Mailstörning

Min spraymail är officiellt klassad som störd i huvudet. Använd inte den om ni av nån anledning skulle vilja kontakta mig. Min andra, och förhoppningsvis fungerande, adress finns under profile- fliken.

Slackers

Jag får inte längre nån arbetsro när jag är på kursen. Kan inte sitta still och bara knattra när folk springer fram och tillbaka, tjuter, spelar pladdriga kortspel och lyssnar på Boten Anna på ohälsosamt hög ljudnivå.
Visst, vi är alla slackers i enighet med den moderatfilosofiska teorin, men vissa är det liksom mycket mer än andra. Vissa skulle med största sannolikhet vara slackers även om deras ersättning sänktes mer eller mindre radikalt.

Så jag försöker jobba hemma. Ägnar timmar åt att slacka runt i de ekande rummen. Packar ner ett par glas i tidningspapper, springer till datorn och kollar mailen och bloggarna, slackar runt lite till och vips är det lunch. Så är det ju.
Jag hävdar att detta är ”det normala”. Människan är socialt präglad att vara arbetsam, men hon är inte mer arbetsam än hon behöver. Hon skjuter upp saker.

Fick till slut lite saker gjorda i alla fall. Gränsen för maximal onyttighet nåddes och jag skrev lite text lite mail lite ärenden, klippte och klistrade och korrigerade lite, fick ihop ett par ansökningar. Nu kan jag med gott samvete promenera ut i solen och hämta mina beställda böcker.

Nån annan gång

Och folk är gravida till höger och vänster. Inte i nån politisk mening förstås men ute i livet.
Glad för deras skull, rädd för egen del. Jag är inte värst graviditetsbenägen. Speciellt inte vad gäller själva förlossningsdelen. Ja, inte vad gäller nåt av det egentligen.
Jag är inte särskilt intresserad av barn. Förmodligen har jag nån störning.

Mamma vid 25 är inte för mig. Jag tror inte heller mycket på idén om biologiska klockor som en trigger för plötsliga behov av fortplantning. Mer på social påverkan, uppfunnen egoistisk längtan. Kvinnor med barnvagnar på stan.
Och om det ändå existerar nåt sånt som en tickande visare inuti livmodern, saknas den troligen hos mig.

Barn finns bara som ett vackert se-fram-emot-moment för mig, långt borta, inte här. Framför allt: inte nu älskling. Inte nu.

Grönröstad

En rosenkindad muf:are stod på trappen utanför vallokalen och viftade med sina lappar. Jag ignorerade honom, försökte promenera in i entrén utan att bli stoppad, men haffades i sista stund av en vänsterpartistbrud. Kan möjligen ha nåt att göra med min för dagen utstuderade röda klädsel?

Jag tog hennes sedlar i alla fall utan att säga nåt, spatserade in och plockade åt mig några andra grön-röda listor. Mest för syns skull, för att det skulle se ut som om jag också ville hymla och vara hemlig där inne bland båsen. Bestämt mig hade jag gjort redan för nån vecka sen; grönröstare is my middle name, yes!

Nu väntar vi och ser. Hoppas lite på den där andelen som ännu inte vet. Och på alla anonyma sossehjärtan som röstar på Göran i sömnen utan att tänka, som får ont i kroppen av att kryssa i moderaterna.

Annars går jag runt bland flyttlådor med grusiga fötter här hemma. Det ekar mellan väggarna, när man hostar pratar och spolar i toaletten. I går hjälpte jag till att flytta ut Henriks grejer i halvbakfylla och nu är det tomt och han är borta. Kvar är bara jag och min fjortontums-tv.

På låtsas

Den omtalade fejkintervjun blev aldrig av i går. I stället tvangs jag bli grillad nu i förmiddags. Inte underbart, men nödvändigt.
Negativiteten satt fortfarande kvar i kroppen, varje konstruktivt kritiskt andetag var en känning av vätska i undre ögonvrån. Inte för att jag inte klarar av att bli granskad, inte i vanliga fall åtminstone, men för att jag inte hade väntat mig det. För att jag trodde att jag gjorde åtminstone hyggligt ifrån mig och därför inte såg att kritiken skulle slå mig så.
En stund efteråt var jag visserligen nöjd, glad för möjligheten jag fått. Men just då, precis när jag tackade och gick ut var rösten smått skrovlig. Egentligen helt utan anledning.

Personligt, opersonligt, ojämnt

Men skrivandet är ju aldrig konstant. Det är aldrig så att man dag på dag presterar, orkar prestera och le, orkar hålla den jämna nivån.
Aldrig konstant, men lurigt. Det är ju så det är.
Mitt i all balans och självtrygghet kan skrivandet plötsligt vräka en och då är man där, inåtvänd och oemottaglig för omvärldens smicker. Och då spelar det alls ingen roll, no matter what man gör, för man är redan där i värdelösheten.

Förstörd.

Och man orkar inte gå till nån jävla kurs och låtsas på nån fejk-anställningsintervju, man orkar inte söka jobb och man orkar inte hoppas.
Man har ont i tinningarna och vill ta en Ibumetin och gå och lägga sig tidigt med en Håkan Nesser-bok.

*

Det hjälper aldrig vad man tänker. Bloggen har tappat läsare. Folk som tidigare kommenterade kommenterar inte länge, folk som tidigare länkade gör det inte längre. Och man vet att allt är ens eget jävla fel och fast man tänker att man inte ska ta det personligt, gör man det ändå.

Ta det inte personligt!

Nähä. Vad menar du att jag ska göra då?
Ta det opersonligt? När allting, när ord likväl är en del av min person som allt annat.

Allt som vi ständigt ombes att inte ta personligt är ju alltid en del av oss själva.
Är vi, är jag, en skrivande människa som gillar att skriva, är det självklart att jag tar det personligt om nån uttalar sig negativt om min text. Är jag kock är det inte ett dugg konstigt om jag blir pissed för att nån hatar min mat. Inte alls.
Vi måste ta det personligt.
Däremot kanske vi inte alltid ska ta det så hårt.

Obs!

*Sluta skriva så många fula jävla kommatecken hela tiden

*Sluta tänka på att mina föräldrar kanske googlar upp det här och läser

*Skriva mer i presens


Nu ska jag göra nåt med mina kantareller.

Anteckningar och färg

Å den plötsliga sommarens återvändo!
Himlen är läskigt perfekt varje morgon när jag cyklar till kursen nu. Den går i nära nog turkosa nyanser och med bilarna och vindarna och vägen blir det nästan en medelhavshorisont.

Jag köper kantareller på torget femtio meter från Sverigedemokraternas vagn, och det finns en vag känsla av obehag och av lust att gå förbi och stirra argt men i stället glor jag in i fontänen.
Kantareller verkar vara grejen nu förresten, mer än de brukar på höstarna. Över allt köper de kantareller, alla.

Det finns en massa färger över hela stan också. Det här är inte en färglös höst när vi tvingas bära grått och brunt till leda om vi inte vill.

Nyanser som gärna får stanna i affärerna ett tag till:
Klarrött
Discoblått(koboltblått)
Honungsgult (ej senapsgult!)
Smaragdgrönt
Mörkgrönt
Plommonlila

Nyanser som gärna kan försvinna rätt snart för min del:
Pastellviolett
80-talslila
Senapsgult
Orangerött
Ärtgrönt

I övrigt går det rätt bra för mina stövlar just nu. Jag hoppas naturligtvis att det blir slagsmål.

Inslaget

I går på arbetssökarkursen: lokal-TV ska komma på besök, alla är nyfikna. De ska göra ett inslag om ungdomsarbetslöshet till sin valsoffa, med en kurskamrat som har lite mediavana. Hon går runt med mobilen i fickan och väntar nervöst på att de ska ringa.

Vi hoppas på det bästa. Hoppas att hon inte blir ett offer. Inte för negativ, men inte heller allt för positivt naivistiskt orealistisk.

Och tänka sig. Jag tror att bilden av henne blev ganska bra.
Relativt rättvis.
Fast inte perfekt naturligtvis.

I bakgrunden av filmen syns förresten min rygg och mitt knappande på tangentbordet för några sekunder.

Siffermysteriet

Så nu är det till slut beslutat. Allt; när jag ska skriva på kontraktet, när jag ska hämta nyckeln, när jag efter allt blir själv i det gamla stora huset. Som jag för övrigt är säker på att det spökar i.
Åtminstone var jag säker i söndags morse. Då cyklade jag förbi och såg att siffrorna på gaveln, de som tidigare alltid talat om att huset är byggt 1926, plötsligt hade förvandlats.
Nu stod det 1930 där i stället.
Jag cyklade sen fram och tillbaka utmed gatan och tittade upp mot huset,gnuggade mig i ögonen, kisade mot tegelväggen. Jag måste ju se fel?
Men efter ett antal noggranna stirrningar insåg jag att jag ju hade rätt, att det faktiskt inte stod 1926 där längre.
Siffermysteriet var ett faktum.

Siffermysterium+tidig morgon i dimma=spökhus
Det vet ju alla som läst minsta lilla Kittybok.

Så siffrorna hade alltså ändrat sig. Bara sådär.
Men varför? Vem skulle få för sig att ändra på 80 år gamla siffror? Just nu. 2006????

Väl hemma googlade jag lite och kom fram till att de två husen på Mejselgården, dit jag ska flytta, var byggda i etapper mellan 1926 och 1930. Husen ser exakt likdana ut.
På ena husets gavel står byggår 1926 angivet och på den andra…ja, just det - 1930.

Jag hade alltså spanat in fel hus i morgondimman.
Spanat med för mycket fantasi i medvetandet, för många Stephen King–vibbar i bakhuvudet. För många så-uttråkad-kan inte-nåt-läskigt-hända-men-inte-för-läskigt-önskningar krypande nånstans utmed ryggraden.

Desperation

Så vad gör man inte för att skrapa ihop extraslantar?
Jag rotar och rensar i garderoben, funderar lite och stympar den. Ungefär.
Nu säljer jag till exempel de där stövletterna som jag fick. Snygga var de, men ibland får man vara realistisk och inse att man är en vinglig bambi som aldrig kommer klara att gå i dem.

