Imorgon ska vi ses

Pirr pirr.

Post-bokmässekänslan

Det har varit en väldigt fin bokmässa på många sätt. Min allra första, och därför har jag varit lite orutinerad. Planerade inte så mycket, tänkte att jag fick känna efter när jag väl var där vilka seminarier och uppläsningar jag skulle gå på. Till nästa år ska jag bli mer noggrann med att se till att jag verkligen går på det jag gillar och inte slarvar bort tiden med att vela mellan montrar.

Sena kvällar, tidiga morgnar, förkylning, alkohol och mycket minglande har fått mig totalt utmattad. I lördags eftermiddag när vi skulle på bokbloggarmingel var jag så trött i huvudet att jag knappt kunde prata. Var tvungen att dra mig tillbaka och sätta mig på en soffa utanför presscentret och bara sitta. Jag hann sitta tio minuter, sen var det dags att dra ner på mässgolvet igen för nästa uppläsning.

Men det har såklart varit värt det. Bokmässan är ett mycket speciellt evenemang, ja det enda i sitt slag där känslor av allt möjligt blandas. Och – Göteborg har varit fantastiskt. Det har visat sig från sin bästa sida med spårvagnsromantik, höstsol och trevliga ansikten. Det tackar vi för.

Då

Fortfarande helt fast i den där fredagen. Hur märkligt allt kan vara.

Hur vi står på taket till ett parkeringshus och solen har just gått ner och det är alldeles varmt. Vi dricker ljummen öl och jag står där, som om jag alltid stått.

När vi går nerför trappan och du tittar på mig på ett visst sätt, men sen skojar jag bort det och säger ska vi gå nu? Och hur vi kliver in på Landet och sätter oss och hur rummet flyter bort. Hur det är varmt och hur nutid och dåtid och allt däremellan bara flyter ihop. Att någonting händer just då.

Tamejfan att fredagen var den bästa dagen på länge.

Och att jag knappt vågar prata om det.

Alltså igår

Det var en av de underligaste kvällarna på länge.

Det här med att dejta nån, eller typ

Det är fanimej lika läskigt varje gång. Första tiden är det som om man håller andan och liksom håller den lite för länge och glömmer släppa ut luften. För att man är underligt nervös. Lever på den där konstiga energin som blir. Orkar massor vissa stunder, andra vill man mest stänga in sig med tankarna. Inte störas av arbetsuppgifter, människor, tunnelbanor.

11

Det har varit helg och jag har mycket att vara nöjd över. Utöver en bra helg alltså.

Mest nöjd, för att inte säga tacksam och glad, är jag för det där provsvaret jag fick från sjukhuset. Det som berättade att det där lilla jag hade förut som möjligtvis kunde utvecklas till cancer, inte längre var nåt. Att det hade försvunnit. Det beskedet, det lilla brevet, gör mig nog gladast och ibland kan jag ta fram och titta på det bara för att kunna tänka: jag är frisk.

Helgen har varit uppbokad nästan varje sekund och jag var nöjd med det också. Håkankonsert på fredagen, dejt och kräftskiva på lördagen och bokmässemöte idag.
Bara nu har jag tid att andas lite.

Och dejten då, om det nu var en dejt? Ja den var bra. Lite nervös, lite blyg, men definitivt bra, ja.

Och när vi skulle skiljas och jag gjorde en ansats till en kram, men den liksom kom av sig för att han frågade om nästa helg. Om vi skulle ses. Det kändes också bra. Ja, faktiskt hoppfullt.

Tisdag, höst

Det börjar bli höst. Jag är nervös. Inte för hösten alltså. För hösten är jag upprymd och peppad och känner att nu nu nu kan allt bli nytt. Jag tänker gula röda löv, mosade äpplen, går redan ute och känner lukten av kylan. Ser par som hånglar överallt. Vid vattnet, på broar. Tänker hångelhöst.

Snart bokmässa. Eventuellt två releasefester och en typ kräftskiva inplanerade den här veckan. Nu händer det.

Sen är jag nervös för att på lördag ska vi ses. Nu är det bestämt. Och sen det här med att vi kanske inte har så mycket att prata om som vi trodde. Det kanske inte blir nåt, det kanske inte känns nåt, det kanske bara blir framstupa fall.

Men det är väl alltid en risk man måste ta.

När det är höst händer det saker, jag vet det.

Får jag

I helgen såg vi Säkert! Det var sommar i helgen, festival och ja – det var så jäklarns vackert. Sånt där gult ljus ni vet?

Och nu är det som i Säkerts sång. Jag har frågat om vi ska ses för jag orkar inte gå runt det. Man kan inte alltid vänta och hoppas nåt bra. Ibland måste man chansa och hoppas på nåt, eller bara pröva lite. Se hur det går.

Jag kundes väntat förstås. Men mellan första gången och andra gången vi sågs gick det ett år. Sen sågs vi fler gånger, men man vet aldrig hur länge det dröjer till nästa.

Vi sågs på en fest. Sen på en klubb. Sen ett kort ögonblick på drottninggatan.

Men man vet ju inte. Därför har jag frågat och jag vet inte alls vad du tänker om det.

Men ändå. Nu är det precis så.

En hemlighet som jag inte berättat för dig

Du har glömt din tändare här. Den gula som du brukar tända cigariller med. Nu använder jag den till mina värmeljus. Det betyder inget särskilt.

Precis som för Bodil...

Det är fortfarande ingen ordning på mina papper.

2.

att när förlamningen släppt. att när livet inte längre är insvept i ett mörkt hölje –börjar vi då prata som vanligt igen? eller hörs en liten nyansskillnad i våra röster?

1.

dock, att vissa saker kanske inte går att förstå?

Söndag

Jag är gravt rastlös och uttråkad. Borde jag inte vara men jag är. Ändå att jag gör saker, att det händer mig saker utan att jag ber om det. Idag till exempel satt jag på Mosebacke med en vän till en vän som bjudit ut mig på fika.

Oklart om det var en dejt-fika eller fika-fika, men alltså troligast det första.

Han är snäll men tråkig. Eller han är kanske inte tråkig, men han är inte min typ. Han är stel. Han studerar fläckarna på sina armar medan vi pratar. Under tiden dricker danska femtonåriga pojkar öl med sina föräldrar vid bordet bredvid.

Han frågar saker. Han är artig.

Han frågar mig vilken musik jag gillar.

Jag säger att jag inte vet. Det är för svårt att säga en sort.

Himlen är vit.

Men jag. Är mest ett stort frågetecken. Mest förvånad att han frågat mig.

Känner tyvärr ingen attraktion. Om det nu är meningen jag ska känna det.

Jag tittar på den vita himlen. Tänker att stan verkar helt genomskinlig. Tänker att det kan han nog inte se.

!

Vill ha mera teater i mitt liv.

älskar att på sommaren sitta med öppet fönster när det är lite halvkallt, och så haft man kofta på. Och en kopp persikote.

Högsommar nu

Syrsor.

Måsar.


Inga småfåglar på kvällarna längre.

Vet inte var sommaren tar vägen. Helt plötsligt sitter jag och går sönder inuti, lyssnar på samma skiva som alltid och så är det redan höst. Redan mörkt.

Det är fortfarande ljust på himlen. Fortfarande alla dessa ljud utifrån. Men jag behöver lugn, jag behöver mörker för att kunna avsluta det jag håller på med.

Loggar in på min högskole-sida. Loggar in och ser att jag har fått ett obegripligt högt betyg. Men högt betyg hjälper inte om jag inte blir klar.

Jag ska köpa en skrivare. När det kommer pengar ska jag köpa en skrivare. Ska åka till Skärgården också. Och gå på festivaler i augusti. Och precis när det blivit höst ska jag gå över Mariatorget i ny kappa och titta in i det lilla antikvariatet med poesiböckerna i fönstret. Jag ska gå förbi Rival och se det röda sammetsljuset och sen ska jag gå iväg och ta en kaffe.

Det är inte som att jag inte vill ha sommar. Egentligen. Det är bara det att när det är höst finns rörelse. Finns en helt annan framåtanda. Finns händelser och kurser och mässor releasefester och människor som återvänder med energi. Jag gillar det.

Tystnad och susande träd i all ära men ibland är det bara skönt att återvända till rörelsen. Till båtarna och broarna och byggnadsarbetarna och pågåendet. Till att man vet att nästa dag när man sätter sig på tåget kommer människor att vara där med sina knän och ansikten och de kommer ha sina samtal och vara i sina sammanhang och de kommer inte tystna. Det kommer gå en tunnelbana och en till, det kommer höras ett ambulanstjut och ett till. Det kommer röra sig och mitt i all denna rörelse finns möjligheter. Tryggheten i det.

Klockan är snart nio och jag är så trött att inte ens kaffe skulle kunna hjälpa mig. Jag äter små franska biskvier från Bageri Baronen. Ingen vet var Bageri Baronen ligger, men deras bakverk säljs på Hemköp.

Märklig höstkänsla de senaste dagarna. Jag och S hamnade i Tranans restaurangdel med tända ljus och rutiga dukar. Där åt vi mat som simmade i smör och utanför gick regnet till solsken och allt blev en väldig kontrast till insidans tända ljus och väggar med borstat stål. Tranan är ett gammalt ölcafé. Tranan är höst och vinter och därför stänger källardelen under högsommaren och därför var vi där för en hejdå-sommarfest igår.

Jag väntar på att den riktiga sommaren ska börja. Det är vad jag alltid väntar på. Ibland väntar jag så länge att sommaren hinner försvinna.

Jag har köpt en ny pelargon och borde vara gladare än jag är. Det är som jag glömmer bort att vara glad. Jag har fått ett utmärkt betyg på mitt skrivprojekt, mycket bättre än jag nånsin hade väntat mig, mycket finare kommentarer än jag nånsin hade trott, men ändå glömmer jag bort att vara glad. Snart kommer den där 30-årskrisen tror jag.

Tillbaka i stan

Efter en helg på spa är nästan hela hjärnan på semester. Det är varmt, igen. Jag är nästan pank,igen. Väntar på mitt stipendium som ska komma vilken dag som helst.

Linnet klibbar mot huden och hela tiden sjunger det studenter. Jag promenerar varje dag utmed Skeppsbron. Vill passa på att se det gamla Slussen innan det är försent. Snart rivs det, piffas till, Debaser försvinner gudvetvart och nog för att det behöver förnyas men frågan är om det är på det sättet, det piffiga.

Kvällar på broarna

Det är fredag och jag tar ett glas vin och skriver inte på slutuppgiften. Jag har faktiskt jobbat hela(nåja, halva) dan tänker jag. Orka plugga då. När jag kom hem började jag direkt att tvätta – tvätt är också ett slags arbete. Alltså har jag jobbat hela dan.

Det pratas om att min tjänst ska utökas helt plötsligt. Jag ska kanske bli ansvarig för diariet. Ska jag nu alltså bli en sån som är ansvarig för en massa saker, tänker jag då? Men tydligen. Jag är hittills ansvarig för posten, mailen ,webbsidan, nämndmötena, nyhetsbreven etc. etc. Inte för att det i praktiken är så stora ansvar, men ändå. Det låter på pappret som mycket.

