva mander sen vi akte fran Arlanda. Sen da, nar jag satt pa taget genom Malardalen och forsokte ta ett mentalt adjo av Sverige, av manniskorna. Jag forstod inte riktigt vad som holl pa att handa. Att jag faktiskt skulle aka.
Det gor jag nastan inte nu heller. Jag vet vad jag gor om dagarna, jag gar till jobbet och arbetar med att forbereda tidningsanalysen vi ska gora, men jag reflekterar oftast inte over var jag ar, i varlden och i livet. Jag ar har, jag kanner med kroppen. Det ar det enklaste. Kanna efter med huvudet far jag gora senare.
Veckorna rinner pa relativt fort har och jag har inte riktigt mojlighet att rapportera vad som hander varje dag. Visserligen har vi internet pa arbetet, men dar finns sallan tid for bloggande och dessutom verkar blogger-servern vara helt paj dar for tillfallet.
Jag har lite ospecificerad hemlangtan ibland, precis som jag redan skrivit. Det ar sma saker, kanslor och stamningar fran Sverige som jag saknar, men som aldrig skulle kunna fa mig att vilja aka tillbaka nu. Naturligtvis ska jag vara har de sju manderna som det ar bestamt. Det hander for mycket spannande har for att jag ska lamna landet.
Den har veckan har vi redan varit har tva manader. En halv livstid, eller en snabb flod av tid. Det kanns som ytterst nyligen vi landade pa flygplatsen i Managua och klev i den fuktiga inkapslade varmen. Det dar med tidsbegrepp ar knepigt ibland.
Nu: rusa ivag till spanskalektion.
Ibland vill man bara att allt ska vara som vanligt. Vill tillbaka till den dar lilla lagenheten med de roda gardinerna. Sitta i koket med tanda ljud och lata regnet knacka mot rutan. Ligga i sangen och hora hur sopbilen dundrar forbi vid halvsex-tiden.
Det gar verkligen upp och ner. Regnet stortar over staden och rinner i floder ner for backarna. Strax utanfor, precis dar landsbygden borjar, maste manniskorna slutar tv-appareterna fungera under plattaken, vattnet rinner in mellan dorren och vaggen och manniskor maste bryta upp, lamna hemmen.
Vissa dagar syns solen over bergen nar jag gar ner for backen och det ar da jag kanner att jag kanske klarar det. Jag kanske kan intergrera mig. Det kanske , trots allt, gar att lara sig det har spraket.
Spraket som ar manniskorna, som ar gatan med grona lila gula husen, som ar riset och bonorna, bananerna och de rosa dryckerna som serveras varje dag hemma pa koksbordet.
Jag sover, jag sover, jag sover.
Atta timmar per natt. Ibland nio...tio. Det tycks aldrig tillrackligt.
Det kommer drommar om Sverige. Sorgsna fragment som ar en ihopklistring av minnen och platser, mannniskor. Jag ser sjukhuset i Gavle. Sorgset star det i regnet bredvid Sibylla-kiosken, bara nagra meter fran de sorgsna promenaderna i Boulognerskogen. Det ar sorgset for att det inte langre finns, just med den magkanslan, forvantningen och de radslorna som fanns da.
Jag ser tunnelbanan i Stockholm, ser perrongen i Gamla Stan, farger, skyltar, vattnet, ljud, och jag vet precis hur det kanns att vara i det.
Nanting ar det som gor att jag standigt drommer om Stockholm. Kanske samma nanting som gor att jag sa ofta inbillar mig att det battre nanannanstans. Pa annan plats.
Vi begav oss ut och dansade under helgen som var. Det ar sa man gor har. Man dansar, man kan alla stegen, man trycker sina underliv mot varandra...
Mannen har. Med sina svettiga skjortor i en kvav, rokig lokal. Ogon som aldrig vilar, sallan stannar kvar for att se vem du ar.
Musiken. Samma takt i huvudet timma efter timma, ibland med avbrott for nan Guns n Roses, Scorpions eller annan valfri 80-talsrock.
Vi stannar till natten. Aldrig en lugn stund. Hander, armar, skrev, munnar, halsar. Pappmuggar med gammal ol.
Jag far tag i en man som vill prata. Vi tar oss ut ur det immiga svettiga och trampar genom ljuden, orden och manniskorna. Utanfor en glassbar satter vi oss pa polerade stenplattor. Lukten av klor. Dar har jag, for forsta gangen, nat som kan liknas vid ett riktigt samtal med en man fran detta macho-land. Nan gang ska ju vara den forsta.
...finns det inte gott om här.
Det kan jag sakna ibland.
I dag har jag sett havet fran en öde strand, ätit fantastisk fisk och legat under himlen i en hängmatta.
Ibland är det trevligt att leka backpacker för en stund.
Glad midsommar fran de centralaste delarna av Centralamerika!
Vi steg upp i en regnig gryning i morses och tog den skumpande, svettiga bussen ut mot kusten. Nu ar vi halvvags till Spanien och de koloniala husen star som impregnerade souvenirer langs gatorn.
Temperatur: nanstans over 30 skulle jag tro.
Poolen boljar bla nagra meter bort, ur hogtalarna stommar The Verve och Pink, vara sovplatser ar numera vaningssangar i en lumpen-liknande lokal med flakt i taket och nar jag sitter pa toa hor jag hur engelsmannen fran rummet bredvid pratar om "ren marijuana".