Sådetså

Jag blir lite trött på den negativa attityd som ofta kommer fram när jag för min arbetssökarkurs på tal. Trött på att människor, inte bara här på bloggen, ser det som ”förnedringskurser” och ”vuxendagis” och allt möjligt.
Jag är ledsen, men det här är inte så, det här är bättre.

När jag skrev att vi inte alltid är så produktiva menade jag just inte alltid. Jag menade inte att vi oftast inte är produktiva, för det är vi.

Jag har lärt mig viktiga saker om mig själv på den där kursen. Jag har fått utmärkta tips på hur jag ska finslipa mina jobbansökningar, på hur jag ska skaffa mig fler kontakter och på vilka möjliga organisationer/företag jag skulle kunna vända mig till för att hitta den typen av jobb jag söker.

I förrgår fick vi ett helt gäng frågor som kan tänkas komma upp på en anställningsintervju. Jobbiga, pinsamma men nyttiga frågor.
För om och när jag till slut hamnar där kommer jag att veta. Jag kommer säkert flacka med blicken och inte veta hur jag ska sitta.
Säkert kommer jag dö lite varje gång jag blir utfrågad och förmodligen kommer jag inte att få jobbet vare sig första, andra eller hundrationde gången.
Men jag kommer i alla fall att ha svar på frågorna, och det har jag den här kursen att tacka för.

Dessutom är det människorna. De som har tid och ger råd och som vet själva hur det är och bryr sig. Och de som kan helt andra saker än jag, de som delar med sig och ler när man kommer och saknar en när man är borta.
Det är mest för deras skull jag känner att jag måste försvara det här.

Producera mera

Ok. Vi är inte alltid så produktiva på arbetslöshetskursen. Vi gör inte alltid vad vi borde. Det blir mycket fikande och lunchande och, för min del, passivt rökande.
I onsdags hängde vi på länsmuseet och i dag var det 1,5 timmas bowling och sen helg.
Alldeles lagom alltså. Fint och seriöst. Men bra. Jag gillar att ha nån som tar hand om mig.

Kvinnor gillar Ernst

Vanligaste enskilda person att samtala om under rasten på arbetslöshetskursen: Ernst Kirchsteiger

Vanligaste stimuli: automatkaffe

Vanligaste ämne att samtala kring: trötthet

Minst vanliga ämne att samtala kring: arbetslöshet

Blått som disco, blåsigt som på Stortorget

I dag har det blåst så jag har tvingats ha på mig den vita 60-talskappan så det måste betyda att det är höst. Jag har även börjat med strumpor i pumpsen, vilket nog är ett annat tecken på att det är kallt. Jag har inte burit strumpor sen i april vad jag kan minnas.

Nu snart: en förbättring, en led i vägen till mitt nya liv. Läggdags före 23.

Helgen i Hudik var fin. Jag har fyndat tidernas klänning för 29 kronor och spanat in Henriks nya lägenhet vid havet. Nyans på klänningen: discoblå.

Tomtar, fårgjutare, Lindor...

Andra har säkert hunnit säga det innan men - Insiders småpartidebatt i går var fantastiskt rolig. Skön blandning av galentomtar, några smartingar och ironiska kommentarer från Aschberg.

Annars är jag ovanligt trött, kanske är det höstluft, kanske nåt annat, kanske för att jag vaknar i ständiga ryck om nätterna, ungefär kring tresnåret.

Snart blir det X-tåget mot Hudik, och lite läsning, lite inlånat familjeliv, antagligen en del mat.

Alla tröttnar nån gång

Hade länge tänkt ringa. Men jag är inte den mest företagsamma när det gäller telefonsamtal. Hade länge tänkt nu finns det ingen mening mer, nu vill jag inte längre. Jag vill inte slösa bort tiden, sova bort helgerna mer.
Jag tänkte: inte en till vinter med blåmärken på benen, inte en till i trappuppgångar med glögg i näsborrarna och snarkningar i öronen, lukter från andras varma hem, ljud från andras stängda dörrar.
Tack, det har varit några fina sommarmorgnar. Jag glömmer aldrig gryningen på sjätte tvärgatan.
Så nu är jag uppsagd från tidningsutdelningen.

Kafferast?

Jag har skaffat rooibos-te med persika- och passionssmak. Så nu kan jag leka Mma Ramotswe hela dagarna om det är så. Fast det ska jag naturligtvis inte.
Jag ska skriva jobbansökningar och lista möjliga arbets-/praktik-/lärlingsplatser här i närheten. Och kanske fika lite på baguetter.

Var i kurslokalen två minuter över nio, som vanligt i morse, bara för att få veta att vi ska ”jobba fritt” i dag. Vi var bara tre arbetslösingar närvarande, resten har droppat av, av olika anledningar. Tre stycken har fått jobb, de lyckligt lottade jävlarna.

Jag funderar på om det är en god idé att bli beroende av kaffe? Drack en kopp från maskinen innan jag åkte hem och förundrades över hur gott det var.
Men jag har aldrig varit nån kaffemänniska. Jag kan inte bli en sån som klagar över att åh nu måste jag ha mej en stooor kopp kaffe innan jag får hövvevärk…

Snart

Alla vägar leder till...kyrkan?

Trots att jag redan vet på ett ungefär vad jag är ämnad att arbeta med gjorde jag i dag ett yrkestest på åtgärdskursen. (Observera att jag upskattar såna tester! Observera också att jag inte finner dem förnedrande.)

Tänkte det kan väl inte kan bli sämre än att jag får veta att jag passar som det som jag sen flera år vet att jag passar för.
Tänkte kommer det fram att jag ändå passar bättre för nåt annat än det tänkta så är väl det bra synd, eftersom jag bara har ett år kvar hos CSN och alltså ingen möjlighet till omskolning.

Så jag kryssar i mina svar, räknar ut mina poäng, får fram min profil.
Och vad?
Det visar sig att jag passar som:
*Bildlärare
*Danspedagog
*Kammarmusiker
*Kantor

Bland annat.

Det här är nog första gången jag är glad över att allt redan är för sent. Nu slipper jag fundera på om jag inte skulle ta och bli kantor i alla fall. Slipper tänka på hur jag ska kunna stå ut med allt gnälligt orgelspelande under den eventuella utbildningen.
Bra.

Lyxen

Mma Ramotswe brygger rooibos-te hela tiden i Damernas detektivbyrå och det regnar nästan jämt nu. Ibland solar det och regnar på samma gång, samtidigt som det åskar. Men det gör mig inget för den här veckan har jag råd att vara inne.
Nu ringer inte klockan varje natt och nu måste jag inte springa sömndrucken genom regn med axelremmen skavande mot mig och tänka hur hur kan vader göra så ont som mina gör? Hur många gånger kan man springa uppför en trappuppgång utan att bakbensmuskeln helt enkelt lär sig att det är det här den är ämnad för?

Men förstår ni: en hel natts sömn i natt, EN HEL.
Att få lägga sig när resten av huset gör det, att utan stress dona med lakanen, ställa vatten på sängbordet, bläddra upp rätt sida i pocketen, i bekvämlighet.
Sen upptäcka att allt är ovanligt tyst i kväll.
Ha tid att upptäcka.
Det är lyx.

Repris - fyra små rätter

Har svarat på en sån här utmaning förut, men eftersom Johanna nu ber så snällt, gör jag det igen.
Inte mycket nytt under solen, som ni ser.

Fyra arbeten jag haft i mitt liv:
Tivolivärd
Vårdbiträde
Talskrivare
Tidningsbud

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
Gilbert Grape
Forrest Gump
Pianisten
Allt om min mamma

Några låtar jag gärna hör:
Pulp – Common People
Mamas and the papas – Make your own kind of music
Brainpool – Bandstarter
Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt
Le Sport – Tell no one about tonight

Fyra städer jag bott i:
Gävle
Málaga
Skövde
På Västgötaslätten

Fyra TV-serier jag gärna ser:
SATC
Lost
Scrubs
L-word

Fyra ställen jag vill åka till:
Mexico
Kina
New York
Rom

Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
Aftonbladet
Expressen
Blogger
Tradera

Fyra favoriträtter:
spenat- och fetaostlasagne
potatisgratäng och tzayspett
quornfiléer med fetaost
pizza

Fyra ställen jag trivs på:
I soffan
I Uppsala
I köket
På Café Kanel

Fyra personer jag vill träffa:
Ehm…Picasso kanske? Fast då heter det snarare skulle vilja träffa.

Den som vill får gärna anta utmaningen.

Smärtfritt?

Jag vill veta. Är scholl party feet cushions verkligen lösningen på alla våra fotplågor? Har nån provat? Är det värt en investering?

Som spön...

Det regnar grismycket här, så mycket att det närapå inte går att vistas på den inglasade balkongen utan missta det gröna fuskgräset för sankmark.
Jag kan inte göra nåt vettigt förrän det slutat regna, eftersom nåt vettigt innebär att jag samtidigt måste ligga och knapra på nåt gott, vilket jag måste ta mig ut och runt hörnet till närköpet för att införskaffa.

Jag tror också att regn orsakar klimakteriesymptom hos mig, eftersom jag får svettningar under tuttarna varje gång det börjar smattra mot rutan, samt en outhärdlig längtan efter att gå runt i bikini.

Och ja, nu åskar eländet också...

Lagom mycket

Eftersom jag är en arbetande tidningsutdelarsjäl den här veckan har jag fått dispens att komma när jag vill på åtgärden.
Dyker med andra ord upp strax före lunch med vadvärk, sovhår och blinkande ögon.
Tittar folk mystiskt på mig eller är det bara som jag har fått för mig? Tittar de liksom surt avundsjukt?

Får en kort genomgång av vad gruppen har pysslat med på förmiddagen. Tydligen har de diskuterat frågor på ett papper med rubriken ”Reflektera över vad du vill med ditt liv”.
Ehm?
Åh.
Domedagen.
Ska man veta sånt?
Är det därför jag är där jag är? För att jag inte vet säkert utan bara på ett ungefär?