Vuxet.

Solen smyger sig på och gör en regnig eftermiddag till ljus kväll. Stockholm gör sig bra såna kvällar. Häromkvällen gick jag plötsligt över en massa broar och hamnade i Tantolunden och jag tänkte att jag älskar såna kvällar. Såna när man får stå på bron, alldeles bredvid tåget som dundrar alldeles intill och på ena sidan ser man solen gå ner bakom Liljholmsbron, Långholmen och Kungsholmen längre bort. På andra sidan Årstaviken i all sin fulsnygghet.

Fick en blomma!

Så det blev nästan som skolavslutning på riktigt.

Syrener är sommarlov

En gammal älskare hör av sig och frågar hur det är med mig. En gammal klasskamrat skriver ett inlägg och tycker vi ska ses.

Ja, det här är tiden då människor plötsligt hör av sig. Sen att det kanske aldrig blir nåt av det där att ”ses” eller ”vi måste ta en fika nån dag” är en annan sak. Det är bara så det är nu. Läge att höra av sig.

Samtidigt märks det att människor är upptagna. Middagar, födelsedagkalas, sommarfest med jobbet – mitt i allt det där blir jag rädd att sommaren ska bli tom och innehållslös. Människor glömmer lätt varandra i sin upptagenhet och så sitter man där, på en bänk vid Årstaviken och sommaren är inte alls sådär fylld som man skulle vilja.

Jag ska jobba, förstås. Kan inte ta massa ledigt det första jag gör, även jag tydligen har rätt till semester. Dock, att jag började det nya jobbet och de verkar ta för givet att jag vill ha ledigt i sommar. Alla är vuxna med barn och barnbarn och lantställen. Tänker att självklart ska man ha ledigt, tid för familjen.

Men jag skulle nöja mig med några dagar faktiskt. Är inte van vid sommarledighet. Förutom förra sommaren, men då var ledigheten snarare en enda stress över ekonomin. En sån ledighet är ingen bra ledighet.

Det är 20-nånting grader i Stockholm(tror jag?) och himlen ligger vitblå ovanpå allt som nu är extremt blommande. Björkar, körsbärsblom.

Jag är näst intill pank, men det känns ok. Väntar på besked om stipendium som ska komma när som helst. Hoppas på pengar, förstås. Och vilken dag som helst, väntar jag ett samtal från mitt nya bemanningsföretag. De ska ringa och tala om när jag ska komma och skriva kontrakt för ett nytt jobb.

Det nya jobbet är på deltid visserligen, men jag tror det blir bra. Mindre pengar än med heltidsjobb, men å andra sidan mer tid till annat. Skrivande, studier. Eventuella extrajobb. Att ha så mycket öppen tid är inte det sämsta, intalar jag mig.

Hej, hur mår ni?

Jag är på landet med ett glas vin och har så varit hela veckan. Minus vinet då, för det har bara existerat idag och lite i lördags.

Man förstår inte riktigt att det är påsk nu, eller gör man? Inte jag i alla fall. Tror typ det är sommar eller nån annan konstig semester. Det är så tyst här. Tyst på natten, nästan tyst på dagen. Ingen skjuter smällare.

Längtar lite till Stockholm utan att kunna definiera exakt vad det är jag längtar till. Känslan av att allt här inte längre är mitt, det är bara tillfälligt. Känslan av att komma allt längre bort från det jag kom från. Ja, jag vet inte.

Alltså oj. Det är redan april nu och jag hade nästan glömt att jag hade en blogg. Det var ju inte meningen.

Men att så mycket och så lite händer på en gång, är svårt att förklara. Men alltså. Jag har haft fullt upp helt enkelt. Trots att jag inte ens är en heltidsarbetande människa.

Jag har blivit twitterifierad. Det hände bara helt plötsligt. Så nu är det ännu ett ställe att hänga och hänga med på. Tar ju också en massa(ibland onödig) tid kan jag säga.

Sen då? Har varit på en massa kvällsaktiviteter nästan varje dag känns det som. Eftersom jag även till viss del jobbar på kvällarna gör det att åtminstone vissa dagar känns helt fullspäckade. Medan andra, som idag, är lite mer tomma. Jag har skrivit recension och fixat och pillat med text och sida och bilder och så vidare. Kollat lite, fixat lite här hemma och så vips hade dagen gått. Så är det ibland.

Och så har vi hängt hos förlag. Igår morse på en frukost och förra veckan på en bokcirkel, där jag och A frågade ut och blev tjenis med en av förlagsnissara. Och så har vi fått presenter! Igår en fin tygpåse med tre(!) böcker i. Förra veckan en papperspåse med massor av prylar i. T.ex ett ännu ej utgivet manus, två fina skrivböcker, en sjal, ett paket knäckebröd, en påse te osv osv.

Hjärnan är i sån ständig förvirring. Jag kan inte sova nuförtiden. Vaknar för tidigt, är alldeles stissig och går runt i lägenheten mer än vanligt, vill ut ut ut, vill ha rörelse och liv.

Försöker skriva text till boksajten men kommer inte fram till den fokus som behövs för att jag ska få ur mig nåt vettigt. Försöker söka jobb, men avbryter hela tiden sökandet för annat. Försöker jobba med privatpedagogjobbet med det är bara munnen som rabblar spanska verb och inte jag.

Tvättar tvätt för första gången på evigheter. Dammsuger. Sätter upp nya gardiner. De nya gardinerna luktar hund(!) och jag vädrar vädrar och vädrar för att få bort (orkar inte tvätta dem nu).

Och ja. Så är vi ju där vid ännu en helg där jag absolut inte klarar av att sitta hemma med skrivande och vin så som jag gjort under vintern. Ljuset är förrädiskt.

I lördags åkte jag till Gävle och fikade och igår låg jag med en jazzmusiker.

Eller vi börjar om.

Såhär.

I lördags åkte jag tåg. I lördags var jag trött. I lördags halkade jag i en trappa i Rågsved och fick blåmärken på knät och igår åt jag en bit fransk chokladtårta. Och låg med en jazzmusiker.

Eller igen.

I lördags läste jag ett kapitel av en roman och köpte kaffe på pressbyrån och gick på en dubbeldejt med en till i min skrivarkurs och våra två lärare. Och igår skulle jag lyssna på en Proustläsning. Och ligga med en jazzmusiker med jazz i bakgrunden.

Eller nej.

I lördags gick jag upp strax före sex. I lördags blev jag bjuden på whisky och pratade om hippa strumpor på en fest. I söndags hade jag huvudvärk. Och hängde i Vasastan. Och..eh…låg med en jazzmusiker.

Man kan ju undra alltså, vad som bäst beskriver min helg.

Ja, jag är en ond människa

Jag ignorerar människor på facebookchatten.

Förlåt, gud.

Det är alltså redan torsdag. Hur gick det till? På veckan som varit en av de underligaste. Det är som att jag alltid vaknar till just på torsdagar. Det är då jag upptäcker att tiden gått, utan att jag märkt.

Utanför rasar världen hela tiden men i Stockholm börjar människorna bry sig om vår. Det märks. Gruset och ljuset. Det här att vi stannar, kanske ibland vågar röra blicken från raktframmet i tunnelbanan och titta. Ut. På varandra.

Det som jag tänker på varje år.

Jag har varit på två dejter den senaste veckan. Det har varit vin på Södran och mat i Hornstull och jag har gillat. Och veckan har slukat mig, jag har levt i det här konstiga töcknet som kallas våren. Gått från extrajobb till extrajobb till dejt. Från jobb till möte. Från möte till litteraturevent och hem.

Och det är så det kan komma sig att det alltså redan är torsdag. Igen.

Jag försöker leta upp några bloggar som jag läste nån gång kring 2006 men nu tappat bort. Jag kan sakna dom där bloggarna. Sakna känslan av.

Letar bland mina gamla mejl och hittar såna från en av de där människorna jag skrev med. Den här killen, jag vet vad han heter, och fram till för bara ett kort tag sen hade jag helt glömt att han fanns. Fram till en dag då hans namn och hans bilder plötsligt dök upp för mig. Då visste jag vem han var. Han finns nära. Just i utkanten av min bekantskapskrets och på gränsen in till nån annans, är han.

Jag bläddrar vidare och hittar andra bloggar. Sådana jag för längesen slutat skicka mina tankar till. Inte för att de på något sätt blivit ointressant, utan kanske mest för det är så det blir. Ibland slutar någons liv helt enkelt att sammanfalla med ens eget.

Och jag tänker, och jag vet. Att det är många vars liv jag följt och förundrats över, såna jag ibland mejlat och kommenterat med, många av dem som försvunnit ur mitt medvetande men som nog fortfarande rör sig här alldeles i närheten. Kanske går dom på vid samma tunnelbaneperrong som jag, sitter på samma tåg, går på samma gator eller står i samma bar.

Så underligt det är tänker jag. Att man kan försvinna, men ändå allra troligast vara just bredvid.

Inatt började jag tydligen på ännu en inledning till vad jag tänkte skulle bli en roman. Dock slutade jag tydligen efter bara några meningar eftersom jag då (tydligen, igen) tyckte att jag hade det hela klart för mig och visste varåt det skulle bära av. Det vet jag inte nu kan jag säga.

Nu gungar golvet och mitt huvud och jag försöker få det att bli rakt och stilla igen med hjälp av kaffe och en gammal munk som jag hittade i kylskåpet.

Igår var första riktiga vårdagen. Jag gick med vårkappan ute. Jag köpte nya hörlurar till musiken på mina kommande vårpromenader. Jag var sen hos J och såg melodifestival och drack(uppenbarligen) orimliga mängder vin. Orimliga för endast en kväll hos en vän och en lång natts tunnelbanefärd, vill säga.

Idag skulle jag på releasefest men vet inte riktigt om jag orkar och då blir det andra gången den här veckan jag tackar nej till litteraturevenemang. Men, tänker jag, var sak har sin tid och plats. Idag är nog inte tiden för ännu ett glas vin.

Rastlös just nu. Är det våren? Kan inte sitta lugn hemma och skriva, måste ut och iväg för att när jag väl är ute känna att jag kanske borde vara hemma istället.

Och imorgon är det romanprisgala!

Sen tänker jag. Om jag kunde skriva en sån här prosa som i bloggen. Otvungen och utan prestation.

Men jag skriver poesi i stället.

Och en dag går jag Skånegatan fram som om jag aldrig gjort annat och tänker att laddningen kring detta område nog försvann för längesen. Det nya och spännande och stora. Det att längta till och gömma sig utanför. Så längesen det fanns just här. Laddning är inte ett område. Laddning är ögonblick och minnen och känslor sammanblandat.

Nu är snömodden bred på gatorna och bakom mig springer barn. Jag knuffas ut på gatan och morrar lite. Går och köper mig en klänning.