Mm. Jag tror att det har ar Backpackerland.
Jag har en ny familj. Vi ar av varierande storlekar och vi anvander olika ord, men vi har alla bruna ogon. En fodedrar att sitta i gungstolen pa verandan, en annnan pa sitt rum och en tredje tycker om att dra i sitt svartlockiga svall och titta ut mot manen och stjarnorna.
Vi sitter pa verandan pa kvallen nar den dar ovanligt stora hunden springer forbi. Min mamá J syr i en knapp i en skjorta, och ur skjortan lyser det av guld och skora tradar fran gatlamporna. Lilltjejen bar ut sina stolar, en efter en, vill att vi ska satta oss, och den lite storre tjejen vill alltid att jag ska titta titta.
Titta pa hunden dar nar han springer. Titta pa odlan som springer i taket. Och titta pa barnen nar de dansar pa gatan. ¡Mirá! Titta vad jag har i min vaska.
Finns det ett spanskt ord som jag aldrig glommer sa ar det just det.
Vi gar ut pa gatan hela familjen. Jag och mamman och hennes son och sonens flickvan och systern och hennes pojkvan och deras niña. Och sa Anett som inte har nan av sina foraldrar dar men som anda ar hos sin familj.
Vi tranger ihop oss i bilen, tre i framsatet och tre-fyra-fem stycken i baksatet. Sen aker vi over hela staden. Nerfor berget och mellan husen, forbi blinkande tv-apparater, galler, hundar, forbi katedralen som ar en vit lysande kula i morkret. Forbi parken dar det flottiga, grillade, tranger in och vidare vidare, forbi allt som ar igenombommat och bommas igen. Vi passerar floden och dess torkade kanter, tyst grumligt vatten, manniskor vid kanten, tysta rattor i morkret.
Upp for berget. Utmed kanten. Harifran syns allt man behover se. Tusen hus, och tusen lysror under plattak i en stad dar det fortfarande finns elektricitet.
Inte tillrackligt med tid for att installera sig i ett land, i en stad. I ett sprak. Vi gar till kontoret pa dagarna och lastas med uppgifter, med handelser. Allt hinner jag tyvarr inte skriva om. Just nu finns inte alltid tiden for att sitta har och komponera ihop orden som jag vill. Trots att skriva ar nat jag prioriterar ar det svart att hitta lugnet.
Jag vill lara kanna den har staden och manniskorna men svarigheten sitter i kommunikationen, ibland i kulturen. Pa eftermiddagarna hinner jag ibland ga en svang, innan solen gar ner nanstans bakom bergen. Forsoker andas det som finns pa gatorna och forsta vad som ar viktigt, men jag vet inte. Det ar som att det finns nanting, ett skikt, en liten nyans av samforstand som saknas och som just nu inte gar att komma innanfor.
For lite tid, sager ni.
Ge det mera tid.
Och ja, vad mer kan jag gora.
Fantastiska manniskor jobbar pa min organisation. Som kan och vet och har erfarenheter som alla borde hora. Vi planerar att kanske gora ett reportage om kvinnovald, vilket far atminstone mig att brinna lite. Att forsta vad jag egentligen vill gora. Kanske ar det just vad den tiden har kommer att gora. Fa mig att forsta, annu mer, vad jag vill gora.
Jag forstar att sommaren har kommit till Sverige, men jag kanner inte av den. Har finns inte den andringen mellan arstider. Har fortsatter de 25-30 graderna nastan jamt. Pa eftermiddagarna mellan fem och nio regnar det. Da undviker vi att ga ut. Stan ar full vatten och alla bar med sig sina sombrillas, sina paraplyn, inget svenskt praktigt regnstall har nej.
Vi gor saker hela dagarna, men det finns inte mycket utrymme att reflektera. Overallt finns manniskor, och ljud ljud ljud. I tva dagar har vi gjort mediationsdans i en by uppe i bergen. Bland bergen. Vi har rorts, kant, kramats och kindkyssts for att skapa mer karlek. Mot slutet av sessionen var allt en rora av rorande, sprak och kroppar. Vila hjarnan ar ett behov som sallan tillfredstalls just nu.
Det ar sondag nu och jag har tvattat mina klader pa terassen. Stan trycker pa med sin kvava luft och ramar in oss med bergen, med sina regnmoln. Nica-manniskorna har sina finaste utstyrslar i dag. Jag har min slappaste. Jag gar upp och nerfor gatorna, trampar bland de trasiga stenarna, trampar nastan i halen, kanner vind genom kladerna och underliga dragningar till manniskor som ar nan annastans an har.
Staden M vacker mig med sin djurpark till ljud varje morgon. Det ar for orvrigt en myt att tuppen alltid gal klockan sju, ty detta stammer inte. Tupparna har ar relativt storda och kan fa for sig att borja ljuda klockan ett pa natten, eller varfor inte fyra pa morgonen.
Jag sover strax intill terrassen. Dar smyger laten av faglar in, geckoodlarna tjatrar, katter jamar, hundar ylar och da och da vaknar jag till tonerna av Enrique Iglesias eller annan sjonsangande man.