En av frågorna som skulle diskuteras är: ”Hur mycket pengar vill du tjäna?”.
Jag tänker att om jag hade varit med på förmiddagen skulle jag förmodligen ha dragit till med nån klyscha av typen ”lagom mycket” eller ”så jag klarar mig”.
Men detta lagom eller så man klarar sig kommer såklart aldrig innebära lite, det gör det aldrig.
För nån.
Inte just här och vid den här tidpunkten, åtminstone.
Det svenska nationaluttrycket är överflödigt i diskussioner om önskelön. Där är lagom alltid lika med mycket, och lite lika med obefintligt.

Sommarslut, höstkval

Så det här är slutet på sommaren?
Slut på sötebrödsdagar, långa alkoholfyllda helger, kvällar på balkongen. I alla fall snart.
Det här är liksom slutet, och inget viktigt har hänt. Eller?
De viktiga besluten togs redan innan sommaren kom igång. Flytta isär, lämna sig åt sig själv, men ändå fortsätta. På deltid.
Tänkte vi ens på vad ensamma höstkvällar kan innebära? Tänkte vi ens på desperationen som kommer varje gång man är lite för pigg när lampan släcks? Tänkte jag ens på att nästan alla mina vänner ingår i parkonstellationer; samboenden, och därmed oftast lever och tänker inom den lilla kulan?

För när hösten kommer, kommer rädslan för uttråkning. Mystiska behov att plötsligt dölja skräcken för visa upp att vi inte gör nåt vettigt. Liksom att vi hela tiden intalar oss att gud vad skönt nu när det är höst är det helt okej att bara sitta inne och dega.
Och visst är det skönt, säkert flera kvällar i veckan, kanske en eller till och med en och en halv månad.
Sen kryper desperationen på.
Vad gjorde jag med sommaren?
Meeeen vad tiden går det är ju jul snart ju.
Åh vad trött jag är det måste va vädret.

Lösningen på hopplösheten heter oftast planering om man är sambo. Renovera badrummet, skaffa smått, spara till en Thailandsresa med älsklingen. Saker som ger energi.
Är man däremot ensamstående(eller enastående, som min åtgärdskvinna skulle sagt), eller som jag, särbo med oklar förhållandeframtid, är man liksom utlämnad till kategorin häftiga, stimulerande singelsaker.
Och det är där rädslan sätter in. För jag är inte helt säker på var eller med vem jag ska hitta de där sakerna.

Nya fönster

Lördag och sol. Ledighet från åtgärdskursen. Bra grejer.
Längtan efter iväg, och lätt uttråkad. Längtan efter förändringar, men vilka?
Behov av nya människor, nya röster, nya infall.
En ny stor glasruta som solen skiner från.
Kaffeautomater.
Längtar ibland tillbaka till högskolan.
Längtar efter nåt annat.
Efter morgonduschade gator i Málaga.
Efter tåget till Hudiksvall.
Efter nyfiket, ryggkrypande, elektriskt.

Åtgärdat 2

Men vet ni? Det här med åtgärder är kanske inte är så dumt.
Åtgärdsmänniskorna är schyssta människor. Bättre än arbetsförmedlingen.
Min åtgärdskvinna är snäll, funderar seriöst på vad jag behöver, hon är realistisk, hon daltar inte och hon frågar inte tusen gånger om jag känner till platsbanken på AF:s hemsida.
Med henne känns det som om allt kommer ordna sig.
Hon är bra.
Jag känner det redan.

Åtgärdat

Okej, jag erkänner det. Jag går på en åtgärd.
Alltså en sån som Persson och gänget tycker om att stoppa in en i, när man varit anmäld arbetslös mer än tre månader och är under 25 år.

Jag vet inte hur jag hamnade här eller vem som bestämde det men så ska det vara tydligen. Jag har inget val.
Jag är inte ens säker på att jag har hamnat rätt.
Jag sitter i en halvcirkel... eller det är snarare en hästsko av typen man hade i klassrummen på lågstadiet. Jag är omringad av okända människor och jag sörplar på en kopp choklad.
Jag stirrar på en kvinna som pratar om anställningsintervjuer och CV:s som om hon aldrig gjort annat i sitt liv. Som om det alltid varit såhär.
Hjälp!?
Ska jag verkligen vara här?
Hallå jag är arbetslös akademiker… skickar man ens såna som mig på åtgärder?
Eller ja förresten arbetslös och arbetslös…jag har sommarlov. Och så har jag ju extrajobb…flera timmar i veckan… ibland.
Jag har hamnat fel. Eller hur?!

Men vid bibeln...

Vad är det egentligen som händer i den här stan?

En dag

Det är höst nu har jag hört. Den började i dag, liksom inofficiellt.
Det var en osynlig tyst överenskommelse över stan i morse. Brandrök över Brynäs.
Regn på Fältskärsleden.
Och inne i stan trottoarvåta papptallrikar spräckta glasflaskor spräckta fönsterrutor...spräckta sommarförhoppningar för den här gången efter helgens cityfest.

Så i dag ringde klockan innan åtta för första gången på länge. Henrik lät bli att stänga den en massa gånger, för första gången på länge.
För första gången på länge gick jag upp tillsammans med honom, frysande i pyjamasbyxor, hällde upp gröt, bläddrade i DN, micrade gröten och kunde inte äta den.
Jag är inte riktigt säker, men jag tror det är nåt med i dag. (Som numera är, i morgon.)

Mycket viktig fråga

Varför har herrcyklar blivit utrustade med en stång mellan sadel och styre? Vad är den bra till, egentligen?

Tacksam för svar.

Livstecken

Det är fortfarande sommar för mig och innan jag har kommit in i nån form av rutin kommer nog inläggen fortfarande att vara sporadiska.
Jag kommer helt enkelt inte in i den där trivsamma lunken jag hade i höstas och våras, inte här och inte med nåt annat skrivande.
Inte än. Men kanske snart.
Jag vet inte när jag ska sluta se sommarmånaderna som ett enda långt lov när man per automatik har rätt att vara ledig. Det är varmt liksom, jag behöver inte ta nåt ansvar nu.
Vadå söka jobb? Det gör jag nästa vecka.
Fixa med Alfakassa? Äsch då.
Ordna ett liv? Nä inte nu. Allting kan vänta.
Men det är naturligtvis inte sant. Ingenting kan vänta. Jag har väntat alldeles för länge redan.

En positiv sak är att jag åtminstone tänker. Läser och tänker och studerar hur det ser, hur det är, alltihop. Börjar på böcker och slutar mitt i meningar för att jag hakar upp mig på nåt. När jag sitter vid datorn googlar jag massor. Jag tror allvarligt att halva min allmänbildning är Googles förtjänst.

Och helgen? Jodå, den var fin. Linda och Jenny kom på besök och allt och inget hände. Vi grillade på vår fantastiska innergård, som jag nog tror att jag kommer sakna när jag flyttar, och solade och fikade och lagade mat och drack vin och gick på Goya och dansade några sekunder i röda rummet. Det var fint men kort.

Här

Ps. Nu är jag i Gävle igen. Det är strålande väder och jag tror jag har åkt ifrån reget.

Öronbedövande gult

Ibland på landet är ljudet från syrsorna nästan öronbedövande. När man cyklar mellan gult och gult och allt man ser bara är åkrar väg träd och det faktiskt är möjligt att skymta en horisont. När man sen parkerar cykeln i gräset klär av sig känner vinden men tänker inte direkt på den och tassar över tistlar över gruset ut på bryggan. När det fem sekunder senare luktar vatten i näsan och smakar järn i munnen. När man vänder ansiktet mot solen som går ner och ut med armarna och håret mot vattenytan och hör hur allting bara dunkar. När man sen inte längre ser nåt och man tänker: det var den sommaren.

Innan man öppnar ögonen igen och reser sig och simmar mot bryggan och kravlar sig upp och hämtar handduken och huttrar lite och man tittar på korna som går på andra sidan och allt är som vanligt igen. Nästan.

Livet som pågår, nån annanstans

Och nej. Det bästa är naturligtvis inte att ignorera kriget.
Det bästa är nog att erkänna att man är maktlös, men att maktlöshet såklart aldrig är en anledning att förhålla sig passiv.

Livet som pågår

Jo. Jag har ju varit på bröllop och det var fint. Lite hastigt, men fint. Ingen gjorde sin röst hörd och hejdade det.
Det var inte helt som på film, men lite. Bröllopsmarsch, bukett, vitt släp som alla trampade på. Vackert.
Men mycket kyrkosnack, mycket opersonligt och underförstått normsättande talande,(”…mannen och kvinnan som är skapade för varandra” ”…det eviga arbetet”.) som jag personligen har svårt att ta till mig.

Jag respekterar att människor behöver en tro, att de behöver kristendomen. Jag kan till och med erkänna att jag inte alls tycker det är nåt fel i att vara religiös, att jag själv ofta välkomnar tanken på att det skulle finnas nåt slags gud/gudar. Men jag får verkligen obehagskänslor när man talar om äktenskapet som ”livet största möjlighet” och ”den enda vägen att gå”.

För övrigt äter jag som en dräktig kossa här på landet men verkar ändå mest gå ner i vikt. Jag vet inte hur det går ihop.
I kväll: paj med svarta vinbär och gräddfilsfyllning, vaniljsås, nästan en hel pizza, sallad
Tidigare i dag: yoghurt och müsli, ägg, te, nektariner, risnudlar, quorn med fetaost och grädde från ugnen
I går: mackor, te, ris, hallonpaj med romgrädde, hemodlade sockerärtor, smör, quorn med fetaost, glass, en skål chips, glass igen
I förrgår: obeskrivliga mängder mat från bröllopsmiddagen

Jag har även badat i ån och kommit på varför det vore så fint med hus vid just en å.
I morgon ska jag skriva nåt om det här.

