Laleh på teatern, i ett trähus

Det var regn när vi möttes utanför Gävles stadsteater. Regnig allé, nästan som höst, om man blundade för de grusiga snödrivorna.
Vi fick två biljetter och platser på en läktare. Andra raden, nästan längst till vänster.
Vi gick in och det luktade församlingshem. Längs väggarna var det massor av krokar som man skulle hänga sin jacka på och sen skulle man inte hitta den igen när man kom ut för då skulle nån ha stulit den, så vi tog med jackorna in.
På scenen stod ett trähus med en uggla i skorstenen. Vi tänkte på Hedvig och Helge - ni vet barnprogrammet, med ugglan. Bakom trähuset fanns ett piano.
Laleh kom in, och Kalle Haglund, en rätt kul estradpoetsnubbe.
Allting var akustiskt, eller i alla fall nästan. Hon körde inga kända låtar och han körde inga dikter som man hade hört, men det var ändå trevligt.
Kalle Haglund pratade på estradpoesidialekten och liksom rörde sig på estradpoesimanér, som de brukar göra, estradpoeterna.
Laleh sjöng på svenska och sista låten var bäst.
Sen gick vi i regnet och satte oss vid ett bord på ett café och drack en kopp värme.

Nittiotalsbord=nittiotalsbård

Nej, vi har alltså inte bord på väggarna som jag hade skrivit i förra inlägget, utan en bård. Ni vet en sån där mönstrad liten tapetremsa som kan sitta högst upp vid taket, eller i mitten, eller lite varstans på väggen.
Var bara tvungen att klargöra att jag faktiskt vet hur det stavas och vad det är.

Positiva noteringar under förmiddagen:
*Har blivit beviljad nytt studiemedel från pappa CSN.
*Har fått ett trevligt mail med bra kritik från uppsatshandledare M.

Nu måste jag rusa.

Ny utmaning

Kommer från Eline.

Grab the book nearest to you, turn to page 18, and find line 4.
”Någonting liknande var det också hon kände nu, fastän stämningen...”
(Fru Marianne av Victoria Benedictsson)

2. What is the last thing you watched on TV?
Öh...lite nerladdat Seinfeld. Annars var det nog, hrm hrm... Bingolotto.

3. With the exception of the computer, what can you hear?
Borrande från närköpet under oss, som de renoverar nu.

4. What are you wearing?
Randiga pyjamasbyxor, linne, morgonrock.

5. When did you last laugh?
I går kväll, vad jag minns, när vi skulle gå och lägga oss. Det var väl nåt vi pratade om, eller om det var nån som blev kittlad(typ jag).

6. What is on the walls of the room you are in?
Havsaktiga, ljusblåa tapeter med nittiotalsbård.

7. Seen anything weird lately?
Frälsningsarmémänniskorna tvärs över gatan som äter frukost, ha ha.

8. What is the last film you saw?
Storm. I lördags, på bio. Jag gillade den.

9. If you became a multi-millionaire overnight, what would you buy?
Resor. Hoppas också att jag skulle ha vett att ge bort en del.

10. Tell me something about you that I don't know.
Jag kan inte sitta framför tv:n utan att äta eller dricka.

11. Do you like to dance?
Jadå.

12. George Bush?
Ehm va? Ja, jo...jag tycker han ser ganska...ehm… snäll ut ibland.

13. Imagine your first child is a girl, what would you call her?
Maja.

14. Imagine your first child is a boy, what would you call him?
Jonathan.

15. Would you consider living abroad?
Jodå. Har ju redan provat på det.

16. What would you want God to say to you when you reach the pearly gates?
Har inte tänkts så långt...är rätt tveksam till den där porten. Men jag antar att ett ”välkommen” vore på sin plats?

Alla som vill får svara.

Babbel om bh-reklam

”Efter min bröstoperation vill jag att min bh ska vara vacker och kvinnlig.” tycker de på sidan 401 i La Redoute-katalogen.
De gör reklam för en spets-bh som är specialdesignad för kvinnor med bröstprotes.

Jaha? Trevligt. Jag menar; tanken känns fin när man först läser det. En kvinna som har förlorat sitt ena bröst köper satin och spetsar. Kanske inte för att laga sig och driva undan smärtan över förlusten, men för att på nåt sätt börja om. Nya bh:ar till den friska kroppen, nu är jag inte längre en enda stor sjukdom.

Problemet är inte själva bh-köpet i sig. Problemet är inte att man tycker att spets-bh:ar är vackra. Problemet är vad det lilla ordet kvinnlig insinuerar.
Det ger, åtminstone mig, känslan av att kvinnor förväntas välja en viss sorts bh för att den är "kvinnlig". Den är "kvinnligare", dvs. bättre än andra bh:ar.
Som om det fanns bh:ar som inte var kvinnliga. Som om man vore mindre kvinna i en Sloggi sport-bh än i en nätt spetssak.

Jag kan föreställa mig hur det skulle kunna kännas för en bröstopererad kvinna att höra att hon nu, med bara ett bröst, är mindre kvinnlig än innan. Hur hon tänker att hon liksom borde köpa spetsarna för kanske kanske kan tomrummet efter det förlorade bröstet fyllas då.

Jag vet inte om jag överdriver. Jag gillar egentligen La Redoute-katalogen. Men just den där meningen ger mig känslor av obehag.

I övrigt ser klänningarna på sidan tre himla fina ut på de små bilderna, man blir sugen på nästan alla, men när man bläddrar fram till de stora bilderna upptäcker man att de mest verkar sladdriga och allmänt misfit-aktiga. Varför är det så?

Segdag

Har befunnit mig i soffan under filten hela dagen. Försjunken i 1800-talets borgerlighet och Fru Mariannes stundtals angenäma, stundtals instängda öde; lyx blandat med andnöd och samtal om äktenskapets plågor och njutningar.
Har cirka hundra sidor kvar att läsa tills i morgon, och det känns av nån anledning inte alls stressande.

Nu ska vi laga purjorisotto.

Fem egenheter/ovanor

Jaha, jag provar väl då.

Jag blev utmanad av Rödluvan

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i ditt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

1) Jag tycker om att slicka på fingrarna när jag lagar mat. Jag stoppar ner dem överallt, i såser, smeter osv. och ”glömmer” ibland att tvätta händerna innan jag fortsätter med maten.

2) Jag är extremt frusen! När det är riktigt kallt på vintern sover jag med pyjamasbyxor, kofta, tjocka sockor och dubbla täcken. När jag sitter framför datorn måste jag ofta ha en filt om axlarna och på kvällen tänder jag massor av värmeljus, sätter på ugnen och öppnar den för att hålla mig varm.

3) Ibland när jag är själv hemma och lyssnar på musik brukar jag skutta omkring och dansa. En gång skuttade jag så mycket att jag stukade foten.

4) Det händer att jag viftar med händerna när jag är glad över nåt.

5) Jag har fobi för matlådor, uppvärmd mat och överblivna maträtter som stått i kylskåpet sen dagen innan. Framför allt matlådorna kan få mig att vilja spy.

Dessa vill jag utmana:

Galatea

Carra

Painsu

Annah Conda

Sanna

Nytt hopp

Min kurator är himla snäll. Hon ska fixa grejer åt mig.

Vi tar det från början. I augusti förra året fick jag en remiss till en expert som skulle hjälpa mig med mina svamp- och underlivsproblem.
Äntligen skulle jag få bort det. Bort med kliet, svidandet, sprickorna. Det onda. Bort med allt som får mig att må dåligt.
Den där remissen gav mig en massa hopp. Jag skulle äntligen få bli som vanligt igen. Vi skulle bli som vanligt. För det vore att ljuga att säga att det här inte har påverkat förhållandet. Det vore också att ljuga att säga att det inte har påverkat vårt sexliv.
Jag fick i alla fall en remiss, jag skulle få komma till experten nån gång under hösten, ganska snart alltså, med sjukvårdens mått mätt.
Samtidigt fick jag också remiss till kurator. Saker var ljusare än på länge.

Jag väntade hela augusti och hela september. Det blev oktober. En mystisk höst, då jag hade allt för mycket tid att tänka. Vi började undra om jag inte skulle få en kallelse snart, så jag kunde få komma dit.
I november ringde jag Könspol och frågade hur läget var. Du får nog en tid i december, vi har långa köer här förstår du, löd svaret.
Okej, tänkte jag, jag kan vänta till december. December är inte långt bort.
Återigen kändes allt lite gladare. Snart, snart skulle allt bli som det var innan.

Det blev veckorna före jul. Jag spanade ofta efter ett brunt kuvert när posten dunsade ner i hallen. Jag tänkte jag får väl en tid precis innan julafton eller kanske i mellandagarna men det får jag väl leva med.
Men det kom aldrig nån kallelse. Det blev jul och nyår och vi kom hem med nävarna fulla av julklappar, satte nyckeln i låset, såg högen med post på mattan och det måste måste bara ligga ett brev från landstinget i den där högen.
Fast nej.

Nu är det slutet av januari. Det har känts rätt hopplöst ibland, sådär som jag vant mig vid att det kan göra.
I dag var vi hos kuratorn igen. Hon frågade hur saker kändes och jag sa som det var, att det periodvis känns…tomt. Jag berättade hur länge jag väntat, hur jag hade ringt.
Hon sa att hon förstod. Hon skulle snacka med läkarna. Göra vad hon kunde för att jag ska få en tid så snart som möjligt.
Och jag blev glad. Vi blev glada.
Nu finns det nåt där igen.
Nytt hopp.

Snabbt!

Postade en grej nyss som jag var tvungen att ta bort, för jag hade varit lite för snabb såg jag. Som vanligt.
Ska dra och handla nyttig GI-mat nu strax.
Äter det för att råda bot på mina svampinfektioner. Det går rätt bra allt som allt, jag har gått ner lite i vikt också fast det inte alls var meningen.
MEN. Jag är fruktansvärt extremt överdjävligt sugen på choklad. Vilken choklad som helst går bra. Varje gång jag befinner mig i köket måste jag motstå en längtan att öppna skåpet, ta fram paktetet med kakao, blanda med en flaska baksirap och sleva i mig det som soppa.
Det är tur att jag är för mesig för att kräkas upp saker, annars hade jag troligen varit bulimiker vid det här laget!

Nu ska jag cykla till Prix.
Hör ni förresten nåt i Stenebergsparkens mörker som låter som en skadskjuten fågel, så är det troligen min cykel. Den är rätt gnällig.

Snabbhaiku

Frost i näsborrar
Ännu en januari
hoppas på vila

Bokförfrågan

Nån i Gävle med omnejd som har en samlingsbok där Henrik Ibsens Et Dukkehjem ingår, i sin bokhylla? Och kanske vill sälja den?
Helst på norska, men den svenska översättningen går också bra.
Hör av er omgående i så fall, om ni läser detta.

Tack på förhand!

Tusen böcker senare, del II

Edit till förra inlägget:
Anledningen till att folk gömmer referensexemplaren(alltså de böcker som alltid ska finnas på bibblan och ej går att låna) på högskolebibblan är, naturligtvis, också att de ska kunna lägga beslag på dem själva under föreläsningsfria studiedagar. Så att de ska kunna säga: Ah men, du kunde ju ha läst ref-exet? Jag kom hit åtta i går och satt och läste i ref-exet heeela dagen, när man själv beklagar sig över att boken var svår att få tag på.