Det vanliga ar att solen ligger pa om morgnarna nar jag kliver ut ur rummet. For att vara vinter ar det anda en helt overkomlig temperatur pa mellan 25 och 30 grader. Jag ater mina pannkakor i koket och blir serverad drycker som varje dag innehaller olika typer av frukter. I gommen klistrar sig mango, hallon och ananas medan jag tvattar mig och trampar over stengolvet ut over terassen. Daruppe hanger familjens tvatt och torkar i solgasset, dar ar det som en del av djungel trots att det ar mitt i stan. Oppnar man ogonen och tittar ut ser man hela stan som klattrar med sina hus uppfor berget.
Jag gar i maklig takt de 3-400 meterna till kontoret. Det finns manniskor som halsar, som tilltalar mig, en del for att de ar man, en de for att de bara ar nyfikna. Kontoret ar frizonen fylld av kvinnor. Dar sitter vi och arbetar under flakter och forsoker forsta vad det engentligen ar vi gor. Det vi egentligen vet ar att kvinnorna behover arbeta, att mycket arbete behover utforas och att mycket gors. Staden M ar en ganska liten stad, full av styrka.
Bueno. Vi har anlant, vi har mottagits och vi har installerat oss. Det ar har vi ska vara nu, fram till december.
Staden M ar en fantastisk liten stad med hus som slingrar sig utmed bergsvaggar, backar upp och backar ner. Berg som krypen intill staden i en sloja av dimma varje gang det har regnat, och kvarter dar manniskor adiosar,det vill saga hejar pa, varandra till hoger och vanster.
Jag ar hos en ny familj nu, livet sprudlar och dar manniskor ar fler an jag kan forsta. Det vill saga, det har varit lite svart att hanga med pa vilka som egentligen bor i huset. Det verkar dock som att det ar en kvinna i 50-60 araaldern, samt tva av hennes dottrar med barn och en son, som har dopts till det klassiska namnet Manuel. Tyvarr har vi ocksa en hemhjalp, vilket inte direkt far mig att kanna mig bekvam, men som innebar ett problem som jag inte direkt kan attackera.
Mitt rum ar gront och ryschpyshigt och jag har en fantastiskt skon sang, samt en geckoodla som springer pa vaggen och jagar flugor. Det sistnamnda ar ocksa nat jag itne direkt kan attackera, utan nat som jag maste lara mig leva med. Odlor ar anda att foredra framfor kackerlackor och grashoppar.
Vi har borjat pa organisationen, som ar inhyst i mycket trevliga lokaler med fargglada och en aning frigjorda vaggmalningar. I gar hade vi mote med handledaren, som redan hade satt ihop ett gang uppgifter at oss. Vilka vi lyckas genomfora aterstar att se.
Nej jag har nog inte riktigt funnit mig till ratta annu i mitt nya land. Inte sa att jag pa nat satt mar daligt rent fysiskt, men den dar upprymda feel-good-kanslan har inte kommit an.
Kanske beror det pa att jag inte riktigt trivs i huset jag bor i, kanske pa att jag borjar bli lite trott pa ris och bonor varje dag, jag vet inte. Vad jag vet ar att det tar tid, och att jag hur som helst maste vanja mig.
Det ar i alla fall bestamt nu att vi ska flytta till helgen. Till vara riktiga familjer i staden dar vi ska bo i sju manader. Jag tror det blir bra att komma pa plats, att kanna att man har ett bo. Och jag hoppas jag lar mig att trivas.
Ok, ska inte vara en gnallig vasterlanning. Huset vi bor i har egentligen ganska bra standard. Det ar val mest de daringa krypen som jag har svart att vanja mig vid.
Sen sist har jag akt mer camioneta, klattrat i berg, badat i vattenfall och hangt pa revolutionar-romantisk pub. En bra helg, med andra ord.
Det har borjat regna! Det smattrade hela natten mot plattaket och nu flockas huset av konstiga djur. Som jag hatar.
Jag ar inte overfortjust i rummet jag bor i. Med detta menar jag att det nast intill saknar ljus, att det finns tusen spindelnat, att det springer rattor pà taket, och framfor allt att det finns underliga djur pa vaggarna. Detta ar ett storre problem for mig an alla visslande nicaraguanska man nagonsin kommer att bli!
Kryp ger mig hjartklappning, men jag antar att det bara ar att ga till attack och vistas bland dem.
Nu har vi bytt plats. Detta skedde tidigt i morses medan den underliga staden Managua vaknade, medan det fortfarande var en aning svalt och medan skolflickorna flockades i sina kjolar vid busstoppen utmed vagarna.
Vi akte med camioneta(liten lastbil med flak) forbi alla husen med plâttaken, genom ett ganska platt landskap som senare byttes mot berg och lysande stora trad.
Vi kom fram vid 10-tiden till Esteli dar vi ska vara och ga pa sprakskola i tva veckor. Detta ar mer som en stad. Det finns huvudgata, sma fargglada hus och hastar som star och hanger vid vagkanten. Vi ar inkvarterade hos familjer i olika hus. Mitt rum ar fyrkantigt,blatt och har hal i taket. Jag kanner en viss radsla for eventuella djur som kommer att krypa pa vaggarna, magen ar en aning orolig, sinnet en aning utmattat av omstallningar, men annars fungerar det.
Vinden blaser i traden, morkret sanker sig som gardin klockan sex, och blixtarna lyser upp himlen.
Nu är vi i staden utan centrum, staden det inte går att få nåt grepp om. I Lonely Planets guide rekommenderas inte besökare att ge Managua mer än högst ett par dagar, ty den är inte mycket att se enligt dem. Vi kommer dock att ge den fyra dagar.
