Under det svarta, bredvid det blinkande

Jag har en ny familj. Vi ar av varierande storlekar och vi anvander olika ord, men vi har alla bruna ogon. En fodedrar att sitta i gungstolen pa verandan, en annnan pa sitt rum och en tredje tycker om att dra i sitt svartlockiga svall och titta ut mot manen och stjarnorna.

Vi sitter pa verandan pa kvallen nar den dar ovanligt stora hunden springer forbi. Min mamá J syr i en knapp i en skjorta, och ur skjortan lyser det av guld och skora tradar fran gatlamporna. Lilltjejen bar ut sina stolar, en efter en, vill att vi ska satta oss, och den lite storre tjejen vill alltid att jag ska titta titta.

Titta pa hunden dar nar han springer. Titta pa odlan som springer i taket. Och titta pa barnen nar de dansar pa gatan. ¡Mirá! Titta vad jag har i min vaska.

Finns det ett spanskt ord som jag aldrig glommer sa ar det just det.

Vi gar ut pa gatan hela familjen. Jag och mamman och hennes son och sonens flickvan och systern och hennes pojkvan och deras niña. Och sa Anett som inte har nan av sina foraldrar dar men som anda ar hos sin familj.

Vi tranger ihop oss i bilen, tre i framsatet och tre-fyra-fem stycken i baksatet. Sen aker vi over hela staden. Nerfor berget och mellan husen, forbi blinkande tv-apparater, galler, hundar, forbi katedralen som ar en vit lysande kula i morkret. Forbi parken dar det flottiga, grillade, tranger in och vidare vidare, forbi allt som ar igenombommat och bommas igen. Vi passerar floden och dess torkade kanter, tyst grumligt vatten, manniskor vid kanten, tysta rattor i morkret.
Upp for berget. Utmed kanten. Harifran syns allt man behover se. Tusen hus, och tusen lysror under plattak i en stad dar det fortfarande finns elektricitet.