Mellanrum

Sommaren är en sorts mellanrum. Inget nytt i det. Saker man gör känns inte på riktigt, inte viktiga, förrän det blir höst igen.
Värme är lika med oförmåga att arbeta, tänka, gå till gymet, göra det vi brukar.På ett sätt irriterar det mig att bo i ett sånt land.
Varför måste vi vänta? Varför måste biblioteket ha sommartider?
Varför måste biograferna vara stängda småstäderna, varför måste operationer ställas in?
Gamla frågor, jag vet.
Men ändå, sommar är bara hopsparade låtsasmånader, först när kylan kommer blir allt normalt igen och det känns rätt sorgligt.

I dag är det dags för kyrkobröllop. Jag har under ett par nätter drömt om en bröllopsmiddag som utspelar sig på en äng med blåklockor, men jag misstänker att det är en ynklig fantasibild.

Syrsor, hallon, hallonsyrsor

Jag befinner mig i södra Sverige igen, hos föräldrarna. Jag lyssnar på syrsorna utanför balkongen och på samma samma samma låtar som spelas i min playlist på datorn, precis som jag brukar när jag är här.
Förresten en fråga: existerar spelande syrsor i Norrland? Eller finns det nån sorts hemlig gräns som går, låt säga, norr om Uppsala, som syrsorna aldrig överträder?
Jag kan för mitt liv inte minnas att jag nånsin hört syrsor i Gävle. Inte ens under en skogspromenad.

Dagens planerade sysslor:

*Läsa tråkböcker/sola
*Läsa nån lite roligare bok/sola
*Göra piroger
*Plocka hallon
*Eventuellt promenera en halvmil
*Eventuellt bada i ån

Paljetter och svullna smalben

Det står några surfingsnubbar på torget och gastar om gratis lightcola och alla rusar dit och tar. Skvalpar sen med burkarna genom alla butiker och ställer sig i kö till nån av femkronorstoaletterna.
Är detta månne nån form av samarbete? Cocacola och typ… Lambi toapapper?

Jag går och svettas i ballerinaskor och spanar efter billighetssandaler. Det är skorea överallt, men det finns inget bra, inte nånstans. Överallt bara överhöga kilklackar och paljettofflor.
I desperationen och svettningarna funderar jag en stund på om inte paljettvarianeten för 70 kronor vore nåt i alla fall. Paljetterna går kanske att pilla bort? De är ju ändå ganska luftiga…
Men det blir inget inköp, jag ska inte, har inte råd, har redan tillräckligt med skor hemma.
Vem behöver egentligen ett par neonrosa nätiga slip-ins?
Vem behöver paljetter på fötter över huvud taget?
Skorna har ju troligen lämnats kvar till rean av en anledning.

Medan blåsan börjar trycka går jag in på HM, Bokia, Vero Moda (min vanliga runda), ser hur alla svettas, och hur alla går i sandaler utom jag.
Plötsligt märker jag att alla tittar på mina ben. Tittar som om nåt vore fel, som om jag vore…
Jag springer ut i solen, sätter mig vid kanten av en blomrabatt som är överbelamrad med gråa läskburkar, stirrar på fötterna och smalbenen. Jo, det är verkligen nåt som är fel, det är stora röda bölder överallt, svullna missanpassade ben och solen bara lyser helt obarmhärtigt.
Först fattar jag inget. Vad ÄR det här?Det här är väl inte MINA ben?
Men det är det ju.
Det här är inte en sån där mardröm som är ett utslag av min fåfänga, det är inte inbillning, det är bara mina vanliga ben.
Ben som reagerar på vanliga myggbett.
De är arga och kliiga och svullnar alltid efter några timmar utan regelbundna insmörjningar med kortisonsalva.

På vägen hem känner jag mig som en spetälsk.
Det är tydligen inte helt social accepterat att gå i kjol om man har myggbettsvullna ben.
Speciellt inte om betten är stora som bölder.
Jag får för mig att människor väljer andra cykelbanor, eller går över på andra sidan vägen när de möter mig.
Inbillar mig saker från deras blickar.
Att de tittar anklagande(Skyl dig för helvete!).
Eller syndtyckande(Aj aj aaaj vad illa det ser ut... din stackare.).

Behöver jag säga att det nog inte blir nån tur till stranden i eftermiddag?

Juli i köket + lägenheten

Jag lagar jordgubbspaj balsampotatis limemarinad. Köket andas vitlök basilika balsamvinäger kryddigt sött salt och syrligt.
Solen skiner på inglasningen och inget händer.
Jag får tydligen lägenheten, den som jag vill ha men som jag ännu inte har tittat på. Jag ska leva och bo där, jag som aldrig trodde jag skulle bo i ett sånt hus, aldrig trodde jag skulle bo själv igen. Men det är bestämt så.

Själv, men förhoppningsvis inte ensam.

Exitment over a cider

En timma och tio minuter kvar.
Sen vet jag om jag får lägenheten.
Vet jag var jag kommer tillbringa hösten, om inget oförutsett turligt(jobb?) händer.

En timma och tio minuter.
Jag spenderar tiden med ett avsnitt L-word och en päroncider.

Solbränna och stammande präster

Solbränna har en förmåga att inte hålla särskilt länge innanför tyg och i femtongraderväxlandemolnighet.
För nu är allt som vanligt igen, normalsommaren är tillbaka det är sol ibland men för det mesta är allt som vi är vana vid.
Jag dricker grönt limete och funderar över saker jag borde göra (läsa, skriva, göra klart extrauppgifter, skicka efter examensintyg, skicka papper hit och dit) men kroppen vägrar och jag blir bara äcklad över tanken på att livet ska vara nån sorts tävling.

Jag har två olika vänner som gifter sig snart, på två olika platser med två olika människor i två olika äktenskap, på samma dag.
Jag ska bara gå på det ena, men det blir spännande nog, eftersom jag aldrig har varit på ett sånt bröllop.
Tanken på kyrkobröllop med många människor tilltalar mig, trots att jag vanligen är ganska ambivalent när det gäller äktenskap och trots att jag osäker på om jag själv ens vill gifta mig.
Men ändå. Bilden finns där. Den är förmodligen hämtat från Fyra bröllop och en begravning eller nåt liknande dramaromantiskt med inslag av realism.
Om jag ska vara ärlig är det den enda filmen jag relaterar till när jag tänker på bröllop, kanske det enda jag relaterar till över huvud taget.
Folk gifter sig helt enkelt inte i min släkt, och om de för sig att göra det sker det inte i kyrkan med tusen okända människor runtomkring.
Så jag förväntar mig med andra ord allt det där. Pinsam tystnad när alla ser ett hål i en av brudtärnornas klänningar, stammande präster, okända tanter i fula hattar, bröllopsmiddag med bordsplacering där folk så småningom blir fulla och desperata och börjar hångla.
Allt annat vore en besvikelse.

Obalans

Det tar dagar, kanske veckor innan min kropp har återhämtat sig efter en sån där kraftig baksmälla. Uppenbarligen tål jag inte sprit som har beblandats med mjölk, inte ens i små mängder. Och kanske är Bailys i små snapsglas med fot, på ett tak nära domkyrkan, just när solen går upp, alldeles för mycket och en alldeles för ovanlig sinneskombination för att min mage ska uppskatta det.
Nu är veckan ur balans, spyreflexen allt för lätt att hitta, magsäcken flera storlekar mindre.
Ett allt för långt luktande på soppåsen i kombination med några tuggor pestospaghetti för mycket framkallar snabbt känslan. Illamående-flashbacks all over again.
Och jag som inte ens räknar mig till skaran som vanligen har kraftiga baksmällor. Jag som kastar upp max två gånger om året annars, eventuella magsjukor inräknat.
Medan vissa människor ibland hittar den omtalade reflexen redan efter ett par glas vin och ofta knappt kan se åt en matbit dagen efter, brukar jag vara den som hämningslöst vräker i mig pizza, popcorn, ost, spaghetti med smör - allt vad kylskåpet erbjuder av fett fett fett och salt.
Men inte den här gången, alltså.
Jag vet inte om jag vill kalla det pinsamt eller orutinerat, men jag vet att man överlever och att det förmodligen dröjer till nästa gång. Nånstans lär man sig ändå nåt under de där bakfyllorna. För övrigt har toalettringar förmågan att framkalla tankar som man annars aldrig kanske skulle ha tänkt.

Jag vet förresten inte hur det går med lägenhetsletandet. För tillfället ser det ut som att jag skulle kunna få nån av bostäderna på Sjätte Tvärgatan, men det förutsätter att ingen som är före mig i kön tackar ja innan i morgon kväll.
Jag har bara tittat på den ena av dem, men planlösningen är ungefär densamma, och huset på utsidan är bara helt fantastiskt.
Jag menar, hur många bor i ett tegelhus från 1923, med djupa fönster och marmorgolv i trapphuset?
Alltså, ickerika, icke-bostadsrättsägande, vanliga människor?
Nej, precis.
Dessutom: helt ok innergård, gratis grill, gratis trädgårdsmöbler, gratis gym, gratis symaskin, gratis…ja, nånting mer var det säkert. Men det verkar liksom inte kunna bli bättre.

Tvådagarefterinlägg

Testar väl lite då.
Min blogg mår inte bra just nu, tydligen. Har kanske liksom jag fått en släng av för mycket sprit med mjölk i och har svårt att återhämta sig?
Inlägg försvinner och kommenter går inte att skriva och så vidare.

Annars har jag varit i Uppsala på grillfest/barrunda/dagenefteråterhämtning, men jag har uppdaterat, det är bara det att inläggen, som sagt, har försvunnit av nån anledning.

Nu till parken.

Åskmåndag

Jag äter jordgubbar med fetgrädde och tittar på åskvädret samt letar lite halvhjärtat efter jobb alternativt lärlingsplats att ha till hösten. Det verkar dock lite tjorvigt. Eller mycket. Ju mer man letar desto mer depressivt blir tillståndet.
Jag skulle verkligen behöva lite hjälp från AF i fråga om att hitta lämpliga företag/organisationer som har dugliga informationsavdelningar att vara på, men det kanske är för mycket begärt?