Två har redan gått, och känslan är en aning overklig. Förnimmelsen av att vara på nån form av underlig semester är stark. Fukten ligger tät i luften, solen står högt på himlen. Vi bor på ett hostel med myggsprayade golv och rosa blommor som vajar i vinden. På morgnarna äter vi vårt ris och våra bönor ute på innergården tillsammans med mangojuice och kraftigt sockrat kaffe.
Det är fint, det är varmt, vi är fortfarande turister i tillvaron.
Imorgon gäller det, imorgon drar vi!
Vi hade en oseriös dejt, jag och Bergsklättrarmannen. Det hade lika gärna kunnat falla ut i inget, men nu föll det sig så att vi sågs igen.
Nån sorts försommarvärme som stegrar in i rummet. Varmt, mjukt, hårt, en aning klibbigt. Först okoncentrerat(film är svårt sån här kvällar), sen hetsigt, sen de långa andetagen rakt ut i mörkret i soffan. Jag minns inte när jag somnar, jag vet inte var jag är.
Luften i gardinen. Nästa gång jag blir medveten vet jag att det är måsar jag hör, jag hör massa ljud utifrån, jag stryker mig mot hud - okomplicerat, lätt.
Jag har rest: från lilla byn till Gävle(en natt) till varma Stockholm(två nätter) och nu är jag på Schlätten och ska vara här tre nätter.
Sen blir det London – Miami – Managua. Jomen.
Jag tänker verkligen inte mycket på det, men det är inte ens två veckor tills jag åker nu. Det känns ändå tidlöst långt bort. Vi går här i det här huset i den här lilla myggiga byn och tror vi ska vara här jämt, allra minst. Att ha en sån lång resa framför sig, att kunna tänka på den på ett rimligt sätt, är en ogenomförbar uppgift.
Jag försöker knyta ihop det. Förklarar för människor att jag snart åker, ja snart är det, vi måste ses innan, men människor förstår inte riktigt alltid. Själv förstår jag inte att livet på nåt sätt fortsätter här hemma. Det är inget som går att ta in.
Jag bokar in små möten här och var. Men eftersom jag inte förstår att jag ska åka tror jag att jag har gott om tid och jag glömmer saker, personer. Jag försöker med de viktigaste, men blir besviken när jag blir bortvald. De finns de som jag hade önskat få träffa innan jag reser, men som jag inte kommer få träffa. Jag vet inte vad som gör mig mest besviken. Det att bli bortvald eller det att faktiskt inte få träffa.
Aftonen har ägnats åt folkdans på folkhögskolan! Detta för att vi ska lära oss lite av den ”svenska” kulturen och kunna förmedla den på ett hyggligt sätt när vi står där bland höftvickande nicaraguaner och funderar på vad vi egentligen har att visa upp från vårt land. Därför har vi tagit danslektioner. Polska och schottis och medeltida folksånger har klingat genom byn hela kvällen. Vi är inte fullärda ännu, men har väl kommit en bit på vägen.
Övrigt. Solen strålar, saker blommar. Två veckor tills vi åker. Jag har druckit drickvaccin och slipper kanske få diarré åtminstone första veckan om jag har tur.
Det ska inte stickas under stolen med att jag blir less och bubbligt illamående av att läsa vissa saker på det här internetet. Sånt jag kanske borde låta bli att läsa men som jag ändå utsätter mig för, för att…ja, det finns nog inget annat sätt.
Att låta bitter och missunnsam är inte klädsamt och oftast inte välkommet i kärleksdrypande solen-skiner-och-hjärtat -pumpar-sammanhang. Den som är ledsen måste ofta ge vika för det lyckliga, ska gärna stuvas undan, hålla tyst.
Det klär mig inte att vara bitter, jag vet. Det klär mig bättre att vara glad, poetisk, omtänksam, värmande, men det är till och från väldigt svårt just nu.
Jag är ännu bitvis bedrövad. Inte för att jag vill nåt annat än däråt dit jag är på väg, inte för att jag tror att vi egentligen hade varit nåt perfekt. Men för att jag fortfarande inte riktigt förstår. För att jag jämför mig. För att jag läser och känner det som att det vi hade, det jag försökte ge, nu verkar bortglömt.
Jag kan ännu inte säga jag är glad för din skull. Förlåt för det.
Att dricka te vid köksbordet och spana på södermalmsbalkonger i DN bostad
Att deklarera
Att läsa finurlig poesi i sängen
Att höra regn mot rutan
Att känna en känsla av att människor borde se en, mer
Att knapra på de halvlyckade bullarna som gjordes igår
Att snora
Att känna att magen är i balans( mjölksyratabletter är en bra uppfinning! )
Att fixa med bilderna till vår kursblogg
Att inte fundera på hur man ska hinna med allt man borde hinna med innan resan
Att lukta i burken med kaffepulver
Träden knoppar sig utanför vår balkong. Alla går med ryggsäckar, alla lämnar landet. Byn alltså. För första gången på fem år har jag inte en egen, eller delad lägenhet att återvända till och det känns tomt, rotlöst, men jag har åtminstone det här huset.