Jo. Det är väldigt troligt att jag skulle pallra mig upp klockan sju, gå i snålblåst och flåsa in bland bokhyllorna vid åttatiden bara för att upptäcka att:
a) ref-exet är spårlöst försvunnet(vilket det ofta är när jag ska ha det)
b)ref-exet är upptaget av tio andra studenter som står och masskopierar det
c) det finns inget ref-ex av just den boken

Får jag ändå tag på ref-exet klarar jag inte av att sitta och läsa det i mer än högst en timma.
Sen blir jag hungrig eller kissnödig, men vågar inte lämna boken i biblioteket eftersom nån annan troligen kommer sno den då.
Jag vågar inte heller gömma den, för då kan det komma nån läskig bibliotekarie och upptäcka mig.
Så jag sitter där med kurrande mage och korsade ben och ser nervös ut. Kan inte koncentrera mig. Blir allmänt störd på alla människor och deras mobiler, på byggnadsarbetare som bullrar utanför, på att jag inte får stryka över meningar i boken med neonpenna. Kan inte läsa.

Så det slutar ändå oftast med att jag köper kursboken, läser den en halv gång, stryker under lite och sen ställer den hemma i bokhyllan för framtida behov. Där vet jag åtminstone att ingen kommer sno den.

Tusen böcker senare...

Jag fick med mig halva bibblan hem förut. Ändå har jag inte fått tag på alla böcker som ska läsas de närmaste veckorna. Hur förutseende måste man vara egentligen?
Hade glömt bort att det är ett krig som utkämpas här.
På varje humaniorakurs finns nämligen ett gäng välplanerade människor som alltid fixar alla böcker gratis.
Svettiga hänger de på stadsbibblans lås klockan tio för att lägga beslag på de få böcker som finns där. De gömmer referensexemplaren som finns på högskolebiblioteket nånstans bland ekonomböckerna för att ingen annan på kursen ska hitta dem. Lånar böcker i flera månader - lämnar aldrig tillbaka.
Allt för att kunna stå där och i triumf meddela att jag har då LÅNAT alla böckerna på bibblan så jag har inte betalt en spänn!
Medan man själv (som såklart inte har tänkt lika långt) måste lomma bort till studiebokhandeln och tänka jag får väl betala för den här boken OCKSÅ då. Bara för att upptäcka att den inte finns i bokhandeln heller, eftersom de bara har beställt fem exemplar. Fast det går trettio människor på kursen.

Baske mig om jag inte ska satsa på att bli en i gänget av förutseende människor den här terminen.

Omslaget!

Psst! Här står det om boken som vi gjorde omslag till för Polstiernan förlag. Till höger om huset på bokframsidan ligger en viss mörkhårig person som kanske kan verka bekant...

Kung Oidipus...

Kung Oidipus...
Jag kommer snart. Hoppas ingen har hunnit låna dig än bara.

*Tar fram sparken och åker till bibblan*

(En grej: Inte visste jag att "alla" bloggmänniskor var så bra på att göra magasin/tidningsomslag. Sällan är ens kunskaper unika.)

Bibliotekarie

Jag vet!
Jag ska inte skriva långa, spontana inlägg direkt i blogger, det blir ju bara skit. Använd word för fasen.

Funderar på ett nattdopp i badkaret. Sen sömn.

Do you believe if I say it's magic?

Ny kurs i dag på högskolan. Kanske min sista nånsin.
Nu är det slut på sötebrödsdagarna. Nu kommer jag vara tvungen att faktiskt läsa kurslitteraturen. Litteraturvetenskap är inte media- och kommunikationsvetenskap. Litteraturvetenskap är inte semester; man läser och man har tentor. En riktig vetenskap.
Det är lite svårt att ställa in sig på det när man har pluggat kurser där det diskuterats Foucault i tre år, och ändå inte är säker på att man har begripit vad en diskurs är. När man endast har skrivit kaffefläckade hemtentor under tre flummiga terminer.
Likafullt misstänker jag att jag skulle ha varit smartare om jag hade valt litteraturvetenskap från början.

Alla på kursen är ungefär nitton och vill bli bibliotekarie. Alla har fixat och förberett och skaffat samtliga böcker redan.
Åh, denna avund kring personer som vet vad de vill så tidigt i livet. Som kan vara seriösa och plugga ordentligt direkt efter gymnasiet.
Beundransvärda människor!
Och nej, jag menar inte att jag är mycket äldre och mognare är dem. Jag är tjugofyra, det är inte så stor skillnad, jag vet jag vet...
Jag menar bara att jag inte visste vad jag ville när jag var nitton och fortfarande inte vet, helt säkert, nu, fem år senare. Jag menar att det tar tid att figurera ut.
Man börjar plugga och man tror allt ska lösa sig på vägen, man tror man ska börja fatta, börja mogna, kanske halka på nåt bananskal nånstans och sen när man kommer ut sitta där med sitt fasta heltidsjobb som man bara råkat få, för man har ett sånt stort intresse för...nåt.
Men det gör man inte. Oftast.
Man kommer ut och man vet inte så mycket mer än när man hoppade in. Det enda man möjligen vet är att man inte "råkar" in i jobb. Speciell inte om man är kvinna och velig och har läst nåt med humaniora. Speciellt inte om man inte har några som helst kontakter inom området man har spanat in för sitt framtida jobbande.
Då vet man att det alltid kommer handla om slit. Alltid har.
Att man måste sprätta upp det där bananskalet med kniv och använda massor av glidmedel för att ens kunna få till en liten halkning.

Med andra ord är det bra att veta vilket bananskal man har tänkt halka på, tidigt.

Ursäkta de slitna metaforerna.
I morgon ska jag upp i ottan och bryta mig in på stadsbibblan.

What a life!

"Meh kommer morgontidningen redan? Fan vad tidigt fy fan vilket jävla liv asså, gå upp sådär jävla tidigt fy fan..."

Det är januarivinter 2006, vid tresnåret. Söndagsnatt och mörkt. Ambulanser nånstans långt bort, och taxibilar som rusar. Människor börjar ramla hem från krogarna i Gävle, efter ett par omvägar i områdena kring Dalagrillen eller McDonalds hamnar de rökande och skrikande i portarna. Du lääär ju göra det, fan, men gör det dålå, nu har vi efterfest, fan vad schysst....
Jag försöker, försöker ignorera allt, vara nån annanstans, bara sätta på tidningsväskorna på cykeln, bara göra det jag ska, snabbt, utan att bry mig om alla ljuden.
Men man är ingen människa när man är tidningsbud. Man är bara tidningsbud. Man är den där som har "ett jävla liv"och som är "stackars stackars". Man sover inte på nätterna och troligen inte heller på dagarna, man finns till bara för att stoppa ner tidningar i inkast till folk som ligger i trygga sängar. Det spelar ingen roll om man hör syndtyckandet; fy fan för att vara tidningsbud. Eller de spydiga kommentarerna; jag vet inte var det finns sprit... men du kan ju alltid fråga TIDNIGSBUDET, hö hö.
För att inte tala om miffo-utropen och frågorna; men titta nu kommer TIDNINGEN! eller Heeeeej, delar du ut TIDNINGAR?
Man behöver liksom inte visa nån social respekt mot ett tidningsbud, det är ok att skrika rakt ut och ställa hur korkade frågor som helst. Åtminstone om man är mellan 18 och 35 i Gävle, lite småpåverkad med stripsflottig mun, har slut på cigg och är jävligt efterfestsugen.

Nej, jag delar inte ut tidningar, jag bara går runt i de här sunkiga kläderna mitt i natten för att det är kul. Det är inte tidningar i min väska det är bara papper med trycksvärta på.

Ändå klandrar jag ingen. Jag skulle inte heller inte ha tänkt på vad jag sagt, för jag tänker inte när jag är full, det gör man inte, inte på samma sätt åtminstone.
Så jag försöker sluta öronen, tänka mig bort, om ett år vid den här tiden är jag förhoppningsvis inte här.Då har jag inte ett "jävla liv" längre.
Det funkar, för det mesta.

Handlandet

Det andra nödvändiga. Den tillfälliga lyckan. Shoppingen. Så som vi gör för att döva, för att täcka över, kanske piffa upp.

Förutom dagboken blev det:
*Skjorta, en styck, mjuk och randigt rosagul, på rea 49 kr, Gina Tricot.
*Tunika, en styck, silkig och lila, lite paljettig och hippiaktig, på rea 49 kr, samma affär.
*Top, en styck, lila och vanlig, v-ringad, på rea 49 kr, samma affär igen.
*Bh och trosa i blå spets, i samrådan med pojken, kanske 150 kr, billighetsunderkläder från HM.
*Mat, ca 200 kr.

Nu snart gå ut i kylan för att handla mera mat. Henrik är sur på bilen som inte startar.
Jag är inte ensam om att hata vintern, tror jag.

Hjärtebok

Jag har gjort det nödvändiga. Jag har köpt mig en dagbok. En riktig dagbok med hjärta på utsidan, att vara helt ärlig mot mig själv i. Kanske är det vad som behövs.

Läser i min gamla dagbok från 2000. Hösten efter studenten. En 18-årings dagbok. Hormonfylld, sprängd av känslor och oro.
"Jag är rädd för hängbröst..."
"Jag var rätt full, som vanligt..."
"Jag vet inte vad jag känner..."
"Jag vet inte vad jag gör..."
"Jag tycker att jag rätt snygg, egentligen..."


Inser att man var nån annan då. Inser att man hade saker som man inte har nu. Inser att man inte hade saker då, som man har nu. Inser att man förändras. Jag har inget minne av att jag tyckte var så snygg på den tiden. Jag minns inte hur allt kändes, utom när jag läser de gamla anteckningarna.

Därför är en ny dagbok nödvändig. Nödvändig för att minnas vem jag var 2006. Senare.

That' 70s blog

Eh. Jag ska ordna till allt här inne. Nån gång. Bara inte just nu.
Sov gott alla!

Good times on the rise...

The Embassy känns som januarivärme för nästan alla nu, eller?
Mycket pling pling plong som jag gillar.

Det här är ingen effektiv vecka.
Sova till halv elva, aldrig komma igång med nåt plugg, nåt jobb, nåt ifyllande av blanketter. Eller hushållsgrejande.
Mest produktiva sakerna som har blivit gjorda:
*Tvätt - måndag
*Plocka ner julgrejer - måndag och tisdag
*Skriva på uppsats - tisdag och onsdag
*Handla massa nyttig mat och hämta pluggböcker - tisdag
*Fixa böcker på stadsbibblan - onsdag
*Skriva uppsats och maila - torsdag (förhoppningsvis)
*Fixa in blanketter till CSN - torsdag( måste!)

Jag vill väldigt gärna sitta i nya skolbibblan, precis i mitten av rundeln och läsa litteraturvetenskapsböcker. Allt känns arkitektiskt och stort och ljust, som en helt annan skola, nästan universitet.
Jag verkligen vill sitta där. I morgon kanske.

Funderar förresten på blommor till bloggen. Ungefär nån riktigt ful sjuttiotalstapet. Eller tussilago.

Det stora dilemmat

Så åkte bilden bort. En plötsligt längtan efter att vara mer anonym, sprungen i alla dessa diskussioner som handlar om bloggarnas dilemman. Det vill säga de tre A:na; anonymiteten, ansiktet, andra.
Ska jag vara anonym frågar man sig? Hur anonym är jag? Ska jag visa mitt ansikte och vilket ansikte ska jag visa? Vad ska andra tycka om det jag skriver?