Spelningen i lördags var intim, allt för oengagerad och allt för kort. Det var vi och kanske tre till över 20, samt 40 stycken indiesjuttonåringar som drack rosa cider och spillde på mina skor. Först mot slutet började saker hända och folk att dansa, men två låtars energiskt skuttande var ändå för lite för att jag skulle känna nån musiktillfredställelse.

Allt bara fortsätter...

Det här sommaren är det för en gångs skull sommar på riktigt. Det blir aldrig sensommaraktigt höstkallt, inte i juli, inte nu. Inte ens när det regnar.
Jag har badat i Testeboån och i havet och fått en nästan utomlandsartad bränna.

I kväll blir det Le Sport-spelningen på Kafé Spegeln. Ska bli intressant.

Ps. Varför är det så många Gävlebor som har orangeaktik solbränna? Hur snyggt är det egentligen?

Ps 2. Varför är det så många Gävlebor som har så jämnt solbrända ben? Hur gör de egentligen?

Vänta och hoppas

Föräldrarna have left the building för flera dygn sen. Jag har hunnit vara själv ett par dagar och vant mig vid det för sen att få tillbaka min helgsambo för några dagar och vant mig vid det också.
Jag är anpassningsbar, alltså.

Annars hänger jag mest på Gavlegårdarnas sida numera och bevakar mina lägenhetsanmälningar.
Och allt såg verkligen jättebra ut länge, länge. Jag låg tvåa i kön på två finfina(?) lägenheter på Sjätte tvärgatan, och de som låg före mig i köerna såg ut att vara en och samma person. Det vill säga, det var bara en person före mig som alltså låg etta på båda lägenheterna och personen i fråga skulle bara kunna tacka ja till en av dem. Detta gjorde att det såg ut som om jag garanterat skulle få en av dem.
Ända tills i går eftermiddag. Då kom en till idiot som hade en miljon poäng och anmälde sig, så jag halkade ner till en tredjeplats på den ena lägenheten.
Så nu. Nu finns visserligen fortfarande en chans att få nån av lägenheterna, men jag riskerar också att bli helt utan och det är helt pissigt.

Ett tag trodde jag att det var klart där.
Jag hade redan börjat planera för inredandet. Jag skulle köpa Saras soffa billigt och beställa ännu billigare gardiner från Ellos. Tapeterna i den nya lägenheten(som jag ännu inte sett) skulle i mina tankar inte ha nån ful 90-talsbård utan de skulle ha nån schysst neutral färg(inte blå, som här) som tillåter förändringar.

Men i stället blir det att vänta och se. Och hoppas. Och inte planera för mycket för nåt som kanske inte blir.

Dagens rekommendation

!Tärnad nektarin tillsammans med fetaost och Willys olive alla taggiasca. Rödlök och tomat till, om man vill!

Willys oliver är underskattade, ja många av deras egna produkter är det. De har till exempel inlagd kronärtskocka och halvtorkade tomater som är grymma. Billigt är inte alltid sämst.

Nu ska jag tvätta.

Bara inte Tyskland vinner...

Bästa Gud,

Vad som helst, men inte Tyskland.
Snälla?
Och helst inte Frankrike heller.
Och inte Italien.

Inte för att jag egentligen bryr mig, och inte för att jag egentligen vet nåt om fotboll.
Men ändå.

Tack på förhand.

The sun is shining...

Jag har föräldrabesök och ägnar dagarna åt jordgubbsätande och passiv korsordslösning. Återkommer inom några dygn. (Om ni nu har saknat mig, vill säga.)

Ps. Jag har premiärbadat i nittongradigt algvatten vid Bönan med håriga ben och enormt blåmärke på vaden.

Dagen L

Snart finns det ingen återvändo.
I dag gör vi det.
I dag är dagen för lägenhetsuppsägning.
Bye bye Södra fiskargatan.

Inspiration, sorgsenhet, skönhet

Åh gud. Om jag ska flytta till nåt ställe i den här stan, snälla låt det bli Sjätte tvärgatan. Amen.
Jag har den här visionen om att min livskvalitet ska höjas om jag flyttar till Sjätte tvärgatan. Hur jag bunkrar upp med kuddar på de stora, vitmålade fönsterbrädorna och fylls av skrivlust, arbetsvilja, livsinspiration.
Hur jag framåt oktober stretar fram mot blåsten i lång mörk kappa och knähöga stövlar på den tjugotaliga innergården, hör en kråka, tittar upp mot himlen och inser att det börjar bli höst.
Just att jag inser att det blivit höst är viktigt. Det betyder att jag inte har upptäckt det tidigare, eftersom jag är så uppfylld av min inspiration.

På Sjätte tvärgatan är allt som i ett annat årtionde, där finns andra möjligheter och där skiner solen lite annorlunda in genom korridorbalkongerna. Det är i alla fall vad jag inbillar mig när jag springer där om nätterna med tidningar, vilket jag gör den här veckan.

*

Midsommar var helt ok. Vi hade en hastig trerätterslunch hos Åsa, spontan och ganska opretentiös, innan stora delar av sällskapet var tvungna att dra vidare.
Kvällen blev lugn, med inslag av vin och blomsterplockning.
När vi framåt 22-tiden började strosa in mot Mariestads centrum insåg jag att jag har väldigt svårt för tomma och nästintill döda städer en fredagskväll. Små städers sorgsenhet visar sig verkligen från sin fulaste sida just då.
Å andra sidan kan samma sorgsenhet vara näst intill vacker en helt vanlig och nästintill död tisdagskväll.

En midsommarnattsdröm

Förra veckan hittade jag av en slump vad jag då tyckte kändes som Den Perfekta Midsommarklänningen.
En sån klänning som i modebilagor presenteras som En midsommardröm.
Vit. Sval. Söt. Billig, och inte för genomskinlig.
För 149 pix vågar man också använda sin vita klänning utan att känna sig självmordsbenägen när man senare spillt ner den med rödvin. Vilket säkert kommer hända mig i morgon.

Midsommar kommer vara väldigt spontan i år. Ingenting blir som det var tänkt. Och ingen hade tänkt särskilt mycket från början heller.
Jag åkte ner hit för att gå på vad jag trodde skulle bli en bröllopsmiddag. Denna modifierades sen till grillfest, sen till knytkalas, och nu slutligen till en hastig midsommarlunch samt två-ensamma-kvinnor-och en-bag-in-box-kväll.

Såklart ångrar jag inte att jag åkte. Det behövdes, och jag älskar alltid en tågresa, även om vagnen runt mig är fylld med ett bongotrummande göteborgskt fotbollslag.
Men känslan har dalat och stämningen försvunnit. Jag kan som vanligt inte låta bli att fråga mig om vi inte bryr oss mer än såhär. Varför vi inte har planerat bättre och varför kommunikation bara blir svårare och svårare ju fler sätt vi har att meddela oss på.

Den perfekta klänningen är fortfarande perfekt, men saknar betydelse om jag inte får känna att allt det andra också spelar roll. Och det vet jag först i morgon om det gör.













Mobilbild i spegel på spetsklänning

En fråga om siffror, eller linjer

En gång för alla nu – Vad är det med busschaufförer här ute på landet? Saknar de helt åldersomdömesförmåga?

I dag: två bussturer över rapsgärden. Lysande horisont i bregottgult och junigrönt.
Två busschaufförer.

Busschaufför 1, man i övre(?) medelåldern: Hej.
Jag: Hej. En till xxx-orten ute på landet.
Busschaufför 1, man i övre(?) medelåldern: Jaha, du har väl inte fyllt 16 eller?
Jag: Eh…hehehe. JO!
Busschaufför 1, man i övre(?) medelåldern: Jaha. Då blir det 40 kronor.

Senare.
Busschaufför 2, kvinna mellan 35 och 45: Hej.
Jag: Hej. En till xxx-orten ute på landet…ja och så hade jag en övergång här…( lämnar fram biljett).
Busschaufför 2, kvinna mellan 35 och 45: Hade du en övergång sa du? (tittar på biljett)
Jag: Ja jag tror det.
Busschaufför 2, kvinna mellan 35 och 45: Okej är du över 16 eller? (tuggar tuggummi, tittar utforskande)
Jag: Ehm...jaa!

Det finns verkligen gränser för hur ung man kan tro mig vara.

Visa leg på 23-års ställen?
Helt ok.
Visa leg på systemet?
Också helt ok. Jag menar, det är svårt att se skillnad på 20 och 25.
Det kan till och med vara ok, för att inte säga smickrande, att få visa leg på 18-årspubar.
Jag har för länge sen uppnått ett sånt stadium där jag inte längre blir förbannad utan snarare glad om folk tror att jag är yngre. Jag tror, men är inte helt säker på, att det hände nånstans vid 22-årsstrecket.

Och, jag vet. Det är svårt med åldrar.
Men. Alltså. 16. Tar man mig för det är man relativt blind. Eller också har man helt missat de små fina linjerna som uppträder under mina ögon varje jag har hävt på för mycket smink.

För mycket packning, för många förhoppningar

Jamen ni vet. Jag är också en förmycketpackare. Tänker det kan ju alltid komma ett tillfälle när…
…jag måste ha de där skorna.
…jag har otroligt tråkigt och behöver den där skabbiga deckaren.
…jag kanske borde ha en snygg klänning.

Men det gör det förstås aldrig.

Jag vill ha med tusen skor och böcker och jag ska bara vara borta i fyra och en halv dag. Det är värdelöst.
Men ändå.
Man tänker i fall i fall jag…
Men nä.
Man hoppas alltid för mycket.

Glass, kalorier och svettdroppar

Helgens kalorier( tacos, grekisk potatissallad, en gigantisk banana split) måste sköljas bort med vatten och massor av gym. Det är svettigt ute, svettigare inne, men jag har fått in vanan nu, jag är inte längre trött efter en stund på löparbandet. Jag bara stirrar på siffrorna, kalorierna som rör sig uppåt och tiden som går. I pannan tränger det fram små salta droppar, och det är inget som händer ofta med det gör det nu.