Och det är en sån klänning. Jag vet bara att den ska sitta bra så jag provar inte. Bara stryker runt i affären men klänningen under armen och kollar väskor, kollar stövlar. Går fram till disken och expedittanten: ”den satt bra på va?” och jag: ”va?” hon ”den satt bra på va?” jag: ”jaa!” och hon: ”jag förstår det.”

Som om hon visste att jag inte prövat.

Men jag har inte fel. När jag kommer hem sitter den perfekt. Och jag tänker ja: kanske. Och nån gång. Och kanske. Med den här klänningen. Och jag vet att jag är fånig nu. Men ibland måste man.

Och framåt morgonen vaknar jag och tror att allt är en dröm, men det är det inte. Jag drömmer om att snusa i nacke, pilla lite i skägg, känna på alla kroppens konturer, räkna fräknar. Jag tänker att snart ska jag göra det, måste bara fråga honom om när. Och mitt hjärta och min hjärna, som inte har längtar så särkskilt mycket alls på länge, får plötsligt nåt att längta efter. Nåt att skena iväg till. Jag ser hur vi vaknar i en solig lägenhet och kanske ligger bredvid varandra och läser DN och det är vår, det är vår och allt har liksom upplösts, allt i den här ondgjorda gudsförgätna vintern är borta. Vi promenerar i solen längs Bergsunds Strand, sitter vid vattnet på Reimersholme och…

Pang.
Sen blev det visst inte så.

Lika snabbt som den här uppblåsta historien återuppväcktes, likna snabbt dog den igen.

Men jag tänker att jag har åtminstone vågat. Jag har tagit tag i ett sen länge runtglidande spöke. Jag har gått fram till nån som jag länge tänkt att jag borde pratat med. Jag har gjort det man aldrig gör och för det, för det ska jag åtminstone ha min lyckliga promenad mitt i natten längs Götgatan. Jag ska ha min lyckade söndag. Det kan inga spruckna drömmar ta ifrån mig.

och när jag kommer hem har morgontidningen redan trillat in genom dörren.

Men ikväll.

Ikväll har jag känt hans bröstkorg.
Vidrört hans skägg med mina läppar.


Det räcker.

Kära dagbok,

Jag skrev en uppsats om mitt skrivande och fick en massa filosofiska kommentarer tillbaka och nånstans tänker jag att det känns ju rätt synd om man skriver en uppsats om sitt skrivande utan att det blir nåt av det. Så jag försöker, det gör jag faktiskt. Och tamigfan att jag faktiskt har rätt långa dokument att jobba med just nu. Det blir nåt, om än inte bra, så i alla fall en mängd.

Hej,

Jag ska uppdatera mina länkar nån dag.

Och bloggen i stort, oj oj.

En lista

SKOR: Just nu svarta vinterkängor med ordentlig sula, dag ut och dag in. Vågar inte ta på mig nåt annat så länge den här fucking vintern håller på.
SNEAKERS: Öh, nä?
JEANS: Ligger längst in i garderoben och åker väldigt sällan på.
T-SHIRT: HM.
UNDERKLÄDER: Har extremt mycket trosor i olika utformningar. Gillar dock de enkla, bomullsgrejerna bäst. Gärna svarta.
VÄSKA: Mina väskor går alltid sönder eftersom jag stoppar i alldeles för mycket grejer i dem. Den senaste, en brun axelremsväska, gick också sönder nyligen. Nu blir det tygpåse tills jag köpt en ny.
PLÅNBOK: Blå i tyg och med…eh, karborrestängning.
SOLGLASÖGON: Gillar inte solglasögon.
KLOCKA: Mobilen.
SMYCKEN: Ett tjockt guldhjärta. Diverse vintage-halsband med mycket färg och pärlor.
TV: En som fanns i lägenheten när jag flyttade in. Typ 28 tum och gammal. Bryr mig inte nämnvärt om vad jag har för tv.
MOBILTELEFON: En samsung, gammal modell. Lägger inte mycket pengar på teknikprylar.
DATOR: Acer, svart.
LOTION: Gärna nån godluktande från BodyShop.
DEODORANT: typ nån Nature Olive, eller nåt?
TANDKRÄM: Nån billighetstandkräm från Willys.
SCHAMPO/BALSAM:Lite blandat. Just nu Dove Balsam och Wella schampoo.
TVÅL: till händerna nån sorts hallontvål. Till kroppen – BodyShop.
PARFYM: Dolce&Gabanna Light Blue.
MINERALVATTEN: Nåt med citron.
VIN: Gärna torrt, vitt italienskt. Rött. Eller cava.
DRINK: Dricker sällan drinkar. Men kanske mojito.
BRÖD: Allt egentligen. Gillar bröd med grejer i – som nötter och frukt.
MAT: Vegetarisk, fisk och skaldjur. Just nu: fisksoppa, risotto, varma och fina saker.
GLASS: Häagen Dazs.
GODIS: Mörk choklad. Kakor, semlor osv osv.
SÄNG: En bred bäddsoffa.
LAKAN: Hemtex, eller snodda hemifrån föräldrarna.
FRISÖRSALONG: Nåt billigt och snabbt.
DAGSTIDNING: På helgerna DN. Annars inget.
MAGASIN: Har inget hemma men läser litteraturgrejer på bibblan. Och DN bostad, om det nu räknas?

Jag tänker att man alltid borde gå en kurs. Alltså inte som i livets hårda skola men som i att man faktiskt alltid borde ha en kurs, även i framtiden. Utan min skrivarkurs kommer jag känna mig så tom att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Innan skrivarkursen gick jag ingen kurs på flera månader och då var allt helt vilset. Slutsats: jag måste gå en kurs.

Kanske teater eller drejning.

Ja.

Dessa dagar tänker jag på viktiga saker: som varför jag egentligen vill arbeta, som hur man gör den bästa fisksoppan, som vart jag vill och behöver resa.

Som att, jag är ju ingen karriärmänniska. Drivs inte av att tjäna mycket pengar. Bara rimligt mycket pengar. Brinner inte för att göra karriär. Brinner bara för skrivandet och litteraturen, och för att människor ska ha det bra. För att få göra något för människor. För att få känna mig lite lugn ibland.

Medan det mörknar sitter jag och försöker skriva en uppsats. Jag kan aldrig skriva nånting vettigt medan det är ljust.

Kära dagbok,

Jag har köpt mig ett hopprep. Ja, det blev inget träningskort den här månaden heller. Det föll helt ur planeringen. Men ett hopprep blev det alltså, med minnet färskt av när jag bodde i kollektivet ute i skogen och brukade hoppa hopprep på byns enda gym. Man blir sjukligt svettig efter bara några minuter så jag intalar mig att det är bra.

Jag har också köpt mig en hårfärg, en klippning, två-tre nya plagg, en jäklarns massa glas vin och lite skönhetsprodukter. Och hoppas det ska hjälpa mig till piggheten. Allt utom vinet.

Helgen nu: den ensamma fredagen som först planerades till lugn och skön blev till slut deppma och trötthet. Lördagen blev bakelse, lite melodifestival och vin, röda naglar mot en bardisk och gubbrock i stimmigt rum. Söndagen blev brunch och vår, mest vår.

Kära dagbok,

Gud, man kan ju undra vad som hände med det där som kallas fysisk närhet, när hände egentligen det senast? När hände det att jag blev såhär bekväm att jag frivilligt började välja att köpa hem vin och laga mat till mig själv?(Framför allting annat).

Och ändå: förra veckan kunde jag ha hånglat och så vidare, men jag valde att tacka nej och gå hem och ägna mig åt mig själv och min sömn. Är det vintermånaderna kanske? Är det de som gör min olust, eller bara trötthet, över allt? Allt utom den där webbkillen och lite till. När kommer pigghet? När kommer ljus?

Kära dagbok,

Så blir det fredagar på Tranan, del 153. Det är näst sista dagen på jobbet och mörkret liksom sluter sig om Krukmakargatan. För det är där jag har varit, men där jag inte kommer att vara länge till.

Fredag eftermiddag och det ringer sällan på växeln, jag går och snyter mig var tredje minut och det är minuter som är långsamma. I det inglasade mötesrummet sitter Webbkillen. Han förbereder nåt, jag vet inte vad, ibland går han och hämtar kaffe och då fångar jag upp honom i ögonvrån. Det är en kort sekund eller två där det allra yttersta av hans vänstra ögonvrå svischar förbi mig. En oförställd sekund, magnetisk. Den tar slut väldigt fort och sen går han in i mötesrummet igen och av naturliga skäl kan han inte vrida på huvudet nu. För sån är naturen på kontor. Att blickar och magnetism inte kan ta för stor plats. För här är vi professionella, här tar vi inte plats. Så mörkret slukar oss ännu mer och vi önskar trevlig helg men möter egentligen inte alls några blickar.

Det blir alltså fredag på Tranan. Jag promenerar Hornsgatan, Slussplan, broarna och hela vägen till Centralen. Det blir mat i baren, sittande på barstolarna och det blir stammisvin och ett glas bubbel. Och nu vanligtvis brukar det inte hända så mycket mer, men nu händer det att S kommer indundrande och vill ta en massa kontakt med alla möjligt så då blir det så.
Sen händer det också att S vill gå vidare och då blir det så, också.

Det är en underlig kväll. Ett avslut och uppbrott och kanske en början. Vi går över Plattan och i mörkret på en av de gator man egentligen inte borde gå på står ett gäng guljackade. S vill prata med de guljackade, hon säger dom är såna som tar hand om prostituerade, sen pratar hon med dem och de visar vägen, vill kanske ta hand om, vi vet inte men vi går. Bort från den här gatan vi egentligen inte borde vara på.

Så går vi till Kåken, för S säger att vi måste pröva och jag säger vi kan pröva, så vi prövar. Och på Kåken ligger alla jackorna i en hög och det är tjockt med människor och det infravärme och uteplats och utedans, mitt i vintern. Vi valsar runt och går och tittar och känner in stämningen. Sen äter vi rödbetschips och sitter i en soffa och plötsligt kommer människor från tidigare på kvällen. Plötsligt är man mitt i nåt, inkastad i en diskussion. Vi pratar om genus och kanske nåt mer och det är en filosof(säger han) som vill nånting, för alltid är det nån som vill.

Det är diskussionen och den är kanske flera timmar eller tio minuter. Ingen vet. Det spelar ingen roll.

En kväll som denna tar bara slut. Den tar slut för snabbt, men behöver egentligen inte fortsätta, för när jag har gått över plattan och åkt hem och sovit och vaknat är klockan halv två på dagen. Och då har det redan blivit nåt nytt, på väg mot nåt annat.

Kära dagbok,

För första gången på länge har jag varit på en arbetsplats som jag inte får ångest av att gå till.
Nu måste jag sluta och det kan inte kännas annat än tungt. Inte för att det här egentligen har varit optimalt eller perfekt, bara för att det faktiskt, för en gångs skull, varit ok.