Jag har förstås aldrig haft som ambition att vara helt anonym. Jag har hela tiden haft en vision om att jag, på grund av min utbildning och den tanke jag haft med den, nån gång kommer att skriva saker i nåt slags offentligt/öppet sammanhang. Mer eller mindre. Vare sig det blir som informatör, journalist, reklamare eller annat som det är tänkt att man ska/ kan bli efter kultur- och kommunikationsprogrammet.

Men ändå. Känslan av att inte längre behöva se sitt ansikte bredvid de texter som jag producerar här är befriande. Det här är ingen tidning, ingen reklampelare, ingen informationsbroschyr.
Det här är ett ställe där jag inte alltid(eller oftast inte) lägger ner särskilt mycket energi på att granska det jag har skrivit. Där fingrarna oftast är snabbare än hjärnan. Där det kryllar av stavfel, spontana åsikter och ibland även pinsamheter.
Jag är inte helt säker på att jag vill att alla i mitt verkliga liv ska kunna hitta mig och se det. I alla fall inte än.

Bort med flingorna

Nej. Nu ryker den här snön och det här ögat snart. Vill ha ny logga och vårig design här inne om jag inte ska dö av tråkning. Ni vet, vikten av snyggheten. Bokstäverna som flyter.
Men vilka färger?

Januariont i håret

Jag har inte dåliga hårdagar, jag har dåliga hårmånader. Januari är en sån månad. Kanske februari också. Och mars. Inte förrän knopparna spricker börjar mitt hår bli sitt gamla vanliga jag igen.
Men nu är det akut, och det inte enbart av estetiska själ. Topparna skulle troligen klara av att ladda min mobil om man stack upp laddaren i dem. De sprakar så fort man rör vid dem. Spretar som nakna trädgrenar mot himlen, fast neråt.
Och värst av allt: de klistrar sig fast vid kinderna. Att ha nåt klet(läs:läppglans) på munnen är bara att glömma, om man inte vill se vindigt skivomslagscool ut, á la Madonna på Frozen-omslaget.













Madonna med vind i håret. Bild härifrån.

Bitter old tidningsbud

Happ! Där sumpade man chansen till ett riktigt hyfsat extrajobb som kompostinformatör, allt på grund av en nervös anställningsintervju. Vad var det jag sa.
Det var inte som att jag ville ville ville ha jobbet. Men jag ville. I alla fall någorlunda mycket. Men de har nog rätt. Jag är intresserad, men inte brinnande intresserad. Sånt lyser igenom.

Jag kommer sluta som ett bittert gammalt tidningsbud som sitter uppe hela nätterna och bloggar om min misär.

What a feeling...

Det finns verkligen skäl att hata januari. Inte nog med att snön numera är gatubrun, elljusstakarna undanstoppade och pengarna snart slut. Tristessen härjar fritt i medvetandet, liksom i tv-tablån. När börjar alla serier? Lost? Desperate Housewives? Och hallå, L-word, när börjar L-word?
Kom på mig själv med att i hemlighet sakna den pirrande nyfikenheten jag har inför det programmet. Hettan. Januari behöver en sån serie. Nu, snart.

Nyfiket pirrande förresten. Finns det nåt pirrande som är jämförbart med det?
Jag pratar inte om pirr i magen, inga kärlekspirrande fjärilar, inget kåtpirr.
Snarare ett pirr av förväntan som startar nånstans i ryggslutet och pendlar fram och tillbaka utmed ryggraden och stannar ungefär i nacken. Sådär så att man nästan fryser lite.
Det kommer oftast, åtminstone för min del, i samband med att jag läser, hör, eller ser nåt. Kanske en text som ord för ord frammanar känslan av att nu nu NU kommer det nåt. Det pirrar. Nu förvrids allt, nu fastnar jag. Just i den här raden. Det pirrar.
Sen landar man, efter stegringen, och antingen har man tappat allt, antingen kom aldrig just det där oförklarliga väntande. Eller så kom det, och man är uppslukad.

Rottweilerfolket

En annan grej.
Människor som bor i lägenhet, som tror att de är tuffa för att de har en Rottweiler som skäller så fort man passerar närmare än tre meter från dörren. Som har tuffa skyltar där det står Om du hör ett skall nu betyder det att min Rottweiler tycker att du är för nära.
Som verkar ha det mest för att jävlas, mest för att tidningsbud som kommer mitt i natten och ska stoppa i en tidning i deras inkast, ska hoppa till och nästan få hjärtattack.
Såna människor. Jag måste säga att jag har rätt svårt för dem.

En burk med anka och en lukt av nåt annat

Nere vid stationen finns en ny, trevlig thai-butik i en källare. Det allra trevligaste med den är att öppettiderna verkar vara oberoende av övriga kommersen. Ett besök halv sju en lördagskväll är ingen omöjlighet.
Det näst trevligaste är att tre thailändska(?) kvinnor använder butiken som sitt matrum och lagar till goddoftande soppor och woker som de sen sätter sig och äter av mitt i butiken. En typ av exotism och trolig fascinationsföreteelse för många svenskar, nästan intimt och privat; våra egna hemlagade middagar som allt för ofta göms i plastsnuskiga lunchlådor i fikarum på jobbet.
Med detta inte sagt att alla, utom många av oss svenskar, faktiskt föredrar att sitta bland en massa kunder och äta, men i det här fallet verkade valet vara självklart.

Affären är översållad med chop sue-sauce, satay, räkchips och ris i lösvikt. Doften som ligger över allt är en blandning citrongräs och djuraffär. På en hylla hittar vi aloe vera-dryck och rostad kokosnötsjuice på burk. Som små läskburkar.
Jag plockar åt mig en påse torkat soyakött från en hylla.
”Det där är vegetariskt” säger butiksägaren. Han berättar att de ska få mer vegetariska produkter och att han ska fixa en hel hylla med bara vegomat. Sen visar han mig den vegetariska ankan. Det är blå minikonservburkar med texten Vegetarian mock duck. På framsidan en bild av knottriga anklår.
Jag köper en burk, vill prova, funderar på hur jag ska anrätta det. Vi betalar, säger hejdå, klampar upp från för trappan med soppfläkten i näsborrarna.
Ljudet från musikövningarna i Sjömanskyrkan dundrar emot oss när vi kommer ut. Det är kallt, men ändå – fasiken, är det här januari i Gävle?
Från påsen i handen kommer en lukt av nåt annat.

Den trettonde; fredagen

En hel dag med uppsatsen i nya bibblan igen. Skolan har verkligen fått ett lyft; det är en ny värld där inne i runda huset. Alla hänger ju där nu, för fasen.

Det är en underlig känsla som kommer med tanken på att jag snart ska börja plugga igen. Den där känslan av att allt börjar om. Att sitta i bibblan med böckerna, att vara full av förväntan, men ändå inte.
För samtidigt som det börjar om är det ändå samma gamla skola, samma matsal att äta lunch i, med de orangea väggarna och föreningsflaggorna, samma korridorer att springa i med det gråa ljuset ute och andan i halsen till föreläsningarna.
Det är inte det där exalterade som fanns när jag kom hit för tre år sedan. Tanken på att allt var möjligt och alla människor som skolan inrymde så fantastiska. Dagar i ljuset bland böcker och snabbmakaroner, nätter i en förväntansfull berusning, bland hångel och rekorderlig päroncider.

Och nu, dagar med uppsatsen. Långa, med blandade känslor av fascination över sitt eget tänkande, samtidigt en massa ilska.
Så klart blir jag arg när jag läser om vestibulit. Så klart är det känsligt för mig, eftersom mina egna problem liknar det så mycket.
Jag trodde aldrig att lite svamp kunde orsaka så mycket besvär, men nu vet jag bättre.
Ändå vill jag hålla på med det här. Jag valde att skriva om det, fast jag visste att det kunde bli jobbigt. Eller, jag gjorde det kanske för att jag visste att jag måste.
Allt kanske hade varit ännu svårare annars?

Språket fröken, språket!

Avdelning: ursäkter och insikter.

Jag måste korrigera mig. Angående inlägget nedan om vestibulit.
Det är inte okej att använda ordet kvinnosjukdomar så som jag gjorde, som om mannen vore normen för all medicinering och sjukdomslära. Det förminskar egentligen bara kvinnors besvär och gör det till nåt av mindre betydelse, eftersom det mellan raderna låter som att det "bara" är en sån där "kvinnosjukdom" och nästan inte en riktig sjukdom. Inga sjukdomar kallas för "manssjukdomar", så varför ska vi då klumpa ihop vissa typer av sjukdomar till kvinnosjukdomar?

Mitt talade språk är inte särskilt genomtänkt.

Känslan

Slitningar mellan det vuxna ansvaret och ungomens själfullt själlösa, så kroppsliga, glam och intensitet.
Slitningar mellan ett fastklistrat armbandsur och en klockradios dån över havet, strax innan den slängs och krossas.

Snö fucking snö

Jaha. Den här intervjun kan ha gått precis hur som helst. Helt åt helvete, eller halvbra eller kanske anställningsdugligt bra.
Men alla andra är säkert bättre. Alla andra var säkert mindre nervösa och mer framåt, som vanligt.
Fast jag tyckte att jag var rätt lugn. Lugn, men en aning osäkert nervös.
Och uppsatsen. Uppsatsen, uppsatsen, varför skulle de fråga om den? Säger man att man skriver om vestibulit så fattar människor oftast inget.
Eller så fattar de precis. Svårt att veta.
Folk i allmänhet vet inget om vestibulit. De vet inte att hundratusentals kvinnor i Sverige har ont i underlivet och att de inte kan ha samlag, att det kan göra ont när de sitter, cyklar eller går på toa. De vet inte att läkarna fortfarande inte är överens om vad som orsakar smärtan.
Det är så litet, så smalt, en sån liten smula av all information som sprids att de flesta förmodligen har missat det.
Så hur skulle jag kunna förklara?
Jag bara: eh...ja, vi analyserar tidningsartiklar...(jaha, brukar de flesta säga då, och sen sluta fråga)
Vadå för tidningsartiklar?
Ja, eh...det är svårt att förklara, men det handlar om så kallade kvinnosjukdomar.
Jaha, vadå för kvinnosjukdomar?
Jo...eh, underlivssjukdomar.
Jaha, vilket udda ämne...hur analyserar ni det då?
(Men snälla!)
Ja, egentligen är det mest en sjukdom, det finns en kvinnosjukdom som heter vestibulit och vi analyserar hur den framställs i de olika tidningarna...
Jaha, hur då?

Osv.

Försökte styra upp det hela på slutet genom att ställa ett par frågor om jobbet, men vem vet. Allt kan ha varit för sent då.

På hemvägen snöade det.

Blödigt

Sånt här tycker folk är äckligt att skriva om, men jag gör det ändå; jag har förblödit mina jeans.
Min bästa jeans är nermensade och i morgon ska jag på anställningsintervju. Helvetes skit satan!

Egentligen skulle jag skriva nåt seriöst nu, nåt om orden som jag ogillar och om bra saker som jag har läst i andra bloggar om varför t.ex naturligt är ett hemskt ord, men det blir inte så.