Det händer att jag vaknar på natten och panikar över hur fort det går. Blir skräckslagen över att det som stod där och var min tillflyktsort nu inte finns kvar. Tänker att jag kanske ska åka in till stan, till Brynäs, och kika runt lite, men vet att det aldrig blir samma sak. Inget finns där längre som binder mig dit.
Vi är bara två nu, som är kvar i det här stora huset. Det är en märklig känsla. Jag är ju aldrig här när det är tomt. Den här platsen är förknippad med människor, rörelse. Mycket att göra. Det kommer att ändras nu.
Och jag svär att jag hörde lastbilar
från e4:an dundra förbi
där utanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här
adjö
Hur ska man summera den här tiden då? Den som just tar slut men som tog sin början för nästan två år, för flera romanser sen och ett halvt liv senare.
Jag minns inte längre hur det började. Det var nånting med en dröm om det här huset, om hur jag skulle gå över innergården och upptäcka att det håller på att bli höst.
I dag upptäckte jag att det håller på att bli vår. Sommar. En överväldigande känsla av att jag först inte alls visste vilken månad eller årstid det var. Som om det varit januari jämt. Jag gick utmed parken och plötsligt trängde kyrkklockor in i hörlurarna. Kyrkklockor, värme, tussilago i järnvägsspåret. Och så med ens insåg jag att det är snart sommar, folk slutar skolan nu snart, folk tar studenten.
Det uppstod nån sorts förvirring där. För var det inte sommar nyss? Var det inte väldigt nyligen jag gick här när det var sådär varmt, på väg hem från bad eller från en restaurang med den där älskaren jag hade?
Vad som är ännu underligare är dock att jag kommer inte att få uppleva en enda sekund av den där kommande sommaren. Jag kommer att lämna det precis när det blivit varmt och komma tillbaka när det är som mörkast. Undrar just vad det kommer göra med den där lilla årstidsklockan som sitter inuti. Kommer den att stanna nu?
Det är sista kvällen, hur som helst. Sista natten för alltid på sjätte tvärgatan. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det.
En dags trädgårdsarbete kan verkligen suga musten ur kroppen. Liksom ilskan.
För i dag är en sån dag då jag är obegripligt arg för sånt jag inte borde vara det för.
I dag är en dag när jag går ut och tar med mig tusen negativa tankar på promenad. När jag går med spänd blick och smäller åt alla hundra flugorna på sågspånstigen.
När jag tänker ologiskt
omoget
irrationellt
När jag vill spontansvära och spontanspy och spontansäga fitta på ett mycket negativt sätt.
När man har gått hela vägen och tänkt alla negativa tankar varvet runt måste man komma på ett sätt att vända det. Sluta tänk det som är dåligt för dig själv! Tänk det fantastiska, det fina, det som får dig att somna på kvällarna. Tänk allt det där, utan att ta hjälp av nån annan. Jag börjar trots allt bli bättre på just det.
Nu efter vila och middag och promenader känns läget en aning bättre. Det är inte som att jag egentligen tvivlar på om jag ska resa, det är bara små slängar av tveksamhet som kommer. Som det jämt gör. Men Stockholm i förra veckan var välbehövligt. Och byn känns en aning liten då och då.
Att komma tillbaka till byn har inte känts helt optimalt just i dag. Trots att det är vår känns det som om mycket av min energi sögs ur mig när jag återvände. Det är vackert här, det är inte det. Det är otroligt stilla och lugnt, men samtidigt rörelse i husen kring skolan. Människorna är härliga och det ligger en mängd spännande uppgifter framför oss. Ändå kan jag inte komma ifrån känslan av instängdhet.
Jag vill resa nu. Jag orkar inte förbereda mer eller ha fler möten. Samtidigt kommer små gnistor av tvivel. Ska jag verkligen resa? Känslan av att sju månader är långt, så långt har dykt upp igen. En massa rädslor. Kan jag verkligen tillföra nåt? Är jag tillräckligt kunnig? Kommer jag att trivas?
Jag antar att det är omöjligt att undvika det här helt. Att det säkert måste komma förr eller senare, och särskilt till mig, som är av det oroande slaget. Jag gör mitt bästa för att slå bort oron, för att inte låta mig själv ha tid för den, men ändå. Det kommer tillfällen och dagar när den stannar kvar lite längre.
Det är en lördagsmorgon i Råcksta. Himlen skiner vagt genom moln och genom fönstret, det är nån sorts vår nu i de västra förorterna. Att fågelkonserter hördes och det började ljusna när vi återvände hit tyder kanske främst på en lyckad utekväll, men också på att jag kommer få uppleva lite svensk försiktig blomstring innan jag lämnar landet i maj.
Annars kan man inte annat än betrakta fredagen som framgångsrik. Jag är i ett gitter av olika människor som vill ha min uppmärksamhet. Jag blir given drinkar och stora starkar till höger och vänster och dj:n spelar från Håkans nya skiva och världen ler. Blir lite gemytligare för en stund. Och vi dansar med fransmän och jag studsar visst till Bruce Springsteen(hur gick det till?) och nån från Värmland kommer fram och försöker kommunicera på alla språk han kan utom svenska.
Veckan börjar redan ta slut. Alldeles för många morgnar har jag suttit på tunnelbanan med för mycket sömn i ögonen och för lite i kroppen. Vi har tömt klädcontainrar, byggt skyltfönster, sorterat knappar, flugit från söder till norr – från Bandhagen och Rågsved till Sockenplan till Götgatan till Lidingö. Snart fortsätter livet i byn igen.
