Klibbig försommar och en bra lördag

Vi hade en oseriös dejt, jag och Bergsklättrarmannen. Det hade lika gärna kunnat falla ut i inget, men nu föll det sig så att vi sågs igen.

Sista natten i staden jag inte längre bor i. En flaska vin under armen, en öppen balkongdörr. En solbränd man nyligen hemkommen från en surfingsemester. Ett lika självklart som förutsägbart scenario.
Nån sorts försommarvärme som stegrar in i rummet. Varmt, mjukt, hårt, en aning klibbigt. Först okoncentrerat(film är svårt sån här kvällar), sen hetsigt, sen de långa andetagen rakt ut i mörkret i soffan. Jag minns inte när jag somnar, jag vet inte var jag är.

Luften i gardinen. Nästa gång jag blir medveten vet jag att det är måsar jag hör, jag hör massa ljud utifrån, jag stryker mig mot hud - okomplicerat, lätt.

Lördagsmorgonen börjar tidigt. Lika okomplicerat och lätt. Vind från balkongen, små flin här och var. Nån som undersöker alla mina vinklar och kurvor.

Det är en bra lördag överlag tänker jag när jag kliver ut i solen. Det brukar vara det såna här morgnar. Så jag går neråt ån, neråt gammelbron och alla villorna med verandor ut över vattnet. Ljuset lyser igenom huden, jag sträcker ut benen, träden blommar vitt, jag har bra musik och en flaska vin till kvällen, jag ska åka tåg. Jag tänker igen att det är en av de bättre lördagarna.