Jag har fikat massor av te och pratat med Sara om hur olika typer av städer är inlemmade i olika sociala mönster, hur man lägger sig till med sin ursprungsdialekt så fort man kommer hem till sin uppväxtstad och hur man sen släpper den så fort man kommer tillbaka till sin nuvarande hemstad.
Ständigt återkommande ämnen när vi fikar är för övrigt:
1)Hur lika våra respektive uppväxtstäder(Mariestad och Skellefteå) är och hur mycket de skiljer sig från Gävle och varför de gör det.
3)Hur det är att ha växt upp i en mindre stad och hur det präglar en som människa.
4)Hur människor i Gävle är; hur de beter sig och hur de pratar och vad de pratar om.
3)Hur småbröder är och hur de aldrig tycks vilja umgås med sina storasystrar, åtminstone inte före en viss ålder.
4)Hur många kassörskor på mataffären X i Gävle som har planer på att fixa silikon.
5)Hur svårt det är att få jobb efter vår utbildning och att ens föräldrar inte riktigt verkar vilja förstå det.

Fett!

Henrik säger: Du kommer skriva i bloggen att vi gjorde bearnaisesås för du vill skryta lite...
Jag säger: Nej!
Henrik säger: Jo, det kommer du.
Jag säger: Vi får väl se!
Henrik säger: Det kan jag satsa nåt på att du kommer.


Och ja okej okej. Vi gjorde bernaisesås i går till vår lördagsmiddag och det gick inte alls dåligt. Varför säger alla att det är så svårt?
Nästan 200 gram smör i såsen. Och hasselbackspotatis. Kolatårta. Grädde.
Men i morgon börjar jag en ny nyttighetsdiet som ska döda all svamp och då kommer jag behöva det där fettet.

Mannen med vagnen

Det var förresten ett nytt tidningsbud på mitt granndistrikt( a.k.a loftgångsdistriktet) när jag extrajobbade i natt.

Vid tjugo i fyra- tiden har han med den skraltiga bilen som brukar köra 1015 ännu inte dykt upp.
Jag raltar runt på femte tvärgatans övre del med min tidningscykel, går försiktigt för att inte välta och råka få alla tidningar över mig. (Mycket troligt att det skulle hända, men som tur är bor man i en stad som är van vid snö och där det grusas.) Plötsligt får jag syn på en långhårig kille som dyker upp från ingestans. Han går mot hämtplatsen i hörnan vid blomsternhanden, där granndistriktets buntar forfararande ligger kvar. Och han skjuter nånting framför sig. Det är lite mörkt så jag ser inte riktigt.
Vad är det vad är det? Men! Är inte inte...jo, det är...en barnvagn! Vad fasen ska han göra med den?

Killen smusslar sen fram en röd TAB-väska ur vagnen och börjar sprätta buntarna.
Han ska alltså bära tidningarna runt i barnvagn! Smart!
Vagnmannen. Undrar om han är släkt med Burkmannen? (Gävles näst kändaste kändis efter Bocken och DiLeva.)

Febrigt

Darrig och matt. Så konstig kropp. Klarar fortfarande inte av dagar då det skymmer när man vaknar. Nästan som en feber i kroppen.
Jag behöver vila, bearnaisesås och sex på ett normalt vanligt sätt.
Normalt kvalar förresten in på min lista över enormt otäcka ord som jag ogillar.
Andra exempel:

Genuint
Naturligt
Korrekt
Ytligt

Bara adverb, som synes, och nån gång ska jag förklara varför jag är rädd för dem.

*

Släktträffen gick bra. Det var mycket potatisgratäng och en typ av väldigt goda snacks; parmesangratinerade tunnbröd. Måste prövas!
Vi lekte en lek som gick ut på att gissa i vilket sammanhang ett viss grupp med tal hörde hemma. Vårt lag vann överlägset.

Dagens gåta blir därför: vad är följande tal exempel på?

1) 30, 40, 60, 90

2) 70, 75, 80, 85, 90

Obs! Att de hör hemma i vardagliga livet. De har inget med matte att göra.

Den som gissar rätt vinner en skål med bearnaisesås.

Frukostsnabbis

Det märks att det är helg, allt är tommare och tystare än det brukar. Grannen har festat halva natten och själv vaknar man med halvhuvudvärk och ännu mörkare ringar under ögonen än vanligt.
Det gick aldrig att sova och jag vet inte om det var surrandet i väggarna eller de sporadiska svettningarna.
Försöka sova med öronproppar. För man orkar ju inte ta reda på vilken granne som festar och även om man orkade skulle man aldrig få för sig att gå dit och ringa på. Men jag fattar inte hur folk gör som sover med öronproppar, det går ju inte att andas och allt blir liksom bara ännu värre eftersom man stängs inne med ljuden som ekar i huvudet.

Det har visat sig att min grafiska kurs bara är på en termin och att den officiellt slutar i dag och jag fattar inget. Jag som var säker på att den skulle pågå ett år. Har till och med fått förtryckta blanketter från CSN som gällde för två terminer, men nej.
Nu är det slut, en sista uppgift är inlämnad. Jag har lärt mig saker, men frågan är om det är tillräckligt?

I dag: Släktkalas hos Henriks föräldrar i Hudiksvall. En ganska läskig tillställning, det tycker till och med Henrik, därför har han bett mig komma till undsättning. Jag misstänker floder av vad gör du nu då? vad vill du jobba med då?- frågor.
Trots det ser jag ser ändå lite fram emot dagen; det ska bjudas på poatisgratäng och släktingar är sällan så läskiga som de först verkar.

Snart är det sommar

Ta bort den här vintern, nu!

Jag är redan trött. Jag önskar mig ingen mer snö och inga jävla sexton minus.
Jag orkar inte januari. Jag orkar inte styra upp i det tomma efter helgerna, plocka ner ljus och tomtar, ställa glöggen längst in i skafferiet. Jag orkar inte ha på mig jackluvan så fort jag går ut för att slippa förfrysa öronen.
Framför allt orkar jag inte gå omkring och känna mig äcklig i tre månader till.

Man tvättar håret för man ska till bibblan. Man tänker att det egentligen är skit samma när man bara ska dit, men ändå, man kanske vill känna sig fräsch och man kanske drar en sväng på stan också.
När håret är torrt kammar man det med gles kam för man vill inte att det ska bli för elektriskt och man sprayar dit massa spray, men inget hjälper. Topparna sprakar och luggen flyger.
Sen försöker man täcka över prickarna och ringarna under ögonen men allting fastnar och flagar och smular sig och huden är bara grå och varje por är så jävla stor och synlig. Man måste ta på sig LÄPPSTIFT för att det ska gå att gå ut.


Man går på stan.
Man går in i sminkaffären med de skarpa skarpa speglarna och expediten med blanka naglar.
Vill du ha hjälp med nåt? säger hon och man mumlar tack det är bra och går och studerar foundation på nån Lancome-hylla.
Ser sig själv i en spegel och det skarpa skarpa ljuset lyser genom huden som är genomskinlig och på läpparna hänger det flagor.
Man vill prova ett läppstift men det får man inte för man kan ha herpes.
Hur skulle det gå om alla ville prova läppstiftet på munnen? skulle expedittanten säga då, tänk vilka smittor som kan spridas den vägen.
Och man skulle vilja svara att nästan alla har ju ändå herpes så det är ju skit samma, men man skulle inte våga.
Sen tittar man ner på sitt avskavda nagellack och händerna som är torra och känner sig ful, så man köper inget läppstift.
Man köper inget alls, man bara tänker att man borde sola solarium och man borde gå på en ansiktsbehandling, men det gör man inte.
Man går hem och gömmer sig, och allt är den jävla vinterns fel.

Blod

Jag har varit på blodgivning, därför orkar jag inte tänka.
Eller så är det bara januari.

Gick upp tiiidigt tiiidigt, för att äntligen ta tag i det här med blodgivningen. Det är en sån där samvetsgrej som Henrik övertalade mig att göra i början av vårt förhållande, men som jag nu har undvikit i typ ett år.

Jag blir alltid så ompysslad på blodcentralen. Det har med första gången jag gav blod att göra.
Då var jag nervös, men förväntade mig ändå nånstans att allt skulle gå bra.
Det gjorde det inte.
En späd flicka på en brits hade sovit alldeles för lite och samma späda flicka reste sig alldeles för snabbt efter tappningen. Sen var det blandspritsbaksmälla och genomskinliga kinder; döden döden jag måste sitta ner, ge mig vatten! nej förresten jag måste lägga mig åh fan jag spyyyyyr…

Jag mindes detta när jag gick dit i dag. Jag undvek att titta på jättenålen. Jag undvek att tänka på att blod pumpades ut ur min arm, genom en slang till en plastpåse.
Jag låg och blundade lite smått. Blundade mer, tills nålen var borta.
”Hur är det med dig?” hörde jag blodcentralstanten säga, ”Du ser rätt blek ut…”
Jag öppnade ögonen. ”Det är ok…jag är lite yr tror jag.”
”Ja, vi vill ju inte att du ska svimma.” sa blodcentralstanten. Hon insisterade på att jag skulle ligga kvar och bli servad med juice och vatten ur sugrör, varsamt behandlad som om jag vore ett sjukt barn.
Så jag låg där ett tag, nickade bara blekt då och då att jo det är lite bättre, och nej det är nog bäst att jag inte går upp än.
Slutligen fick jag resa mig, under noggrann bevakning. Sitta ner vid borden med en paprika – och ostmacka och juice, du får dricka juice så du får i dig lite socker.
Jag drack juice och åt macka. Darrade lite på handen. Nickade blekt igen och intygade att jag var ok när hela blodcentralsteamet ställde sig och stirrade på mig och mumlade högt hur är det med den där tjejen svimmar hon snart eller? borde hon inte komma och lägga sig igen?

Kanske såg det verkligen ut som om jag snart skulle landa på golvet med ett gäng stjärnor runt huvudet, eller så är det ett rutingrepp de kör med varje gång det kommer en klen liten tjej, men det spelar ingen roll. Så länge man blir såhär omhuldad känns allt ok.

En annan återkomst

Tyst snö. Tysta ord. Nytt tangentbord med bokstäver så mjuka.
Nu är jag här igen, i Gävle, och allt är tyst, utom mina fingrar. Eller, för nån sekund sen ljöd Common People med Pulp genom rummet, för några minuter sen ljöd röster i hallen. Våra röster; min och Henriks.
Nu har han åkt. Jag är ensam i ett hem för första gången på två veckor. Mitt hem.

Ett annat hem var det sorgligt att lämna.
Nån sort vemod, packa, lämna, åka i snö, ta hand om er, gott nytt år vänner, vi ses väl till påsk om inte annat, det gör vi väl? lämna julen - det som är en saga när man kommer men verklighet när man åker.

Ett samhälle att bo i. En stad att åka till med vänner i. Vänner som det ibland känns som att man träffar allt mer sällan och vet allt mindre om.
Vänner som man har levt ett liv med, som vet jag har gjort och hur full jag har varit, hur det var när jag förlorade oskulden och som var med när jag tog studenten. Vänner som har varit jävligt förbannade på mig och som jag har varit jävligt förbannad på tillbaka, men älskar.

Jag önskar jag kunde säga att jag aldrig längtar tillbaka till det som var då. Att det var så mycket som var svart och sorgligt, för det var det.
Men nånstans gillar jag det. Nån sorts nostalgi finns där och nåt slags påminnelse om att då fungerade kroppen och då fanns det så mycket tid. Då fanns det inga underlivsproblem som det finns nu, och då fanns det inte heller nån känsla av att allt försvinner jag hinner inte jag får aldrig börja leva jag kommer fastna här, framför datorn.