Alla ser nästan döda ut inne på gymet. Envisa hopbitna målmedvetna men nästan fysiskt döda av värmen. Jag är törstig hela tiden och Sara blir yr efter halva tiden och vill ge sig men sen fortsätter hon och tränar armarna i evigheter och jag ställer mig på trappmaskinen och tittar på kalorierna igen och nere på torget går människor med solränder bort mot brända bocken.

Luften är så kvav när vi kommer ut och det yr löv överallt, nästan som om det vore sensommar men det är det ju inte. Folk äter glass utanför McDonalds sådär vid sidan av gågatan och allt är väldigt Grekland men ändå Sverige. Solen har gått i moln men det är fortfarande varmt. När vi kommer hem äter vi glass på balkongen i bara underkläderna och Henrik säger det var det träningspasset det och jag funderar på att sticka ut och springa.

Första fredagen, och allting börjar om

Så nu är jag nästan tom på riktigt. Det är första fredagen på den riktiga sommaren, första fredagen utan skolavslutningar här, utan vitmössor som rusar runt och påminner om lyckligt mycket man trodde, och hur man visste att dagen efter skulle allt vara annorlunda. Hur rätt man hade men samtidigt hur lurad man var.
Hur man trodde att nu var allt slut, allt kämpade alla betygsystem alla sociala poäng och under hela tomma sommaren skulle man bara njuta njuta njuta av att inte vara nånting alls.

Jag inser nu att jag har tappat bort mig och att jag egentligen borde skrivit detta för en vecka sen.

Men, snart har jag inte mycket kopplingar till högskolan i Gävle kvar. Jag lämnade in min hemtenta i dag, en vecka för sent och jag vet att jag förmodligen inte kommer att skriva HS-institutionen HIG överst på en hemtenta mer. Jag vet inte om jag kommer att skriva nån mer hemtenta över huvud taget.
Det enda jag vet är att allting börjar om.
Som en kompis till mig skrev en gång.
Och på måndag väntar ett besök på arbetsförmedlingen.

Temperaturväxlingar

Visst är det nån sorts underförstådd ödesmässig regel, det här att det alltid måste vara vaaaarmt under fotbolls-VM? Eller förlåt, under VM menar jag förstås, för ingen säger fotbolls-VM numera, det visar ju bara på vilken omedveten nörd man är.

Så vitt jag kan minnas har det alltid, alltid varit grisvarmt under alla de senaste årens VM. Det finns liksom inget annat.
Lika ödesmässigt förutbestämt är det också att det nån dag under mästerskapen måste vara åska. Som i dag, det var förspått, inte bara av väderleksrapporten utan också av kvällen i går. 40 grader i inglasningen vid femtiden, 26 vid midnatt – hot in the city!

Jag klädde mig i kofta och linneklänning, gick utmed ån för att kolla in fiskefolket, och alla betedde sig som om vore de hemtama spanjorer. Värme? Vadå? Sånt här väder har vi ju varje dag. Gick över broarna och spanade på himlen och det blåste en sån där vattenvind som annars brukar knottra huden, men det kändes bara ljummet och solen-har-värmt-luften-hela-dagen-varmt.
Sen i morse när jag klev upp var det oförklarligt tyst på gårdsplanen. Inga måsar, inga ungar, ingen posttant – inget rörde sig där ute och det var helt outtalat att det snart var dags för åskan. När regnet kom stod två män under en taket till en portuppgång och bara glodde. Återigen betedde sig folk som infödda señores, för det var som om de aldrig sett regn förut. ¡Madre mía!

Men nån åska blev det aldrig här. All den där ovädersbådande stämningen var kanske bara fejk, för när jag kom ut från bibblan på eftermiddagen hade temperaturen sjunkit fem grader på bara några timmar, och alla utanför var vanliga Gävlebor igen.

Just det!

Glömde ju. Ska vara lite fånigt utmanande och peka ut några personer:

Camilla Turbotrollet Eline Rödluvan

Jag skulle vilja se era badrumsskåp! Och alla andras också förstås, om ni känner för det.

Badrumsskåps-utmaningen

Den här utmaningen fanns hos Tinna. Detta är min badrumshylla i oretuscherad och ostädad version.














Våning 1, från vänster: Tea tree-oil lotion, aco fuktgel, alsollösning, face scrub från Body shop, Decubal, Bioline AHA depigment Serum, Velvet make-up mousse från Isadora, ögoncreme från Nivea, ögoncreme från L300, Vaseline och Locobase repair.














Våning 2, från vänster: skabbiga ögonskuggeapplikatorer, Anna-muggen, ögoncreme från Garnier, pennor, borstar, puder från Nivea i för mörk nyans, Dream matte mousse från Maybelline, svampar, mugg, pennor, concealer från YSL, blå mugg,pennor, läppglans, läppstift från MF, rosa ögonskuggor köpta i Spanien för flera år sen, billigt rouge från HM.















Våning 3, från vänster: diadem, hårspännen, hårsnoddar, nagellack som sällan används.














Våning 4-5, från vänster längst ner: gammal läppglans i burk från HM, dyra silikondroppar, olika parfymer, Sunsilk anti-flat volumizing cream (dålig!), Björn Axén volumizing mousse, ljus.

Solsöndag

Jag är hemma jag är vaken jag är inte längre bakfull. Jag har fått tusen myggbett redan.
Nu måste jag ut till parken innan dagen tar slut.

Oh oh oh...

Vi fick VG på uppsatsen! Den är klar! Vi fick VG den är klar vi fick VG den är klar...
Nu är det bara en hemtenta och några extrauppgifter kvar att ha ångest över.

Bad skin, bad day

Äter en klassisk vuxenfrukost. Rostat solrosbröd med ägg utan smör, observera detta – utan smör(!), tropisk juice och kaffe med en chokladbit i. Okej, chokladbiten var kanske lite barnsligt men ni måste ta hänsyn till att jag sällan dricker kaffe. Att jag inte klarar av det och att det endast är en åtgärd jag tar till i nödsituationer.

Vaknar före(!) sju och hör hur grannen duschar i evigheter och ingen DN har det kommit och jag tittar mig i spegeln och ser att jag har en röd torr svullen fläck under ena ögat och jag förbannar min värdelösa hy. Närmast näsan lyser blodkärlen genom huden och det är allmänt blått och jag ser ut som en misshandlad kvinna och måste gå och smörja med Aloe Vera en gång i minuten men det hjälper inte mycket. Såhär blir det jämt när jag ska göra nåt viktigt.

Tomt och förtjusande

Så i morgon. Opponering. Ett slags avgörande inför framtiden för att kolla upp om jag duger eller inte för den riktiga världen. Kolla om uppsatsen duger.
Det gör den förmodligen. Godkänd blir den nog under de flesta omständighet, frågan är med vilket betyg?
Om det blir VG kan vi ta tag i oss själva och kanske söka lite flashiga stipendier. Och om det inte blir VG kan vi söka i alla fall.

Nästa vecka vid den här tiden kommer jag troligen vara tom. Utan nåt som gnager mot pannbenet, utan uppsats utan 1700-talspoesi som måste läsas. Jag ser fram emot situationen ungefär lika mycket som jag skyr den. Nånstans hade jag hellre varit den där som har tre års studier framför sig. Lycklig och ny inför allt, nyfiken med en hoppfull känsla i huvudet mot kudden varje kväll. Med en tanke om att det löser sig under tiden; att nu skaffar jag utbildningen, vännerna, jobbet, förhållandet… ni vet, jag har sagt det förut.
Men nu är jag inte där. I stället är jag klar med det viktiga, ska inte plugga mer just nu, får inte plugga mer just nu för att inte för alltid döda min lust till inlärning.
Det är tomt och vidsträckt, hopplöshet blandat med förtjusning och en del stunder gillar jag det. Andra gånger sparkar jag av mig täcket på natten och ligger vaken och svettas, tittar genom persiennerna och lyssnar på kajorna tills DN trillar ner på hallmattan vid fyratiden.

Onödigt rött

Hej nationaldag. Du onödigt röda.
Jag har verkligen inte tid att ha en ledig dag just i dag, så jag förstår inte vitsen. Ingen firar väl mer nu, eller? Alla går väl snarare runt och stör sig på att det har klämts in en röd dag här, mitt i tentaveckan/examensförberedelserna/jobba- extra-hårt-innan-midsommar-köret?

Dagens låt hos mig är Le Sport – It’s not the end of the world och dagens recept är brownies från ICA, som jag ska ta mig tid att tillaga senare. Nånting måste locka mig till hemtentaböckerna, gärna nåt med mycket fett och choklad, jag måste överleva den här veckan på nåt jävla sätt.

Dagens Traderafynd

Jo, jag är ju nån form av skofetischist. Dessa hämtades upp på posten så sent som i går:















Det ska noteras att det var längesen jag köpte ett par skor för över 300 pix. Det mesta på min skohylla består numera av billiga fynd. Som de här lackiga 36-kronors-godbitarna:















Och såhär vackert blommar det utanför vår balkong just nu:















Lila blomning är sommar, skolavslutning och rosig doft i luften. Färgen brukar hålla i sig några veckor varje år, sen blir det brunt och då vet man att det inte längre är början på nåt. Då har det blivit mitten på sommaren och snart är det slut.

Odefinierbart

Ursäkta igen. Det är tråkigt här nu. Tråkigare än det varit på länge. Jag vet inte var den så kallade kvaliteten på mina inlägg har tagit vägen. Ursäkta att jag ber om ursäkt.

Men vi skriver uppsats i alla fall. I morgon ska vi skicka in den i pappersversion till handledare M och examinator A. Efter det en vecka av hemtentande. Sen opponering. Sen kanske framtidsångest i evigheter. Och lite ledigt. Lite glass, lite gräs, lite poesiskrivande i solen på nån filt.
Och ja. Jag ska förmodligen bli ensamboende på heltid. Ensamboende, särbo, frånflyttad sambo med odefinierbar relation till min pojkvän/sambo/särbo/ex-lägenhetskamrat.
Jag vet inte mycket just nu.

