Odefinierbart
Ursäkta igen. Det är tråkigt här nu. Tråkigare än det varit på länge. Jag vet inte var den så kallade kvaliteten på mina inlägg har tagit vägen. Ursäkta att jag ber om ursäkt.
Men vi skriver uppsats i alla fall. I morgon ska vi skicka in den i pappersversion till handledare M och examinator A. Efter det en vecka av hemtentande. Sen opponering. Sen kanske framtidsångest i evigheter. Och lite ledigt. Lite glass, lite gräs, lite poesiskrivande i solen på nån filt.
Och ja. Jag ska förmodligen bli ensamboende på heltid. Ensamboende, särbo, frånflyttad sambo med odefinierbar relation till min pojkvän/sambo/särbo/ex-lägenhetskamrat.
Jag vet inte mycket just nu.
7 kommentarer:
uh, framtidsångest; hej dagliga panikattacker över vadtusanskajaggöraiframtiden?! fast det ordnar sig, det löser sig, visst gör det? (här sjunger vi Timbuktu)
ensambo är inte så farligt som det låter. fast det beror såklart på hurlänge man bott med någon speciell. jag har aldrig bott med någon annan (förutom familjen) så jag ska nog egentligen inte uttala mig..
hoppas du får en fin dag i gävle :)
Okej, verkar som din hjärna går på turbo för tillfället. Det behöver vi ibland fast det kan kännas piss... Det enda rådet jag kan och vill ge dig är att försök skippa framtidsångesten. Been there done that och det tjänar liksom inget till.Det enda som händer är att man stressar upp sig själv helt i onödan. Kram
Camilla:
He he, tack! Jo, det ordnar sig nog. Och ensambo är väl inte så farligt. Det är bara det att man har vant sig vid att ha nån/honom där.
Madison:
Ja, ska försöka skippa den där ångesten, om det går. kram
Vaddå? Vart ska ni ta vägen? Ska du stanna kvar och H flytta hem? Eller ska du oxå flytta tillbaka hem?
Linda:
H ska nog flytta till Hudik, och jag är inte säker på om jag vill flytta med dit. Så jag kanske blir kvar här ett tag till om jag inte måste flytta hem...
Oj oj, mycket som händer. Men det ordnar sig alltid på nått sätt. Kanske det här är din öppning för att göra något du länge velat göra. Resa/flytta/skriva. Det ordnar sig.
Kram!
Jenny:
Tack! Ja, jag hoppas det orndar sig. Försöker tänka positivt:)
Skicka en kommentar