Men inte. Nostalgi är att skena. Kanske skena mot nåt som till slut inte finns.
När man kommer hem och ser allt, när man står i en knôkfull pizzeria i Mariestad och nån ropar öh Flossan köp en kebabtallrik te mäj då tänker man nä.
Man tänker att man har glömt allt. Man tänker att man har glömt det som man tröttnade på och hur man alltid alltid kände sig sorgsen och ensam att man aldrig fick dansa tvåtryckaren med den man ville, eller så fick man det fast sen var han mycket fulare än han såg ut att vara från början.

Sen tänker man att nu bor man ju i en stad där man kan fika på söndagar och gå på poesifestivaler och konstutställningar och på vintern kan man gå och bränna en bock om man vill och nästan bli rikskändis och sen tänker man att man har ju ändå en underbar pojkvän och det går nog att få ett jobb, trots allt, nån gång, och saker och ting är inte så hemska. Ändå.

En återkomst

(Ord från innan jul.)

Åker bakåt
till en saga
Snöbäddade perronger hus
i vila
Ögonlängtan
i minnesglas

bilderna som
dunkar läppar
i hagelregn
och inget
landar längre rätt
här

Senare senare
din hand en morgon
bland tryggtapeterna
värmer mig tillbaka

Gott nytt år!

En sån här blir det senare...


















Gott nytt år människor! Ha en bra nyårskväll, lyssna mycket på Le Sport och drick mycket vin. Undvik att få snö innanför bh:n.

Puss.

(Nej. Jag får inte till det här inlägget; ingen normal text och vetifan varför bilden vill lägga sig så fult, men skit samma. Orkar ej.)

Färgen...

Mahognybrunröd som bara syns i riktigt starkt dagsljus! (Samt en blek näsa.)

Kolorering

Nu jävlar! Nu hakar jag på årets sista bloggtrend och kolorerar mig själv till nån annan.
För första gången på hundra år har jag köpt en hårfärg. Mahognybrunröd från Schwartzkopf.

Henrik assisterar i badrummet. Läser högt ur bruksanvisningen.
"Du ska eh...inte blöta håret, man ska BLANDA den här med den här flaskan och hälla i det torra håret..."
In kommer min mamma, en hårfärgningsveteran.
"Du måste BLÖTA håret innan och tvätta det, så är det alltid..."
Henrik: "Men det står det torra håret här..."
Mamma: "Jaha, men du vet väl att du ska BLANDA den där med den där flaskan och den DÄR tuben också, eller den ska du ha i efteråt förresten..."
Henrik: "Eh...det är nog bäst att du gör det här..."

Nån sorts slutsats; två hårfärgningsassistenter är alltid en assistent för mycket, speciellt om den ena innehar expertiskunskap.

Nu ska jag gå och skölja håret bajsbrunt.

You look like Bret from Suede...

Ha ha!

[...]Since you said I looked like shit
And I said: you look like Bret from Suede[...]

Jag lyssnar en massa på Le Sport. Jag gör inget vettigt. Jag citerar låtar.
Vi snöar långsamt in här och Henrik är på väg hit med bil. Snart ska jag laga lunch till hans ankomst. Hoppas han tar sig hela vägen fram.

I morrn ska jag köpa champagne och läppstift. Och kanske hårfärg.
Jag färgar aldrig håret, det är en av mina grundprinciper i livet, det syns aldrig i mitt hår, det blir bara små näst intill osynliga skiftningar.
Men. Jag behöver förändring. Små detaljer, nyanser.
Sen vill jag gärna åka till Paris.

Känna som i känna

Varnade jag dig inte. Bli inte kär i mig. Försök inte ens lära känna mig.
För det går inte. Att lära känna mig. För identiteten finns inom oss. En människas personlighet finns inuti, där ni andra inte kan mäta den.

Jag läser Joyce Carol Oates Jag ska ta dig dit. Den är ganska häftig. En namnlös brud ska skaffa sig en svart älskare och relationen blir djupt destruktiv står det på baksidan. Ljuvligt!
Jag väntar just nu på att de två ska få till det.

Jag är inte så bloggsugen just nu.
I natt när jag inte kunde sova funderade jag faktiskt på att lägga ner. Eller ta en paus.
Eller liksom bara...ja. Göra nåt annat.
Fylla min tomhet med nån annans tomhet.

Men nu sitter jag här, likväl.
Det snöar fjun ute.
Allt känns ändå bättre när det är ljust.

Stulen årslista

Stulen lista från Rödluvan, men svaren är mina.


Plats:Gävle, men just nu på landet utanför Mariestad

Resa:Grekland, Umeå

Bostad:Trea med glasbalkong och helgsambo

Husdjur:Inga, tyvärr

Språk: Svenska, spanska

Musik: Håkan, Tough Alliance, Le Sport, Winnerbäck, åttiotalsdisco

Film: Habla con ella

*Bok: Allt av Mirja Unge

*Dagboksnostalgi: Skugges Men mest av allt vill jag hångla med nån

Mat: Potatisgratäng, fetaost, vegetariskt...

*Dryck: Julte, Blouberg-vin

Upptäckt: Jag säger skogspromenader...

Affischer: What? I mitt gamla flickrum finns en miljard Okej-planscher som jag tröttnade på rätt snabbt.

Oljud: Grannar

Arbete: Nä, bara tidningstjänst och plugg

Fest: Valborg, midsommar och min födelsedagsfest nyligen

Kaos: Livet

Shopping: Svart klänning med trasig dragkedja, ännu ej använd men ska fixas till

Förhållande: Jo

Splittring: Tror inte det var nån sån

Reunion: Har alltid reunion med gamla gänget varje jul, påsk, sommar

Vänner: Ni vet vilka ni är

Telefonsamtal: Så få som möjligt

Snällaste: Henrik

Trauma: Allmäna våndor, underlivsproblem

Bedrift: Nä

Förbättring: Kanske har blivit lite mer sparsam...

Beroende: Dator, böcker, skriva, vin, gladpop

Återkomst: Sommaren

Tidsfördriv: Skriva, blogga, fika, gå runt och tänka på saker...

Plagg: Pyjamas och tubtop

Fynd: Ellos-stövlarna

Dyraste: All jävla hälsokost

Uttryck: Oj, oj

Citat: "Jag är från Väschöttaschlätten..." Eller var det förra året? Hum. Har säkert sagt en massa dumheter.


*Eget tillägg

Nostalgifylla

Oh, en annandag som så många andra annandagar; i bakfyllans tecken.
Mindre krogrunda i Mariestad i går. Nostalgi, men för jävla dyrt att gå in överallt. Mycket vin och trevliga människor. Lillebror ute, bjöd på AquaTini.

Aftonens trevligaste: okänd blondin med stora bröst(tror jag?) i baren på Statt som fixade en drink åt mig när jag hade stått och blivit ignonerad av bartendern i 45 minuter. Folk kan vara så genomtrevliga i småstäder(läs Mariestad) ibland.

Kvällen slutade traditionsenligt med pizzaorgie på Italia.
Typ 200 matgäster i en 30 kvadratmeters lokal satt, åt och sov på varandra. Skrek och slogs om maten. Vid halv tre-tiden fick polisen komma och reda upp det hela.
Så kan det också vara ibland i småstäder.

Fräknisar

Det här är för alla söta människor med fräknar. Och för alla andra med, för den delen.

Nu ska jag äta julmat i pyjamas.

Changes

Granen står på övevåningen i år!
På övervåningen?!!! Två förvirrande ungdomar tittar på mamma.
Men granen har ju alltid stått där nere i vardagsrummet?
I 23 år.

Jag: ...sen har jag hört att vi ska äta julmiddan i VARDAGSRUMMET i år...
Liten bror: Va??? I VARDAGSRUMMET???!Detta har inte jag blivit informerad om.
Julmiddagen äts ju i köket. Så har det också alltid varit. I 23 år.

Såhär blir det när man gör saker exakt likadant, år efter år.

Glöggstinn

Har varit och glöggat mig hos Åsa och bytt julklappar med gänget. Gamla gänget alltså.
Inte ofta vi träffas numera, men det börjar bli en säker tradition att byta julkappar hos Åsa nån av dagarna kring julafton.
Glöggande och julklappar och pussel blev det. Och en sväng till pizzeria Smasch.

När jag kom hem ville lillebror ta en julgrogg.
En julgrogg? Hm...
Just det, lillebror är 20 nu.
Så lätt att man glömmer det.

God jul på er!

Röd morgon

Tidig röd morgon
speglar kulor ansikten.
Och en doft av barr.

Foto: freefoto.com

Rotsaksgratäng

Om man vill ha fler vegetariska inslag på julbordet är en klassisk rotsaksgratäng aldrig fel.

Man behöver ett gäng rotsaker, till exempel:
potatis
morötter
palsternacka
rotselleri
kålrot
svartrötter (Blir väldigt mjuka och goda!)

Valfri mängd, skivade, i en gratängform. Krydda med vitlök, salt och peppar och kanske torkade örter. Häll på vispgrädde eller havregrädde och blanda så att alla rotsakerna blir blöta. Ställ i ugn i 200 grader tills allt är mjukt (40 -45 min).

Förjulklapp

Den 10 januari ska jag på anställningsintervju hos Gästrike återvinning.
Tufft!

Time after time...

Sitter och lyssnar på samma låtlista om och om igen. Gamla åttiotalstryckare övergår i nostalgipop.
Hör hur det ekar i huvudet. Av minnen. Lukter. Bilder.
Fortsätter förstå att så fort jag kommer tillbaka hit kommer allt det gamla tillbaka i tillfälliga blixtar. Man är liten, man är glad, man är rädd. Man är femton och olyckligt kär.
Hela världen handlar om att vara olyckligt kär.
All musik som betyder.

(Det finns inget stort utbud av musik på den här datorn. )

Cyndi Lauper har rödtuperad halvpunkfrilla och hon ligger i sin husvagn och sjunger med en plasthund under armen.
If you're lost you can look and you will find me, time after time...

Jakob Hellman i ett grönt rum. Vill bara bara vara vänner...

Lasse Lindh: Dom säger dom bästa är tagna men dom ljuger dom ljuger för vi finns ju kvar...
Helt härligt igenkänningsbart.
Man vet hur det är.
Även om man själv inte är just där just nu.
Även om man inte har samma sorts längtan, för tillfället.

Visst finns det nåt olyckligt i alla kärlekar?

Vi borde vara Vi.

Vi är Vi men inte tillsammans, inte nu.

Det är så långt mellan oss.

Även fast man har den man älskar finns det fortfarande saker som gör ont.
Och fast det onda försvinner, kommer det alltid nytt.

Kändisdrömmar

Natten till i dag drömde jag först att jag hängde med Idol-Måns på en klippavsats. Hängde på ett socialt sätt alltså, för vi satt och sjöng Idol-låtar för varandra och han pratade hela tiden med sin sån där grötiga dialekt.

Sen drömde jag att jag bodde i ett skabbigt motellrum med Babben Larsson. Hon var jäkligt morgontrött och hade jättestora trosor med grodor på(!).
Hon sa att hon inte brukade tvätta sina trosor så ofta och jag sa det kanske vore bra att göra det.
Då sa hon att jag var en nörd och sen fick jag aldrig nånsin några kompisar mer.

Jag undrar vad detta betyder. Att jag vill bli en Idol? Kompis med Babben? Eller vad?

Amen vafan...

Nu börjar jag också hata jävla Explorer.
Här har man jobbat hela dagen med två uppgifter, suttit och stått ut bland dånande dammsugare och tjurig lillebror. Sen ska man lämna in grejerna via skolans läroplattform, och vad händer? Explorer-helvetet hänger sig!
Igen. Och igen!
Provar på andra datorn. Och vad? Jag kommer inte ens in på den jävla sidan. Det bara: vänta vänta vänta vänta vänta....
Jag vill lämna in mina uppgifter NU!
Till slut måste man ladda ner Firefox för att kunna lämna in grejerna.
Tack Explorer för att du fungerar så bra!