Kära dagbok,

Nu har jag orkat genom nästan hela januari. Den där sjukt långa månaden. Förra januari var också sjukt lång, jag jobbade över 180 timmar och såg inte nåt slut på räckan arbetsdagar.
Den här januari: lite liknande. Inga 180 timmar, men jag har jobbat och jobbat och varit förkyld och varje kväll tyckt att allt bara går runt och önskat mig vila och kanske lite frisk luft. Och dagsljus.

Efter denna långa januari ska jag äntligen få lön för jobbet jag gjorde i december, ska äntligen köpa träningskort och bli en stabil, sund och pigg människa. En som inte måste sova på eftermiddagarna och en som äter ordentlig lunch och…

Önskningarna är många.

Jag vill bli en människa som har ordentlig mat hemma – typ grovt bröd med keso och paprika och ett glas apelsinjuice till. Och som äter nyttiga mellanmål. Och nyttig middag.
Det är oerhört mycket svårare att vara nyttig när man inte har mycket pengar. Nyttig mat kostar. Träningskort kostar.

Igår for jag till Gävle för näst sista träffen med skrivarkursen. Nu alldeles snart är det slut, den med. Allt tar slut och snart är det maj och då ska jag vara klar med skrivprojektet och sen vore det bra med ett fast jobb till dess också. Som om det nu skulle kunna hända. Som om. Det går alltid att önska.

Kära dagbok,


Igår slog kyrkklockan fyra vid Odenplan och jag halkade fram på ispuckliga gator och försökte att inte återigen trampa snett så att foten skulle bli stukad. Men man har en annan sorts spärr i nyktert tillstånd, nånstans i luften stannar man och hinner tänka nu halkar jag…inte. Och så reser man sig. Upp med kroppen och huvudet, ställ foten rakt.

På Odengatan var det lite halvtomt och ett gäng Stockholmsbesökare med resväskor letade efter restaurang Tennstopet. Klockan slog. Jag gick förbi en av alla dessa antikaffärer som finns i den delen av stan, ni vet, den sortens affär som är helt fullproppad av saker och som alltid verkar vara stängd för att innehavaren alltid har bättre saker för sig än att jobba. Eller den kan också vara folktom sånär som på en ensam man(nästan alltid i glasögon) som sitter bakom en disk och putsar en klocka. En sån gick jag förbi, tänkte att det vore skönt att jobba på ett sånt ställe. Liksom helt utan prestationsångest.

Jag gick Karlbergsvägen fram och in till S i hennes butik och köpte en semla. När jag kom hem var jag plötsligt och helt utan förvarning förkyld.

Underligt sånt där.

Alltså är det bara jag som brukar gömma mig för folk på min fb-lista?

Alltså typ tänka neeej, inte han, igen, jag orkar inte prata!

Tycker liksom det inte är helt socialt korrekt att hela tiden börja prata med folk som man inte har nåt att säga till. Faktiskt.

Idag blev en kund irriterad över att jag inte presenterade mig med namn i telefon, fast jag fått order om att inte göra så.

Ja. Det var det.

I helgen drack jag champagne.

Och åt den kanske mest perfekt bakelsen på jorden.

2010

Tror jag fyllde i en sån här lista förra året också. Och kanske året innan det. Men det känns som ett bra sätt att upptäcka vad man faktiskt gjort. Så, here goes.

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Förmodligen. Det har varit ett långt år: jag har flyttat två gånger, bytt jobb, blivit arbetslös, skaffat nya vänner och så vidare. En del av det kan nog räknas som nytt.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Minns inte om jag hade några. Brukar inte hålla mig med officiella nyårslöften, bara önska saker lite sådär i smyg.

3. Fick någon du känner barn?
Ja.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej.

5. Vilka länder besökte du?
Sverige. Och enbart Sverige. Jag hoppas det ska ändras till 2011.

6. Är det något du saknade 2010 som du vill ha 2011?
Resorna. Herregud, att inte resa utom gränserna på ett helt år är lite olikt mig, men ekonomin har helt enkelt inte tillåtit.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Jag minns nog inga speciella datum från 2010, mest stunder, känslor.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Dels att jag vågade bestämma mig för att inte fortsätta på ett jobb jag inte trivdes på och dels att jag sedan fick ett(eller flera) nya som lyfte upp mig en aning ur arbetssökandedeppet. Att jag lärt känna flera nya människor och engagerad mig mycket ideellt är också bra saker.

9. Vilket var ditt största misstag?
Inget, tror jag.

10. Vilket var ditt bästa inköp?
Vinterkängorna. En radda böcker. Den gröna kappan.

11. Vad spenderade du mest pengar på?
Depositioner till lägenheter. Mat, böcker, second hand-prylar.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Se ovan: nya möjligheter och nya jobb. Nya människor. Ny musik.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Haha. Ja. Se tidigare inlägg om den stukade foten. Åkte även på en ganska hemskt tandinfektion under hösten. I gengäld har jag ganska sällan varit förkyld.

14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?
Robyn – Dancing on my own, JJ- Let go, Oskar Linnros – Från och med du och Håkan Hellström – Dom där jag kommer från.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2010 än vad du gjort tidigare år?
Det har varit ett ganska kämpigt år, så jag skulle nog säga att jag mådde lite sämre än t.ex. 2009, men de senaste månaderna har varit bättre än året överlag.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Skrivandet, as usual. Även om jag faktiskt har skrivit och läst ganska så jäkla mycket.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Facebook.

18. Hur var din julafton?
Fin och lugn. Jag åkte buss halva julafton, vilket jag gillade. Tror jag ska göra nästa år igen. Annars lugnt hemma med familjen.

19. Blev du kär?
Njä. Det har varit ett ganska okärt år, även om jag ju haft ett par romanser. Men kär? Det har jag nog inte riktigt varit.

20. Vilket program har varit det bästa på tv?
Babel.

21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Nä.

22. Vilken var den bästa boken du läst under året?
Vänner för livet och Darling River.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Upptäckt? Hm, jag har lyssnat rätt mycket på band jag redan kände till egentligen.

24. Önskade du dig något som du fick?
Ja.

25. Önskade du dig något som du inte fick?
Ja.

26. Vilken var årets bästa film?
Öhum. Har inte gått så mycket på bio egentligen, så jag är frestad att säga Hämnden, fast jag nog inte skulle tycka det om jag sett mer. Men 2010 var ju böckernas år.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?
Dagen innan födelsedagen åt jag middag med pappa på en trevlig restaurang. Sen hade jag ett litet kalas en vecka senare.

28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
Träffade nya människor här och var som jag hoppas hålla kontakten med och lära känna mer. Bland annat genom boksidan och skrivarkursen.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
Önskar att jag haft lite mer stil över huvud taget 2010. Annars: lite tantigare och mer praktiskt än förut – till ingen nytta – eftersom jag både halkade och frös.

30. Vad fick dig att må bra?
Musiken, böckerna,poesin, människorna…zzzhm…varför känns det som jag skrivit detta förut?

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Vet inte?

32. Vem saknade du?
Alla, och ingen.

33. Vilken var din bästa månad?
December.

34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Ja. Jag skulle väl kanske vågat lite mer. Trott lite mer på mig själv, men det är svårt.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Jag hoppas det blir ett år då jag får behålla livsglädjen och fortsätter känna mig öppen för saker och människor. Och blir öppnare. Hoppas jag lär mig att njuta mer när jag är ledig och koncentrera mig mer på det jag vill göra när jag gör det.

Stukad på Tranan

Precis när jag tycker att jag fått en släng av livsglädje igen går jag och stukar foten. Helt sant!

Såhär var det. Jag satt helt nöjd och tillfreds i soffan medan onsdagseftermiddagens grumliga mörker bit för bit började omsluta världen. Jag lyssnade på samma låtar om och om igen, sådär som man gör. Som man gör när man är lite nöjd och när man kanske har en låtförälskelse. Sen klädde jag mig i rött linne, röda naglar och kjol med röda knappar, kladdade till håret med mousse och svepte iväg till Tranan för det årliga nyårsvinet som ska bli en tradition från och med nu.

A satt vid ett bord och åt rårakor och S drack en irish coffey och allt var mysigt och trevligt i största allmänhet. Vi hade till och med fått ett bord! Sedan kom deras vän J, en hyvens och bra kille på alla sätt och vi satt och snackade om dejting och S skickade mystiska sms till folk hon knappt kände och J:s vän som är en lång och blond läkartjej kom och hängde. Jag var lugn och glad. Blev lite väl påverkad av vinet, visste jag skulle jobba imorgon, men det gjorde inget. Världen var grumlig men varm. Människorna åt, drack sina vin och jag hade rött läppstift och kände mig vacker.

I alla fall. Vid sisådär halv tio tyckte jag det var dags att bryta. Det var ju en dag imorgon också och allt det där. Och alla gav mig en kram och J också, trots att han knappt känner mig och jag kom att tänka på att jag för en stund hade fångat hans blick tvärs över bardisken och jag kom på att jag kanske hade flirtat med honom. Eller han med mig?

Jag gick i alla fall. Snubblade ut på gatan, som ju var täckt av snö och därunder is och…ja. Föll. Foten vek sig under mig och plötsligt slickade jag snön och där var den. Stukningen. Jag tog mig hem som ett linkande fyllo, lyckades på något sätt bädda sängen och linda foten med en halsduk.

Så här är jag nu. Stukad och stympad och kunde inte gå till jobbet, tvingades sjukanmäla mig, hatar att sjukanmäla, men vad göra när foten inte vill gå?

Kära dagbok,

Det här är sötebrödsdagar. Så mjukt och fint. Som snö, som bomull fyller tiden dagarna och alla är borta, på semester, pratar om pulkaåkning och nyårskalas eller går runt och är lite nöjt loja.

Jag jobbar halvdagar, läser böcker i soffan, sover middag och äter för mycket choklad. Har köpt ny kofta och skjuter framtiden framför mig. Recensioner, utkast som ska skrivas, böcker som ska läsas.

Och.

Jag stalkar webbkillen. Han är så söööt. Han smyger omkring på kontoret och liksom myser och har bara kortärmad tröja på sig och sen kommer han och säger att han fryser.

Imorgon ska jag nyårsöla på Tranan. Sen jobba en halv dag. Sen är året slut. Sluuut. Jag ska fundera på hur jag ska sammanfatta det här året. Återkommer om det.

Glad fortsättning!

På mitt jobb

Det finns en fruktkille som kommer med fruktbud varje dag. Han har skägg.

Det finns en webbkille. Han är söt och har glasögon och oklar dialekt. Han är inte på jobbet så ofta på morgonen säger han, men nu har han börjat komma in allt oftare.

Det finns en VD också. Han tycker om att ta en joggingtur på lunchen.

Ja, det var det.