Gym rock halleluja

Jag har varit och gymmat till Lordi. Inte helt frivilligt, men varje gång jag är där numera går den på outtömlig repeat i P3 Star, och varje gång måste man dessutom stå ut med Sanna Bråding i öronen.
Det är inte direkt de ultimata gymljuden vi har att göra med här, alltså. Åtminstone inte för mig.

Efter gymet kommer ett aldrig sinande sug efter choklad. Man cyklar och lyssnar till gnisslet i hjulen, förbi alla stängda kiosker och restauranger, man är torr i munnen och man vill bara ha choklad och jag vet inte varför. Möjligen har det med hormoner att göra.

Bokhylle-utmaningen

Jag blev utmanad av Camilla att visa min bokhylla:















Kokböcker















Dammiga pockets















Mer pockets















Hela bokhyllan


Nu får alla som vill fota sin bokhylla och visa upp!

Tösabete

Ja. Folk tycker så mycket om Ronnie Sandahl i Aftonbladet. Genialisk. Begåvad. Trist.
Talanglös.
Men för oss med västgötskt ursprung är åtminstone det här en liten fnisshistoria.

Practicing

I mitt kök står en form med brownies och segar till sig. De är ljusa, släta på ytan och kladdiga, förhoppningsvis sega inuti. Likheterna med Café Brownies som man kan köpa på ICA är stora. Om de också smakar likadant som de på ICA kommer alla rutorna förmodligen vara uppätna innan midnatt.

Annars hade jag tänkt gymma i dag, men det har inte blivit av. Jag hittar på ursäkter för mig själv - jag måste bli piggare först jag måste lägga upp träningsbyxorna jag måste vänta tills det slutar regna.
Jag vill börja göra nåt med min kropp igen. Den bör användas till annat än knastrigt knackande på tangentbord.

*

Jag har nog glömt hur det känns att göra saker bara för mig själv, bara för att jag mår bra och trivs med det, baka brownies, diska upp all disk, byta sängkläder, jag har glömt hur det känns att inte bara göra det för hans, för vår skull.
Men jag försöker.
Undermedvetet tränar jag, undermedvetet tänker jag att jag måste öva upp min självständighet. Oavsett hur det blir mellan oss.

Tack CSN...

...och tack Svensk morgondistribution. Jag har fått dubbelt så mycket lön som jag brukar den här månaden. Och den brukar inte vara hög, kan jag meddela.
Nu har jag råd med träningskort Hägen Danz-glass Eldorado-fetaost Willys-te spetsleggings tre-för-nittionio-strumpbyxor Rydbergs-lyxpotatissallad HM-kjol ett par ful-pockets och möjligen några fikor.
Sen är pengarna slut igen. Kanske.

Trendiga tuttar

Ho ho. Britta Svensson i Expressen tycker att "Alla kommer vilja ha små Jessica-bröst i sommar".
Är det så alltså? Jag har inte hängt med. Men om det är så ser jag väldigt mycket fram emot den här sommaren.

Nästan pank och nästan tom kyl

Därför blir min middag:

En halv gurka, två stekta ägg och en bit smördegsinbakad fetaost. Uh!
I morgon kommer kanske mitt livs sista csn-pengar.

Känslan som saknades

Nej, jag förstår inte heller meningen med Da Vinci-koden. Alltså själva lockelsen. Upphetsningsmomentet.
Jag var förstås inget fan av boken heller, men nu när filmen dök upp förstod jag ännu mindre vad som får så många människor att engagera sig i den.

Det fanns vissa svaga förhoppningar om att den kanske skulle funka bättre på film. Alla arkitektiska beskrivningar, alla historieboksinslag som sinkade tempot i boken skulle ju vara bortklippta, men det hjälpte inte. Det kom flera stunder i biosalongen när jag var mycket mer intresserad av min påse med cheddarpopcorn och min vitchokladiga dubbeldaim än vad som hände på skärmen framför mig.

Man börjar ju undra om det är nåt allvarligt fel på mig. Har det här med min psykiska stress att göra, eller är jag helt enkelt för dum för att bry mig om kristendomens historia?
För trots allt borde jag vara intresserad. Jag borde bry mig. Det här är viktiga grejer.

Men varje gång en film eller bok innehåller inga eller väldigt få komplikationer mellan människor; mordlängtan, kärleksångest, familjetragedier, svalnar mitt intresse. Och jag vet att jag inte är ensam.
Vi är en kategori av populärkulturkonsumenter som älskar känslan av att verkligen vara i nån annans problem. Att känna att det är det här som spelar roll nu, de här känslorna, den här oron. Den är inte min egen oro, men just nu bryr jag mig mer om den än vad som händer i mitt eget liv. Jag skiter i allt, bara jag får känna det här som rör sig i min underhjärna lite till. Det som ibland känns starkare än det som är på riktigt.
Det är den känslan. Den hittade jag aldrig riktigt i Da Vinci-koden.

Höftutredning

Ok. Med "kvinnor under sexton" i förra inlägget menade jag naturligtvis tjejer som har kommit i puberteten och är ungefär 14-15. Inte småflickor.
För tydlighetens skull alltså; kvinnor i 14 till 15-årsåldern har mycket smalare höfter än jag kan minnas att jag eller nån annan i min ålder hade på den tiden. Man fick väl den första antydan till höfter samtidigt som mensen ungefär, eller?
Det verkar vara nån form av generationsmässig förändring i generna/livshållningen som gör att kvinnor överlag får smalare och smalare höfter och alltmer sällan utvecklar den där klassiska timglasfiguren, som många över 20 har. Eller så är allt bara ren inbillning.

Syndafloder och fläckar

Jag hatar högstadieungdomar. Jag hatar att vara kvinna med rikliga menstruationer. Jag hatar att högstadieungdomar ska finnas och glo på en när man har rikliga menstruationer och man vet att man cyklar genom stan med blod på jeansen/kappan/sadeln.
Högstadieflickor. Liksom såna med indielugg och mycket smink, eller såna med trendlugg och såna där tajta jeans som pressar ihop höfterna. (Hur kommer det sig att kvinnor under sexton har så smala höfter? Hänger det ihop med jeansen eller har det med nån sorts förändring i generna att göra?)
Hatar dem.
Högstadiepojkar med moped som kör rakt mot en på cykelbanan.
Hatar dem. Hatar dem hatar dem.
Hatar känslan av att de glor och smygler.

Jo, jag vet att jag alltid tjatar om mina blodfläckar, men jag tycks aldrig lära mig.
Lapp att sätta på kylskåpet: Kom ihåg kom ihåg! Kolla läckagerisken INNAN du åker hemifrån! Kom ihåg att du bor i ett land där man kan medicinera bort sån här skit. Kom ihåg att ha tabletter och drivor med tamponger hemma så du slipper få syndafloder jämt! Suck!

Ingen modde

Gjorde DN:s valtest och pust...moddarna hamnade sist i mitt resultat. Jag är förstås inte förvånad.
Vad som däremot förvånade mig är att jag enligt testet är mer kristdemokrat än centerpartist. Hur kan det vara möjligt?
Mp, S och V ligger på en ungefärlig delad förstaplats, tätt följda av FP och, ja, Kd.
Mystiskt.

Pepplista

Negativt:

*Förhållandekris
*Pank
*Inget toapapper hemma
*Fick ingen betald sommarpraktik på Gävle kommuns informationsavdelning
*Pollenbesvär


Positivt:

*Snart klar med c-uppsatsen
*Får snart stipendium
*Snart sommar
*Eh…
*Glass är gott

Vem ska trösta Knyttet?

Mitt i natten vaknar jag och sätter mig sådär kapprakt upp. Jag tänker jag klarar mig inte nu jag behöver honom här nu jag måste ha nåt att hålla mig i.
Klockan lyser röd 02:05 och jag vet känslan, jag vet att nu kommer det gå åt helvete.
Men jag får inte jag måste inte jag måste försöka andas själv jag måste förbereda psyket det är som ett undermedvetet självförsvar; du kan vara själv snart du kan vara ensammast du måste fixa det människors liv fortsätter ingen kommer trösta oss för att vi gör de val vi gör.

Jag lovar. Jag tror jag har glömt hur man gör när man hjälper sig själv. Nästan tre år i ett förhållande är oändligt lång tid för mig. Vanorna och tankarna man har är så väl inrutade, så svåra att bryta.
Om ingen i världen älskar mig om ingen bryr sig om ingen vet vem jag är så gör i alla fall han det.
Om ingen i världen älskar mig om ingen bryr sig om ingen vet vem jag är så gör i alla fall jag det.
Jag vet inte, men den sista tanken är lite svår att få till just nu. För det mesta orkar jag inte tänka alls.

Det växer

Vi har numera 38 sidor c-uppsats, om man lägger den i ett word-dokument. Och den är ännu inte klar. Undrar just vad det slutgiltiga antalet sidor kommer bli, men tanke på att vi ska ha en minst 15 sidor lång bilaga.

Open fields

Jag har ett förhållande som är i en sorts återvändsgränd. Jag har ett förhållande som alla har åsikter om, men som jag tror att ingen förstår svårigheterna i.
Jag älskar nån, men just nu vet jag inte om jag kommer att bilda min framtid med den personen och just i bildandet av allas framtid runtomkring känns det svårt att förklara varför.
Allt är så öppet nu, men just därför så stängt. Så ni får ursäkta mig om jag inte skriver.
Sen har jag en c-uppsats som är i sitt slutskede, det spelar också in.

Nina Bouraoui igen

Favoritcitat- del 2

Att gå in i natten, det är att återfinna sin kropp.

Nina Bouraoui

Favoritcitat - del 1

I hela mitt liv vill jag förbli förundrad.

Examen i sikte

Vi har hållit på med uppsatsen i media- och kommunikationsvetenskap sen urminnes tider. Men nu ska den bli klar!
Nu ska vi göra det och lägga ett och ett halvt års ångest och sömnvridande nätter bakom oss.
För det kan det kan vara värt att sky solen, stänga in sig i ett kallt grupprum, skriva, skriva, citera.
Snart kanske man har en fil. kand.