Vegotidning

Dagens mål

* Att försöka göra en god gärning. Som Eline här till exempel.
* Skriva klart en ansökan till Gästrike återvinning (redan gjort).
* Installera Photoshop och InDesign.
* Plocka ur diskmaskinen.
* Slå in julklappar.
* Inte äta allt för onyttig middag.
* Snöpromenad.

My skinny jeans

Och there they were. Längst in i garderoben, bland det som luktar gammalt, som luktar högstadium och instängd luft – mina sjuttiotalsrutbyxor.
Min version av the skinny jeans, för att referera till ett nyligen sänt Sex and the city-avsnitt.
Fast byxorna som jag har sparat och alltid hoppats på att komma i igen är inga jeans. De är ett par röda, näst intill skotskrutiga sjuttiotalsbyxor med utsvängda ben. Inhandlade i slutet av nittiotalet på Wear It i Mariestad. Det var väl nån sorts andra, eller tredje retrovåg, eller om det bara var jag som ville vara hippiehipp.
De är inte snyggsexiga på samma sätt som Mirandas byxor i serien. Inga raggningsbyxor som bevisar att man fortfarande är läcker. Men de är mina byxor, som jag aldrig har kunnat med att slänga i hopp om att kanske kanske.
Kanske kan jag minnas hur det är att gå i gymnasiet igen; minnas förhoppningarna, känna mig sjuttiotalscool en gång till, utan att egentligen själv ha upplevt sjuttiotalet.

Jag provade byxorna förut i alla fall. Ålade mig i, det var storlek 36, jag visste att jag hade blivit smalare, men så smal? Skulle det gå?
Jag fick upp dragkedjan över min frukoststinna mage. Igen med knappen.
Och jo, det gick. Jag hade byxorna på mig i morse!
De är lite spruckna i tyget på insidan av ena låret, men det är helt ok, det går att fixa. Annars ser de ut som de ska och nu förstår jag.
Förstår att sex år av händelser, ett liv i två andra städer och ett i ett annat land, inte har nån betydelse. Man kan förändras. Man kan vara en annan människa, men vissa känslor förblir desamma.
I sjuttiotalsrutbyxorna är jag arton fortfarande.

Bland vita åkrar

Nu är jag nere på Schlätten. Snön kom lagom till att jag klev av tåget i Töreboda. Allt ser ut som vanligt här. Slätt slätt, vart man än vänder sig, och lite kanal som sticker fram här och var. Fast inte just här för här är det bara svart och tyst och fridfullt glimrande av ljusslingor på en och annan balkong.

Bytte tåg på centralen i huvudstaden. Var lika vimsigt bortkommen som vanligt. Fan va e det där för sävlig lantisbrud som inte fattar att man inte STANNAR mitt i allt sa folk...inte.
Men jag vet att de tänkte. Jag hörde hur det ljöd från deras hjärnor. Jag skulle definitivt ha tänkt så i alla fall.
Det är lika mycket hatkärlek att byta tåg på centralen som det är att komma tillbaka hit varje jul. Där både älskar och avskyr jag alla rusande, BigMacslafsande, t-banestressade myror. Anonymiteten. Rörelsen.
Här, där allt är ickeanonymt och stilla, där det är men tjenare dö dä va'nte i går eller, så fort man går ut; här både älskar och avskyr jag myllrets frånvaro.

Från festen

Människor och pepparkakor och paket. (Och jultop.)

Badskumschampagne och pappersmuggar, samt uppäten kola.

Lellejulafton

I går: Middag på Max. (Äter aldrig på Max annars, för långt bort och för onyttigt, men väldigt goda vegoburgare.)
Klassisk Gävlesnöyra framåt eftermiddag - kväll och bilder av Snöstormen 98 dök upp på allas näthinnor. Rätt många av oss hade dock bara sett Snöstormen på film.
Födelsedagsfest här. Många söta presenter och jag tyckte om allihop och det känns verkligen som att jag kommer använda dem. Tack alla!
Pepparkaksglass och massa massa glögg. Populära kolor. Mycket vin! Fyllepromenad till Grand och köpte söt drink med plastsvärd och coctailbär. Inbillad borttappad väska under tryckare. Blev sen pinsamt glad när den visade sig ligga i soffan där Sara satt. (Fyllecitat: ”Att hitta sin borttappade handväska är som att just ha fått reda på ett negativt HIV-testresultat.” Obeskrivlig glädje.)

I dag: Söndagsvitt Gävle. Dagen efter alkohol. Vakna vid nio med myror i benen. Täppt i näsan och huvudvärk. Följa Linnéa till stationen och ett x 2000 som hon nästan missade.
Superhungrig. Tomtegröt till frukost. Sen till stan och äta lunch med gänget. Halv pizza med mycket ost.
Köpa två julklappar och hyra film.

I kväll: Fira lilljulafton med Henrik eftersom vi delar på oss i morgon och åker hem till varsin familj för den riktiga julen. Vi ska byta ett par klappar och äta minivegojulmiddag.

God lellejul på er!

Julpynt

Doftande dekorationer på vardagsrumsbord; kanel, äpple och nejlika.

Sambos som inte sköter sitt hem

Del 101 – julstädningen

Detta har hänt:
En 24-åring och en 25-åring bor ihop i en trea. Den är fin och så. Men hittills har de lyckats väldigt dåligt med att sköta den och de har aldrig till dags dato genomfört en städdag utan smärre gräl. Obs! Att de bara städar när de ska ha fest och vid andra högtidliga tillfällen.

Det är tänkt att städningen ska påbörjas nån gång vid tiotiden på förmiddagen.
Klockan på 24-åringens sängbord ringer 09:00. Det är för att de ska hinna morna sig och äta frukost i lugn och ro innan det hårda kroppsarbetet tar vid.
Klockan 09:30 har 25-åringens klocka också börjat ringa
och han har stängt av den och satt på snooze ett antal gånger.
24-åringen har stängt av sin klocka helt.
När 25-åringens larm har gått för sjunde gången och han åter stänger av klockan kliver 24-åringen upp och går på toa.
Klockan är då ca 10:35.

11:15 – frukost.

13:35 åker 25-åringen iväg på ett uppdrag som han har fått – till Willys och handla inför morgondagens födelsedagsfest.
24- åringen å sin sida sätter igång att redo upp en katastrofsituation inne i sovrummet. 25-åringen har sagt att 24-åringen måste rensa sovrumsbyrån. I byrålådan ligger massa massa sockar och underkläder som har fått botten på lådan att gå sönder.

24-åringen är en samlare. Det bär henne emot slänga gamla strumpor och stringtrosor och bh-ar som är flera kupor för små för man kan ju faktiskt eh…använda dom till nåt eller kanske ge bort och dessutom är dom ju rätt snygga.
25-åringen tycker att det väl inte finns nån i världen som vill ha gamla använda trosor och bh-ar, inte ens Röda korsets second hand, men det säger han aldrig högt.

När 25-åringen kommer tillbaka har 24-åringen nästan rensat klart hela byrån och strumpor trosor och bh-ar liggen prydligt i lådan. Hon tycker att det är mycket trist och tråkigt att ha behövt slänga grejer och dessutom är det jobbigt att rensa.
25-åringen säger har du lagat byrålådan?
24-åringen säger jaaaa det har jag väl.
25-åringen säger men du måste ju sätta i bottenskivan i sin skåra annars kommer allt gå sönder igen, nu får du plocka ur allt så vi kan göra det.
24-åringen börjar morra, för hon har ganska dåligt tålamod när det kommer till att plocka med grejer och jag tänker väl för fan inte PLOCKA UR grejerna igen skriker hon.
25-åringen suckar, han tycker saker måste göras ordentligt, men säger inget och sen fixar det sig i alla fall med byrålådan, utan att nåt måste plockas ur.

Efter denna incident börjar städningen. Klockan är då ungefär 14:30.

Vid 20:00 är det mesta klart.
24-åringen har äntligen fått sätta upp sina älskade julsaker och försöker nu stoppa in dammsugaren i städskåpet. Hon mosar in sladdar och slangar för hon är så trött och hon vill bara sätta sig och vila. Men det tycker inte dammsugarslangarna som våldsamt drar med sig skurhink och Ajaxflaskor ut på golvet i köket. 25-åringen gör en antydan om att man kanske borde rensa bort lite tomma flaskor eller så, eller kanske ställa det i nån sorts ordning men sen tystnar han och tycker äääh skit samma.
24-åringen bara morrar åt honom.

21:00 är allt frid och fröjd, allt utom diskbänken är kliniskt rent. Två sambos som inte brukar sköta sitt hem har klarat det ganska bra den här gången och kan pusta ut fram till påsk, då de förmodligen kommer städa nästa gång.

Luktar luktar luktar

Äpple kanelstänger nejlikor ljus glitter på ett silvrigt fat i vardagsrummet. Luktar ljuvlig jul.
Åh, vad jag är pysslig numera. Och äppelljus var det också.

Jag har uppfunnit nougatkola, det har jag glömt säga va? Mjuk mjuk mjuk i munnen är den. Snarare fudge än kola. Jag kanske gjorde fel, men hittade inget recept på hela nätet.
De är i kylen nu och ska inte bli uppätna.

75% av årets julklappar kommer från Clas Ohlson. Det är rätt hemskt.

Hä hä hä

Sex and the city-maraton i natt.
I ett av avsnitten blir Samantha och Carrie utjagade(på ett ganska fjolligt sätt) av ett gäng arga förortsbrudar från en krog och Samantha säger nåt i stil med:
- Klart man är rädd för en kvinna som kan vara arg...i en tubtop!

Bara en kvinna(och möjligen en transa, eller en mycket klädintresserad man) vem ju vilka problem det kan vara att få en tubtop att sitta uppe.
Samantha menar alltså att det är snudd på omöjligt att försöka skälla ut nån medan man hela tiden måste hala upp den förbaskade topen. Att kvinnor normalt är väldigt upptagna av sitt utseende och sina kläder och om nåt felar med dessa saker är vi oförmögna att kommunicera våra känslor.

Är det det som kallas kvinnohumor? Att skratta åt ett skämt som är byggt kring en underförstådd fördom om oss själva?
En fördom om kvinnor som läses in med hjälp av nåt som bara kvinnor(och vissa män), som vet nåt om mode, känner till.

Jo, jag smilade också, det ska erkännas.

Utsidor och uppgifter

Allt om mat; här är jag, när kan jag börja?
Jag har i dag tillverkat ett omslag som skulle kunna bli en framtida exteriör till Sveriges största mat- och vintidning. Uppgiften var att göra ett nytt nummer och kopiera layouten/stilen så exakt som möjligt.
Det enda jag inte riktigt har fått till är loggan, som är i ett lite tjockare typsnitt i originalet, dvs. den riktiga tidningen. Tyvärr finns inte just det snittet på min primitiva dator. Möjligen kan man förtjocka bokstäverna på nåt annat sätt men jag har ännu inte listat ut hur. Och ja, jag har försökt med bold.
Såklart är det små saker på omslaget som är fel, som inte mitt oprofessionella öga ser, men tittar man hastigt på det skulle man faktiskt kunna missta det för framsidan på en verklig tidning.