Våren hade kommit till huvudstaden en liten stund i dag. Jag har dock befunnit mig på ett lager mest hela dagen och praktiserat fysiskt arbete, a.k.a sorterat kläder. En sån underlig känsla; att göra saker med händerna och på rutin istället för på ett kreativt sätt med hjärnan. Ovant, men stimulerande.
Vid fem slutade jobbet och solen sken över Midsommarkransen när vi störtade ut tillsammans med alla andra arbetare. Och jag måste ändå säga att det är briljant att för en gångs skull få vara ledig efter att man slutat. Liksom det är briljant att det finns så mycket människor att spana på här i storstan. Att det liksom aldrig tar slut. Det är först nu man förstår hur svår abstinensen har varit efter alla veckor på landet.
Nästa vecka blir att återvända till civilisationen. Fem dagars (nästan) praktik på Götgatan. Arbetsuppgifterna blir kanske inte de mest omvälvande, men ändå. Götgatan, indiekläder, snett regn, sol över fjärdarna. Människor!
Så lite människor man ser ute i lilla byn. Rättare sagt, man ser samma människor hela tiden. Samma gata samma kiosk. Sen snön kom tillbaka och veckorna blev späckade med måste-händelser har små deprimerande sting dykt upp allt oftare. Ingen tid att reflektera, inga promenader. Jag har inte ens hunnit gå till gymet. Det är sorgesamt och det känns en aning underligt, men nåt får mig att tro att en vecka i Stockholm kommer bli som vila. Trots tusen intryck och tunnelbanevagnar. Stressen sitter ofta på insidan, som sagt.
Våra nicaraguanska gäster är lyckliga för snön. På workshopen pratar om vi om vilka sexställningar som är mest riskabla när det gäller överförandet av HIV. De andra grupperna ser oss som ”gammeltackorna” och fnissar och hånglar och visar erogena kroppsdelar för glatta livet. Dagarna går.
I morgon åker vi och tre dagars ledighet börjar. Jag tänker: för en gångs skull få andas. Vara för sig själv. Det är vad jag vill allra mest dessa dagar.
Okej, i dag har vi haft workshop om HIV/Aids. Ett ämne som är synnerligen intressant, men som säkerligen hade varit ännu intressantare om vi hade varit en mindre grupp och alla hade fått mer tid att prata. Problematiskt var också att hela tillställningen var på engelska – Namibiaengelska. Samt att våra spansktalande gäster var med. Detta gjorde att vi blev några stycken som skulle turas om att tolka från engelska till spanska, och göra detta snabbt och bra. Vilket inte fungerade helt bra för min del.
Jag vet inte, men min simultankapacitet verkar inte vara den bästa. Att på en gång försöka förstå förklaringar om blodkroppar och immunförsvar på engelska och samtidigt försöka tänka ut vad som ska sägas på spanska är helt enkelt nåt jag inte är en hejare på. Min hjärna fick kortslutning. Tankarna for åt alla andra håll. Av ren stress började jag vifta med händer, famla i mörkret efter ord för att förklara mig, vilket mest resulterade i att jag såg störd ut.
Det känns alltså sådär med språket inför resan. Jag kan klara mig, kan föra enklare konversationer men jag har fortfarande lång väg kvar tills min spanska är flytande.
Stress är ett vanligt ord när det har gått ännu en vecka i byn. Människor vill härifrån, åker in till stan för att koppla av, eller drar sig undan. Jag har fått min dos av ensamhet och det är underligt hur den alltid känns för kort.
Jag är dock inte lika stressad inuti som jag var för tre månader sen. Nu följer jag bara med dagarna, de är alltid uppfyllda av nåt men det är ok, för på insidan är det lugnare.
Stress kan te sig väldigt olika, med andra ord. Det kan vara att alltid vara överbelamrad med åtaganden och aktiviteter, men den kan likväl och kanske ännu hellre vara av den andra sorten – den där man aldrig somnar på kvällarna, där framtiden alltid tränger sig på och där man aldrig får vara ifred från den ständiga pressen på att vara nån. Att vara nån och helst att vara som andra. Inte vara utanför allt.
Inget av det där finns nu. Det finns ett och ett halvt år framåt där ramarna är så gott som klara, men som jag egentligen inte kan säga nånting om. Det är otydligt, vagt och kanske även riskfyllt, men ändå ligger det ett lugn framför mig som aldrig fanns där tidigare. Framtiden innan går inte att jämföra med framtiden nu.
Veckan har varit späckad minst sagt. Aldrig tid att tänka, aldrig tid att stanna upp. Skolan är fylld med gäster denna vecka, varje kväll en middag, varje dag föreberedelser, planering, socialt ansvar. Kvällen igår blev längre än lång, kvällen i dag nästan lika.
Förhoppningsvis kan jag återkomma under helgen med mer detaljerade rapporter.
Tidigt, så tidigt börjar dagen med att solen tar sig in i vårt rum, det finns ingen vrå att undvika den på. Det är sjukt varmt för mars och sjukt toms utanför Lasses kiosk. I huset hörs inget, bara andetag. Snart börjar dörrar smälla, och det mumlar nånstans, det börjar röra sig, fötter flyttar sig.