Helgen v.50

Vecka 48 blev vecka 49 och 49 blev 50. Så blev det helgen vecka 50 och den är nu snart slut. Söndagen vecka 50 2010 har jag mest tillbringat i sängen, a.k.a bäddsoffan. Snön utanför! Snön tog aldrig slut. Jag ville inte gå utanför dörren och intalade mig att det var helt tillåtet att låta bli. Smög upp lite, såg köket. Flaskor och flaskor och flaskor och glas. Glöggmuggar med intorkade russin. En kork på golvet. Fat nästan tömda på snittar där jag petade i mig det sista och gick och lade mig igen.

Ja igår hade jag födelsedagsfesten, en vecka för sent. Jag fick två varma halsdukar, tre fina ljus, en fin bok och tre sorters choklad. Bara bra saker.

Sen drog vi ut i det offentliga rummet. Det offentliga rummet var fullt, som vanligt. Efter tre sekunder såg vi en gammal bloggbekant och efter ytterligare tre sekunder såg vi han som kanske är kär i mig. Som fortfarande efter ett och ett halvt års bekantskap inte vågat säga att han(kanske) är kär mig. Hur nobbar man någon som aldrig spelar med öppna kort? Hur ska jag kunna vara ärlig och rak och säga tack men nej tack men vi kan vara vänner om man han aldrig kommer sig för att öppna. Munnen. Sig själv.

Jag vet inte.

Jag vet inte och tänker inte låta det bli mitt ansvar. Inte nu. Inte den här gången. För mycket har varit mitt ansvar och för mycket har blivit min oro genom åren. Till ingen nytta. Slut med det nu.

Övrigt?

Nånstans på dansgolvet drabbades jag av overklighetskänslan. Som en stor suck genom kroppen. En stor trötthet. Och samtidigt känslan av att det skulle vara helt fysisk omöjligt att kyssa en annan människa denna kväll. Som att det inte går. Att hålla mina fingrar mot nån annans hud? Omöjligt. Har jag nånsin gjort det? Som att det är mig totalt främmande.

Overklighetskänslan. Den kommer ibland, den bara händer.

Kära dagbok,


Det har gått en vecka. Jag är stressad just nu. Många borden i livet.

Sedan måndagen har jag varje morgon bara längtat efter sömn. När får jag sova igen, när får jag krypa ner i sängen? Och kölden är så kall när jag kommer ut, jag kryper ihop och krymper – trötthetsköld. Sen ser jag bussen tuffa upp för backen och jag springer, springer, springer rakt in i det där kalla och kan knappt andas när jag kliver på. Och föraren: ”god morgon.”

Pappa var här under helgen. Han ville se att allt stod rätt till, att tv:n funkade och att det fanns mat, så vi åkte och handlade mat. Vi handlade bortom bergen på andra sidan skogen i stora matbutiken, där jag bodde förut. Allt såg ut som vanligt där.

När bilar och bomber sprängdes inne i stan var vi precis hemkomna från Ikea. Jag läste lite om det på nätet, konstaterade att en bil hade exploderat. Sen åkte vi och åt födelsedagsmiddag. När vi kom hem igen hade den exploderade bilen blivit ”extra” och ”terrorism”. Men vi somnade, vi somnade ändå.

Borde ju vara nöjd men...

Jag har sagt det förut. Det här med att slappna av och bara känna sig nöjd alltså. Inte nåt jag kunna njuta så mycket av att göra det senaste halvåret eller så. Minns inte. Kan inte.

Ändå finns det många saker att vara nöjd över.

Som till exempel att det har gått bra på mitt extrajobb som läxhjälpare.

Som till exempel att jag i år vet hur jag kommer att vara ledig kring jul, det visste jag inte förra året.

Som till exempel att jag gjort fyra dagar på det nya jobbet och klarat mig bra hittills.

som till exempel att

som till exempel att

Ja. Det finns många saker.

Lägg dig ner och sov lugnt nu, människa.

Kära dagbok,

Har varit på det här nya jobbet. Vet inte riktigt vad som förväntas av mig där, är inte så van vid jobb där man bara sitter och liksom väntar på att arbetsuppgifterna ska dyka upp. När telefonen ringer kastar jag mig på den, trots att jag är egentligen är lite nervös och rädd för att svara något konstigt eller koppla fel. Men än mer rädd är jag för att bli avslöjad som den som ”sitter och inte gör nåt”.

Kollar lite, försöka läsa på om företaget, kunderna, medarbetarna, kolla hur intranätet funkar och…ja, titta, nu har det gått ytterligare en halvtimme! När posten kommer springer och jag hämtar den och går runt lite med breven en stund och ser viktig ut. Jag har en uppgift, jag har en uppgift, jag har en uppgift.

Ja. Nåväl. Jag antar att det inte alltid kommer vara såhär.

Och skönt att sluta när det ännu är ljust. När himlen övergår från förmiddagsvit till djupt vinterblå, som när den förbereder för snö. Då har jag fortfarande halva dagen kvar till mitt förfogande. Det är skönt.

Den totala förvirringen

Försöker redigera fram mina diktsviter men under tiden jag skriver/redigerar kommer jag bara in på nya inriktningar/idéer. Allt är bara ord, rader, dokument i en enda röra. Även om jag har en riktning som jag vill att det ska gå i som helhet. Och jag har en känsla av att resultatet kommer att bli ganska samhällskritiskt. Mycket mer samhällskritiskt än vad som var min avsikt från början.

Den andra förvirringen är den att igår blev jag erbjuden ett jobb. Visserligen ett deltidsjobb och förmodligen bara några månader, men ändå. Ett. Regelbundet. Jobb. Inte något extrajobb. På ett vanligt trevligt kontor. Med vanliga trevliga kontorstider. Vanliga trevliga haltidstider, that is.

Jag behöver detta nu. Vill ha en paus i det ständiga jobbsökandet. Och halvtidstjänst är alldeles förträffligt lagom eftersom jag har en termin kvar på min skrivarkurs. Som ju är på halvtid. Alltså: tjäna lagom med pengar, men ändå ha halva dagen fri att göra vad jag vill med. Jag kunde önska att det alltid skulle vara så!

Imorgon ska jag skriva kontrakt. Tjo!

Kära dagbok,


Jag börjar tröttna lite på den där listan måste jag erkänna. Men snart, så småningom, tar jag igen det. Eller slutar helt. Vi får se vilket.

Mer? Jag skriver på den där diktsamlingen. Det går rätt bra och den blir nog klar till våren om inte förr. Har plockat och pysslat med massa text. En del gammalt, men en del som är skrivet ganska nyligen visade det sig.

Jag har plockat fram en liten ljusstake som inköptes för ganska exakt ett år sen när jag bodde i min första stockholmslägenhet. Den lilla lägenheten med den lilla kokvrån där propparna alltid gick, där en finsk gubbe spelade tango halva nätterna, där jag aldrig riktigt kom på hur man tog sig upp till våningen ovanför. Där det bodde silverfiskar under golvplankorna. Där jag hade ett badkar som jag badade i ungefär varje dag när jag kom efter praktiken. Åh, minnen!

Jag har dessutom: handlat en fin trasmatta, en beige klänning och en blå stickad kjol på adventsmarknad. Och snön kryper närmre. Det snöar mer. Folk står och fingrar på varma lussebullar. Den fina tiden. Innan allt blir stress.

Men hjärtat.

kadunk
kadunk
kadunk.

och utanför; snön som lindar in världen. gör den tystare. som vadd. isolering.

vi isolerar oss.

men fortfarande hörs hjärtat.

Day 08 – A moment

Idag är det FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor.

Det här skrev jag för två år sen om våldet i Nicaragua.

Och såhär skriver man idag.

Skillnaden är inte så jättestor, tyvärr.

Day 07 – Your best first friend

Long story. Eller, jag har nog ingen sån där ”best friend” som jag alltid haft och fortfarande är vän med. Jag har alltid haft vänner däremot, trots att jag ofta varit hiskeligt blyg. Vänskapen har nästan alltid bestått av två eller flera i en grupp, snarare än bara en enda.

Men. Såhär.

När jag var ungefär fem var jag den minsta ungen i kvarteret och blev vän med en tjej som hette Sara. Sara var allt jag själv inte var. Blondare, tuffare, högljuddare, otåligare, hade fler syskon, fler vinbärsbuskar i trädgården och fick gå själv till kiosken och köpa lösgodis. Sara hade ganska många idéer om vad vi skulle hitta på under långa och regniga novembereftermiddagar såväl som förföriskt ljusa sommarnätter. Hon tyckte till exempel att det var en bra idé att plocka av alla tulpanerna i grannens rabatt. Att palla en massa plommon och lägga i en ryggsäck och sen låta dessa ruttna gömda under min säng. Att klippa håret på alla barbiedockor. Att ordna ett cykelrace där målet var att cykla i minst 30 km/h. Att elda i lekstugan.

Sara flyttade när jag började skolan och nu vet jag inte alls var hon finns. Jag vet inget om hennes familj, vet inte vad hon heter i efternamn, var hon bor - inget.

Sen Sara flyttade har jag haft vänner och vänner och vänner(och ovänner), men det är alltid henne jag tänker på som min första.

Day 06 – Not my day

Lustigt att just dagens inlägg skulle bli "your day". För den här dagen, som skulle ha kunna blivit så bra, slutade helt katastrofartat och nu är jag trött, så trött.

Jag började med att stiga upp alldeles för tidigt. Är inte van vid tidiga morgnar. Stiger allt som oftast upp kring tio numera, är van vid drönartillvaro och börja arbeta när jag vill. Just idag klev jag dock upp och åkte till Solna för att extrajobba.

Vinden piskade och blåste in mellan kläderna när jag gick mellan jobbet och pendeltågsstationen. På plussidan kan räknas att pendeln var i tid, så jag anlände till jobbet cirka 08:10 = helt ok tid.

Förmiddagen flöt på bra. Inga program krånglade, vi fick mycket gjort, jag satt på min plats och knappade på datorn i rätt hyfsad takt.

Någon gång kring tio ringde de från mitt bemanningsföretag och pratade lite om ett uppdrag jag varit på intervju för, ett jobb jag gärna ville ha. De lovade att återkomma med besked om jobbet så snart som möjligt. De frågade också om jag kunde hoppa in och jobba på ett extrauppdrag nu på måndag, vilket jag tackade ja till.

På eftermiddagen: fika. Allt kändes ganska lugnt och jag tänkte jag kunde gå hem och ta helg med en ganska lugn känsla i magen, nöjd med mig själv och dagens jobbinsats.

Men när jag kom tillbaka från fikat väntade ett meddelande på min mobilsvarare. Jobbet. Jag fick det inte. Jag var inte tillräckligt framåt och säljig på intervjun…typ.

Just där och då. Ganska lugn. Jobbade klart och släckte ner. Gick ut på gatan. Där började tårarna tränga fram. Jag lirkade in fingret bakom glasögonen, torkade bort och fortsatte gå.
Kom till pendeln. Sprang ner och satte mig på tåget och hade overklighetskänslan i nacken. Framför ögonen.

Alla planer på att gå och handla mat och sen eventuellt gå iväg och dricka vin raserades där och då.

Sen tog jag mig hem. Bröt ihop.