I morgon ska jag uppfinna en egen tidning med omslag, är det tänkt. Efter det en uppgift till, och en till och en till. Det finns inga stora chanser att jag ska hinna klart allt tills på fredag, som det var tänkt i första läget.
Inte heller finns det några stora möjligheter att jag ska hinna arbeta med c-uppsatsen innan jag tar jullov. Med andra ord måste jag släpa med mig böcker och cd-romer för att sitta i julstöket hemma på Väschöttaschlätten nästa vecka. Om nu lillebror låter mig få komma i närheten av nån dator, vill säga.

90-talsbörjan

Okej, jag kanske inte är den som man, som man, ska va och jag kanske inte är den du helst av allt vill ha. Men jag är nog lite grand, en sån som du gillar ibland och jag erkänner att jag kan tänka mig det ibland…

Om jag var Virtanen skulle jag utnämna inledningen till När hela världen står utanför med Jumper till dagens 90-talsnördpopinledning. Eller, för den delen, om jag var vem som helst som ägnar sig åt dagens låt-utnämningar.
När hela vääärlden står utanför...
Väldigt mycket sommaren…97? Vet att jag gick runt i en grön hall och lyssnade på den nån sommar där omkring i alla fall.
Tänk vilken musikkoll man hade på den tiden.

Pinsam jobbanekdot

Natten till lördagen sprang jag i loftgångar med tidningar. Loftgångshusen på Brynäs är allmänt enformiga och det känns som om de aldrig ska ta slut när man kutar där. Upp med hissen, rakt fram, lådorna till höger pust pust, ner i trapphuset, dörren till höger, pust pust, rakt fram, lådorna till vänster…
Alla husen är uppbyggda likadant och dörren till trapphusen är alltid till höger. Trodde jag.

Nånstans på Styrmansgatan, eller Femte tvärgatan eller var i helvetet jag nu var, hade jag kommit in i en ganska trivsam disträtakt. Huvudet befann sig hemma i sängen, bland Systemets glögghyllor, insyltat könskvoteringsdebatter i DN eller egentligen var som helst, utom i en loftgång på Brynäs.
Jag skulle ner i trapphuset, försökte öppna dörren på höger sida som vanligt. Jag tryckte ner handtaget och – dörren gick inte upp! Okej, det är väl en sån där trög en, tänkte jag och återvände till loftgången med hela min uppmärksamhet. Började rycka. Började slita. Till slut stod jag och bankade på dörren med knät, sådär som man ibland måste göra med besvärliga dörrar.
Sen såg jag. I mitten av dörren: ett brevinkast, ett namn. En persons dörrskylt. Jag stod och försökte göra inbrott hos Nisse Nilsson!*

Snabbt snabbt, ta sig ut genom dörren till trappuppgången som visade sig ligga rakt fram(såklart). Tyst tyst, springa ner. Hoppas hoppas hoppas han inte hörde nåt, hoppas han inte märker mig! Men vad fasen, jag är ju tidningsbud, klart han inte misstänker mig för såna skumma saker.
Fortsätta dela ut tidningar en trappa ner. Sen se att det är en tidning över. Noggrant titta genom budboken. Och vem står inskriven där; sista dörren på tredje våningen, om inte?
Ja. Nilsson Nils – en GD.
Smyga smyga upp för trapporna igen. Ner med tidningen i inkastet, fort! Smyga smyga tillbaka och aldrig vilja återvända till huset.

*Nisse Nilsson heter egentligen nåt annat.

Tantvarning

I dag uppe vid åtta och trodde jag skulle se Luciamorgon på TV.
Men nej! Luciamorgon i SVT2 sändes klockan 06.30(Repris 16.20 men då är det väl för fasen inte morgon?) och det existerar visst inte nåt som heter Sveriges Lucia längre?
Jag känner mig som en pensionär som inte riktigt hänger med i svängarna.

Hå hå ja ja ungdomarna nu för tiden vet visst inte hur man firar lucia en lucia ska ju ha RIKTIGA ljus i håret hör ni det riktiga ljus ska det vara och stjärngossarna ska ha strut och vad är det för julsånger dom spelar på radio nu för tiden det finns ju ingen MELODI i dom jag vill höra Stilla Natt…

Bäst att gå och kontrollera dosetten nu så att jag inte har glömt ta nån av medicinerna.

Julte

Om man har lite över av pepparkakskryddorna kan man göra eget julte.
Såhär: en påse svart eller rött te, kokande vatten, en nypa stötta nejlikor, en nypa kardemumma, en nypa kanel. Gott med en sked honung och torkade äppelbitar. Att låta glöggkryddor dra ihop med lite löste funkar också. Smakar som glögg fast teigare och med mindre socker.

Uppvaknande

På födelsedagen vaknar jag med extrem mensvärk. Sån som gör att man måste krypa ihop i fosterställning och hålla om knäna för att inte börja skrika.
På födelsedagen vaknar jag upp alldeles för sent med vetskapen om att jag somnade helt fel tid i går och att dygnet fortfarande är åt helvete.
På födelsedagen vaknar jag upp och tänker det här är sista veckan innan jag tar jullov och jag har hundra uppgifter att göra hundra ärenden att uträtta. Dessutom måste jag städa och tvätta.
På födelsedagen vaknar jag upp och undrar vad jag ska börja med. Sen kommer den familjära känslan av att framtiden verkligen är otydlig, hur ska jag hinna vad ska hända hur ska jag nånsin kunna få ett jobb och vad ska jag leva av hjälp!
När jag vaknar på födelsedagen är det mycket som inte känns rätt.
Men solen skiner i alla fall.

Tredje advent...

Min adventsljusstake med dekorationer från skogen.

...och jag har fått en stor, härlig tekopp i förskottspresent. Notera blommönstret! Stooora koppar är en av de få saker jag har önskat mig till födelsedagen, och jag hoppas på fler.

Födelsedagskoppen med mysiga blommor. Bra till nyponte.

Sova utan stopp

Sömn mellan de rätta klockslagen är en omöjlighet dessa dagar.

Vid tio ligger jag i sängen, hör Henrik stå i badrummet och spola med kranen, han verkar blaska där inne i evigheter medan jag glider. Jag är nånstans mellan nobelfesten och mediakorridoren på högskolan och jag känner det trygga i att nästan drömma och samtidigt svagt kunna höra en annan människas ljud.
Plötsligt släcks lampan och puss, god natt. Ett huvud på kudden intill mig och klockan är 22:35. Båda trötta med ben som värker och sömn, vad skulle man inte göra för lite sömn nu? En hel natt i lugn och ro bredvid varandra. Utan min oro fram tills klockan ringer, utan hans ryckiga sömn och undermedvetna undran var är hon hur mår hon när kommer hon tillbaka?

När jag landar i sängen på morgonen efter tidningarna känns huvudet otroligt rent. Det finns inte längre några såna tankar, såna som skaver och stör. Det trötta har tagit över då och det är på nåt sätt enklare att bara skjuta bort allt, veta att nu får jag slappna av, nu har jag gjort mitt arbete för den här gången. Jag sover aldrig så bra som då.

Lokalnyheter

Jag var nära att vinna! Alltså jag säger det en gång till – jag var nära att vinna! I biljard. Förstå detta! Vart är den här världen på väg egentligen? Den kryllar av paradoxala händelser. Det är en snöfri december i Gävle(hur vanligt är det?), i Sätra, Bomhus och på Söder står det en snubbe och skjuter på folks bilar sådär för skojs skull( okej, sjukt snarare än oväntat), och nu detta att jag nästan vinner en biljardomgång. Man kan faktiskt börja tro att jag inte är helt kass på alla sporter.

Det fann mycket god vegomat på Interpool i går förresten; grönsaksspett med aubergine, squash, champinjoner, tre sorters paprika och lök, som serverades tillsammans med en stor tallrik potatisgratäng och salsa. Den som trodde att man inte kunde bli mätt på ”bara” grönsaker hade definitivt fel.

Pepparkaksdeg och partid

Har nyss fått hjälp av min assistent här hemma att göra pepparkaksdeg. Min huvuduppgift var att läsa på receptlappen hur mycket det skulle vara i. Så nu ligger det en halvstor ljusbrun klump och vilar i kylen. 150 pepparkakor ska det bli! Och det var ändå bara halva receptet.

I kväll har vi partid inplanerad. Jag och Henrik ska äta på Interpool och förfira min födelsedag, som är på måndag. Sen ska vi spela biljard, jag ska förlora och bli sur och slänga pinnen kön i golvet. Efter det ska vi gå hem och dricka glögg.
I natt ska jag kuta runt i tråkiga loftgångar och i häftiga gröna huset där det spökar. Tjo!

Tid för tråkbetalning

Jag har varit hos optikern. Jag har kisat och blinkat och rabblat bokstäver och nu står det skrivet i luften med tomtebloss: jag behöver nya glasögon.
Det är på grund av sånt här som jag skyr att besöka optikern ungefär lika mycket som jag skyr att besöka farbror och tant tandläkaren.
Det är för att man plötsligt blir varse saker som man länge gått och smusslat undan längst bak i medvetandet; tandstenar, suddiga fläckar i synfältet, irritationer över att man inte kan läsa menyn från långt håll när man står inne på pizzerian och ska beställa. Sånt som man vet att man egentligen borde göra nåt åt, men helst inte just nu.

Man vet ju vad det kommer kosta. Man har inte råd med eländet.
Eller så har man inte råd just nu för man har ungar att försörja/en jävla teleräkning att betala/en bil att lämna på reparation/etc. Eller, så hör man till kategorin som tänker ääääh jag kan nog vänta lite. För tillfället behöver jag ett gäng nya skivor/roliga böcker/den där weekenden i London mycket mer.

En del brukar skylla på hur surt det är att det ska kosta så mycket bara för att man ska kunna se ordentligt eller bara för att slippa tandvärk.
När det gäller tandläkaren slipper man inte alltid ens nån tandvärk, man kanske kommer dit och betalar sin hundralappar bara för att få veta att man inte hade några hål. Likt förbaskat ska man betala, trots att det enda man får för pengarna är förmanande kommentarer om att man borde använda tandtråd oftare. Ja, och så det där om att man har fina tänder då.

För min del har tiden bara gått. En dag ska jag göra synundersökning för körkortstillstånd och då vet jag. Jag sitter och försöker tyda vad det står på en tavla och jag läser P N S T V A B, eller vänta…S!, och jag vet innan han ens har hunnit säga det att jag behöver nya brillor.
Inte för att jag använder dem jag har särskilt ofta, men att råka panga in i en trögflytande pensionärs-Volvo när jag ska övningsköra känns inte som ett alternativ. För det är vad som med största sannolikhet kommer hända.
Det är dags att punga ut med de där tråkpengarna som jag intalade mig att jag inte hade just nu. Dags att bli nyttig och göra det här på ett vuxet sätt, så jag slipper kisa med ögonen var jag än går.
Förhoppningvis får jag ut mer av det än en ynka utläggning om tandhygien.

Bakblogg igen

Nån bakar pepparkakor i min trappuppgång. Åtminstone skulle man kunna tro det, för det luktar ända ut. Mer troligt är att nån bakar i sitt kök.
Själv ska jag till Classe och köpa pepparkaksformar i dag och senare göra deg efter mormor Majas hemliga recept. Här har jag förresten skrivit om vilka bakningstalanger min mormor hade.