Försöka stråla

Jag orkar bara klä på mig kjolen och färgerna och gå ut och försöka stråla. Försöka stänga av det som inte handlar om nu och sol och smältande glassar och den hormonsprängda luften.
Och nånstans, nånstans fungerar ljuset nånstans tror jag nästan att det går. Det är inget vits med att gråta mer just nu.

Färdigtentad

Ok. Det var inte världens bästa tenta jag skrivit genom tiderna. Varken prestationsmässigt eller med tanke på tiden.
Jag vet inte om det gick vägen, men nu är det över för den här gången.

Armvärk.
Varför är man så jäkla otränad på att skriva för hand?

Det fullkomliga vädret ger hopp. Gör att man orkar lite till.
Himlen och dagen är så osvensk att det är skrämmande.

I kväll blir det alkohol.

Helvetes pisskit/salstentor är ett jävla jidder

Förhållandekris och fettenta på en gång.
Jag vet inte vad som är värst.
Jag vet inte vad jag vill.
Det enda jag vet är att jag måste vara där om en timma, och att det kommer gå åt helvete.

Försommar - förnyelse

Det är försommar, den kanske varmaste dagen hittills i Gävle i år, men det blåser ont under huden det blåser en underlig förnyelse och jag vill bara le och blunda.
Lapa vinden i håret händerna på styret ljuga mig varm för mitt eget bästa.
Men jag somnar gärna vid dig sen jag somnar gärna vid dig och jag vill somna först utan att tänka.

Helvetes tentavecka

Och varför har ingen talat om för mig att man måste anmäla sig till tentan tio dagar i förväg?
Jag har bara haft två salstentor på tre år, man kan inte begära av mig att jag ska komma ihåg sånt.
Nu måste jag gå dit och tjata mig till en plats på fredag.

Vårens första rodnande morgon

Valborg förflyter utan större missöden. Uppsala är högljutt och blåsigt, men som vanligt vackert och del av en annan sorts värld.
Lite soligare, lite poppigare, lite gladare.
Det är det vanliga med vita mössor, trummor, ölbröl, korta kjolar och tajta jeans.

*

Från Åsas tak ser man hur köerna växer utanför nationerna, ljuden tränger obevekligt in i köket och lukten av saffran in i näsborrarna när vi dukar för middag i studentköket.
Det går åt en flaska sött vin ganska snabbt och efter middagen får jag falla i feberaktig vindvala inne på rummet medan de andra går mot stationen. Jag bara ligger där och har knappt sovit fyra timmar och vinet har satt sig i kinderna och jag blundar och tittar och blundar och sömnfläckarna sitter som skygglappar och tränger undan det fladdrande ljuset från takfönstren.

*

Senare pratar vi om rödvin och Big Brother i samma studentkök. Allt är lugnt och lojt och pizzakartongerna ligger där på bordet med avgnagda olivkärnor i sig. Jag dricker mycket och lätt och allt sjunker, men magen är inte tom det ligger flera kilo flera liter däri. Vi dricker mera vin och Baily’ s men ingen champagne i år, och vi sitter så i säkert massa timmar och sen går jag på toa och är varm i maggropen och i flera minuter letar jag i väskan efter just rätt läppstift men jag hittar det inte.

*

När fötterna börjar somna säger jag ska vi inte sätta på musik och vi sätter på musik och jag höjer lite men sen kommer en låt med The Attic och basen blir jädrans hög och dunkar mellan väggarna och vi öppnar en till flaska vin.

*

Efter midnatt står vi i en kö till Göteborgs nation och alla runtomkring oss är utbytesstudenter och pratar på nån italienskspanska som jag nästan förstår, men inte riktigt hör allt av.
En kille väger ungefär hundratjugo kilo och han står framför mig och sen backar han och trampar rakt på min nästan nakna fot så den blir helt röd och han ber inte ens om ursäkt.
Sen säljer två flickor sina förköpsbiljetter till oss och vi får byta kö till den lite kortare. Det går ändå ganska långsamt och vi pratar lite med folk från Växjö och Stockholm. En kille frågar du håller väl på Brynäs om du bor i Gävle och jag svarar det var ju Färjestad som vann så det spelar ju ingen roll. Sen pratar vi om Bocken och Strömvallen och alla bara funderar på om de verkligen ska komma in och jag vill klättra in genom ett fönster men det finns inget lämpligt.

*

Vi springer i natten utan jackor och det luktar Medelhav och alla är fulla. Jag är den enda som har röd klänning och alla säger du har ju en sån där röd klänning och vad annorlunda du är. Och vi dansar och det är nån sorts Håkan-potpurri (oväntat?!) och mera dans och ibland är det lite magiskt och ibland ganska tråkigt. Sen är det ciderrus och Carola och samtal och terasser och dans och telefoner som ringer och massor av brats med randiga skjortor.

*

Vid fyra går vi en promenad och folk är ute och det är finns ingen kyla för nu är det vår i alla fall tills vinet är borta ur kroppen.

*

Sen är det morgnar. Att få vakna och sätta sig på ett tak och stirra in i Domkyrkan. Det blåser, men annars är det mesta tyst. Det finns maskiner som samlar upp glas. Alla studenter sover men det är morgon den första maj och vi sitter på ett tak i Uppsala invirade i filtar.

Valborgsmorgon

Söndag morgon, efter tidningarna.
Himlen är svagt violett.
Katterna parar sig.
Det är sex plusgrader i inglasningen.
En strålande dag såhär långt.

Nu; sova några timmar.
Sen drar jag till Uppsala och firar Valborg. Det blir säkert också strålande.

Liten vinst

Litteraturvetenskap är nog inte min grej, trots allt. Jag gillar att läsa mycket, men för den sakens skull inte att "massläsa" utan att tänka mellan.
Eller jo. Jag kanske gillar att massläsa, men jag gillar inte att massläsa efter en bestämt lista.
Eller så gör jag det, men är bara jäkligt trött på det just nu.

Jag vill kunna sitta med mina böcker på ett tåg och äta choklad och liksom läsa några rader, stoppa in en chokladbit, titta ut genom fönstret och tänka, läsa lite till osv.
Jag vill gärna kunna andas mellan raderna.

*

Men jag hade bestämt att ingen skulle få vinna över mig. Ingen skulle få tro att jag inte kan.
Inte vågar.
Jag tänker inte låta nån tänka att jag är värdelös på det här.
Så jag kämpade.
I måndags; vid skolan redan vid tio för att läsa Den unge Werthers lidanden. Sex timmar bland sorlet och orden flödade in. Jag hade koncentration.
I tisdags; fastnade en stund på stan. Men jag tog mig dit. Smög in i det tysta rummet, krånglade upp benen under kjolen bekvämt, bet ihop, läste.
På lektionen under onsdagen hade jag saker att komma med.
Jag var inte stum.
Jag hade till och med upptäckt detaljer i boken som ingen annan hade lagt märke till.
Det var inte svårt alls.

Påbörjad dikt?

Hittade på en skrynklig lapp i väskan följande rader:

(Vi)
Det smälter kyssar
mot det gråa gräset

Jag önskar så att jag kunde komma ihåg vad jag ville med det, så att jag kunde fortsätta. Förmodligen är det nåt som är antecknat under en tågresa.

Det visste ni inte

Google är ju ändå fantastiskt. Till exempel kan man få reda på att Gävle var värsta Lill-Götet på 20-talet, om man får för sig att söka på "sjätte tvärgatan".
Jag tycker det är helt spännande.

Småslantar

Och jag säljer skor och skor.
Visserligen bara för småpengar, men ändå.

Underbart är kort

Pormaskplåster är en sån där fånigt onödig produkt, som man enbart unnar sig för att känna den ultimata tillfälliga tillfredställelsen.
Man tittar sig i spegeln där hemma. Tittar lite närmare. Klämmer lite. Upptäcker att nä de har fortfarande inte försvunnit.
Och de är svarta. Svarta svarta svarta.
Och uuuää så smutsigt allting känns och hur kan jag ha så äcklig hy med svarta äckliga porer?
Så man bestämmer sig för att göra ett fåfängt försök till rening. Men man är för snål,(eller för feg) för att unna sig en ansiktsbehandling, så man traskar i stället in på första bästa HM och köper ett paket Soft clear-up strips.
Man vet att det bara kommer hjälpa ytterst temporärt. Och man vet att när stripsen är slut dröjer det inte länge förrän de svarta jävlarna(ursäkta) är tillbaka igen.
Men ändå. Så skönt det är när man drar av plåstret och ser de gula, nåltunna sakerna sitta där. Utdragna!
Man känner på nåt löjligt vis hur porerna andas.

Jo, jag har provat ansiktsmasker, jag har provat peeling, men sånt känns oftast som ännu mer bortkastade pengar. Dessutom har jag inte tålamod att hålla på med regelbunden användning 1-2 gånger i veckan och bla bla bla, när det ändå inte ger nåt synligt resultat.
Jag vill ha direkt tillfredställelse, jag vill se maskarna sitta där på pappret och jag vill kunna knyckla ihop det efteråt så att det känns som de dör därinne.
Att det sen inte funkar i längden spelar mindre roll.

Riksdaler

I dag kom ett litet trevligt brev från Skatteverket:
Du är beviljad bidrag ur NN:s fond med 11 178 kr.

Tack tack tack!

Det är fjärde året i rad nu som jag får samma studie-stipendium.
Ibland, men bara ibland känns det som att det är värt att fortsätta plugga enkom för detta.

Rödtextat

Varje gång jag googlar eller knuffsöker på ”röd klänning” kommer det upp meningar av typen: ”Kyla tar av en röd klänning...” och”…hon var klädd i genomskinlig, röd klänning och de härliga tuttarna syntes tydligt genom det tunna tyget…”
Till och med den översta träffen på Google är nån sorts porrsajt.
Vad är den hemliga länken här?
Jag menar: kvinnor-porrtexter-rött-klänningar. Varför detta och när började det?

Uppdatering: Varför just röda klänningar? För ingen porrnovell har väl nånsin innehållit "...och hon tog av sig den sexiga gröna klänningen..." Bara ordet grönt känns ju helt avtändande.