Nu: jag har samlat mig. Ätit tacos, druckit ett glas gammalt vin. Ätit kakor. Lite mer balanserad.

Dock. Väldigt skör. Väldigt trött. På det mesta.

Imorgon ska jag åka till Gävle tidigt. Imorgon hoppas jag är en ny dag.

Day 05 – Your definition of love

Jag tänkte först skriva: ärlighet, respekt, skratt och så lite av det där berömda pirret. Och gemensamma värderingar och intressen. Så att man inte bara är varandras kärlek men också bästa vän.

Men ääää…det jag pratar om är ju egentligen hur jag vill att ett förhållande ska vara, kom jag på sen. Och det är ju inte alltid detsamma som kärlek.

Sen läste jag lite ur Johannes Anyurus senaste bok och fastnade för det här:

Sista natten och han måste kyssa henne med den tankens väldiga, violetta svetslåga fräsande ur hjärtat. Natten ljusnar, en våg. Hans livs våg. Hans livs natt. Hans panna mot hennes. Natten. Tvättar honom.

Nåt sånt?

Det är något i intensiteten tänker jag. Det när tiden koncentreras och blir så intensiv att du vet att det som händer för alltid kommer att etsas fast redan i samma ögonblick det sker.

Det, tror jag.

Day 04 – What you ate today

Cirka 10:00
Två varma mackor och en kopp chaite med mjölk.

Cirka 11:00
En kopp kaffe.

Cirka 12:30
En till kopp kaffe, varav halva dricks och resten står och blir kallt.

Cirka 14:00
Slarvig lunch. En tallrik nachos med smält ost. Ett äpple.

Cirka 16:30
En kopp mintte på ett av mina extrajobb.

Cirka 19:00
Middag hemma. Nån sorts sallad med bulgur, krabba, tonfisk, majs, tomat, persilja och lime.

Cirka 20:30
Efterrätt. Stekta äppelskivor med keso.

Ja, what to say? Lite slarvig början, men bättre slut?

Day 03 – Your parents

Mina föräldrar, ja. De läser inte här och jag vill inte heller att de ska läsa. Jag brukar inte heller avslöja så mycket om dem. Helt enkelt för att de är föräldrar och de ska få vara ifred. Det här är stället där jag avslöjar pinsamheter om mig själv.

Men några saker kan jag säga. Mina föräldrar bor ganska långt bort från mig och har så gjort de senaste kanske åtta åren. Vi träffas inte så ofta, men det är helt ok, jag reflekterar sällan över det. Ibland, när mina stockholmsvänner som har sina föräldrar närmare, bara åker över till sin mamma och pappa för att fira fars-/morsdagar, födelsedagar, grillaftnar och annat, kan det kännas lite konstigt och tomt. Som att jag är ensammast i världen och inte har någon familj. Men för det mesta är det alltså helt ok. När jag väl reser hem är jag ju där ett tag. Och då får jag dessutom ett helt barndomshem på köpet.

Min pappa ringer mig hyfsat ofta och pratar om hur mycket snö vi har fått, om i fall tv:n funkar, om datorn funkar, om cykeln funkar, om jag använder cykellyset, ifall jag har sett till grannarna nånting och så vidare. Min mamma ringer lite mer sällan men hon frågar oftast hur det går med jobb och om jag har tillräckligt med mat hemma.

Mina föräldrar har varit ihop sen min mamma tog studenten och har bott i samma hus sen början av åttiotalet, alltså strax innan jag föddes.

Kära dagbok,

Okej. Vi börjar om. Klockan är strax fyra och det är strax helt mörkt. Vi börjar om. Orkar ta tag i saker imorgon. Väntar på solen. Ställer klockan på tidigt. Den här dagen är så gott som redan slut. Min olust inför allt. Min olust inför mörkret, måndagen och sossarnas kris. Olusten kring att det känns som man missar allt. Vet som vanligt inget om framtiden.

Köpte bra fina kängor i helgen. Förnuftiga och ordentliga, så man klarar sig när slasket tränger genom. Gick på vinrunda också. Skulle bara bli nåt kort, blev lite längre. Mörkret flöt ihop med kvällen, dagen och vi gick till gamla stället och allt var som om det skulle kunna varit förra året, förra hösten. Kylan, mörkret, källaren, människorna med sina jackor i kö, sen trängseln, hetsen, kroppsvärmen. Som en utskuren bit, ett besök i en inglasad scen från en annan tidsepok som sen går att kliva ur.

Day 02 – Your first love

Att tillägna det här inlägget en person eller en kärlek, vore allt för missvisande. När jag var yngre blev jag kär lätt, mycket lättare än jag blir nu.

På mellanstadiet blev jag då och då förälskad i folk i klassen eller skolan. Folk som jag aldrig, och då menar jag aldrig, skulle ha velat avslöja min förälskelse för. Jag var livrädd för killar, kyssar och kände mig oftast ganska nöjd med att sitta längst bak i klassrummet, rita hjärtan på bänklocket och fantisera ihop olika romantiska historier om mig och den för tillfället utvalda personen. Jag var kär, men det var kortvarig kärlek och aldrig särskilt olyckligt eftersom jag var nöjd med situationen som den var.

I högstadiet blev jag kär i J. J var aldrig kär i mig, men han pratade med mig ibland och jag var övertygad om att vi var, så att säga, meant for each other. Såhär i backspegeln kan jag ju säga att jag hade ganska fel. Jag trånade efter J, min kompis trånade efter en av hans kompisar. Vi försökte alltid hänga där de hängde vare sig det var i mattekorridoren, utanför konsum eller i rökrutan. Men som sagt, det blev inget, och när J en gång för alla meddelat att han inte var kär i mig var jag olycklig i säkert ett år. Jag lyssnade på Kent, grät mot elementet i mitt rum, klädde mig i svart och målade utsidan på skolalmanackan helt i svart.

Sen blev jag kär i en annan J och i en D och i en M och så vidare. Nånstans kring tvåan i gymnasiet ändrades rätt mycket när begreppet alkohol på allvar kom in i bilden. Saker och ting började bli mer på riktigt(fysiskt), andra människor blev kära i mig men jag var inte så kär i dem.

När jag var typ 18-19 hade jag ett fyra månader långt förhållande med C och efter det ett åtta månader långt förhållande med M. Det var mina första förhållanden som varat längre än några veckor och dessa två kräver egentligen helt egna inlägg.

När jag var 22 skaffade jag mig mitt första riktigt långa förhållande som sen blev ett samboförhållande. Det varade tre och ett halvt år.

Day 01 Introduce yourself

Jag är en tant. Viktiga grejer är doften av kaffe på morgonen och att kaffet får rätt styrka så att det kan intas tillsammans med rätt mängd mjölk. Jag gillar kaffebröd till också, gillar att fika för mig själv. Tycker om alla kakor från kladdkaka till finska pinnar. Gillar blommor, men är inte så duktig på att få dem att överleva efter att jag planterat om dem. Jag har basker, kappa och tycker illa om att frysa på vintern.

Jag är en flicka. En pappas flicka. Det finns bilder på mig där jag står i skotskrutig kjol och tofsar framför pappas bil när han hämtat mig från dagmamman. Jag tycker ofta att andra människor är läskiga, speciellt stora tonårskillar och karriärkvinnor med stressade röster.

Jag är en Broder Daniel-älskande tonåring. Jag tycker om att promenera med musik och gå in i mig själv, jag kan alla Håkan Hellström-, Broder Daniel- och Kentlåtar utantill och har mer än en gång legat i ett mörkt rum och stirrat upp i taket medan jag lyssnat på dessa. Jag har blivit förälskad på distans minst tusen gånger och jag har oroat mig för att jag eventuellt aldrig ska bli av med oskulden minst lika många gånger(vilket visade sig vara obefogad oro).

Jag är en kulturtant. Jag dricker gärna vin för mig själv eller tillsammans med andra. Jag läser nästan alltid kulturdelen först om jag får tag på en DN. Jag skriver bokrecensioner och funderar över ”litteraturen” och ”konsten”. Jag tycker om poesi och tycker att Dramaten är en ganska trevlig lokal.

Jag är den eviga studenten. Pluggade åtta månader i Spanien, fyra år i den nordligt liggande staden med den stora halmbocken, ett och ett halvt år på folkhögskola(där åtta månader i Latinamerika ingick), plus några kurser hit och dit. Nu pluggar jag igen, på distans.

Jag är blyga tjejen. Har nästan alltid haft svårt för att prata i stora grupper. Jag tycker ofta att det är jobbigt att träffa människor som jag halvkänner på stan, för då kanske jag måste prata med dem. Jag tycker ofta att det är jobbigt att ringa. Trots detta har jag både jobbat som lärare, hållit workshops på spanska och arbetat med telefonen som främsta arbetsredskap.

Jag är, tydligen också, den flirtiga. Jag tittar ovanligt länge och mycket i främmande mäns ögon, fast jag inte tänker själv på att jag gör det. Jag är bra på att fälla rätt(och oväntade) kommentarer vid rätt tillfälle och är näst intill överkänslig när det gäller att känna till när någon är intresserad av någon.

Den här listan

Det finns en lista som florerar på en massa bloggar nu. Och jag har blivit sugen att prova. Det är ett inlägg/tema varje dag. Eller varje tema i tur och ordning. Såhär:


Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment.

En favoritplats

Igår alltså

Och så kommer lukten av juligt kaffe ur kaffebryggaren. Kanel och kardemumma med söt mjölk över läpparna och det faller inte en lätt snö, utan en blöt, ilsken. I eftermiddag är det avslutning på nånting. Det är äntligen dags för den där festen för boksajten som vi planerat flera månader nu. Jag tar på mig strumpbyxa efter strumpbyxa, svart klänning och parfym, röda läppar. Nånstans måste det ju synas att vi firar. Och efter ikväll, efter att vi smällt alla ballongerna och sopat upp de plastiga resterna, städat logen från alla tusentals gröna Heineken-flaskor, efter det har nånting lättat. En tyngd av planering, bara borta. Bara sådär.

Och plötsligt är jag där i nån slags tomhet. För ni vet timmarna, dagarna i huvudet, när de upptagits av nåt som bara löses upp och försvinner på en kväll, då hamnar de i en paus av förvirring. Och så måste man arkivera, samla ihop och öppna nya dokument i hjärnan. Bara för att se vad man ska göra nu, egentligen.

Kära dagbok,

Sitter på tåget med frostfält susande förbi utanför och tänker att jag nog skulle kunna trivas med att ha ett sånt där författar-/frilansliv som en del verkar ha.

Bli skjutsad till tåget av brorsan, köpa kaffe i bistron och sen skriva en sväng på den där texten som måste in snart på den medhavda macen. Sen skicka in och få betalt för skiten. Åka hem, köpa med sig hämtmat och luncha lite slappt för att sen åka iväg och göra en rolig och spännande intervju med en rolig tjej på ett litet mysigt kaffekafé på riddargatan.

Nu gjorde jag ungefär detta, fast utan betalning då.