Nånstans får det här kollektivlivet mig att delta i aktiviteter jag inte annars brukar befatta mig med. Som att byta om till träningskläder nio på morgonen och fundera på att följa med till gympasalen. Som att trava runt i svettig lokal med chokladbollar i plastlåda, le fånigt och fråga om folk vill köpa. Som att dansa fånigt till Barbie Girl och Cotton Eye Joe i samma svettiga lokal och sen skratta åt sina egna töntiga rörelser.
Under kvällen återuppstod en av de mest primitiva aktiviteter, den man nästan glömt eller förträngt behovet av; den att vara ute och leka. När solen håller på och gå ner och det fortfarande är sju plus, den första dagen det är så, när vi nyss bytt till sommartid, det är söndag och vi bor i en by där utbudet av människor och aktiviteter är ytterst begränsat - då går man ut och leker. Nånstans släpper huvudvärken, studiepressen och nödvändigheten att prestera för en stund. Och man är fånig, inget mer.
Varje dag fylls med nåt och innan varje dag tar slut hinner man glömma vad som hände vid den här tiden i går och i förrgår. Jag minns inte när jag somnar på kvällarna och på dagarna vaknar jag tio över sju, jämt.
Den här veckan har det hänt att vi fått gäster, en kursmiddag har hänt och en styck gruppträning. Helg på kollektivet innebär att umgås på det alkoholfria sättet,vilket tydligen kräver ett mellanstadiedisco med 90-talslåtar i kväll. Vi har bakat chokladbollar, ska kamma oss med vatten och tvätta oss bakom öronen.
…när det där har gnagt mig i magen hela vägen hem. Det är inte ofta vi grälar numera, och jag håller mig ifrån att bli irriterad oftast. Men när det händer, om det är precis innan vi ska kramas hejdå, känns det svidigt. För man lämnar en som faktiskt älskar en med en outtalad spänning i luften. Åker hela vägen genom Sverige och inte ser det ut som påsk och man är ändå lite ensam.
Börjar så lätt gråta för diskussioner som betyder ingenting. Sånt som är glömt nästa gång. Kliver på tåget med fortfarande tåriga ögon och stirrar in i vagnen. Där – ett bekant ansikte. På ett tåg nånstans i Sverige sitter det nån ur mitt förflutna. Ingen speciell förstås. Men ändå nån som varit intresserad, intressant. Då är inte rätt tillfälle att kliva på en vagn med gråtiga ögon. Han sitter med nån sorts flickvän, hon har mörk kappa och de löser korsord. Vi hälsar inte såklart.
Sen på busstationen i Västerås. En sån underlig busstation. Glasväggarn överallt utan utgång, det är som att man bara ska se bussarna, aldrig åka i dem. Resan tar aldrig slut. Vi åker in i Studentstaden, den är mörk, inte direkt magisk som den brukar. När jag äntligen kliver av är det 10 grader kallare. Jag har vårjackan, strumpbyxor och ingen mössa. Snön ligger i meterhöga vallar längs gatorna. Det är nu jag skyndar mig.
SJ kan sannerligen ta musten ur vem som helst. SJ är galna, i ordets rätta bemärkelse. Vissa stunder är inte ett dugg konstigt att människor, trots ökning av växthusgaser, väljer att flyga inrikes. Det är inte heller konstigt att är inte bara en aning, utan ganska mycket obstinat såhär i början av påsklovet.
En kille bad mig vakta den ena trappan mellan vagn 14 och 15, bara det!
Byn har sett ut som Irland nu i tre dagar. Jag har irriterat mig, frustrerat mig över saker som har påverkat mig, sånt jag helst vill slippa känna nånting alls för. Tyvärr är det så, har jag noterat, att det man känner på riktigt, känner man. Det är sällan logiskt, rationellt eller nåt man borde, för sitt eget bästa.
Nu är det i alla fall kväll, efter badet. Magen har värkt hela eftermiddagen och i kombination med viss ilska har det inte gjort läget precis optimalt. En promenad, ett bad och ett glas proviva senare verkar den(magen) dock ha hitta tillbaka formen igen. Skönt. Det sista som behövs just nu är verkligen ännu en sårig mage i det här huset.
Jag har också blivit besprutad med tbc, och hämtat ut en blå liten påse med vacciner på det lokala lilla apotektsombudet som ligger i en kombinerad bank/apotek/pappershandel/second hand-butik. Imorgon får jag veta om jag mot all förmodan är immun mot tbc, och sedan ska det besprutas hejvilt med diverse härliga vacciner. Eventuellt kommer jag även att få en gigantisk böld av en utav dem.
and please never rewind. Det är så jag måste hantera saker. Stäng ute, bygg upp ett galler. Släpp inte in. Låt bli att låta människor få dig rinna över.
Usch.
En liten lista
*Mörka glasögonbågar på män
*Lantchips med gräddfilssmak
*Färgglada klänningar; grönt, lila, rött
*Promenera vid sjön
*Norrländska dialekter(på män)
*Språket i Ett öga rött
*Smöriga spanska låtar att lyssna på under veckosluten
*Madonnas La isla bonita(ofrivilligt!)
*Varje gång Kate och Sawyer hånglar i Lost
*Solsken
Det spritter i benen av danslust, fötterna är ömma av grus, det finns vår vår vår och i dag( alltså i går, lördag) såg jag en flicka med ballerinaskor. Jag kom nästan för sent till kvinnodan. En kille stod och pratade lite darrigt om samkönande äktenskap på scenen i biblioteket när jag anlände. Kulturtanterna lyssnade andäktigt. Det fanns tårta att äta och papper att läsa om diverse kända kämpande kvinnor.