Pistagekolorna i går blev extremt lyckade. Tyvärr råkade flera av dem slinka hoppa tvinga sig in i min mun och sen vidare ner genom strupen till magen.
Därför har jag nu ställts inför ett tämligen omöjligt uppdrag: att i morgon ställa mig och baka pepparkakor, utan att en enda gång smaka på degen eller kakorna. Går det?
Sockerkvoten för den här veckan är ju fylld nu.
Min försökskanin kommer hem i dag så det blir han som får smaka, prova, mumsa i sig tills han får ont i magen. Allt för att jag ska undvika socker.

Snart ska jag skriva nåt mer seriöst här igen, jag lovar. Åtminstone nåt som inte handlar om bakning.

Kranstrender på Brynäs 2005

Krans med bl.a. kanelstänger och kottar. Kommer härifrån

Äntligen en fullständig redogörelse.

2005 års dörrkranstrender på Brynäs går i naturens tecken. Det hetaste är handgjorda kransar med inspiration från höstträdgården och skogen alternativt julens kulinariska frestelser. Vi ser en hel del torkade äpplen hopsatta med kanelstänger och nötter. En annan variant är den traditionella lingonriskransen, som kommit igen starkt på senare år. Bland de mest stilrena kransarna finns de som består av enbart hasselnöt, granris, eller varför inte tallkottar.
Vi ska heller icke förglömma de vackra halmkransarna, eller de med handmålade porslinsäpplen som även de väl fyller sin funktion.
Ett mer udda inslag i år är en krans på Kaserngatan som är tillverkad av björkpinnar. Den sticker ut från mängden och känns helt rätt i vinter.
Till sist ser vi en del köpta kransar i vanligt plastris. Dessa är inte att förakta och kan enkelt piffas upp med små flugsvampar eller egengjorda tygtomtar för mer röda toner i det gröna.

Poesiaffisch

Eller bilddikt, diktbild eller...
Bokstäverna ska vara otydliga.

Julkatter och äppelchips

Den här sötiskissen tycker msn att man ska stoppa in i sin mobil. Är det inte ett fotomomtage så verkar det inte helt omöjligt att den lilla sötnosen faktiskt har gått med på det där.
Minns tydligt vår katt Frippe som vi hade hemma när jag var mindre, och hur vi klädde ut honom till påskkärring i sjalett, utan att han protesterade. Det hände också att man stoppade ner den stackars kissen i dockvagnen och körde runt.
Varje jul var det röd rosett i nacken, i bästa Pelle Svanslös-stil, som gällde.
Som barn tycker man såklart att såna där grejer är väldigt roliga, och en del av det görs i all välmening - Kissen måste ju tycka det är kul å va julfin!? Man tänker inte riktigt på att det möjligen är mindre uppskattat av ens husdjur. Den där rosetten kan förstås tyckas vara ett gränsfall; så jobbigt kunde det väl ändå inte vara med ett litet snöre runt halsen? Men det slutade alltid med att det röda bandet låg dumpat under granen redan vid lunchtid på julafton.

Tillbaka till nu. Jag tänkte tipsa om att stekta äppelskivor med honung och kanel och kardemumma är väldigt gott i yoghurt. Mycket juligt! Jag har inspirerats av Sylvia Plath i Övervintring, där hon vid ett tillfälle står och steker äpplen till sina barn. Det verkar av nån anledning så sextiotaligt hemtrevligt att göra det. Mindre trevligt verkar det å andra sidan att ex-Ted, i samma scen, sitter vid köksbordet och inte gör särskilt mycket nytta.
Jag funderar förresten på att göra egna äppelchips. Det borde inte vara helt svårt. Bara torka skivor i ugnen med kanel och så är det klart, ungefär.

Nu ska jag rita av en adventsljusstake i Illustrator. Senare senare, kanske baka pistagekola.

Grismörka regnblanka gator

Ingen snö! Inget ljus i decemberkvällen, bara regnsvart. Och snart ska jag cykla ut i det. Ska dra i väg på middag hos Sara om några sekunder. Sånt är bra, när man vanligen saknar middagssällskap tre kvällar i veckan.

Jag börjar tröttna på att läsa distankurs och göra allt hemifrån. Jag får ingen luft i lungorna, inga ord indunkade i ögonen. Jag ser inga männskor.
Visst, om jag fick en massa frilansjobb på deltid skulle det säkert funka för mig att jobba hemifrån ett par dagar i veckan, eller tre. Men inte alla.

Tidningstjänst har ringt och vill att jag ska jobba på två distrikt på söndagar. Jag har sagt nej två gånger nu. Jag vill inte jobba så länge och sova bort ännu mer av söndagarna. Vill.Inte. Vill inte ha mer mörka dagar.

Och så vidare

Läppar är sällan
riktigt röda
säger jag
när du lindar in
alla sår
i plast
Vi är sällan
riktigt riktiga
säger du då jag
saknar det riktiga
säger du
Jag frågar
vad menar du men
då silar kylan redan
in från balkongen

Totally misslyckat bak?

Baka baka glutenfria saffransbullar med fyllning för att kunna bjuda på sitt födelsedagskalas.

Misslyckad grej ett: det finns för lite saffran hemma.

Misslyckad grej två: det finns för lite glutenfri mjölmix hemma.

Misslyckad grej tre: titta i skåpet och se att ja, det finns ju majsmjöl här, det kan man ju ta, det är ju glutenfritt.

Misslyckad grej fyra: efter att ha kavlat ut degen, som ändå ser ganska gul ut och smakar helt ok, upptäcka att ojsan, det här majsmjölet är visst för gammalt!

Nu är bullarna på väg in i ugnen i alla fall. Jag får väl testa en sen och se om jag evetuellt dör eller får diarré.

Haiku i advent

Saffransluktande
trappa i stämningsvärme
Frostlindad advent

Nästnästa veckas mest citerade låt

Kan jag gå med dig hem från bu-ussen? Kan du möta mig på bänken där vi delade föuursta folkölen? På free-dag kan-ske jag kan få biljetter till dan-seen, så I can shake you…

Och nya Håkansingeln(kommer ju den 18:e) är sådär härligt nostalgiromantisk. Eller borde det kanske heta sextonårsromantisk? Folkölsromantisk?
Svengelsköversatt? Det tuffa är ju att han låter lite som en fjortonåring som har översatt en av sina engelska idollåtar. Är det meningen, mån tro? Den är redan bättre och närmare huden än originalet i alla fall.

Vitchokladmuffins

Det blev inga saffransbullar och ingen pepparkaksglass heller. Ingen av oss orkade till affären för att inhandla ingredienserna. Men, vi hade vit choklad hemma så ett gäng muffins med chokladbitar i ligger numera i frysen och fryser. Glutenfria är de också.
Och jag lyckades hålla mig från att provsmaka en enda. Det blir pluspoäng i antisockerdietsloggen. Min försökskanin som smakade gav muffinsarna ett fullt gudkänt betyg. G med plus i kanten, ganska nära VG, men minus för de lite för små chokladbitarna.

Receptet finns här

Jackans svarta hål

Nyckeln, nyckeln! Titta efter nyckel! Vända upp och ner på jackfickorna och känna i fodret eftersom det är hål i en av fickorna. Springa nästan naken i trappuppgången mitt i natten och leta. Nästan få paniiiik. Tänka hela tiden att den ligger på nåt sånt där dumlogiskt ställe men att man inte riktigt hinner kolla mer nu.

Och i dag: här är den!

Inuti jackärmen. Helt osynlig och okännbar. Varför upptäckte vi inte det i går?

Grejer som ska testbakas och en riktig snällis

Jag har en sån snäll pojkvän. I dag ska vi hjälpas åt att baka saffransbullar och kanske pepparkaksglass och han har inte ens protesterat särskilt mycket. Trots att han på grund av min klantighet blev tvungen att avbryta sin skönhetssömn vid tretiden i natt och skjutsa mig runt Brynäs med tidningarna. Trots att han var tvungen att slita huden på sina vackra händer i trycksvärtebläddrande. Trots att han inte fick gå och lägga sig förrän sex i morse och därmed missade ett biljardspel med polarna.
Vad min klantighet bestod i? En styck borttappad cykelnyckel som inte återfinns nånstans i lägenheten, fastän två personer satt in alla sina bästa letarresurser. Nästan i alla fall.

Pepparkaksglassen fick jag inspiration till hos Annah, som hade ätit sån på restaurang.
Så jag har googlat fram olika recept som ska testas. Jag slänger ut det bästa här, när testerna är utförda.

Och bocken har brunnit, det har väl ingen missat nu?
Vissa av mina vänner misstänker att jag har utfört dådet och tyvärr har jag inget dugligt alibi. Mitt enda sällskap i går vid nio var en inte allt för stor bit kantarellasagne.

Det ledsna clownporträttet

Ännu en dag i mörker

Idolfinal i kväll! Till den ska jag bunkra upp med nåt gott, frågan är bara vad? Min antisocker-och-snabba-kolhydrater-diet erbjuder inte så mycket roligt. Man tröttnar rätt fort på nötter, rostade bönor och grovt knäckebröd. Kroppen kräver Smörpopcorn, Lantchips och Toblerone. Skriker att jag måste sätta mig på cykeln med trasig sadel och trampa till ICA Willys Konsum Prix. Nu, på en gång!
Måste uppfinna nåt nytt nyttigt snart. Kanske auberginechips vore nåt? Det låter rätt gott i alla fall.

Jag väcktes upp till gråmörkret av kyrkklockor i dag. Det hör förståss inte till ovanligheterna i den här stadsdelen, men i dag verkade de donga ungefär varje halvtimme. Jag misstänker begravning, dop, eller bara allmänt uppror från kyrkklockornas sida.

Övrigt: gör ett stiliserat porträtt av mig själv i stördoprogrammet Illustrator. Eller, det är en ganska kul uppgift egentligen. Även om jag ser ut som en hålögd clown på skärmen för tillfället.

Medan Jag sov

Medan jag sov förändrades ljuset därute. Gatorna började allt mer likna vintern 2002. Vintern som var på ett annat ställe, i en annan säng och med andra lukter från en annan huvudkudde. En otydlig vinter i mitt minne.
Medan jag sov blev det den första december 2005. Dagen började nog, när jag kom hem efter tidningsrundan ringde en väckarklocka hos grannen.
Medan jag sov kanske solen gick upp och sen försvann, det blev snöblå himmel, men jag såg den inte. Dagen fortsatte nog, när jag vaknade var ljuset gråare, en pojkvän på ett jobb hade ätit lunch för flera timmar sen, hade hunnit både god morgon och tjena och vilket väder och har ni nå snö då och puss jag saknar dig i tanken.
Medan jag sov hann det hamna nya mail i min mailbox; Din beställning är mottagen, ny orderstatus Ditt paket är på väg till Dig och kommer att levereras snart, ha en riktigt glittrande vinter, släpp in julen i din mobil!, tävla på Sprays roligaste julsajt, vad är årets julklapp 2005?

Den första dagen i december 2005, och nya ord har hunnit skickas, nya uppmaningar budskap insikter har landat, tänkts och pratats medan jag sov.
När jag vaknar. Medan jag dricker nyponté och äter tre skivor knäckebröd med ost hinner klockan bli fyra, alla adventsstjärnor på gatan hinner tändas, och när jag sitter och ser gator och ljus som liknar vintern 2002 vet jag att jag missat allt. Den första december 2005 är en dag som redan har placerat sig i den otydliga delen av minnet. Ändå har den inte börjat än för mig.

Medan Hon sov

Hon sover i snö
för att glömma. Drömmer fram
augustivinter.