Men alltså en dag, kanske en dag.

Lördag, landet

För första gången på länge vaknar jag i en riktig säng som är min egen. En bred säng, den är mjuk, ny, det luktar rent och tryggt, nytvättat om den. Blommigt täcke, blommigt örngott. Solen silar in genom den gula rullgardinen och ibland krävs så lite för att en ändring ska göra verkan. Som att bara ett steg tillbaka till ett barndomshem kan lösa upp onda trådar av tankar. Perspektiven vänder, jag förstår att livet alltid går att ändra. Inget är absolut och alternativ man ibland ser som omöjliga är inte det.

Kära dagbok,

Känns som jag nu har blivit den där människan som pluggar, jobbar, söker jobb vilka tider som helst. Gränserna har suddats ut. Jag jobbar lite då och då för lön, men resten av tiden – resten av tiden – där flyter allting samman.

Lördag och jag gör ett försök att slappna av, se på film, häller upp ett glas vin men inom några minuter är den där. Den där hetsen. Borde kanske kolla lite jobb, borde göra i ordning en banner som gör reklam för den där festen vi ska ha för boksajten snart. Borde kolla, borde skriva, borde söka. Borde vara bra, borde vara bättre. Slappna inte av för fan. Det är ju därför du inte ha fast jobb, för att du slappnar av för mycket!

Eller inte. Jag slappnar snarare av för lite. Jag vet det, men samtidigt går det inte att göra så mycket åt det. För det viktigaste i den här världen är att ständigt producera. Producera så du kan visa upp dig, tjäna pengar så du kan känna dig värd nåt.

Och samtidigt: att överleva. Vet man inte hur mycket pengar man har nästa månad är det oerhört svårt att slappna av. Då handlar det inte längre om nån social ego-stress, då blir oförmågan att överleva ett hårt skikt som bara lägger sig över allt det andra och trycker ner ännu mer. Överlevnads-nedtryckarrösten: eftersom du inte tjänar några pengar kan du inte räkna med att det gå bra att skriva den här texten, göra den här uppgiften, gå på den här intervjun. Såhär går det om man är för slapp!

Sen finns en annan röst. Den som säger att det inte är sant. Att allt bara är tillfälligheter, att det inte är ditt fel, aldrig nånsin, att vi har fått en sån här arbetsmarknad där det näst intill ställs högre krav på den som nu söker arbete än de som redan har ett jobb.

Och en tredje. Den tredje rösten tycker att allt är meningen. Det var såklart meningen att det skulle bli såhär, det är ödet. Det finns en väg fram till nåt, till den där dagen när du står där och bara vet att allt blev rätt. Ändå.

Jag gillar den där tredje rösten.

Förresten

Dessutom. Jag har ett extrajobb som ska starta snart, som ska vara på eftermiddagar – kvällar. En till två kvällar i veckan. Jag har redan tackat ja till och skrivit på kontrakt för extrajobbet, så jag måste göra det(för får jag inget heltidsjobb är ju extrajobb bättre än inget), men om jag nu får det här(heltids-) jobbet jag var på intervju för som startar på måndag – vad gör jag då?

Inte för att risken är så stor, men ändå, risken finns att jag måste hålla på och pussla för att hinna med två jobb på samma dag ibland. En annan risk är att människorna på extrajobbet blir sura över att jag plötsligt tagit ett heltidsjobb och bara kan jobba kvällar hos dem. Eftersom det eventuella heltidsjobbet bara kommer att vara 2-3 veckor vill jag inte heller säga upp mig från extrajobbet för då kanske jag nästan inte har någon inkomst alls sen.

Åh.

Jag längtar tillbaks till den tid då de flesta jobb var trygga och fina heltidsjobb med betald semester och månadslön. Då man slapp ha två eller tre extrajobb för att få det att gå ihop och då man inte kände att man skulle behöva vara tillgänglig omgående hela tiden för att ha en chans till heltidsjobb. Då det var okej med tre månaders uppsägningstid. Då det var okej att inte kunna allt på en gång, att inte ha någon erfarenhet och när det enda som egentligen var nödvändigt för anställning var arbetsvilja.

Jag har hört att det en gång fanns en sån tid. Kanske på 80-talet?

Kära dagbok,

Usch. Var på intervju. Kände ett slags obehag, som att hon som intervjuade hela tiden var misstänksam och ville avslöja mig.
Hon ba:
”Jamen hur känns det här då, jobba med kundtjänst när du egentligen har utbildat dig till något annat?”
Jag:
”Mmm, jaaa…det känns bra, jag har ju gjort det förut.”

Som om någon någonsin utbildar sig till att jobba i kundtjänst? Som om det liksom skulle vara ett område man riktar in sig på, snarare än att man bara hamnar där och kanske råkar tycka det är okej som jobb.

Världen är i sanning konstig.

Kära ni,

Klockan är alltså sex på kvällen och synen från mitt fönster kan inte betraktas som annat än kolmörk.

Och igår vände tiden, det är slutet på det ljusa klara torra(höstlöven!) och början på det blöta snöiga, fukt mellan tårna, ständigt kalla fötter, morgnar då det inte ens blivit ljust än när arbetande människor stiger upp.

Bemanningsföretaget ville skicka mig till ett lager och jag sa ja, behövde pengarna, ombytet och den fysiska sysselsättningen som dämpar oron. Lagret visade sig sen vara ett bok-/film-/skivlager, där jag packade tusen och åter tusen finska Harry Potter-filmer, The Ring, Gilmore Girls-boxar, Sopranos, Fredagen den 13:e del hundrafemtioelva och så vidare i all oändlighet.

På tåget dit satt två finlandssvenska kvinnor och pratade vädret, arbetet och försäkringskassan. Såhär:

”Jaa det finns ju dom som inte gör ett jeevla jota, du vet hon som sitter där framför mej hon bara sitter hela dagarna och leser tidningen på nete, till schillnad från en annan som jobbar o sliter och måste tjäna pengar.”
”Mmm.”
”Ja nu börjar de med de här vedre, förrsta snön redan, förra året kom den inte förrän december när vi var o tjäka jolbord, då kom den, snön, men nu börjar de nu blir det väl sånt där tågelände snart me.”
”Mmm.”

Och på lagret fanns alla möjliga människor. Och på tåget hem: alla möjliga människor. Och jag klev av i stan och gick på restaurang och satt i matos. Sedan gick jag till Tranan och A som fyllde år och som skulle till Berlin och vi tog ett par glas och sen åkte jag hem och sov. För en gångs skulle gott. Ombytet tänker jag, ombytet.

Vad som stör mig...

Förrförra veckan var jag på en intervju för ett bra jobb. Via ett bemanningsföretag, som vanligt. Enligt tjejen på bemanningsföretaget skulle jag få besked senast ”nästa vecka”, vilket alltså var förra veckan. Hon sa också att hon skulle höra av sig vare sig jag fick jobbet eller inte.

I torsdags förra veckan hade jag fortfarande inte fått besked, så jag mailade och frågade om jag kunde förvänta mig något besked snart.

Har jag fått svar?
Har jag fått besked om ifall jag fick jobbet eller inte?
Eh, nej.

Nu är jag sur-arg-irriterad, för det här är vad som alltid händer, mer eller mindre. Och ja: bemanningsföretag, jag förstår att ni har mycket att göra, men det kan väl ändå inte vara så jävla svårt att bara för en gångs skull hålla vad ni lovat?

Kära rymden,

Nu är jag administratör, recensent, skribent, redaktör, student, poet OCH pedagog.

Hur mycket av detta jag får betalt för?

Mycket lite skulle jag säga.

För trots extrajobb och ett halvt CSN kommer det ändå bli ett pusslande och meckande för att få ihop de där kronorna som krävs för att leva här. Jag vet helt enkelt inte hur jag gjorde när jag var student på riktigt?

Men kanske var allt enklare då. Billigare, mindre pressande, mindre längtande, inte samma uppgivna känsla inför allt som borde.

Jag får åtminstone en helt ok lön den här månaden. Alltså inte en bra lön, men ändå något som inte är existensminimum. Jag kan unna mig till exempel ett nytt nagellack eller så. Och kanske den där läslampan jag skulle ha köpt för längesen. Och kanske…eller nej. Inte så många kansken nu. Bara ren och skär förnuftighet. Förnuftiga nya vinterstövlar och förnuftig tandläkarundersökning. Så får det bli.

En med vindens hastighet

Så kan något svepa in och bara rädda en hel höst. Det är kärlek liksom. Det är att höstens löv kanske aldrig skiftat mer i färg. Det är äventyret, pirret.

Detet heter Håkan Hellström och det är fanimej fantastiskt varje gång. Blir förälskad i pianoslingan i ”Det dom aldrig nämner” när jag sätter mig på bussen till Skärholmen. Åker, lyssnar. Vet att det ska gå, den här gången också.

Så jag är i Skärholmen och där blir upptakten till en helg som ska rusa fram i en fart som inte finns. Som för att visa: såhär kan det också se ut. Dagar kan vara så olika, dagar kan innehålla människor.

På torget står kommunistiska partiet med röda fanor och plakat. Två män, den ene i jeansjacka lyssnar en stund, muttrar, vänder sig sen på korvkiosken till höger. Människor rör sig på torget i Skärholmen. De säljer tulpaner, åker sparkcykel, står insvepta i tjockaste halsdukarna, hijabs i tjocka lager, dunjackor. För det är också så att idag är en sån dag när alla upptäckt att det nog börjar bli kallt. Lika bra att klä sig.

Vi fikar på Billströms, kaffe och bakelse för fyrtiofem. Sen måste jag åka igen.

Jag åker hem och duschar i tusen år, det är så kallt nu. Jag tar på mig varmaste halsduken, mössan och kängorna innan jag går ut igen.

Jag är på en 30-årsfest som går i vindens hastighet. Vi hinner knappt fylla vinglasen en, två, kanske fem gånger för sen är hon över midnatt och det kanske är lika bra att tänka på att åka…ja?

Sen: söndag i vindens fart också. Födelsedagsbrunch, chokladfestival. Sitta på den där spårvagnen som väl egentligen inte är något mer än just en spårvagn och på vagnen är det en konduktör som tar kontakt. Han frågar oss saker och antecknar i en liten bok vad vi svarar och pratar lite som han vill bli kompis.

Jag tänker jag ska åka med den där konduktören snart igen, sen måste vi gå av. Resan tar stopp. Helgen slut.

...

Sen tycker jag att ni ska läsa det här viktiga

Jag har en ny skrivbok...

Den är rosa, djungelmönstrad. Och passar bra till hösten, Håkan och kaffe.

Nu

Känns som jag mejlar min konsultchef minst en gång i veckan om olika uppdrag, hon borde vara trött på mig. Men å andra sidan känns en mer stabil inkomst som en stor prio just nu.

Annars:jag anmäler mig lite vind för våg till allt möjligt. Frivilliguppdrag, jobb, extrajobb. Har dessutom en kurs att hålla på med. Får inte glömma kursen!