På stan införskaffade jag sladdar. Sladdar och ett rejält usb-minne, som tyvärr började tjuta i varje affär jag äntrade. Varje gång samma pinsamhet: tjut omkring mig och personalen som plirade misstänksamt och kom fram och vill genomsöka mina påsar.
Sen gick jag på kvinnodagspoesi i några sekunder. Lokalen var full av emo-kids som stod och såg allvarliga och begrundande ut(Inte för att det är nåt fel att vara allvarligt och begrundande, eller på emo-kids för den delen, men det måste sägas ha varit ganska typiskt.). Jag stod vid dörren och lyssnade och var varm innan det bar av ut i blåsten igen. Gruset under fötterna, lera på skorna, lera på vägen, Håkan i hörlurarna, dessutom är vårjackan lagad och tillfixad nu. Alltså får det inte snöa mer i år.
Våren är räddad! Det är fredag, jag är i Gävle och Håkans nya singel är på radion. Snön smälter bort, lederna mjuknar.
DN är näst intill vår enda kontakt med omvärlden. DN talar om oroligheter mellan Colombia och Ecuador, om militären som travat in över den ecuadorianska gränsen och dödat. I DN luktar det krig och ögon vidgas. För det som faktiskt händer på helt annan plats än i den här byn, men som ändå är av största betydelse för människor här.
Jag går promenaden vid sjön, vi har en välkomstfest, övar in en sång, blir sorgsna över E som ska lämna oss, planerar studiebesök, diskuterar biståndspolitiken. Och så har en till vecka gått.
Jag går till gymmet som är nästan tomt. En kille gör sina ryggövningar, men annars är allt ensamt och öde, och sen går han. Maskinerna tomma, redskapen dinglande. Lamporna lyser över en inramad innergård och det är lite kusligt nästan, att vara själv där. Jag lämnar det för middagen, möter upp några från kursen som kommer från klassrummet, människor så fort jag kommer ut. Vi går från klassrummet till huset, från huset till klassrummet, från klassrummet till gymmet, det är så cirkeln ser ut.
Jag är sugen på vår varenda dag nu. Varje morgon innan jag vaknar ställer sig C vid fönstret och tittar ut, talar om vilket väder det är. Sunkig marssnö, ännu sunkigare marsregn eller uppiggande barmark med grus. Varje morgon är för kall den här veckan. Varje morgon är det som att jag väntar på nåt, dolt under snön eller osynligt avspeglat i fönstren på ladan.
Vi läser Ett öga rött nu som kurslitteratur. Apropå identitet och kultur. Vaknar varje kväll med det sprudlande språket i hjärnan, den ovana men ändå logiska ordföljden. Vaknar till ytterdörren som slår, människor som rör sig och elementet som mystiskt knäpper i väggen.
I dag hade vi förresten besök av vår ”kontaktperson” som vi ska ha i Nica. Vi ska vända oss till henne, inte jämt, men i extrema nödfall. Hon kom med historier, konkreta uppgifter om vad vi faktiskt förväntas göra där borta, och plötsligt blev allt närmare. Avresan, organisationer, den 30-gradiga värmen som kommer ligga fuktig omkring oss. För en gångs skull kändes allt inte helt avlägset.
Man kommer tillbaka till kollektivet från stan och man inser: vi har alla våra problem. De är av varierande storlek, inte alltid lämpliga att samtala om högt, men de finns. Mina problem i dagsläget är inte stora. Mina problem är: en bergsklättrare som tycker att han måste dumpa mig för att han verkar rädd att jag är näst intill förälskad, ja kanske dödligt kär i karln. Eller borde vara sorgsen eller hjärteskadad på nåt sätt. Fint och hövligt av honom, men också en aningen självgott, förmätet.
Och vad är det förresten för kollektiv skuld hos vissa män som får dem att känna att de utnyttjar kvinnor så fort man träffas under mindre seriösa förehavanden? Vad det är som säger att jag inte kan ha lust att en älskare sådär lite bara för att det är trevligt, förstår jag inte. Att jag måste vilja nåt seriöst, att jag tydligen ger ett sånt intryck.
Det är sorgesamt, för killar borde inte känna såhär hela tiden, borde inte alltid ha ansvaret för sårandet, handlandet. Bilden av det manliga svinet som utnyttjar stackars förälskade flickor är allt för vida spridd och inpräntad i vissa kretsar. Svin existerar förstås, svin är vi alla ibland, oavsett kön.
Jag är i stan och min dejt, a.k.a Bergsklättrarmannen säger sig vara sjuk. Gissningsvis blir det inget mer leka av på den fronten. Å ena sidan är tanken att jag inte ska involvera mig i saker just nu, å andra sidan hade det varit ganska utmärkt med en ny älskare.
Annat spännande som händer: mitt hus flödar av trådlösa nätverk! Jag fuskar och använder dem alla och tankar saker för fullt. Till exempel nya avsnitt av Lost och Trackshits från 87.
Vädret är allmänt sunkigt. Fuktig luft, som början till dimma, mycket nedslående i jämförelse med förra helgens väder. Inför kvällen är det planerat en stund i biosalongen med Johnny Depp, och C.