Jag tänker att en dag slår allt detta anmälande tillbaka på mig och så sitter jag där med allt för mycket att göra. Pengar but no spare time, typ. Det är ju inte riktigt vad jag vill.

Idag

Det har sagts nu att det här ska bli den kallaste vintern på tusen år.
Och jag som tyckte det nyss var vinter, det var ju nyss den kallaste vintern, kommer alltså en till?

Men piggheten, friskheten i att känna den torra höstluften mot kinden just nu. Att öppna fönstret sticka ut huvudet, släppa in kylan i de trötta ögonen. Fantastiskt.

Det är en blöt och kall torsdag

Jaha. Nu hände det sig att jag blev dumpad, bara sådär. Ja inte bara sådär egentligen, men utan nån egentlig anledning och utan större förvarning.

Liksom dumpad. Sönderrivna känslan. Den ensamma kalla sängen ännu ensammare än den brukar vara. Det svider liksom alltid till lite, hur litet det än må vara och hur mycket man än vet att i längden spelar det ingen roll.

Det kändes bra, men jag tänker inte på honom varje minut, kanske inte ens varje timme eller varannan. På kvällen satt jag i soffan och tänkte att liksom, hoppsan nu har vi inte setts på fyra dagar det kanske är dags att ses? Det är väl vad man brukar göra eller? Så jag drog iväg ett sms och nån timme senare ringde han. Och sa att nä, och ja du vet och nu har jag kommit på att och blablabla.

Och jag: mm, det är ju tråkigt att du känner så.

Det ständiga försvaret. Kylan i rösten. Inte tillräckligt nedbruten eller öppnad för att gråta eller bli desperat. Istället försvaret. Du får inte tro att jag bryr mig så mycket.

Men det gör man ju alltid. Inte mycket, men man bryr sig. Det river och sliter lite, fotfästet tappas, klacken vinglar och sen bryter de själsliga vita blodkropparna sig ut till hjärtats och magens självförsvar.

Men i längden spelar det alltså ingen roll just nu. Jag vet egentligen inte vad som gör det. Jag har inte fått rutinen, balansen: det lugna fina som jag hoppades på. Allt har istället kommit att handla om att överleva den ekonomiska otryggheten och att försöka bevisa för mig själv att det jag gör är bra. Att snegla på andra, att längta efter det där pirret – och nu talar jag inte om kärleken, nu är det nåt annat: glädjen och nöjdheten.

Det är vad jag saknar just nu, som egentligen var allt jag hade fått och byggt upp inne i mig själv när jag kom hem från utomlands nån gång kring jul för snart två år sen. Vad resan gjorde med mig och vad den fick mig att känna. Jag vill ha tillbaka det.

Kära dagbok.

Jag äter igen. Hurra, hurra! Såhär: först åt jag bara soppa, den svullna kinden och den onda tanden hindrade mig från allt annat. Jag låg i soffan och grät framför Idol i fredags, ty det gjorde så överdjävligt ont. I lördags morse fick jag nog. Jag åkte till tandakuten. Ringde först föräldrarna och fick dem att betala för besöket, sen åkte jag dit. Det var över på några minuter eller så. Sen penicillin. Sen har jag bara ätit mjuka saker i några dagar, men nu, nu går det alltså, nu tuggar jag. Det är fint, jag har saknat det!

Annars ägnar jag mig åt sociala medier idag. Och tänker lite på Nobelpriset. Ja, det i litteratur såklart.

Tanden

Ungefär en gång om året får jag en ilsken inflammation i en av mina visdomständer. Inflammationens styrka har varierat, men de senaste åren har den varit av det mycket arga slaget. Som till exempel 2008 i Nicaragua när tandhelvetet plötsligt, utan förvarning, började värka mitt i natten och jag vaknade på morgonen med svullen kind och feberyrsel. Eftersom det inom den nicaraguanska medelklassen är typ förbjudet att gå runt med minsta lilla förkylning utan att gå till läkaren eller ta medicamento, fick jag då nästan gömma mig för min värdfamilj. För jag ville inte. Gå till tandläkaren. (Tandläkarskräck? Ja, jo. Den har liksom aldrig försvunnit riktigt sen jag var liten och fick borra i en mjölktand. Jag har inte haft särskilt mycket tandproblem i mitt liv, går därför sällan till tandläkaren – där av skräcken, kanske?)

Men jag kanske borde ha gått dit där och då och blivit av med skiten till ett förmånligt pris, för nu är det den där tiden igen. När tanden gör sig påmind.

Igår mådde jag ok. På kvällen började kinden svullna. På natten vaknade jag och ville bara slita ut precis allt jag har i munnen och på morgonen försökte jag bita i en macka, men fick knappt in den i munnen.

Idag lever jag på soppa.

Till råga på allt hade jag ett möte med en rekryterare på ett bemanningsföretag i förmiddags. Till råga på allt skulle hon ta ett foto som de ville ha ”i sitt register” inför framtida rekryteringar.

Så nu är vi alltså fast nåt slags register, jag och min inflammerade tand. Snacka om att jag inte alls kommer få jobb där.

Nu ska jag fortsätta helgen med att ligga under en filt och läsa, kanske resa mig och ta en klunk kaffe ibland och försöka mosa in lite prinsesstårta. Mer avancerat än så blir det nog inte.

Hösten

Avdelning: jobbannonser på platsbankens sida

"Förmåga att använda Internet och tillgång till dator behövs för jobbet och även för att ansöka om det."


Nämen!

Staden, skolan, kedjorna

I lördags åkte jag till staden jag gjort slut med. Inte bara en, eller två, men flera gånger. Klev av i regnet och gick genom morgontomma gator där saker ser ut som de alltid gjort. Eller nästan. För i Gävle tenderar alla bra saker att försvinna och läggas ner; trevliga fik blir till en miljard Waynes coffee-ställen, kaffebutiker blir trendiga sea surf-shopar och nu hade även den fina irländska puben blivit ett “Harrys”. Det är ju inte Gävles fel, förstås. Det är bara sorgligt att det händer.

Så jag gick genom regnet till högskolan jag studerade på för fyra år sen. Och alltid är det som om tiden stått stilla. Att kliva från till cafeterian, där människorna samlas(fast nu är cafeterian flyttad och ombyggd), stå nervöst och se om man ser nån man känner igen. Att plötsligt krympa och bli den man var då, som ingenting alls har hänt på fyra år.

Och hissen, korridoren, de blå lamporna över studieborden som släcks av sig själva efter ett visst antal timmar. Här är det som att vi fortfarande sitter kvar med böckerna framför oss och tittar ut på de gråa, gröna husen, militärbyggnaderna – som om vi fortfarande är studenter. Bara med den skillnaden att då visste vi lite mindre, trodde på lite mer.

Sen på kvällen, när tåget tillbaka till Stockholm inte gick, bestämde jag mig för att gå runt och titta på stan, och det är samma sak. Vissa saker är vad det förmodligen alltid varit, andra försvinner, läggs ner och återuppstår uppköpta av nån kedja. Jag tänkte på samhället där hemma på Schlätten – där saker(kiosker, pizzerior, affärer) läggs ner och aldrig nånsin återuppstår, inte ens som kedjor. Sen tänkte jag: kedjor är förstås bättre än inget, och gick mot tågstationen.

Böckerna!

...

Noterar att det i utkanten av min facebook-sfär finns människor som ”tror att många är trötta på den fria invandringen…”

I utkanten säger jag. Det är människor som är vän med människor som jag känner.

Det är alldeles för nära.

2010

Så blev det året då Sverige hellre valde att rösta in ett främlingsfientligt parti än ett feministiskt i riksdagen.

Jag vet inte om jag är förvånad, men besviken. Besviken kan man alltid vara.

Såhär har det varit

Alla tusen kaffekopparna...

Och vinet.

Nuförtiden

Vi äter choklad i sängen och pratar om Per Hagman.

Bra så.

Deklarationen

Jamen såhär. Det finns mycket jag inte skrivit om. Att jag firat sommarens sista helg(augusti) på popfestival och cyklat hem i åttagradig kyla. Strumpbyxorna frös nästan fast på sadeln, jag hade mössa och halsduk, men halsen tog också stryk, det gjorde den, och efteråt kändes allt mest som urinvägsinfektion.

Jag åt årets enda belgiska våffla. Årets enda langos, stod i tusen köer, klämdes mellan tusen människor: detta har jag glömt skriva om.

Jag har också gjort detta. Ätit äppelpaj med skådespelaren. Först åt vi äppelpaj till kvällsmat, sen gick vi till sängs(soffan) och sen upprepade vi proceduren dagen efter, fast i omvänd ordning.

Jag har. Letat tusen böcker, nästan inte hittat några, bara läst annat, jag har skrivit recensioner och idag är tanken att jag ska skriva en deklaration om vad jag ämnar arbeta med för skönlitterärt projekt det kommande året. Det är därför jag sitter och jönsar mig med detta nu, för att värma upp.

Jag har jobbat hela långa veckan, som jag inte är van vid att göra nu. Sovit två timmar för lite varje natt och det blir ju, som ni kanske kan räkna ut, tio timmar för lite sömn på en vecka. Sen åkte jag till Tranan på det. Tyckte det var ett bra läge att återuppta min kontakt med hösten, med rutinerna, vardagslivet. Alltså: vin på Tranan varje fredag. Krypa ner i mörkret, känns lukten av de sunkiga väggarna(fast de var de nymålade), se folk äta köttbullar, folk komma direkt från jobben, i svettiga jobbhår, bara lite korrigerade med läppstift. Drick surt vin, äta salta mandlar, sitta och stirra och inte orka göra så mycket mer och sen åka hem lite dimmig vid midnatt.

Sen sov jag till ett dagen efter, tog igen alla förlorade timmarna, svajade runt och mådde illa, men blev till slut helt ok.

Nu är det söndag. Nu ska jag skriva en deklaration.

Tiden, minuterna

Och plötsligt fick jag alldeles väldigt mycket som borde göras på en och samma gång eftersom jag blev inringd att jobba på det där extrajobbet hela veckan. Men jag tar det i små steg, tänker att lite räcker. Tänker om jag betalar den där räkningen, lagar mat och diskar och skriver en liten text när jag kommer hem – då är det väl ok, är det inte?

För allting tar ju sån evinnerligen tid. Liksom såhär:
Cykla till pendeltåg = 10 min
Vänta på pendeltåget = 5 min
Åka pendeltåg = 15 min
Gå till jobbet = 10 min
Jobba = 8 timmar
Gå från jobbet till pendeln = 10 min
Vänta på pendeln som är försenad = 10- 20 min
Åka pendel = 15 min
Cykla hem = 10 min
Handla = 20 min
Laga mat = 30 min

Osv osv.

Och jag känner att jag är så stockholmsk nu, eftersom jag liksom vet hur lång tid saker tar. Ingen annanstans vet man det. Ingen annanstans mäter man avstånd i minuter. Och ja, visst vore väl det här med sex timmars arbetsdag ingen dum idé ändå?